Kapitel 119

Jesus förs till Hannas och sedan till Kaifas

BUNDEN som en simpel brottsling förs Jesus till Hannas, en mycket inflytelserik före detta överstepräst. Det var Hannas som var överstepräst när Jesus vid 12 års ålder förvånade de rabbinska lärarna i templet. Flera av Hannas’ söner tjänade längre fram som överstepräster, men vid det här tillfället är det hans svärson Kaifas som innehar det ämbetet.

Att Jesus först förs till Hannas’ hem beror förmodligen på att denne främste präst under så lång tid varit en förgrundsgestalt i judarnas religiösa liv. Det här uppehållet i Hannas’ hem medger också tid för översteprästen Kaifas att sammankalla Sanhedrin, den av 71 medlemmar bestående judiska högsta domstolen, och att tillkalla falska vittnen.

Den främste prästen Hannas frågar nu ut Jesus om hans lärjungar och om hans lära. Men Jesus säger till svar: ”Jag har talat till världen offentligt. Jag undervisade alltid i en synagoga och i templet, där alla judarna samlas; och jag talade ingenting i hemlighet. Varför frågar du ut mig? Fråga ut dem som har hört vad jag talade till dem. Se! Dessa vet vad jag har sagt.”

När en av de tempelpoliser som står i närheten hör dessa ord, ger han Jesus ett slag i ansiktet med flata handen och säger: ”Är det så du svarar den främste prästen?”

”Om jag har talat orätt”, svarar Jesus, ”vittna då om det orätta; men om jag har talat rätt, varför slår du mig?” Efter denna ordväxling sänder Hannas i väg Jesus bunden till Kaifas.

Vid det här laget har alla de främsta prästerna, de äldre männen och de skriftlärda, ja hela Sanhedrin, börjat församlas. Deras mötesplats är tydligen översteprästen Kaifas’ hem. Att hålla en sådan rättegång en påsknatt är helt klart ett brott mot den judiska lagen. Men detta avskräcker inte de religiösa ledarna från att fullfölja sitt ondskefulla uppsåt.

Redan flera veckor tidigare, då Jesus uppväckte Lasarus, hade medlemmarna av Sanhedrin sinsemellan beslutat att han måste dö. Och bara två dagar tidigare, på onsdagen, hade de religiösa ledarna hållit rådslag om att gripa Jesus genom något slugt anslag och döda honom. Han var faktiskt dömd innan rättegången ens hade börjat!

Man börjar nu försöka få tag i falska vittnen för att få något att anklaga Jesus för, men man kan inte finna några vittnen vars vittnesmål stämmer överens. Till slut träder två män fram och säger: ”Vi hörde honom säga: ’Jag skall riva ner det här templet, som är gjort med händer, och på tre dagar skall jag bygga ett annat som inte är gjort med händer.’”

”Har du inget att säga till svar?” frågar Kaifas. ”Vad är det som dessa vittnar emot dig?” Men Jesus tiger. Till Sanhedrins skam kan vittnena inte heller i fråga om denna falska anklagelse få sina vittnesmål att stämma överens. Översteprästen tillgriper därför en annan taktik.

Kaifas vet hur känsliga judarna är när någon påstår sig vara Guds egen Son. Vid två tidigare tillfällen hade de förhastat anklagat Jesus för att vara en hädare som var värd döden — en gång hade de av misstag fått för sig att han påstått sig vara jämlik Gud. Kaifas kräver nu slugt: ”Vid den levande Guden tar jag ed av dig att du skall säga oss om du är Kristus, Guds Son!”

Jesus är verkligen Guds Son, oavsett vad judarna tror. Att förbli tyst vid det här tillfället skulle kunna tolkas som ett förnekande av att han är Kristus. Jesus svarar därför frimodigt: ”Det är jag; och ni skall få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himlens moln.”

När Kaifas hör dessa ord, sliter han med en teatralisk gest sönder sina kläder och utropar: ”Han har hädat! Vilket ytterligare behov har vi av vittnen? Se! Nu har ni hört hädelsen. Vad är er mening?”

”Han är skyldig till döden”, förklarar Sanhedrin. Därefter börjar de gyckla med honom och smäda honom på många olika sätt. De slår honom i ansiktet och spottar på honom. Andra höljer över hela hans ansikte och slår honom med knytnävarna och säger sarkastiskt: ”Profetera för oss, du Kristus. Vem var det som slog till dig?” Alla dessa smädelsefyllda och olagliga handlingar äger rum under den nattliga rättegången. Matteus 26:57—68; 26:3, 4; Markus 14:53—65; Lukas 22:54, 63—65; Johannes 18:13—24; 11:45—53; 10:31—39; 5:16—18.

▪ Vart förs Jesus först, och vad händer med honom där?

▪ Vart för man Jesus därefter, och i vilket syfte?

▪ Hur går Kaifas till väga för att få Sanhedrin att förklara Jesus skyldig till döden?

▪ Vilka smädelsefyllda och olagliga handlingar begås under rättegången?