Kapitel 48

Jesus lämnar Jairos’ hem och återvänder till Nasaret

DET har varit en hektisk dag för Jesus — sjöresan från Dekapolis, botandet av kvinnan som lidit av blödningar och uppväckandet av Jairos’ dotter. Men dagen är inte slut än. När Jesus lämnar Jairos’ hem, följer två blinda män efter honom och ropar: ”Var barmhärtig mot oss, Davids Son.”

Genom att tilltala Jesus som ”Davids Son” visar dessa män att de tror att Jesus är arvinge till Davids tron och att han således är den utlovade Messias. Jesus tycks emellertid inte bry sig om deras rop på hjälp, kanske för att pröva deras uthållighet. Men männen ger inte upp. De följer efter Jesus till den plats där han för tillfället bor, och när han går in i huset, följer de efter.

När de kommit in, frågar Jesus: ”Har ni tro på att jag kan göra detta?”

”Ja, Herre”, svarar de tillitsfullt.

Jesus rör därför vid deras ögon och säger: ”Må det gå er efter er tro.” Plötsligt kan de se! Jesus förmanar dem därefter allvarligt: ”Se till att ingen får reda på det.” Men uppfyllda av glädje ignorerar de Jesu befallning och talar om honom överallt i trakten.

Just som dessa män skall ge sig av, för man till honom en demonbesatt man som av demonen blivit berövad talförmågan. Jesus driver ut demonen, och genast börjar mannen tala. Folkskarorna förundrar sig över dessa underverk och säger: ”Aldrig har man sett något sådant i Israel.”

Bland de närvarande finns också fariséer. De kan inte förneka dessa underverk, men i sin ondska och otro ifrågasätter de ännu en gång källan till Jesu kraftgärningar och säger: ”Det är med demonernas härskare som han driver ut demonerna.”

Kort efter de här händelserna återvänder Jesus till sin hemstad Nasaret, denna gång åtföljd av sina lärjungar. Omkring ett år tidigare hade han besökt stadens synagoga och undervisat där. Även om människorna till en början förundrade sig över hans vinnande ord, tog de senare anstöt av hans undervisning och försökte döda honom. I sin barmhärtighet gör Jesus nu ännu ett försök att hjälpa sina före detta grannar.

På andra platser brukar stora människoskaror samlas kring Jesus, men här är det tydligen inte så. På sabbaten går han därför till synagogan för att undervisa. De flesta av dem som hör honom blir häpna. ”Varifrån har den mannen fått denna vishet och förmåga till dessa kraftgärningar?” undrar de. ”Är han inte timmermannens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas? Och hans systrar, är de inte alla hos oss? Varifrån har då den mannen fått alla dessa ting?”

Jesus är ju bara en man härifrån trakten precis som vi själva, resonerar de. Vi såg honom växa upp, och vi känner hans familj. Hur kan han vara Messias? Trots alla bevis — hans stora vishet och hans underverk — förkastar de honom. På grund av den nära bekantskapen finner till och med hans egna släktingar i honom en orsak att snava och falla, vilket föranleder Jesus att säga: ”En profet är inte utan ära, utom i sin hembygd och bland sina släktingar och i sitt eget hus.”

Jesus förundrar sig verkligen över deras brist på tro. Därför utför han inte några underverk där, utom att lägga händerna på några få sjuka och bota dem. Matteus 9:27—34; 13:54—58; Markus 6:1—6; Jesaja 9:7.

▪ Vad visar de blinda männen att de tror genom att tilltala Jesus som ”Davids Son”?

▪ Hur förklarar fariséerna Jesu underverk?

▪ Varför är det barmhärtigt av Jesus att återvända till Nasaret för att hjälpa människorna där?

▪ Vilket mottagande får Jesus i Nasaret, och varför?