Olivia, som bor i Australien, gick i förskolan när hon bjöd in sin lärare till minneshögtiden, och det fortsatte hon att göra varje år i åtta års tid. Plötsligt en dag år 2016 ringde hennes lärare och sa att hon gärna ville komma. Hon sa att hon kände sig hedrad över att Olivia bjudit in henne varje år. Både läraren och hennes man var med vid  minneshögtiden. Mannen berättade att han kom ihåg när Rikets salen byggdes, eftersom han satt i kommunfullmäktige på den tiden. Han sa att han var otroligt imponerad av hur välorganiserat vittnenas byggprojekt var. Läraren och hennes man trivdes så bra bland vännerna att de var bland de sista som lämnade lokalen.

Jacintu och hans fru bor i Östtimor. De är katoliker och brukade alltid gå till kyrkan som familj. Men en dag ville Jacintus brorson inte längre göra det, eftersom han valt att bli ett Jehovas vittne. Det här var något Jacintu hade svårt att förstå, så han bestämde sig för att läsa läroboken Vad lär Bibeln? i syfte att motbevisa vittnenas läror. Men efter ett tag sa han till sin fru: ”Nu har jag läst igenom boken, men jag hittade inget konstigt.”

”Du kan inte ha läst den tillräckligt noggrant”, svarade hon. ”Läs den en gång till, fast långsamt den här gången.”

Jacintu gjorde som hon sa, men återigen blev slutsatsen: ”Nej, jag hittade inget fel.” Han tillade: ”Allt är hämtat från Bibeln. Till och med avsnittet som handlar om att inte tillbe de döda hänvisar till Bibeln.”

Hans fru svarade: ”Men det kan ju inte stämma. Du får läsa den en tredje gång, men se till att vara grundlig den här gången. Stryk under allt du reagerar på.”

 Jacintu satte sig ner med boken igen. Han betade systematiskt av vartenda stycke. Efteråt sa han: ”Min brorson har rätt! Allt är verkligen sant.” Jacintu studerar nu tillsammans med Jehovas vittnen.

En pionjärsyster i Guam fick visa filmen Varför undersöka Bibeln? för en kvinna som var från Pohnpei. Systern lovade att komma tillbaka. Hon gick dit flera gånger, men lyckades aldrig träffa kvinnan hemma. En dag öppnades dörren, och fram tittade kvinnans lilla dotter. Då visade systern henne en film från serien Bli Jehovas vän, och den lilla flickan blev helt lyrisk. Gången därpå var mamman äntligen hemma, och de fick ett trevligt samtal om Bibeln. Hon berättade att hennes dotter hade sagt att de borde gå till kyrkan som tanten som visat filmen gick till. Det hade fått henne att bli lite  nyfiken. Systern fick visa hur en bibelkurs går till, och de bokade in en dag då de kunde fortsätta samtalet.

Kretstillsyningsmannen Terence och hans fru Stella reste till Inakor, ett obearbetat distrikt i Papua Nya Guinea. Terence berättar: ”Första morgonen på plats vaknade vi av att det knackade på dörren. Det var fullt av folk utanför som ville prata med oss, så vi började predika för dem vid sextiden på morgonen och höll på fram till lunch. Vi hann nätt och jämnt ta en dusch innan vi hörde fler människor som väntade på oss utanför. Så vi fortsatte predika från tvåtiden till  långt in på kvällen.” Paret bestämde sig för att gå upp tidigt morgonen därpå och göra en dagsutflykt till ett distrikt i närheten. Medan paret var borta fortsatte människor att skockas utanför deras boende. ”När de insåg att vi inte var hemma, tog de reda på var vi var och kom efter oss”, berättar Terence. ”Vi predikade för dem fram till lunch. När vi kom hem till vårt boende igen väntade ännu fler människor på oss. Ungefär så här såg varje dag ut. Människorna där var ’som får utan herde’.” (Matt. 9:36)

Agnès, en pionjär i Nya Kaledonien, gick till en sjukgymnast för att få hjälp med sin skadade arm. Under behandlingen sa sjukgymnasten att hon kommit fram till att Gud måste vara grym eftersom han tillåter att så många människor får lida. Agnès bad en tyst bön till Jehova och tackade för möjligheten att få försvara honom. Sedan visade hon vikbladet Kan det bli ett slut på allt lidande? och läste Uppenbarelseboken 21:3, 4 för henne.

Sjukgymnasten sa: ”Jag tror inte att den där versen finns med i min bibel, för den har bara evangelierna.” När hon fick veta att Agnès var ett Jehovas vittne berättade hon att hon hade träffat dem i sitt hemland, Chile.

Agnès kom att tänka på att hon sett en rapport från avdelningskontoret i Chile på JW Broadcasting. Så nästa gång hon skulle till sjukgymnasten tog hon med sin surfplatta och visade inslaget för henne. Hon blev alldeles rörd när hon fick se bilder från sitt hemland och  hur Betel och sammankomsthallen såg ut där. Sedan sa Agnès: ”Jag har en grej till dig: en komplett bibel! Nu kan du själv läsa versen som jag läste för dig förra veckan.” Sjukgymnasten studsade upp från stolen, gav Agnès en stor kram och sa: ”Tack så mycket för både filmen och bibeln!”

Vid tredje besöket hos sjukgymnasten visade Agnès boken Vad lär Bibeln? och förklarade lite mer om varför Gud tillåter lidandet. Sjukgymnasten sa att den skulle bli perfekt semesterläsning eftersom hon snart skulle resa hem till Chile.