Kapitel 39

De stolta och de anspråkslösa

EFTER att ha nämnt Johannes döparens goda egenskaper riktar Jesus uppmärksamheten mot de stolta, nyckfulla människor som är omkring honom. ”Den här generationen”, förklarar han, ”är lik små barn som sitter på torgen och ropar till sina lekkamrater och säger: ’Vi har spelat flöjt för er, men ni har inte dansat; vi har jämrat oss, men ni har inte slagit er själva av sorg.’”

Vad menar Jesus? Han förklarar: ”Här kom Johannes och varken äter eller dricker; ändå säger man: ’Han har en demon’; så kom Människosonen och äter och dricker; ändå säger man: ’Titta! En människa som är glupsk och begiven på vin, en vän till uppbördsmän och syndare.’”

Det är omöjligt att göra människorna till lags. Ingenting passar dem. Johannes har levt ett enkelt och självförsakande liv som nasir, i överensstämmelse med ängelns tillkännagivande att ”vin och rusdryck får han alls inte dricka”. Och ändå säger människor att han är besatt av demoner. Jesus, däremot, lever som andra människor och för inte ett asketiskt liv, och han blir anklagad för omåttlighet.

Hur svårt är det inte att tillfredsställa människorna! De är som lekkamrater, av vilka somliga vägrar att dansa när de andra barnen spelar flöjt eller sörja när deras kamrater jämrar sig. Likväl säger Jesus: ”Visheten blir i alla fall befunnen rättfärdig genom sina gärningar.” Ja, bevismaterialet — gärningarna — visar klart och tydligt att anklagelserna mot både Johannes och Jesus är falska.

Jesus övergår sedan till att rikta uppmärksamheten mot de tre klandervärda städerna Korasin, Betsaida och Kapernaum, där han har utfört de flesta av sina kraftgärningar. Om han hade utfört dessa gärningar i de feniciska städerna Tyros och Sidon, säger Jesus, skulle dessa städer ha ändrat sinne i säck och aska. Jesus fördömer staden Kapernaum, som tydligen har varit basen för hans verksamhet under denna period, och säger: ”Det skall vara uthärdligare för Sodoms land på Domens dag än för dig.”

Jesus prisar sedan offentligt sin himmelske Fader. Han drivs att göra detta därför att Gud döljer dyrbara andliga sanningar för de visa och intellektuella men uppenbarar dessa underbara ting för de ödmjuka, för dem som är som små barn.

Slutligen ger Jesus denna tilltalande inbjudan: ”Kom till mig, alla ni som arbetar hårt och är tyngda av bördor, så skall jag vederkvicka er. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat, så skall ni finna vederkvickelse för era själar. Ty mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.”

Hur ger Jesus denna vederkvickelse? Han gör det genom att erbjuda befrielse från de förslavande traditioner som de religiösa ledarna har betungat människorna med, till exempel de restriktiva sabbatsföreskrifterna. Han skänker också lindring åt dem som känner sig nertyngda av förtryckande politiska myndigheter och åt dem som är bedrövade över sina egna synder, som de påminns om av ett skuldtyngt samvete. Han uppenbarar för dessa bedrövade hur deras synder kan bli förlåtna och hur de kan få åtnjuta ett dyrbart förhållande till Gud.

Det skonsamma ok som Jesus erbjuder är möjligheten att fullständigt överlämna sig åt Gud och kunna tjäna vår medlidsamme, barmhärtige himmelske Fader. Och den lätta börda som Jesus erbjuder dem som kommer till honom är att uppfylla Guds krav för liv, de bud han låtit nedteckna i Bibeln. Att lyda dem är inte alls betungande. Matteus 11:16—30; Lukas 1:15; 7:31—35; 1 Johannes 5:3.

▪ På vilket sätt är de stolta, nyckfulla människorna i Jesu generation lika barn?

▪ Vad driver Jesus att prisa sin himmelske Fader?

▪ På vilka sätt är människor nertyngda, och vilken lindring erbjuder Jesus?