Kapitel 42

Jesus tillrättavisar fariséerna

OM DET är med Satans makt som demonerna blir utdrivna, resonerar Jesus, då är ju Satan söndrad mot sig själv. ”Ni må antingen göra trädet fint och dess frukt fin”, fortsätter han, ”eller göra trädet ruttet och dess frukt rutten; för trädet känns igen på sin frukt.”

Det är dåraktigt att påstå att den goda frukt som Jesus lägger i dagen genom att driva ut demoner är en följd av att han tjänar Satan. Om frukten är fin, kan trädet inte vara ruttet. Fariséernas ruttna frukt av befängda anklagelser och omotiverat motstånd mot Jesus bevisar å andra sidan att de själva är ruttna. ”Huggormsyngel”, utropar Jesus, ”hur kan ni tala goda ting, när ni är onda? Av hjärtats överflöd talar ju munnen.”

Eftersom våra ord återspeglar vårt hjärtas tillstånd, kommer våra yttranden att utgöra en grund för hur vi skall bli dömda. ”Jag säger er”, fortsätter Jesus, ”att varje onyttigt yttrande som människor fäller, det skall de avlägga räkenskap för på Domens dag; efter dina ord skall du nämligen förklaras rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig.”

Trots alla de kraftgärningar som Jesus utfört säger de skriftlärda och fariséerna: ”Lärare, vi önskar se ett tecken av dig.” Även om just dessa män från Jerusalem kanske inte personligen har sett hans underverk, finns det obestridliga uppgifter från ögonvittnen som bevisar att de inträffat. Jesus säger därför till de judiska ledarna: ”En ond och äktenskapsbrytande generation söker oavbrutet efter ett tecken, men inget tecken skall ges den utom profeten Jonas tecken.”

För att förklara vad han menar fortsätter Jesus: ”Alldeles som Jona tre dagar och tre nätter var i den väldiga fiskens buk, så skall Människosonen tre dagar och tre nätter vara i jordens hjärta.” Efter att ha slukats av fisken kom Jona ut som genom en uppståndelse. Jesus förutsäger alltså här att han själv kommer att dö och sedan bli uppväckt till liv igen på tredje dagen. Men de judiska ledarna förkastar ”Jonas tecken”, även längre fram när Jesus verkligen blir uppväckt.

Jesus säger därför att män från Nineve, som ändrade sinne på grund av Jonas predikande, skall stå upp i domen och domfälla de judar som förkastar Jesus. Han drar också en parallell med drottningen av Saba, som kom från jordens ändar för att höra Salomos vishet och förundrade sig över vad hon såg och hörde. ”Men se!” påpekar Jesus, ”här är något mer än Salomo.”

Jesus berättar sedan en liknelse om en man ur vilken en oren ande far ut. Mannen fyller emellertid inte tomrummet med goda ting och blir därför besatt av ytterligare sju onda andar. ”Så skall det också gå för denna onda generation”, säger Jesus. Den israelitiska nationen hade blivit renad och hade genomgått vissa förändringar till det bättre — i likhet med det tillfälliga avlägsnandet av en oren ande. Men det sätt varpå nationen förkastade Guds profeter, vilket nådde sin kulmen i motståndet mot Kristus själv, visar att dess ondska nu var mycket värre än den var från början.

Medan Jesus talar, kommer hans mor och hans bröder och ställer sig i utkanten av folkskaran. Någon säger därför: ”Titta! Din mor och dina bröder står utanför och söker få tala med dig.”

”Vem är min mor, och vilka är mina bröder?” frågar Jesus. Han räcker ut handen mot sina lärjungar och säger: ”Se! Min mor och mina bröder! Ty var och en som gör min Faders vilja, hans som är i himlen, det är min bror och syster och mor.” Jesus visar på detta sätt att oavsett hur dyrbara de band är som han har till sina anhöriga, så är hans förhållande till lärjungarna ännu dyrbarare för honom. Matteus 12:33—50; Markus 3:31—35; Lukas 8:19—21.

▪ På vilket sätt gör fariséerna varken ”trädet” fint eller dess ”frukt” fin?

▪ Vad är ”Jonas tecken”, och på vilket sätt blir det senare förkastat?

▪ I vilket avseende är den israelitiska nationen under det första århundradet lik en man som blivit av med en oren ande?

▪ Hur understryker Jesus sitt nära förhållande till sina lärjungar?