Hur är det med texter som används som stöd för treenighetsläran?

DET sägs att vissa bibeltexter ger stöd åt treenighetsläran. När vi läser sådana texter, bör vi emellertid hålla i minnet att de bibliska och historiska vittnesbörden inte stöder treenighetsläran.

Alla bibelställen som används som bevis måste förstås i sitt sammanhang, i förhållande till det hela bibeln lär alltigenom. Mycket ofta kan den rätta innebörden i en sådan text klargöras med hjälp av sammanhanget i de omgivande verserna.

Tre i ett

UPPSLAGSVERKET New Catholic Encyclopedia ger tre exempel på sådana texter, men så erkänner man: ”Dogmen om den heliga treenigheten förkunnas inte i GT [Gamla testamentet]. I NT [Nya testamentet] finns de äldsta vittnesbörden i de paulinska epistlarna, i synnerhet i 2 Kor 13.13 [vers 14 i en del bibelöversättningar] och 1 Kor 12.4—6. Bevis för treenigheten i evangelierna förekommer klart och tydligt endast i missionsbefallningen i Mt 28.19.”

Vi skall se hur de tre ”personerna” omtalas i de här verserna enligt NT 1981. Så här sammanställs de tre i 2 Korintierna 13:13 (14): ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från vår Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla.” Första Korintierna 12:4—6 lyder: ”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.” Och i Matteus 28:19 läser vi: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.”

Sägs det i dessa verser att Gud, Kristus och den heliga anden utgör en treenig gudom, att de tre är lika i fråga om väsen, makt och evighet? Nej, det gör det inte, lika lite som en uppräkning av tre människor, till exempel Lars, Hans och Anders, skulle innebära att de är tre i ett.

McClintock och Strong medger i sitt verk Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclesiastical Literature att detta slag av omnämnande ”endast bevisar att det är fråga om de tre som omnämns, ... men det bevisar inte i sig självt att alla tre nödvändigtvis är av gudomlig natur och i besittning av lika hög gudomlig värdighet”.

Fastän detta verk stöder treenigheten, sägs det angående 2 Korintierna 13:13 (14): ”Vi kan inte med rätta dra slutsatsen att de ägde lika hög myndighet eller samma natur.” Och beträffande Matteus 28:18—20 sägs det: ”I sig självt är detta skriftställe inte något avgörande bevis för att de tre som nämns är personer och inte heller att de är jämlika eller gudomliga.”

Även i samband med Jesu dop nämns Gud, Jesus och den heliga anden i samma sammanhang. Jesus ”såg Guds ande sänka sig ner lik en duva och komma över honom”. (Matteus 3:16) Men därmed inte sagt att de tre är ett. Abraham, Isak och Jakob nämns ofta tillsammans, men det gör dem inte till ett. Petrus, Jakob och Johannes nämns tillsammans, men inte heller de görs därigenom till ett. Dessutom sänkte sig Guds ande ner över Jesus vid hans dop, vilket visar att Jesus fram till dess inte hade blivit smord med anden. När nu detta är fallet, hur kan han då vara en del av en treenighet, där han alltid hade varit ett med den heliga anden?

Ett annat skriftställe som omnämner de tre tillsammans finns i en del äldre bibelöversättningar i 1 Johannes 5:7. Forskare erkänner  dock att dessa ord inte fanns i bibeln från början, utan har tillfogats långt senare. De flesta moderna översättningar utelämnar helt korrekt denna oäkta vers.

Andra texter som används som bevis berör bara förhållandet mellan två — Fadern och Jesus. Låt oss undersöka några av dem.

”Jag och Fadern är ett”

DENNA text i Johannes 10:30 citeras ofta som stöd för treenigheten, även om ingen tredje person nämns där. Men Jesus själv visade vad han menade med att han var ”ett” med Fadern. I Johannes 17:21, 22 bad han till Gud att hans lärjungar ”alla må vara ett, alldeles som du, Fader, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig, att de också må vara i gemenskap med oss, ... att de må vara ett alldeles som vi är ett”. Bad Jesus om att alla hans lärjungar skulle bli ett enda väsen? Nej, uppenbarligen bad Jesus om att de skulle bli förenade i tanke och uppsåt, liksom han och Gud var. — Se också 1 Korintierna 1:10.

I Första Korintierna 3:6, 8 säger Paulus: ”Jag planterade, Apollos vattnade. ... Nu är den som planterar och den som vattnar ett.” Paulus menade inte att han och Apollos var två personer i ett, utan han menade att de var förenade i uppsåt. Det grekiska ord som Paulus här använde för ”ett” (hen) är neutrum, bokstavligen ”ett (ting)”, vilket anger enighet i samarbete. Det är samma ord som det Jesus använde i Johannes 10:30 för att beskriva sitt förhållande till Fadern. Det är också samma ord som det Jesus använde i Johannes 17:21, 22. När han använde ordet ”ett” (hen) i dessa fall, talade han alltså om enighet i tanke och uppsåt.

Beträffande Johannes 10:30 skriver Johan Calvin (som var treenighetsanhängare) i boken Commentary on the Gospel According to John (Kommentar till evangelium enligt Johannes): ”Forna tiders män gjorde felaktigt bruk av denna passus för att bevisa att Kristus är ... av samma väsen som Fadern. Ty Kristus anför inte skäl för enighet i substans, utan för det samförstånd som råder mellan honom och Fadern.”

Av sammanhanget i verserna efter Johannes 10:30 framgår det att Jesus lade fram kraftfulla argument för att han med sina ord inte gjorde anspråk på att vara Gud. Han frågade de judar som felaktigt drog den slutsatsen och ville stena honom: ”Hur kan ni då säga till mig, som Fadern har helgat och sänt till världen, att jag hädar när jag säger: Jag är Guds son.” (Johannes 10:31—36, NT 1981) Nej, Jesus påstod inte att han var Gud Sonen, utan att han var Guds Son.

”Gjorde sig jämlik Gud”?

ETT annat skriftställe som används som stöd för treenighetsläran är Johannes 5:18. Där sägs det att judarna (liksom i Johannes 10:31—36) ville döda Jesus därför att han ”kallade Gud sin egen Fader och så gjorde sig jämlik Gud”.

Men vem sade att Jesus gjorde sig jämlik Gud? Inte Jesus. I nästa vers (Joh. 5:19) försvarade han sig mot denna falska anklagelse: ”Jesus vände sig till dem och sade: ’... Sonen kan inte göra något av sig själv, utan bara det han ser Fadern göra.’” — NT 1981.

Med detta ville Jesus visa judarna att han inte var jämlik Gud och därför inte kunde handla på eget initiativ. Kan vi föreställa oss att någon som är jämlik den allsmäktige Guden säger att han ”inte [kan] göra något av sig själv”? (Jämför Daniel 4:31, 32 [34, 35].) Det intressanta är att  sammanhanget i både Johannes 5:18 och Johannes 10:30 visar att Jesus försvarade sig mot falska anklagelser från judarna som, i likhet med treenighetsanhängarna, drog felaktiga slutsatser.

”Jämlikhet med Gud”?

I FILIPPERNA 2:6 heter det om Jesus, enligt David Hedegårds översättning: ”Han var till i gudsgestalt, men han betraktade inte sin jämlikhet med Gud som något som han till varje pris borde behålla.” I stort sett alla äldre och nyare svenska översättningar ger här uttryck åt samma tanke, att Jesus var jämlik Gud. Men lägg märke till hur en del andra översättningar återger den här versen:

1869: ”som, varande i Guds gestalt, icke betraktade det såsom något att gripa efter att vara jämlik med Gud.” — The New Testament av G. R. Noyes.

1965: ”Han — denna sanna gudsgestalt! — jämställde sig aldrig självmedvetet med Gud.” — Reviderad upplaga av Das Neue Testament av Friedrich Pfäfflin.

1968: ”som, fastän han var i Guds gestalt, inte ansåg jämlikhet med Gud som något att girigt göra till sitt eget.” — La Bibbia Concordata.

1976: ”Han hade alltid haft Guds natur, men han tänkte inte att han med tvång skulle försöka bli jämlik Gud.” — Today’s English Version.

1976: ”som, fast han var till i Guds gestalt, inte hade en tanke på ett besittningstagande, nämligen för att han skulle vara jämlik Gud.” — Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna.

1985: ”Som var i Guds gestalt men inte räknade jämlikhet med Gud som något att gripa efter.” — The New Jerusalem Bible.

Somliga påstår emellertid att även dessa mer exakta översättningar antyder att 1) Jesus redan var i besittning av jämlikhet men inte ville behålla den eller att 2) han inte behövde gripa efter jämlikhet, eftersom han redan hade sådan.

Beträffande detta skriver Ralph Martin i sin bok The Epistle of Paul to the Philippians (Paulus’ epistel till filipperna) om den grekiska originaltexten: ”Det är dock tvivelaktigt om verbets betydelse kan förskjutas från dess verkliga innebörd ’bemäktiga sig’, ’med våld rycka till sig’ till betydelsen ’kvarhålla’.” I verket The Expositor’s Greek Testament läser vi också: ”Vi kan inte finna något skriftställe, där ἁρπάζω [har·pá·zō] eller någon av dess avledningar har betydelsen ’hålla i besittning’, ’behålla’. Det tycks alltid betyda ’sätta sig i besittning av’, ’med våld rycka till sig’. Således är det inte tillåtet att omärkligt övergå från den sanna betydelsen ’gripa efter’ till en helt annan, ’hålla fast’.”

Med tanke på det nyss anförda är det uppenbart att många bibelöversättare tummar på reglerna för att ge stöd åt treenighetsläran. Det sägs inte att Jesus ansåg det vara passande att vara jämlik Gud. När man läser den grekiska grundtexten i Filipperna 2:6 objektivt, blir tanken precis tvärtom, nämligen att Jesus inte ansåg det vara passande.

Sammanhanget i de omgivande Fil. 2 verserna 3—5, 7, 8, Hedegård) klargör hur man skall förstå Fil. 2 vers 6. Filipperna fick uppmaningen: ”Var i stället ödmjuka, så att ni håller andra förmer än er själva.” Sedan använder Paulus Kristus som ett framstående exempel på denna inställning: ”Var så till sinnes som Kristus Jesus var.” Hur då ”till sinnes”? Att inte betrakta ”sin jämlikhet med Gud som något som han till varje pris borde behålla”? Nej, det vore precis motsatsen till den lärdom Paulus ville ge. Jesus, som höll Gud förmer än sig själv, hade ingen tanke på att gripa efter jämlikhet med Gud. I stället ”ödmjukade [han] sig och blev lydig intill döden”.

 Det kan givetvis inte vara någon del av den allsmäktige Guden som omtalas här. Den som omtalas är Jesus Kristus, som på ett fullkomligt sätt fick belysa den lärdom Paulus ville ge — nämligen vikten av ödmjukhet och lydnad mot sin överordnade och Skapare, Jehova Gud.

”Jag är”

I JOHANNES 8:58 säger Jesus enligt ett antal översättningar, till exempel Bo Giertz’ översättning: ”Jag är, innan Abraham blev till.” Framförde Jesus här tanken att han, enligt vad treenighetsanhängarna vill göra gällande, var känd under titeln ”Jag är”? Och betyder det att han, enligt vad de påstår, var de hebreiska skrifternas Jehova, då ju 2 Moseboken 3:14, enligt 1917 års svenska översättning, lyder: ”Gud sade till Mose: ’Jag är den jag är’”?

I Andra Moseboken 3:14 används frasen ”Jag är” som en titel om Gud för att ange att han verkligen existerade och skulle göra det han hade lovat. I verket The Pentateuch and Haftorahs, redigerat av dr J. H. Hertz, heter det om denna fras: ”För israeliterna i fångenskapen var innebörden: ’Fastän han ännu inte har demonstrerat sin makt gentemot er, kommer han att göra det. Han är evig och kommer förvisso att befria er.’ De flesta nutida [översättare] följer Rashi [en fransk bibel- och Talmudkommentator] och återger [2 Moseboken 3:14] ’Jag kommer att vara det jag kommer att vara’.”

Uttrycket i Johannes 8:58 skiljer sig helt från det som används i 2 Moseboken 3:14. Jesus använde det inte som ett namn eller en titel, utan som ett sätt att förklara sin föremänskliga tillvaro. Lägg därför märke till hur en del andra bibelöversättningar återger Johannes 8:58:

1869: ”Från [tiden] innan Abraham var har jag varit.” — The New Testament av G. R. Noyes.

1935: ”Jag existerade innan Abraham var född!” — The Bible—An American Translation av J. M. P. Smith och E. J. Goodspeed.

1965: ”Innan Abraham föddes var jag redan den som jag är.” — Das Neue Testament av Jörg Zink.

1976: ”Innan Abraham blev till, har jag varit till.” — Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna.

1981: ”Jag levde innan Abraham var född!” — The Simple English Bible.

Så den egentliga tanken i grekiskan som används här är att Guds skapade ”förstfödde”, Jesus, hade existerat långt innan Abraham var född. — Kolosserna 1:15; Ordspråksboken 8:22, 23, 30; Uppenbarelseboken 3:14.

Återigen visar sammanhanget att detta är den korrekta förståelsen. Den här gången ville judarna stena Jesus för att han påstod sig ha ”sett Abraham”, fastän han, enligt vad de sade, ännu inte var 50 år gammal. (Joh. kap. 8 Vers 57) Jesu naturliga reaktion var att berätta sanningen om sin ålder. Alltså berättade han helt enkelt för dem att han ”levde innan Abraham var född”. — The Simple English Bible.

”Ordet var Gud”

I JOHANNES 1:1 läser vi, enligt NT 1981: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” Treenighetsanhängarna påstår att det innebär att ”Ordet” (grekiska: ho ló·gos), som kom till jorden i egenskap av Jesus Kristus, var den allsmäktige Guden själv.

Lägg dock märke till att sammanhanget ännu en gång utgör grunden för den rätta förståelsen. Det sägs ju i versen att ”Ordet fanns hos Gud”. (Kursiverat av oss) En som är ”hos” någon annan kan inte vara densamme som den andra personen.  I överensstämmelse med detta sägs det i tidskriften Journal of Biblical Literature, utgiven av jesuiten Joseph A. Fitzmyer, att om den senare delen av Johannes 1:1 tolkas till att betyda Gud själv, skulle detta ”motsäga den föregående satsen”, som talar om att Ordet var hos Gud.

Lägg också märke till hur andra översättningar återger den här delen av versen:

1808: ”och ordet var en gud.” — The New Testament in an Improved Version, Upon the Basis of Archbishop Newcome’s New Translation: With a Corrected Text.

1864: ”och en gud var Ordet.” — The Emphatic Diaglott av Benjamin Wilson, mellanradig översättning.

1928: ”och Ordet var ett gudaväsen.” — La Bible du Centenaire, L’Evangile selon Jean, av Maurice Goguel.

1935: ”och Ordet var gudomlig.” — The Bible—An American Translation av J. M. P. Smith och E. J. Goodspeed.

1946: ”och gud till sin natur var Ordet.” — Das Neue Testament av Ludwig Thimme.

1958: ”och Ordet var en Gud.” — The New Testament av James L. Tomanek.

1975: ”och en gud (eller: gud till sin natur) var Ordet.” — Das Evangelium nach Johannes av Siegfried Schulz.

1976: ”och Ordet var en gud.” — Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna.

1978: ”och [av] gudomligt slag var Logos.” — Das Evangelium nach Johannes av Johannes Schneider.

I Johannes 1:1 förekommer det grekiska substantivet the·ós (gud) två gånger. Första gången syftar det på den allsmäktige Guden, hos vilken Ordet var (”och Ordet [ló·gos] var hos Gud [en form av the·ós]”). Detta första the·ós föregås av ordet ton, en form av den grekiska bestämda artikeln som i svenskan bland annat motsvaras av den bestämda slutartikeln -en och som antyder en bestämd identitet, en personlighet, i det här fallet den allsmäktige Guden (”och Ordet var hos Gud[en]”).

Å andra sidan finns det ingen artikel framför det andra the·ós i Johannes 1:1. En ordagrann översättning skulle därför lyda: ”och gud var Ordet.” Men vi har sett att många översättningar återger detta andra the·ós (ett substantiv i predikativ ställning, en predikatsfyllnad) med ”gudomlig”, ”gudaväsen” eller ”en gud”. Vad har de för stöd för att göra så?

I koinégrekiskan fanns bestämd artikel, men det fanns ingen obestämd artikel (”en” eller ”ett”). Så när ett substantiv som utgör predikatsfyllnad inte föregås av bestämd artikel, kan det vara obestämt, beroende på sammanhanget.

I tidskriften Journal of Biblical Literature sägs det att uttryck ”med en artikellös predikatsfyllnad framför verbet i första hand är kvalitativa till sin betydelse [anger beskaffenhet, egenskap eller art]”. Enligt vad denna tidskrift framhåller, tyder detta på att ló·gos kan liknas vid en gud. Angående Johannes 1:1 heter det också i den: ”Det eftertryck åt beskaffenheten som präglar predikatsfyllnaden är så framträdande att substantivet [the·ós] inte kan betraktas som bestämt.”

Johannes 1:1 riktar alltså uppmärksamheten på Ordets beskaffenhet eller art, att han var ”gudomlig”, ”ett gudaväsen”, ”en gud”, men inte den allsmäktige Guden. Detta harmonierar med bibeln i övrigt, som påvisar att Jesus, här kallad ”Ordet” i sin roll som Guds talesman, var en lydig, underordnad tjänare som sändes till jorden av sin överordnade, den allsmäktige Guden.

Det finns många andra bibelverser där nästan alla översättare på andra språk konsekvent sätter in artikeln ”en” eller ”ett”, när de översätter grekiska satser med samma konstruktion. I Markus 6:49, till exempel, när lärjungarna såg Jesus gå på vattnet, heter det i NT 1981: ”[De] trodde ... att det var en vålnad.” I koinégrekiskan finns det inget ”en” framför ”vålnad”. Men nästan alla översättningar på andra språk tillfogar ordet ”en” för att få ordalydelsen att passa i sammanhanget. På motsvarande sätt framgår det av Johannes 1:1 att eftersom Ordet var hos Gud, kunde han inte vara Gud, utan var ”en gud” eller ”gudomlig”.

Joseph Henry Thayer, en teolog och språkforskare som arbetade med Amerikanska standardöversättningen, sade helt enkelt: ”Logos var gudomlig, inte det gudomliga Väsendet självt.” Och jesuiten John L. McKenzie skrev i sitt verk Dictionary of the Bible: ”Joh. 1:1 bör med  yttersta noggrannhet översättas: ’... ordet var en gudomlig varelse.’”

Regelbrott?

SOMLIGA hävdar emellertid att sådana översättningar bryter mot en grammatikregel i koinégrekiskan, som redan år 1933 publicerades av E. C. Colwell, språkforskare i grekiska. Han påstod att i grekiskan har ett substantiv som utgör predikatsfyllnad ”[bestämd] artikel när det är placerat efter verbet; det har inte [bestämd] artikel när det föregår verbet”. Med detta menade han att ett substantiv som utgör predikatsfyllnad och är placerat före verbet bör uppfattas som om det faktiskt föregås av den bestämda artikeln. I Johannes 1:1 är det andra substantivet (the·ós), som utgör predikatsfyllnad, placerat före verbet — ”och [the·ós] var Ordet”. Så Colwell påstod att texten i Johannes 1:1 skulle lyda: ”och Gud[en] var Ordet.”

Men begrunda bara två exempel, som vi finner i Johannes 8:44. Där säger Jesus om djävulen: ”Denne var en mördare”, och ”han är en lögnare”. Alldeles som i Johannes 1:1 är de båda substantiven (”mördare” och ”lögnare”), vilka utgör predikatsfyllnader, placerade före verben (”var” och ”är”) i grekiskan. Det finns ingen obestämd artikel framför något av substantiven, eftersom det inte existerade någon obestämd artikel i koinégrekiskan. Men flertalet översättningar sätter in ordet ”en”, eftersom grekisk grammatik och sammanhanget kräver det. — Se också Markus 11:32; Johannes 4:19; 6:70; 9:17; 10:1; 12:6.

Colwell fick lov att erkänna detta beträffande det substantiv som utgör predikatsfyllnad, för han sade: ”Det är obestämt [”en” eller ”ett”] i denna ställning [i satsen] endast när sammanhanget kräver det.” Så även han medger att när sammanhanget kräver det, kan översättare sätta in obestämd artikel framför substantivet vid detta slag av satsbyggnad.

Kräver sammanhanget obestämd artikel i Johannes 1:1? Ja, för bibelns samlade vittnesbörd visar att Jesus inte är den allsmäktige Guden. Således bör inte Colwells tvivelaktiga grammatiska regel, utan sammanhanget, vara vägledande för översättaren i sådana fall. Det framgår ju också tydligt av de många översättningar som har satt in den obestämda artikeln (”en”) i Johannes 1:1 och på andra ställen att många språkforskare inte godtar en sådan konstruerad regel. Den finner inte heller något stöd i Guds ord.

Ingen motsägelse

MOTSÄGER påståendet att Jesus Kristus är ”en gud” det bibeln lär, att det finns bara en enda Gud? Nej, för i bibeln används ibland detta uttryck om mäktiga skapelser. I Psalm 8:6 (5) läser vi: ”Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen [hebreiska: ʼelo·hím]”, det vill säga en ängel. När Jesus försvarade sig mot judarnas anklagelse att han påstod sig vara Gud, sade han att ”lagen kallar ... dem som fick Guds ord för gudar”, det vill säga mänskliga domare. (Johannes 10:34, 35, NT 1981; Psalm 82:1—6) Till och med Satan kallas ”denna tingens ordnings gud” i 2 Korintierna 4:4.

Jesus har en långt högre ställning än änglar, ofullkomliga människor eller Satan. Eftersom dessa omtalas som ”gudar”, mäktiga individer, kan givetvis Jesus vara, och är, ”en gud”. På grund av sin unika ställning i förhållande till Jehova är Jesus ”Väldig Gud”. — Johannes 1:1; Jesaja 9:6.

Men tyder inte ”Väldig Gud”, skrivet med versaler, på att Jesus på något sätt är jämlik Jehova Gud? Nej, inte alls. Jesaja profeterade bara att detta var ett av fyra namn som Jesus skulle kallas med, och på svenska skrivs dessa namn ofta med versal. Men även om Jesus kallades ”Väldig”, kan det bara finnas en som är den ”Allsmäktige”. Det skulle inte vara någon större mening med att kalla Jehova Gud den ”Allsmäktige”, om det inte fanns andra som också kallades gudar men som innehade en lägre eller underordnad ställning.

Den engelska tidskriften Bulletin of the John Rylands Library skrev att the·ós i skriftställen som Johannes 1:1 visserligen syftar på Kristus, men enligt den katolske teologen Karl Rahner ”används ’theos’ inte i något av dessa fall på sådant sätt att Jesus identifieras med honom som på andra håll i Nya testamentet framställs som ’ho Theos’, det vill säga den högste Guden”. Samma tidskrift tillägger: ”Om Nya testamentets skribenter ansåg det vara viktigt att de troende skulle bekänna Jesus som ’Gud’, kan man då förklara den nästan fullständiga  avsaknaden av just detta slags bekännelse i Nya testamentet?”

Men vad kan vi säga om det aposteln Tomas sade till Jesus i Johannes 20:28: ”Min Herre och min Gud”? För Tomas var Jesus som ”en gud”, i synnerhet med tanke på de mirakulösa omständigheter som föranledde hans utrop. En del forskare menar att Tomas helt enkelt kan ha gett till ett utrop av förvåning, att han sade det till Jesus men avsåg Gud. I vilket fall som helst trodde inte Tomas att Jesus var den allsmäktige Guden, för han och alla de andra apostlarna visste att Jesus aldrig hade gjort anspråk på att vara Gud, utan lärde att Jehova ensam är ”den ende sanne Guden”. — Johannes 17:3.

Återigen hjälper sammanhanget oss att förstå saken. Några dagar tidigare hade den uppståndne Jesus bett Maria Magdalena säga till lärjungarna: ”Jag far nu upp till min Fader och er Fader och till min Gud och er Gud.” (Johannes 20:17) Fastän Jesus redan var uppväckt som en mäktig andevarelse, var Jehova ändå hans Gud. Jesus fortsatte att tilltala honom på det sättet även i bibelns sista bok, sedan han hade blivit förhärligad. — Uppenbarelseboken 1:5, 6; 3:2, 12.

Bara tre verser efter Tomas’ utrop, i Johannes 20:31, klargör bibeln saken ytterligare. Vi läser där: ”Men dessa har skrivits ner för att ni skall tro att Jesus är den Smorde, Guds Son”, inte att han var den allsmäktige Guden. Han var i bokstavlig bemärkelse ”Son”, precis som det är med en mänsklig far och son, inte någon mystisk del av en treenig gudom.

Måste harmoniera med bibeln

FLERA andra skriftställen påstås ge stöd åt treenighetsläran. Men alla dessa har det gemensamt med de skriftställen vi har behandlat att de, när de noggrant granskas, inte utgör något verkligt stöd. Sådana texter belyser bara det faktum att man, när man undersöker ett påstått stöd för treenighetsläran, måste fråga sig: Harmonierar tolkningen med det som hela bibeln lär alltigenom — att Jehova Gud ensam är den Högste? Om inte, då måste tolkningen vara fel.

Vi får inte heller glömma att det inte finns så mycket som ett enda skriftställe som stöder tanken att Gud, Jesus och den heliga anden är ett i en mystisk gudom. Det finns inte ett skriftställe någonstans i bibeln där vi läser att alla tre är lika i fråga om väsen, makt och evighet. Bibeln är konsekvent i att framställa den allsmäktige Guden, Jehova, som ensam den Högste, Jesus som hans skapade Son och den heliga anden som Guds verksamma kraft.

[Infälld text på sidan 24]

”Forna tiders män gjorde felaktigt bruk av ... [Johannes 10:30] för att bevisa att Kristus är ... av samma väsen som Fadern.” — Johan Calvin: Commentary on the Gospel According to John

[Infälld text på sidan 27]

En som är ”hos” någon annan kan inte samtidigt vara den andra personen

[Infälld text på sidan 28]

”Logos var gudomlig, inte det gudomliga Väsendet självt.” — Joseph Henry Thayer, teolog och språkforskare

[Bilder på sidorna 24, 25]

Jesus bad till Gud att hans lärjungar ”alla må vara ett”, alldeles som han och Fadern ”är ett”

[Bild på sidan 26]

Jesus visade judarna att han inte var jämlik Gud genom att säga att han inte kunde ”göra något alls av eget initiativ, utan bara vad han ser Fadern göra”

[Bilder på sidan 29]

Eftersom bibeln kallar människor, änglar och till och med Satan för ”gudar”, eller mäktiga individer, kan den överlägsne Jesus i himlarna med rätta kallas ”en gud”