Hur förklaras treenighetsläran?

DEN romersk-katolska kyrkan förklarar: ”Treenigheten är den term som används för att beteckna den centrala läran i den kristna religionen. ... Så är, enligt den athanasianska trosbekännelsen: ’Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.’ I denna treenighet ... är personerna jämbördiga och lika eviga: alla är de utan begynnelse och allsmäktiga.” — The Catholic Encyclopedia.

Nästan alla andra kyrkor i kristenheten instämmer i detta. Grekisk-ortodoxa kyrkan, till exempel, kallar treenighetsläran ”en fundamental trossats inom kristendomen” och säger dessutom: ”Kristna är de som erkänner Kristus som Gud.” I boken Our Orthodox Christian Faith (Vår ortodoxa kristna tro) förklarar samma kyrka: ”Gud är treenig. ... Fadern är helt och hållet Gud. Sonen är helt och hållet Gud. Den Helige Ande är helt och hållet Gud.”

Treenigheten anses således vara ”en Gud i tre personer”. Var och en sägs vara utan början; de  har alltid existerat. Var och en sägs vara allsmäktig; ingen är överlägsen eller underlägsen de andra.

Är det svårt att förstå ett sådant resonemang? Många uppriktiga kristna har ansett det vara förvirrande, stridande mot sunt förnuft och olikt allt vad mänsklig erfarenhet lär oss. De undrar hur Fadern kan vara Gud, hur Jesus kan vara Gud och hur den heliga anden kan vara Gud samtidigt som de inte är tre Gudar, utan bara en Gud.

”Övergår människans fattningsförmåga”

DENNA förvirring är allmänt utbredd. I uppslagsverket The Encyclopedia Americana sägs det att treenighetsläran anses ”övergå människans fattningsförmåga”.

Många som godtar treenighetsläran betraktar den på det sättet. Monsignore Eugene Clark säger: ”Gud är en, och Gud är tre. Eftersom det inte finns något i skapelsen likt detta, kan vi inte förstå det, utan endast acceptera det.” Kardinal John O’Connor säger: ”Vi vet att det är ett outgrundligt mysterium, som vi förstår ytterst lite av.” Och påven Johannes Paulus II talar om ”det outrannsakliga mysteriet om Gud, den treenige”.

Uppslagsverket A Dictionary of Religious Knowledge förklarar således: ”Exakt vad läran går ut på, eller exakt hur den skall förklaras, är inte treenighetsanhängarna själva ense om.”

Man kan mycket väl förstå varför vi i uppslagsverket New Catholic Encyclopedia kan läsa: ”Det är få lärare i trinitarisk teologi vid romersk-katolska seminarier som inte någon gång har ansatts av frågan: ’Men hur predikar man då om treenigheten?’ Och om frågan är ett symptom på förvirring bland eleverna, är den kanske inte mindre ett symptom på liknande förvirring bland deras professorer.”

Att denna iakttagelse stämmer kan man få bekräftat genom att gå till ett bibliotek och undersöka böcker som stöder treenighetsläran. Otaliga sidor har skrivits i försöken att förklara den. Men efter att ha kämpat sig igenom denna labyrint av förvirrande teologiska termer och förklaringar går man därifrån lika otillfredsställd som tidigare.

Angående detta skriver jesuiten Joseph Bracken i sin bok What Are They Saying About the Trinity? (Vad säger de om treenigheten?): ”Präster, som med stor möda studerade ... treenigheten under sina seminarieår, tvekade begripligt nog att framföra den för sina församlingsbor från predikstolen, till och med på trefaldighetsdagen. ... Varför skulle man tråka ut församlingsborna med något som de till slut ändå inte skulle förstå riktigt?” Han skriver också: ”Treenigheten är en formell trosfråga men har föga eller ingen [inverkan] på det dagliga kristna livet och den kristna tillbedjan.” Likväl är detta ”den centrala läran” i kyrkorna.

Den katolske teologen Hans Küng påpekar i sin bok Christianity and the World Religions (Kristendomen och världens religioner) att treenigheten är en av orsakerna till att kyrkorna inte har haft någon större framgång bland icke- kristna folk. Han skriver: ”Inte ens bildade muslimer förstår sig på treenighetsbegreppet, liksom inte heller judarna hittills har kunnat begripa det. ... Att treenighetsläran skiljer på en Gud och tre hypostaser [personer] tillfredsställer inte muslimerna, som blir förvirrade i stället för upplysta av teologiska termer härledda från syriska, grekiska och latin. Muslimerna betraktar det hela som en ordlek. ... Varför skulle någon till föreställningen om Gud som den ende och oförliknelige vilja tillfoga något som endast kan försvaga eller omintetgöra föreställningen om att han är den ende och oförliknelige?”

”Inte en förvirringens Gud”

HUR kunde en så förvirrande lära uppstå? I uppslagsverket The Catholic Encyclopedia påstår man: ”En så gåtfull dogm erfordrar en gudomlig uppenbarelse.” De katolska teologerna Karl Rahner och Herbert Vorgrimler skriver i sitt verk Theological Dictionary: ”Treenigheten är ett mysterium ... i egentlig mening ... , något som inte kan förstås utan uppenbarelse, och inte ens sedan det uppenbarats kan det helt begripas.”

Men påståendet att treenigheten är ett så  förvirrande mysterium att det måste ha sitt ursprung i gudomlig uppenbarelse leder till ett annat stort problem. Varför det? Därför att gudomlig uppenbarelse inte lämnar rum för en sådan syn på Gud: ”Gud är inte en förvirringens Gud.” — 1 Korintierna 14:33, Revised Standard Version.

Är det med tanke på detta uttalande rimligt att tänka sig att Gud gett upphov till en lära om sig själv som är så förvirrande att inte ens kännare av hebreiska, grekiska och latin kan förklara den?

Och måste människor vara teologiskt utbildade för att kunna säga att ”de känner dig, den ende sanne Guden, och honom som du har sänt, Jesus Kristus”? (Johannes 17:3, NT 1981) Om det är så, varför var det då så få av de skolade judiska religiösa ledarna som erkände Jesus som Messias? Hans trogna lärjungar var i stället ödmjuka jordbrukare, fiskare, skatteindrivare och husmödrar. De här enkla människorna var så säkra på det Jesus lärde om Gud att de kunde undervisa andra om det och till och med var villiga att dö för sin tro. — Matteus 15:1—9; 21:23—32, 43; 23:13—36; Johannes 7:45—49; Apostlagärningarna 4:13.

[Bild på sidan 4]

Ödmjuka, enkla människor blev Jesu lärjungar, inte de religiösa ledarna