Kapitel 35

Den mest berömda predikan som någonsin hållits

SCENEN är en av de mest minnesvärda i historien: Jesus befinner sig på en bergssluttning medan han håller sin berömda bergspredikan. Platsen ligger nära Galileens hav, förmodligen i trakten av Kapernaum. Efter att ha tillbringat hela natten i bön har Jesus just utvalt 12 av sina lärjungar till att bli apostlar. Sedan kommer han, tillsammans med dem alla, ner till den här jämna platsen på berget.

Man skulle kunna tänka sig att Jesus nu var väldigt trött och ville sova lite. Men stora människoskaror har kommit, somliga hela vägen från Judeen och Jerusalem, drygt 100 kilometer därifrån. Andra har kommit från kusten vid Tyros och Sidon i norr. De har kommit för att lyssna på Jesus och för att bli botade från sina sjukdomar. Det finns också personer som är besvärade av demoner, dvs. onda änglar som följer Satan.

När Jesus kommer ner, kommer sjuka människor fram till honom för att röra vid honom, och han botar dem alla. Efteråt går Jesus antagligen högre upp på berget. Där sätter han sig ner och börjar undervisa folkskarorna som är utspridda på den öppna platån framför honom. Och tänka sig! Nu finns det inte en enda person i hela åhörarskaran som lider av någon allvarlig sjukdom!

Människorna är ivriga att få lyssna till läraren som kan utföra sådana häpnadsväckande underverk. Det är egentligen först och främst till nytta för sina lärjungar som Jesus håller sin bergspredikan. De är antagligen samlade närmast omkring honom. Men för att också vi skall få nytta av denna predikan, har både Matteus och Lukas nertecknat den.

Matteus’ skildring av bergspredikan är omkring fyra gånger så lång som Lukas’. Å andra sidan framställer Lukas delar av det som Matteus nertecknat som något Jesus sade vid andra tillfällen under sin tjänst. Det kan man lägga märke till genom att jämföra Matteus 6:9—13 med Lukas 11:1—4 och Matteus 6:25—34 med Lukas 12:22—31. Detta bör inte förvåna oss. Jesus undervisade tydligen om samma saker mer än en gång, och Lukas har valt att nerteckna en del av denna undervisning i ett annat sammanhang.

Det som gör Jesu bergspredikan så värdefull är inte bara dess djupa andliga innehåll, utan också den enkelhet och klarhet med vilken han lägger fram sanningarna. Han använder sig av alldagliga erfarenheter och ting som människor känner väl till. På det viset gör han sina tankar lätta att förstå för alla dem som söker ett bättre liv på Guds sätt.

Vilka är verkligt lyckliga?

Alla vill vara lyckliga. Jesus inser det och börjar därför sin bergspredikan med att beskriva dem som är verkligt lyckliga. Vi kan föreställa oss att det omedelbart fångar den väldiga åhörarskarans uppmärksamhet. Ändå måste hans inledande ord ha låtit motsägande för många.

Jesus riktar sig till sina lärjungar och börjar säga: ”Lyckliga är ni fattiga, därför att Guds kungarike är ert. Lyckliga är ni som hungrar nu, därför att ni skall bli mättade. Lyckliga är ni som gråter nu, därför att ni skall skratta. Lyckliga är ni närhelst människorna hatar er. ... Gläd er på den dagen, ja ta glädjesprång, ty se! er lön är stor i himlen.”

Det här är Lukas’ beskrivning av inledningen till Jesu bergspredikan. Men enligt Matteus’ skildring säger Jesus också att de som är milda till sinnes, de barmhärtiga, de renhjärtade och de som stiftar fred är lyckliga. Jesus påpekar att de är lyckliga därför att de skall ärva jorden, det skall visas dem barmhärtighet, de skall se Gud, och de skall kallas Guds söner.

Vad Jesus menar med att vara lycklig är således inte att bara vara munter eller uppspelt, som när man gör något som är skojigt. Sann lycka är djupare. Den för med sig ett förnöjsamt tänkesätt och en känsla av tillfredsställelse och förverkligande i livet.

Jesus visar alltså att de som är verkligt lyckliga är människor som inser sitt andliga behov, känner sorg över sitt syndfulla tillstånd och lär känna Gud och tjänar honom. Även om de sedan blir hatade eller förföljda för att de gör Guds vilja, är de lyckliga, eftersom de vet att de behagar Gud och kommer att få ta emot belöningen från honom — evigt liv.

Men många av dem som lyssnar på Jesus tror, precis som en del människor i vår tid, att det är framgång och nöjen som gör en människa lycklig. Jesus vet bättre. Han ställer upp en kontrast som säkert förvånar många av hans åhörare och säger:

”Ve er, ni rika, därför att ni nu får er tröst fullt ut. Ve er som är övermätta nu, därför att ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, därför att ni skall sörja och gråta. Ve, närhelst alla människor talar väl om er, för just sådana ting gjorde deras förfäder mot de falska profeterna.”

Vad menar Jesus? Varför betyder det ve att vara rik, att vara på jakt efter nöjen och att få människors beröm? Därför att när man äger dessa ting och hänger sig åt dem, då utestänger man tjänsten för Gud, det enda som medför verklig lycka, ur sitt liv. Samtidigt menade Jesus naturligtvis inte att fattigdom, hunger och sorg i sig självt gör en människa lycklig. Däremot ger sådana olyckligt lottade människor ofta gynnsamt gensvar till Jesu undervisning, och på det viset blir de välsignade med verklig lycka.

Därpå riktar sig Jesus till sina lärjungar och säger: ”Ni är jordens salt.” Naturligtvis menar han inte att de är bokstavligt salt. Salt är ett konserveringsmedel. Man hade en stor hög salt vid altaret i Jehovas tempel, och präster som tjänade där använde det till att salta offren.

Jesu lärjungar är ”jordens salt” i betydelsen att de har ett konserverande eller bevarande inflytande på människor. Budskapet som de bär ut kommer sannerligen att bevara livet på alla dem som ger gynnsamt gensvar till det! Sådana människors liv kommer att fyllas av egenskaper som beständighet, lojalitet och trofasthet. Det kommer att förhindra allt andligt och moraliskt fördärv i deras liv.

”Ni är världens ljus”, säger Jesus till sina lärjungar. En lampa sätts inte under ett sädesmått, utan på ett lampställ. Jesus säger därför: ”Låt likaså ert ljus lysa inför människorna.” Jesu lärjungar gör detta genom sitt offentliga vittnande såväl som genom att tjäna som lysande exempel på ett handlingssätt som stämmer överens med Bibelns principer.

Jesus sätter upp höga normer för sina efterföljare

De religiösa ledarna anser att Jesus bryter mot Guds lag, och de har till och med nyligen sammansvurit sig för att döda honom. Så när Jesus nu fortsätter sin bergspredikan, förklarar han: ”Tänk inte att jag har kommit för att omintetgöra Lagen eller Profeterna. Jag har inte kommit för att omintetgöra utan för att uppfylla.”

Jesus hyser den största aktning för Guds lag och uppmuntrar andra att göra detsamma. Han säger rentav: ”Därför, vemhelst som bryter mot ett enda av de minsta av dessa bud och lär människorna i enlighet med det, han skall kallas ’minst’ i förhållande till himlarnas kungarike” och menar därmed att en sådan person över huvud taget inte skulle komma in i Guds kungarike.

Nej, Jesus ignorerar verkligen inte Guds lag, utan fördömer till och med den sinnesinställning som kan leda till att man bryter mot den. Efter att ha konstaterat att Lagen säger: ”Du skall inte mörda”, tillägger Jesus: ”Jag säger er emellertid att var och en som fortsätter att vara vred på sin broder skall vara ansvarig inför domstolen.”

Eftersom det är en så allvarlig sak att fortsätta att vara vred på en medförbunden att det kanske rentav kan leda till mord, illustrerar Jesus hur långt man bör gå för att bevara friden. Han förklarar: ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.”

Jesus riktar nu uppmärksamheten på det sjunde av de tio buden och fortsätter: ”Ni har hört att det sades: ’Du skall inte begå äktenskapsbrott.’” Men Jesus fördömer till och med de tankar som leder fram till äktenskapsbrott. ”Jag säger er att var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han grips av begär till henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.”

Jesus talar inte här bara om en flyktig omoralisk tanke, utan om att man ”håller i med att se”. Att hålla i med att se på någon uppväcker lidelsefullt begär, och om tillfälle ges kan det kulminera i äktenskapsbrott. Hur kan man förhindra att detta sker? Jesus illustrerar vilka extrema åtgärder som kan bli nödvändiga, då han säger: ”Om nu ditt högra öga får dig att snava och falla, så riv ut det och kasta det ifrån dig. ... Likaså om din högra hand får dig att snava och falla, så hugg av den och kasta den ifrån dig.”

Människor är ofta villiga att offra en bokstavlig lem som är sjuk för att rädda sitt liv. Men enligt Jesus är det ännu viktigare att ”kasta” ifrån sig vad det vara må, också något så dyrbart som ett öga eller en hand, för att undvika omoraliska tankar och handlingar. I annat fall, förklarar Jesus, kommer sådana personer att kastas i Gehenna (en brinnande soptipp nära Jerusalem), som är en symbol av evig tillintetgörelse.

Jesus förklarar också hur man skall handla mot människor som sårar eller förolämpar en. ”Stå inte emot den som är ond”, lyder hans råd, ”utan vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom.” Jesus menar inte att man inte bör försvara sig själv eller sin familj om man blir angripen. Ett slag med flata handen ges inte för att tillfoga någon annan fysisk skada, utan snarare för att förolämpa. Vad Jesus vill säga är således att om någon försöker provocera fram ett slagsmål eller ett gräl, antingen genom ett bokstavligt slag med flata handen eller med förolämpande ord, skulle det vara fel att ge igen.

Efter att ha riktat uppmärksamheten på det som sägs i Guds lag om att älska sin nästa säger Jesus: ”Men jag säger er: Fortsätt att älska era fiender och att be för dem som förföljer er.” Därefter lägger han fram ett starkt skäl till att göra detta och tillägger: ”Så att ni måtte visa er vara söner av er Fader som är i himlarna; han låter ju sin sol gå upp över onda och goda.”

Jesus avslutar denna del av sin predikan med förmaningen: ”Ni skall följaktligen vara fullkomliga, såsom er himmelske Fader är fullkomlig.” Jesus menar inte att människor kan vara fullkomliga i absolut mening. Men genom att efterlikna Gud kan de utsträcka sin kärlek så att den även omfattar deras fiender. I Lukas’ parallellskildring lyder Jesu ord: ”Fortsätt med att bli barmhärtiga, alldeles som er Fader är barmhärtig.”

Bön och förtröstan på Gud

När Jesus fortsätter med sin predikan, fördömer han skrymtaktigheten hos människor som vill briljera med sin förmenta gudfruktighet. ”När du går för att ge barmhärtighetsgåvor”, säger han, ”låt då inte blåsa i trumpet framför dig, alldeles som skrymtarna gör.”

”Och när ni ber”, fortsätter Jesus, ”skall ni inte vara såsom skrymtarna; eftersom de tycker om att stå och be i synagogorna och vid de breda vägkorsningarna, för att de skall vara synliga för människor.” I stället ger han uppmaningen: ”När du ber, gå då in i ditt inre rum, och när du har stängt din dörr, be då till din Fader som är i det fördolda.” Jesus bad själv offentligt, så det är inte det han fördömer. Det han kritiserar är böner som är avsedda att imponera på åhörarna och framkalla beundrande komplimanger.

Jesus säger vidare: ”När ni ber, säg då inte detsamma om och om igen, alldeles som folk i nationerna gör.” Jesus menar inte att upprepning i sig själv är fel. Vid ett tillfälle sade han själv ”detsamma” flera gånger när han bad. Men det han fördömer är att använda inlärda fraser ”om och om igen”, som de gör som använder radband medan de mekaniskt upprepar sina böner.

För att hjälpa sina åhörare att be ger Jesus dem en mönsterbön som omfattar sju vädjanden. De tre första ger erkännande åt Guds suveränitet och hans uppsåt. De utgör en begäran om att Guds namn skall bli helgat, att hans kungarike skall komma och att hans vilja skall ske. De återstående fyra innehåller en begäran om personliga ting, nämligen om mat för dagen, förlåtelse för synder, att inte bli frestad över sin förmåga och att bli befriad från den onde.

Därnäst tar Jesus upp de snaror som är förbundna med att lägga alltför stor vikt vid materiella ägodelar. Han säger uppfordrande: ”Sluta upp med att samla skatter åt er på jorden, där mal och rost förtär och där tjuvar bryter sig in och stjäl.” Sådana skatter är inte bara förgängliga; de kan inte heller bygga upp en persons förtjänstkonto hos Gud.

Jesus säger därför: ”Samla i stället skatter åt er i himlen.” Detta kan man göra genom att sätta Guds tjänst främst i sitt liv. Ingen kan beröva en det förtjänstkonto som på detta sätt byggts upp hos Gud, och inte heller dess storslagna belöning. Jesus tillägger därefter: ”Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”

Jesus fortsätter att behandla materialismens snaror med följande illustration: ”Ögat är kroppens lampa. Om därför ditt öga är ogrumlat, kommer hela din kropp att vara upplyst; men om ditt öga är ont, kommer hela din kropp att vara mörk.” Ett öga som fungerar på rätt sätt är för kroppen som en tänd lampa på en mörk plats. Men för att se ordentligt måste ögat vara ogrumlat, dvs. det måste fokuseras på en enda sak. Om synbilden är oskarp, får man en felaktig uppfattning om saker och ting, så att man sätter materiella strävanden före tjänsten för Gud, vilket resulterar i att hela ens kropp blir mörk.

Jesus för ämnet till sin höjdpunkt med följande kraftfulla illustration: ”Ingen kan vara slav åt två herrar; för antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.”

När Jesus har gett de här råden, försäkrar han sina åhörare att de inte behöver vara bekymrade för sina materiella behov om de sätter tjänsten för Gud först. ”Ge uppmärksamt akt på himlens fåglar”, säger han, ”eftersom de inte sår ut säd eller skördar eller samlar in i förrådshus; ändå ger er himmelske Fader mat åt dem.” Sedan frågar han: ”Är ni inte värda mer än de?”

Därefter pekar Jesus på liljorna på marken och konstaterar att ”inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem”. Han fortsätter: ”Om nu Gud på det sättet klär växtligheten på marken, ... skall han då inte mycket hellre klä er, ni med lite tro?” Jesus slutar därför med att säga: ”Var därför aldrig bekymrade och säg: ’Vad skall vi äta?’ eller: ’Vad skall vi dricka?’ eller: ’Vad skall vi sätta på oss?’ ... Er himmelske Fader vet ju att ni behöver alla dessa ting. Fortsätt därför med att först söka kungariket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er.”

Vägen till liv

Vägen till liv är att hålla fast vid Jesu läror. Men detta är inte lätt. Fariséerna, till exempel, har en benägenhet att vara stränga i sin bedömning av andra, och troligen är det många som efterliknar dem. När Jesus fortsätter sin bergspredikan, ger han därför den här förmaningen: ”Sluta upp med att döma för att ni inte skall bli dömda; med den dom som ni dömer med skall ni nämligen bli dömda.”

Det är farligt att följa de överdrivet kritiska fariséernas ledning. Enligt Lukas’ skildring illustrerar Jesus den faran genom att säga: ”Inte kan väl en blind vägleda en blind? Kommer de då inte båda att störta i en grop?”

Att vara alltför kritisk mot andra och förstora deras fel och anmärka på dem är en allvarlig förbrytelse. Jesus frågar därför: ”Hur kan du säga till din broder: ’Låt mig dra ut strået ur ditt öga’; när, titta! det är en bjälke i ditt eget öga? Skrymtare! Dra först ut bjälken ur ditt eget öga, och därpå skall du tydligt se att dra ut strået ur din broders öga.”

Detta innebär inte att Jesu lärjungar inte skall bruka någon urskillning i sitt umgänge med andra människor, för han säger: ”Ge inte det som är heligt åt hundar, kasta inte heller era pärlor för svin.” Sanningarna från Guds ord är heliga. De är bildligt talat som pärlor. Men om vissa personer, som är som hundar eller svin, inte visar någon uppskattning av dessa dyrbara sanningar, bör Jesu lärjungar lämna dessa människor och söka efter sådana som är mer mottagliga.

Visserligen har Jesus talat om bön tidigare i sin bergspredikan, men nu betonar han behovet av att vara uthållig när man ber. ”Fortsätt med att be”, uppmanar han, ”så skall det ges åt er.” För att illustrera Guds villighet att besvara böner frågar Jesus: ”Vilken är den man bland er, vars son ber om bröd — inte skulle han väl då räcka honom en sten? ... Om alltså ni, fastän ni är onda, förstår att ge goda gåvor åt era barn, hur mycket mer skall då inte er Fader som är i himlarna ge goda ting åt dem som ber honom!”

Därefter fastställer Jesus något som har kommit att bli en berömd levnadsregel, det som vanligen brukar kallas den gyllene regeln. Han säger: ”Därför, allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem.” Att leva efter denna regel inbegriper positiva handlingar, att göra gott mot andra och att behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Att vägen till liv inte är lätt visas av Jesu uppmaning: ”Gå in genom den trånga porten; därför att bred och rymlig är den väg som leder till tillintetgörelse, och många är de som går in på den; men trång är den port och smal den väg som leder till liv, och få är de som finner den.”

Risken att bli vilseledd är stor, och därför säger Jesus varnande: ”Se upp för de falska profeterna, som kommer till er i fårakläder men invärtes är rovlystna vargar.” Precis som man kan känna igen goda träd och dåliga träd genom deras frukter, konstaterar Jesus, kan man känna igen falska profeter genom deras uppträdande och deras läror.

Jesus fortsätter nu med att förklara att det inte bara är vad man säger som gör en till Jesu lärjunge, utan vad man gör. Vissa människor påstår att Jesus är deras Herre, men de gör inte hans Faders vilja. Beträffande dessa säger han: ”Jag [skall] då bekänna för dem: Jag har aldrig känt er! Gå bort ifrån mig, ni som övar laglöshet.”

Till sist framför Jesus den minnesvärda avslutningen på sin predikan. Han säger: ”Var och en som hör dessa mina ord och gör dem [skall] liknas vid en omdömesgill man, som byggde sitt hus på klippan. Och regnet strömmade ner, och störtfloderna kom, och vindarna blåste och piskade mot det huset; men det störtade inte in, för det hade grundats på klippan.”

Å andra sidan förklarar Jesus: ”Vidare skall var och en som hör dessa mina ord och inte gör dem liknas vid en dåraktig man, som byggde sitt hus på sanden. Och regnet strömmade ner, och störtfloderna kom, och vindarna blåste och slog mot det huset, och det störtade in; och dess fall var stort.”

När Jesus avslutar sin predikan, är folkskarorna häpna över hans sätt att undervisa, för han undervisar dem som en som har myndighet och inte som deras religiösa ledare. Lukas 6:12—23; Matteus 5:1—12; Lukas 6:24—26; Matteus 5:13—48; 6:1—34; 26:36—45; 7:1—29; Lukas 6:27—49.

▪ Var är Jesus när han håller sin mest minnesvärda predikan, vilka är närvarande, och vad har hänt strax innan han håller den?

▪ Varför är det inte förvånande att Lukas har nertecknat en del av det som Jesus sade i sin bergspredikan i ett annat sammanhang?

▪ Vad gör Jesu bergspredikan så värdefull?

▪ Vilka är verkligt lyckliga, och varför?

▪ Över vilka uttalas ve, och varför?

▪ På vilka sätt är Jesu lärjungar ”jordens salt” och ”världens ljus”?

▪ Hur visar Jesus stor aktning för Guds lag?

▪ Vilka anvisningar ger Jesus för att utrota orsakerna till mord och äktenskapsbrott?

▪ Vad menar Jesus när han talar om att vända andra kinden till?

▪ Hur kan vi vara fullkomliga liksom Gud är fullkomlig?

▪ Vilka föreskrifter ger Jesus om bön?

▪ Varför är himmelska skatter av större värde, och hur kan man skaffa sig sådana?

▪ Vilka illustrationer ges för att hjälpa oss att undvika materialismens snaror?

▪ Varför säger Jesus att vi inte behöver vara bekymrade?

▪ Vad säger Jesus om att döma andra; men hur visar han ändå att hans lärjungar behöver bruka urskillning i sitt umgänge med människor?

▪ Vad säger Jesus vidare om bön, och vilken levnadsregel ger han?

▪ Hur visar Jesus att vägen till liv inte skulle vara lätt och att det finns risk att bli vilseledd?

▪ Hur avslutar Jesus sin predikan, och vilken verkan får den?