Kapitel 57

Medlidande med de betryckta

EFTER att ha fördömt fariséerna för deras egennyttiga traditioner ger sig Jesus av tillsammans med sina lärjungar. Som du kanske minns hade han en kort tid dessförinnan försökt dra sig undan tillsammans med dem för att vila ett slag men blivit avbruten då folkskarorna letat reda på dem. Tillsammans med sina lärjungar ger han sig nu i väg till trakterna av Tyros och Sidon, som ligger några mil norrut. Detta är troligen den enda färd Jesus gör tillsammans med sina lärjungar utanför Israels gränser.

Efter att ha funnit ett hus att bo i ger Jesus till känna att han inte vill att någon skall få reda på var de befinner sig. Men inte ens i detta icke-israelitiska område kan han undgå uppmärksamhet. En grekisk kvinna som är född här i Fenicien, i den romerska provinsen Syrien, letar reda på honom och tigger och ber honom: ”Var barmhärtig mot mig, Herre, Davids son. Min dotter är svårt demonpåverkad.” Men Jesus svarar henne inte ett ord.

Till slut säger hans lärjungar till Jesus: ”Skicka bort henne, eftersom hon håller i med att ropa efter oss.” Jesus förklarar då varför han ignorerar henne och säger: ”Jag har inte blivit utsänd till några utom till de förlorade fåren av Israels hus.”

Kvinnan ger emellertid inte upp. Hon går fram till Jesus och faller ner inför honom. Hon ber: ”Herre, hjälp mig!”

Hur måste inte Jesu hjärta ha rörts av kvinnans enträgna vädjan! Trots detta påpekar han ännu en gång att hans främsta förpliktelse är att betjäna Guds folk Israel. Men samtidigt, tydligen för att pröva hennes tro, säger han med anspelning på judarnas fördomsfulla inställning till personer av annan nationalitet: ”Det är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt de små hundarna.”

Genom sitt medlidsamma röstläge och ansiktsuttryck avslöjar Jesus säkert sina egna ömma känslor gentemot icke- judar. Han mildrar också jämförelsen mellan hedningar och hundar genom att omtala dem som ”de små hundarna” — valpar. I stället för att bli förnärmad spinner kvinnan vidare på Jesu anspelning på judiska fördomar och gör den ödmjuka iakttagelsen: ”Det är sant, Herre; men de små hundarna äter faktiskt av de smulor som faller från deras herrars bord.”

”O kvinna, stor är din tro”, svarar Jesus. ”Må det gå dig såsom du önskar.” Och det gör det! När hon kommer hem igen finner hon sin dotter liggande på sängen, fullständigt frisk.

Från Sidons kusttrakter beger sig Jesus och hans lärjungar nu tvärs igenom landet till Jordans källflöden. De tar sig förmodligen över Jordan vid något vadställe norr om Galileens hav och kommer in i Dekapolis’ omgivningar, öster om havet. Där går de upp på ett berg, men folkskarorna finner dem och för fram sina ofärdiga, lemlästade, blinda, stumma och många som på annat sätt är sjuka och vanställda. De nära nog slänger dem för Jesu fötter, och han botar dem. Folkskarorna förundrar sig då de ser stumma tala, ofärdiga gå omkring och blinda se, och de ger ära åt Israels Gud.

Jesus ägnar särskild uppmärksamhet åt en man som är döv och har svårt att tala. Döva människor blir lätt förlägna, speciellt i folksamlingar. Jesus kanske lägger märke till att den här mannen är särskilt nervös. Jesus tar honom därför medlidsamt åt sidan undan folkskaran. När de är ensamma visar Jesus vad han tänker göra för honom. Han sticker sina fingrar i mannens öron, och efter att ha spottat rör han vid hans tunga. Därefter ser han upp mot himlen, suckar djupt och säger: ”Öppna dig.” Då blir mannens hörselsinne återställt, och han kan tala normalt.

När Jesus har botat alla dessa människor, säger folkskaran med uppskattning: ”Allt har han gjort väl. Han får till och med de döva att höra och de stumma att tala.” Matteus 15:21—31; Markus 7:24—37.

▪ Varför botar Jesus inte omedelbart den grekiska kvinnans barn?

▪ Vart för Jesus sedan sina lärjungar?

▪ Hur behandlar Jesus medlidsamt den döve mannen som har svårt att tala?