Kapitel 77

Frågan om arv

FOLKSKARORNA vet tydligen att Jesus har ätit middag i fariséens hem. Tusentals människor samlas därför utanför huset och står och väntar på Jesus när han kommer ut. Till skillnad från fariséerna, som motstår Jesus och försöker komma på honom med att säga något orätt, lyssnar folkskarorna på honom med spänd uppmärksamhet.

Jesus vänder sig först till sina lärjungar och säger: ”Se upp för fariséernas surdeg, som är skrymteri.” Som det tydligt framkom under måltiden är fariséernas hela religiösa system genomsyrat av skrymteri. Men även om fariséernas ondska till en tid kan döljas under ett sken av fromhet, kommer den så småningom att avslöjas. ”Ingenting är omsorgsfullt fördolt”, säger Jesus, ”som inte skall uppenbaras och hemligt som inte skall bli känt.”

Jesus upprepar sedan de uppmuntrande råd som han hade gett de tolv när han sände ut dem på en predikofärd i Galileen. Han säger: ”Frukta inte för dem som dödar kroppen och sedan inte förmår göra något mer.” Jesus försäkrar sina efterföljare att eftersom inte ens en liten sparv blir bortglömd av Gud, kommer Gud inte att glömma dem. Han fortsätter: ”När man för in er inför offentliga församlingar och statsämbetsmän och myndigheter, skall ... den heliga anden ... just i den stunden lära er de ting ni bör säga.”

En man i folkskaran träder nu upp. ”Lärare”, säger han, ”säg till min bror att dela arvet med mig.” Moses lag föreskriver att den förstfödde sonen skall få dubbel arvslott, så det bör inte finnas någon anledning att tvista om den saken. Men mannen vill tydligen ha mer än sin lagliga del av arvet.

Jesus vägrar med rätta att bli indragen i tvisten. ”Människa, vem har satt mig till domare eller utskiftare över er?” säger han. Han ger sedan folkskaran följande viktiga förmaning: ”Håll era ögon öppna och ta er i akt för allt slags habegär, därför att inte ens när någon har överflöd härrör hans liv från de ting han äger.” Ja, hur mycket en person än kan skaffa sig, kommer han normalt sett att dö och lämna allt efter sig. För att understryka detta faktum och visa hur dåraktigt det är att försumma att bygga upp ett gott anseende hos Gud framställer Jesus en liknelse för dem. Han säger:

”En viss rik mans odlade jord hade burit riklig skörd. Följaktligen började han överlägga med sig själv och säga: ’Vad skall jag göra, eftersom jag inte har någonstans att samla in min skörd?’ Så sade han: ’Detta vill jag göra: Jag vill riva mina förrådshus och bygga större, och där vill jag samla in all min spannmål och alla mina goda ting; och jag vill säga till min själ: ”Själ, du har många goda ting lagrade för många år; ta nu igen dig, ät, drick, roa dig.”’ Men Gud sade till honom: ’Du oförnuftige, nu i natt avkräver man dig din själ. Vem skall då få de ting du har lagrat upp?’”

Jesus avslutar liknelsen genom att säga: ”Så går det den som samlar skatter åt sig själv men inte är rik inför Gud.” Även om lärjungarna kanske inte låter sig insnärjas i ett dåraktigt hopande av rikedomar, skulle de på grund av livets vardagliga bekymmer lätt kunna villas bort från att helhjärtat tjäna Jehova. Jesus utnyttjar därför det här tillfället till att upprepa de fina råd som han hade gett i bergspredikan omkring ett och ett halvt år tidigare. Han vänder sig till sina lärjungar och säger:

”Fördenskull säger jag er: Sluta upp med att vara bekymrade för er själ i fråga om vad ni skall äta eller för er kropp i fråga om vad ni skall ha på er. ... Lägg märke till att korparna varken sår ut säd eller skördar, och de har varken skafferi eller förrådshus, och ändå ger Gud dem mat. ... Lägg märke till hur liljorna växer; de varken arbetar hårt eller spinner; men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. ...

Sluta upp med att söka vad ni må äta och vad ni må dricka, och sluta upp med att sväva i bekymrad ovisshet; alla dessa ting är ju det som världens nationer så ivrigt strävar efter, men er Fader vet att ni behöver dessa ting. Sök likväl oavbrutet hans kungarike, så skall också dessa ting tilldelas er.”

I synnerhet i ekonomiskt svåra tider är Jesu ord av stor betydelse. Den som bekymrar sig alltför mycket om sina materiella behov och börjar ägna mindre uppmärksamhet åt andliga ting visar i själva verket brist på tro på Guds förmåga att sörja för sina tjänare. Lukas 12:1—31; 5 Moseboken 21:17.

▪ Vad kan anledningen ha varit till att mannen tar upp arvsfrågan, och vilken förmaning ger Jesus?

▪ Vilken liknelse framställer Jesus, och vad vill han säga med den?

▪ Vilka råd upprepar Jesus, och varför är de lämpliga?