Kapitel 85

Att söka efter det förlorade

JESUS är angelägen om att söka efter och finna dem som ödmjukt vill tjäna Gud. Han söker därför upp alla och talar med dem om Guds kungarike, också ökända syndare. Sådana personer närmar sig nu honom för att lyssna till honom.

När fariséerna och de skriftlärda ser detta, kritiserar de Jesus för att han umgås med människor som de betraktar som ovärdiga. De muttrar och säger: ”Den mannen välkomnar syndare och äter tillsammans med dem.” Det skulle vara långt under deras värdighet att göra något sådant! Fariséerna och de skriftlärda behandlar vanliga enkla människor mycket illa, som markens smuts under deras fötter. För att visa det förakt de känner använder de det hebreiska uttrycket ‛am ha·’ạ·rets, dvs. ”landets [jordens] folk”, när de talar om sådana människor.

Jesus, däremot, behandlar alla med värdighet, vänlighet och medkänsla. Många av dessa enkla människor, däribland personer som är kända för att leva ett syndigt liv, är därför ivriga att lyssna till honom. Men hur reagerar då Jesus när fariséerna kritiserar honom för att han offrar tid och kraft på sådana som de betraktar som ovärdiga?

Jesus besvarar deras invändning genom att framställa en liknelse. Han utgår från fariséernas eget betraktelsesätt, som om de är rättfärdiga och i säkert förvar i Guds fålla, medan de föraktliga ‛am ha·’ạ·rets är som vilsegångna och förlorade får. Låt oss höra vad han säger till dem:

”Vilken människa bland er, som har hundra får och som förlorar ett av dem, lämnar inte kvar de nittionio i vildmarken och ger sig av efter det förlorade, tills han finner det? Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar och gläder sig. Och när han kommer hem, kallar han samman sina vänner och sina grannar och säger till dem: ’Gläd er med mig, för jag har funnit mitt får som var förlorat.’”

Jesus gör sedan en tillämpning av liknelsen och förklarar: ”Jag säger er att på samma sätt skall det vara mer glädje i himlen över en enda syndare som ändrar sinne än över nittionio rättfärdiga som inte har behov av sinnesändring.”

Fariséerna anser sig vara rättfärdiga och därför inte ha behov av sinnesändring. När somliga av dem ett par år tidigare hade kritiserat Jesus för att han åt tillsammans med uppbördsmän och syndare, hade han svarat dem: ”Jag har ... inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” De egenrättfärdiga fariséerna, som inte inser sitt behov av sinnesändring, åstadkommer ingen glädje i himlen. Det gör däremot de syndare som är uppriktigt ångerfulla.

För att ytterligare understryka att det är en orsak till stor glädje när förlorade syndare blir förda till rätta berättar Jesus en annan liknelse. Han säger: ”Vilken kvinna, som har tio drakmer, tänder inte en lampa, om hon tappar bort en enda drakma, och sopar huset och söker omsorgsfullt, tills hon finner myntet? Och när hon har funnit det, kallar hon samman sina väninnor och grannkvinnor och säger: ’Gläd er med mig, för jag har funnit den drakma, som jag hade tappat bort.’”

Jesus tillämpar sedan denna liknelse på liknande sätt som den förra. Han fortsätter med att säga: ”På samma sätt, säger jag er, uppstår glädje bland Guds änglar över en enda syndare som ändrar sinne.”

Det kärleksfulla intresse som Guds änglar hyser för syndare som ändrar sinne är verkligen anmärkningsvärt, i synnerhet som dessa en gång så obetydliga och föraktade ‛am ha·’ạ·rets så småningom skall få privilegiet att ingå i Guds himmelska kungarike. De kommer följaktligen att få en ställning i himlen som är högre än den som änglarna själva har! Men i stället för att känna sig svartsjuka eller förbigångna inser änglarna ödmjukt att dessa syndiga människor har uthärdat och övervunnit situationer i livet som kommer att göra dem rustade att tjäna som förstående och barmhärtiga kungar och präster i himlen. Lukas 15:1—10; Matteus 9:13; 1 Korinthierna 6:2, 3; Uppenbarelseboken 20:6.

▪ Varför umgås Jesus med ökända syndare, och vilken kritik får han av fariséerna?

▪ Hur betraktar fariséerna vanliga enkla människor?

▪ Vilka liknelser framställer Jesus, och vad kan vi lära oss av dem?

▪ Varför är änglarnas glädje så anmärkningsvärd?