Hur utvecklades treenighetsläran?

NU KANSKE du undrar: ”Om treenigheten inte är en biblisk lära, hur kom den då att bli en dogm i kristenheten?” Många tror att den utformades vid kyrkomötet i Nicaea år 325 v.t.

Detta är dock inte helt korrekt. Vid kyrkomötet i Nicaea hävdade man att Kristus var av samma väsen som Gud, vilket lade grunden till den kommande trinitariska teologin. Men treenighetsläran blev inte fastlagd då, eftersom man vid detta möte inte nämnde något om den heliga anden som den tredje personen i en treenig gudom.

 Konstantins roll i Nicaea

DET hade under många år förekommit en hel del på bibeln grundat motstånd mot den uppkomna tanken att Jesus var Gud. I ett försök att lösa tvisten sammankallade den romerske kejsaren, Konstantin, alla biskopar till Nicaea. Omkring 300, en bråkdel av dem alla, infann sig.

Konstantin var inte kristen. Det antas att han konverterade under senare delen av sitt liv, men han blev inte döpt förrän på dödsbädden. Henry Chadwick skriver om honom i sin bok The Early Church (Den tidiga kyrkan): ”Konstantin dyrkade, i likhet med sin far, den obesegrade solen. ... Hans omvändelse bör inte tolkas som en inre pånyttfödelse. ... Det var en militär angelägenhet. Hans insikt i den kristna läran var aldrig särskilt klar, men han var säker på att seger i strid låg i händerna på de kristnas Gud.”

Vilken roll spelade denne odöpte kejsare vid kyrkomötet i Nicaea? Uppslagsverket The Encyclopædia Britannica uppger: ”Konstantin själv presiderade, ledde aktivt diskussionerna och föreslog personligen ... den slutgiltiga formulering som redogjorde för Kristi förhållande till Gud i den av kyrkomötet utfärdade trosbekännelsen ’ett i substans [väsen] med Fadern’. ... Därtill skrämda av kejsaren undertecknade biskoparna, med undantag av endast två, trosbekännelsen, många av dem tvärtemot sin övertygelse.”

Konstantins roll var av avgörande betydelse. Efter två månaders våldsam religiös debatt ingrep denne hedniske politiker och avgjorde frågan till förmån för dem som sade att Jesus var Gud. Men varför? Helt visst inte på grund av biblisk övertygelse. ”Konstantin hade i grund och botten ingen som helst kännedom om de frågor som ställdes i grekisk teologi”, läser vi i boken A Short History of Christian Doctrine (Kortfattad historia om den kristna läran). Det han förstod var att religiös splittring var ett hot mot hans rike, och han ville stärka makten inom sitt välde.

Ingen av biskoparna i Nicaea agiterade emellertid för en treenighet. De fastställde bara Jesu natur men inte den heliga andens roll. Om treenigheten hade varit en biblisk sanning, borde de då inte ha framlagt den tanken vid det tillfället?

Ytterligare utveckling

EFTER Nicaea fortsatte debatten kring ämnet under flera årtionden. De som trodde att Jesus inte var jämlik Gud togs till nåder igen en tid. Men längre fram avgjordes saken till deras nackdel av kejsar Theodosius. Han stadgade att den nicenska trosbekännelsen skulle vara normgivande i hans välde och sammankallade kyrkomötet i Konstantinopel år 381 v.t. för att klarlägga formuleringen.

Vid detta kyrkomöte enades man om att placera den heliga anden på samma nivå som Gud och Kristus. För första gången började kristenhetens treenighet att komma i blickpunkten.

Men inte ens efter kyrkomötet i Konstantinopel blev tron på treenigheten allmänt accepterad. Många motstod den, och detta medförde att de blev våldsamt förföljda. Det var först flera hundra år senare som treenigheten formulerades i fastställda trosbekännelser. Uppslagsverket The Encyclopedia Americana förklarar: ”Trinitarianismens fulla utveckling ägde rum i Väst,  i medeltidens skolastik, då man tog sig för att förklara den i filosofiska och psykologiska termer.”

Den athanasianska trosbekännelsen

TREENIGHETSLÄRAN blev mer fullständigt fastställd i den athanasianska trosbekännelsen. Athanasius var en präst som stödde Konstantin i Nicaea. Trosbekännelsen som bär hans namn lyder: ”Vi dyrka en enda Gud i tre personer, ... Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.”

Välunderrättade forskare är dock ense om att det inte var Athanasius som utformade denna trosbekännelse. I uppslagsverket The New Encyclopædia Britannica läser vi: ”Trosbekännelsen var okänd för grekisk-ortodoxa kyrkan ända till 1100-talet. Sedan 1600-talet har forskare i allmänhet varit ense om att den athanasianska trosbekännelsen inte skrevs av Athanasius (som dog år 373), utan antagligen sammanställdes i södra Frankrike under 400-talet. ... Under 500- och 600-talen begränsades trosbekännelsens inflytande till i första hand södra Frankrike och Spanien. Den användes i liturgin i de tyska kyrkorna på 800-talet och något senare i Rom.”

Det dröjde alltså flera hundra år efter Kristi tid innan treenigheten blev allmänt accepterad i kristenheten. Vad var då den vägledande faktorn i samband med de beslut som fattades? Var det Guds ord, eller var det prästerliga och politiska intressen? I boken Origin and Evolution of Religion (Religionens uppkomst och utveckling) svarar E. W. Hopkins: ”Den slutliga ortodoxa definitionen av treenigheten var i stor utsträckning en kyrkopolitisk angelägenhet.”

Ett avfall förutsagt

TREENIGHETENS vanhedrande historia stämmer mycket väl med det Jesus och hans apostlar förutsade skulle inträffa efter deras tid. De sade att det skulle bli ett avfall, eller en avvikelse, från den sanna tillbedjan fram till Kristi återkomst, då den sanna tillbedjan åter skulle upprättas innan Guds dag av tillintetgörelse för denna tingens ordning kom.

Beträffande den ”dagen” skrev aposteln Paulus: ”Den [skall] inte ... komma utan att först avfallet kommer och laglöshetens människa uppenbaras.” (2 Tessalonikerna 2:3, 7) Längre fram förutsade han: ”Jag vet att när jag lämnat er skall farliga vargar som inte skonar hjorden tränga in bland er. Ur era egna led skall det träda fram män som förkunnar villoläror för att dra lärjungarna över på sin sida.” (Apostlagärningarna 20:29, 30, NT 1981) Även andra av Jesu lärjungar skrev om detta avfall med dess ”laglösa” prästklass. — Se till exempel 2 Petrus 2:1; 1 Johannes 4:1—3; Judas, vers 3, 4.

Paulus skrev också: ”Det skall nämligen komma en tid, när de inte vill veta av den sunda läran utan i stället kallar till sig hoptals av lärare, så som det passar dem själva, allteftersom det kliar dem i öronen. De kommer inte längre att vilja lyssna till sanningen utan ta sin tillflykt till myter.” — 2 Timoteus 4:3, 4, Bo Giertz’ svenska översättning av Nya testamentet.

Jesus själv förklarade vad som låg bakom detta avfall från sann tillbedjan. Han sade att han själv hade sått god säd men att fienden, Satan, skulle beså åkern med ogräs. Samtidigt med de första vetestråna visade sig därför också ogräset. Man fick således räkna med en avvikelse från sann kristendom fram till skörden, då Kristus skulle ställa allt till rätta igen. (Matteus 13:24—43) Uppslagsverket The Encyclopedia Americana kommenterar detta så här: ”Trehundratalets trinitarianism var ingen exakt avspegling av den tidiga kristna läran angående Guds natur. Den var tvärtom en avvikelse från denna lära.” Var hade då detta avfall sitt ursprung? — 1 Timoteus 1:6.

Vad som påverkade utvecklingen

ÖVER hela den forntida världen och så långt tillbaka som på Babylons tid var det vanligt med dyrkan av hedniska gudar i grupper om tre, så kallade triader. Detta inflytande förekom också i Egypten, Grekland och Rom under  århundradena före, under och efter Kristi tid. Och efter apostlarnas död började sådana hedniska trosuppfattningar tränga in i kristendomen.

Historikern Will Durant påpekar: ”Kristendomen avlivade inte hedendomen; den anammade den. ... Från Egypten kom tankarna om en gudomlig treenighet.” Och i boken Egyptian Religion (Egyptisk religion) skriver Siegfried Morenz: ”Treenigheten var det som de egyptiska teologernas tankar mest kretsade kring. ... Tre gudar kombineras och behandlas som ett enda väsen och tituleras i singularis. I detta avseende visar sig den egyptiska religionens andliga kraft ha direkt samband med kristen teologi.”

Detta inflytande avspeglade sig hos kyrkliga ledare i Alexandria i Egypten under senare delen av 200-talet och början av 300-talet, sådana som Athanasius, när de gav uttryck åt tankar som ledde till treenigheten. Deras inflytande spred sig, och därför betraktar Morenz ”alexandrinsk teologi som länken mellan det egyptiska religiösa arvet och kristendomen”.

I förordet till Edward Gibbons bok History of Christianity (Kristendomens historia) läser vi: ”I samma mån som hedendomen erövrades av kristendomen kan det även sägas att kristendomen fördärvades av hedendomen. Den rena deismen hos de första kristna ... ändrades av romersk-katolska kyrkan till den obegripliga treenighetsdogmen. Många av de hedniska lärosatserna, vilka tänkts ut av egyptierna och idealiserats av Platon, behölls såsom varande värdiga att tro på.”

Uppslagsverket A Dictionary of Religious Knowledge påpekar att många säger att treenigheten ”är en förvanskning som lånats från hednisk religion och som inlemmats i den kristna tron”. Och boken The Paganism in Our Christianity (Hedendomen i vår kristendom) förklarar: ”Ursprunget till [treenigheten] är helt och hållet hedniskt.”

Därför skrev James Hastings i sitt verk Encyclopædia of Religion and Ethics: ”I t. ex. indisk religion påträffar vi den trinitariska gruppen Brahma, Shiva och Vishnu och i egyptisk religion den trinitariska gruppen Osiris, Isis och Horus. ... Det är inte endast i de historiska religionerna vi finner att Gud betraktas som treenig. Man kommer i synnerhet att tänka på den nyplatonska uppfattningen om den högsta eller yttersta verkligheten”, som är ”trefaldigt representerad”. Vad har den grekiske filosofen Platon med treenigheten att göra?

Platons filosofi

PLATON anses ha levt från år 428 till år 347 före Kristus. Även om han inte framförde treenighetstanken i dess nuvarande form, banade hans filosofiska uppfattningar vägen för den. Längre fram dök det upp filosofiska riktningar med trinitariska uppfattningar, och dessa var påverkade av Platons tankar om Gud och om naturen.

I det franska uppslagsverket Nouveau Dictionnaire Universel heter det om Platons inflytande: ”Den platonska treenigheten, som i sig själv är blott och bart en omarbetning av äldre treenigheter daterade till tidigare folks tid, tycks vara den rationella filosofiska treenighet av attribut som födde de tre hypostaser eller gudomliga personer som de kristna kyrkorna lär om. ... Denne grekiske filosofs uppfattning om den gudomliga treenigheten ... kan man finna i alla gamla [hedniska] religioner.”

Uppslagsverket The New Schaff-Herzog Encyclopedia of Religious Knowledge visar vilket inflytande grekisk filosofi hade: ”Lärorna om Logos och treenigheten utformades av grekiska kyrkofäder, som ... direkt eller indirekt blivit starkt påverkade av Platons filosofi. ... Det kan inte förnekas att felaktigheter och förvanskningar smög sig in i kyrkan från denna källa.”

I boken The Church of the First Three Centuries (Kyrkan i de tre första århundradena) sägs det: ”Treenighetsläran utformades gradvis och förhållandevis sent. ... Den härrörde från en källa som helt skilde sig från de judiska och kristna skrifterna. ... Den växte fram och inlemmades i kristendomen via de kyrkofäder som hade tillägnat sig Platons tankar.”

Mot slutet av 200-talet v.t. hade ”kristendomen” och Platons nya filosofiska uppfattningar blivit oskiljaktigt förenade. Adolf Harnack skriver i boken Outlines of the History of Dogma (Dogmsystemets historia i stora drag) att kyrkans lära blev ”fast rotad i hellenismens [den hedniska grekiska åskådningens] jordmån. Därigenom blev den ett mysterium för det stora flertalet kristna.”

Kyrkan påstod att dess nya läror var grundade på bibeln. Men Harnack säger: ”I verkligheten gav den sitt erkännande åt hellenistiska spekulationer, den hedniska mystikens vidskepliga uppfattningar och sedvänjor.”

I boken A Statement of Reasons (En redovisning av skäl) skriver Andrews Norton om treenigheten: ”Vi kan spåra denna läras historia  och upptäcka dess ursprung, inte i den kristna uppenbarelsen, utan i Platons filosofi. ... Treenighetsläran härrör inte från Kristus och hans apostlar, utan är en senare konstruktion av Platonanhängarnas skola.”

Det avfall som hade förutsagts av Jesus och apostlarna slog därför ut i full blom på 300- talet v.t. Treenighetslärans utveckling är bara ett av bevisen på detta. De avfälliga kyrkorna började också omfatta andra hedniska tankar, till exempel läran om en helveteseld, läran om en odödlig själ och bilddyrkan. Kristenheten hade i andlig bemärkelse trätt in i sin förutsagda mörka tidsålder, som dominerades av en växande ”laglöshetens människa”, dess prästklass. — 2 Tessalonikerna 2:3, 7.

Varför framförde inte Guds profeter denna lära?

VARFÖR undervisade ingen av Guds profeter under tusentals år hans folk om treenigheten? Borde inte Jesus åtminstone ha utnyttjat sin förmåga som den store läraren till att förklara treenigheten för sina efterföljare? Är det rimligt att Gud lät inspirera hundratals sidor i bibeln men inte utnyttjade några av dessa upplysningar för att undervisa om treenigheten, om den nu är den ”centrala läran” i tron?

Bör vi som kristna tro att Gud, flera hundra år efter Kristus och efter det att skrivandet av bibeln hade inspirerats, skulle ge sitt stöd åt formulerandet av en lära som var okänd för hans tjänare under tusentals år, en lära som är ett ”outrannsakligt mysterium” och ”övergår mänsklig fattningsförmåga”, en lära som onekligen har hedniskt ursprung och som i stor utsträckning var ”en kyrkopolitisk angelägenhet”?

Historiens vittnesbörd är tydligt: Treenighetsläran är en avvikelse från sanningen, ett avfall från den.

[Infälld text på sidan 8]

”Trehundratalets trinitarianism var ... [en avvikelse från] den tidiga kristna läran.” — The Encyclopedia Americana

[Ruta på sidan 9]

”De stora gudarnas triad”

Många hundra år före Kristi tid fanns det triader av gudar, eller treenigheter, i det forntida Babylonien och Assyrien. I det franska uppslagsverket ”Larousse Encyclopedia of Mythology” nämns en sådan triad från Mesopotamien: ”Universum delades i tre riken, som vart och ett kom att behärskas av en gud. Anus andel var himmelen. Jorden gavs åt Enlil. Ea blev härskare över vattnen. Tillsammans utgjorde de de stora gudarnas triad.”

[Ruta på sidan 12]

En hinduisk treenighet

I boken ”The Symbolism of Hindu Gods and Rituals” (Hinduiska gudar och ritualer och deras symbolik) sägs det angående en hinduisk treenighet som existerade flera hundra år före Kristus: ”Shiva är en av gudarna i treenigheten. Han sägs vara den förgörande guden. De andra två är Brahma, den skapande guden, och Vishnu, den uppehållande guden. ... För att visa att dessa tre processer är ett och detsamma är de tre gudarna sammansatta till en gestalt.” — Utgiven av A. Parthasarathy, Bombay.

[Bild på sidan 8]

”Konstantin hade i grund och botten ingen som helst kännedom om de frågor som ställdes i grekisk teologi.” — A Short History of Christian Doctrine

 [Bilder på sidan 10]

1. Egypten. Triad av Horus, Osiris, Isis; andra årtusendet f.v.t.

2. Babylon. Triad av Ishtar, Sin, Shamash; andra årtusendet f.v.t.

3. Palmyra. Triad av månguden, himmelens herre, solguden; o. första århundradet v.t.

4. Indien. Treenig hinduisk gudom, o. 600-talet v.t.

5. Kampuchea. Treenig buddistisk gudom, o. 1100-talet v.t.

6. Norge. Treenighet (Fader, Son och helig ande), o. 1200-talet v.t.

7. Frankrike. Treenighet, o. 1300-talet v.t.

8. Italien. Treenighet, o. 1400-talet v.t.

9. Tyskland. Treenighet, o. 1800-talet v.t.

10. Tyskland. Treenighet, 1900-talet v.t.