Kapitel 40

En lektion i barmhärtighet

JESUS är kanske fortfarande kvar i Nain, där han nyligen har uppväckt en änkas son, eller också är han på besök i en närbelägen stad. En farisé vid namn Simon är nyfiken på den här personen som utför sådana märkliga gärningar. Han inbjuder därför Jesus till en måltid i sitt hem.

Jesus ser detta som ett tillfälle att betjäna dem som är närvarande vid festen och tackar därför ja till denna inbjudan, liksom han också tidigare har tackat ja till att äta tillsammans med uppbördsmän och syndare. Men när Jesus kommer in i Simons hus, får han inte det hjärtliga mottagande som gäster brukar få.

Sandalklädda fötter blir varma och smutsiga på de dammiga vägarna, och som tecken på gästfrihet är det därför brukligt att tvätta gästernas fötter med svalt vatten. Men det är ingen som tvättar Jesu fötter när han kommer. Inte heller får han en välkomstkyss, vilket hör till god ton. Och man smörjer inte heller, som brukligt är, hans hår med gästfrihetens olja.

När nu gästerna ligger till bords vid måltiden, kommer en objuden kvinna tyst in i rummet. Hon är känd i staden för att leva ett omoraliskt liv. Troligtvis har hon lyssnat till Jesu undervisning, däribland hans inbjudan att alla ”som arbetar hårt och är tyngda av bördor” kan komma till honom och bli vederkvickta. Djupt rörd över vad hon sett och hört har hon nu sökt upp Jesus.

Kvinnan ställer sig bakom Jesus vid bordet och faller på knä vid hans fötter. När hennes tårar faller på hans fötter, torkar hon bort dem med sitt hår. Hon tar också välluktande olja från sin flaska, och medan hon ömt kysser hans fötter, gjuter hon oljan över dem. Simon ser ogillande på. ”Om den mannen vore en profet”, tänker han, ”borde han veta vilken och vad slags kvinna det är som rör vid honom, att hon är en synderska.”

Men Jesus förstår hans tankar och säger: ”Simon, jag har något att säga dig.”

”Lärare, säg det!” svarar han.

”Två män stod i skuld hos en viss långivare”, börjar Jesus. ”Den ene var skyldig fem hundra denarer, men den andre femtio. När de inte hade något att betala igen med, efterskänkte han dem båda deras skuld. Vilken av dem kommer då att älska honom mest?”

”Den, förmodar jag”, säger Simon, kanske med en smula uttråkad röst på grund av den till synes ovidkommande frågan, ”som han efterskänkte mest.”

”Rätt bedömt av dig”, säger Jesus. Därefter vänder han sig mot kvinnan och säger till Simon: ”Ser du den här kvinnan? Jag kom in i ditt hus; du gav mig inget vatten till mina fötter. Men den här kvinnan fuktade mina fötter med sina tårar och torkade av dem med sitt hår. Du gav mig ingen kyss; men från den stund, då jag kom in, har denna kvinna inte hört upp med att ömt kyssa mina fötter. Du smorde inte in mitt huvud med olja; men den här kvinnan har smort in mina fötter med välluktande olja.”

Kvinnan har på detta sätt gett bevis för att hon är uppriktigt ångerfull över sitt tidigare omoraliska leverne. Jesus säger därför till sist: ”Tack vare detta, säger jag dig, är hennes synder förlåtna, fast de är många, därför att hon älskade mycket; men den som får litet förlåtet, han älskar litet.”

Jesus menar inte alls att han ursäktar eller tolererar omoraliskhet. Denna händelse uppenbarar i stället vilken ömsint förståelse han har för människor som begår misstag i livet men som senare visar att de är bedrövade över dessa och därför kommer till Kristus för att få hjälp. Jesus skänker verklig vederkvickelse åt kvinnan, då han säger: ”Dina synder är förlåtna. ... Din tro har räddat dig; gå din väg i frid.” Lukas 7:36—50; Matteus 11:28—30.

▪ Hur blir Jesus mottagen av sin värd, Simon?

▪ Vem söker upp Jesus, och varför?

▪ Vilken illustration använder Jesus, och hur tillämpar han den?