Kapitel 94

Behovet av bön och av ödmjukhet

NÄR Jesus vid ett tidigare tillfälle var i Judeen berättade han en liknelse om vikten av att vara uthållig i bön. Nu, under sin sista färd till Jerusalem, understryker han återigen behovet av att be utan att ge upp. Jesus befinner sig förmodligen fortfarande i Samarien eller Galileen när han framställer denna liknelse för sina lärjungar:

”I en viss stad fanns det en viss domare som inte hyste fruktan för Gud och inte hade respekt för någon människa. Men det fanns en änka i den staden, och hon gick gång på gång till honom och sade: ’Se till att jag får min rätt av den som är min motpart inför domstol.’ Nu var han ovillig till en tid, men efteråt sade han för sig själv: ’Fastän jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, skall jag i alla fall, på grund av det obehag den här änkan jämt ställer till för mig, se till att hon får sin rätt, så att hon inte skall fortsätta att komma och puckla på mig till dess jag är slut.’”

Jesus gör sedan en tillämpning av berättelsen och säger: ”Hör vad domaren, fastän orättfärdig, sade! Skall då inte Gud ofelbart laga att rätt skipas åt hans utvalda, som ropar till honom dag och natt, även om han är långmodig gentemot dem?”

Jesus menar inte att Jehova Gud på något sätt skulle likna den här orättfärdige domaren. Tanken är i stället att om till och med en orättfärdig domare besvarar ihärdiga vädjanden, bör det inte råda något tvivel om att Gud, som är alltigenom rättfärdig och god, kommer att svara om hans folk fortsätter att be utan att ge upp. Jesus säger därför vidare: ”Jag säger er: Han [Gud] skall laga att det med hast skipas rätt åt dem.”

De enkla och fattiga människorna har många gånger svårt att få rättvisa, medan de mäktiga och rika ofta blir gynnade. Gud kommer emellertid inte bara att se till att de onda får sitt rättvisa straff, utan han kommer också att tillförsäkra sina tjänare rättvis behandling genom att ge dem evigt liv. Men hur många människor har fast tro på att Gud skall laga så att det med hast skipas rätt?

Med särskild hänsyftning på tro i relation till bönens kraft ställer Jesus frågan: ”Men skall Människosonen ändå, när han kommer, verkligen finna tron på jorden?” Frågan lämnas obesvarad, men det tycks vara underförstått att det inte skulle vara vanligt med sådan tro när Kristus kommer som kung i Guds rike.

Bland dem som lyssnar till Jesus finns några som är ganska självsäkra i sin tro. De betraktar sig själva som rättfärdiga och ser ner på andra. Några av Jesu lärjungar kan rentav höra till den gruppen. Följande liknelse är därför riktad till dessa:

”Två män gick upp i templet för att be, den ene var farisé och den andre uppbördsman. Fariséen ställde sig och började be dessa ting för sig själv: ’O Gud, jag tackar dig för att jag inte är som övriga människor, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som den här uppbördsmannen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tiondelen av allting jag förvärvar.’”

Fariséerna är kända för att vilja skylta med sin rättfärdighet för att imponera på andra. Vanligen iakttar de sina självpålagda fastor varje måndag och torsdag, och de betalar med skrupulös noggrannhet tiondelen av till och med de obetydligaste av markens örter. Några månader tidigare hade de vid lövhyddohögtiden tydligt visat sitt förakt för det enkla folket när de sade: ”Den här hopen folk som inte känner Lagen [dvs. fariséernas uttolkning av den], de är förbannade.”

Jesus fortsätter sin liknelse med att berätta om en sådan ”förbannad” person: ”Men uppbördsmannen, som stod på avstånd, ville inte ens lyfta upp ögonen mot himlen utan slog sig oavbrutet på bröstet och sade: ’O Gud, var nådig mot mig syndare.’” På grund av att den här uppbördsmannen ödmjukt har erkänt sina tillkortakommanden säger Jesus: ”Jag säger er: Den här mannen gick ner till sitt hem befunnen mer rättfärdig än den förre mannen, eftersom var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.”

Jesus framhåller således återigen behovet av att vara ödmjuk. Eftersom de uppfostrats i ett samhälle där de egenrättfärdiga fariséerna utövar så stort inflytande och där en persons ställning och rang ständigt framhålls, är det inte så underligt att till och med Jesu lärjungar blir påverkade. Men vilken fin lektion i ödmjukhet Jesus ger dem! Lukas 18:1—14; Johannes 7:49.

▪ Hur kommer det sig att den orättfärdige domaren tillmötesgår änkans krav, och vad vill Jesus lära oss genom denna liknelse?

▪ Vilket slags tro kommer Jesus att spana efter när han kommer?

▪ Vilka har Jesus i tankarna när han framställer sin liknelse om fariséen och uppbördsmannen?

▪ Vilken inställning, som är så vanlig bland fariséerna, gör vi väl i att undvika?