Kapitel 63

Ytterligare förmanande råd

MEDAN Jesus och apostlarna fortfarande befinner sig i huset i Kapernaum, diskuterar de något annat förutom dispyten om vem som är störst. Denna händelse kan också ha inträffat under återfärden till Kapernaum, när Jesus inte var personligen närvarande. Aposteln Johannes säger: ”Vi såg någon som drev ut demoner genom att använda ditt namn, och vi försökte hindra honom, eftersom han inte följde oss.”

Johannes betraktar uppenbarligen apostlarna som en liten, exklusiv skara helbrägdagörare. Han anser därför att mannen inte hade rätt att utföra kraftgärningar, därför att han inte tillhörde deras grupp.

Men Jesus ger dem rådet: ”Försök inte hindra honom, ty det är ingen som kommer att göra en kraftgärning på grundval av mitt namn och som snart efter skall kunna tala illa om mig; ty den som inte är emot oss, han är för oss. Ja, vemhelst som ger er en bägare vatten att dricka därför att ni tillhör Kristus, jag säger er i sanning: han skall visst inte gå miste om sin lön.”

Den här mannen behövde inte personligen följa Jesus för att vara på hans sida. Den kristna församlingen hade ännu inte bildats. Att han inte tillhörde deras grupp betydde därför inte att han tillhörde någon annan församling. Mannen hade faktiskt tro på Jesu namn och hade därför lyckats driva ut demoner. Han gjorde något som kunde jämföras med det som Jesus hade sagt var förtjänt av en belöning. Jesus visar att han, därför att han gjorde detta, inte kommer att gå miste om sin lön.

Men hur skulle det vara om mannen tog anstöt av apostlarnas ord och handlingar? Det skulle vara mycket allvarligt! Jesus förklarar: ”Vemhelst som får en av dessa små som tror att snava och falla, för honom vore det bättre om en kvarnsten, en sådan som dras runt av en åsna, hade blivit lagd om hans hals och han hade blivit slängd i havet.”

Jesus säger att hans efterföljare bör avlägsna ur sitt liv allt som kan få dem att snava och falla, även om det skulle vara någonting lika dyrbart för dem som en hand, en fot eller ett öga. Det är bättre att vara utan dessa dyrbara ting och komma in i Guds kungarike än att hålla fast vid dem och slängas i Gehenna (en brinnande avskrädeshög nära Jerusalem), som är en symbol av evig tillintetgörelse.

Jesus säger också varnande: ”Se till att ni inte föraktar en av dessa små; jag säger er nämligen att deras änglar i himlen alltid ser min Faders ansikte, hans som är i himlen.” Han illustrerar sedan hur dyrbara ”dessa små” är genom att berätta om en man som äger hundra får men förlorar ett. Den mannen kommer att lämna de nittionio för att söka efter det som är förlorat, förklarar Jesus, och när han finner det, kommer han att glädja sig mer över det än över de nittionio. Sedan säger Jesus: ”Likaså är det inte någon önskan hos min Fader som är i himlen att en av dessa små skulle gå under.”

Jesus kanske tänker på apostlarnas dispyt och uppmanar dem därför: ”Ha salt i er, och håll frid med varandra.” Smaklös mat blir mer tilltalande med salt. Symboliskt salt gör därför det man säger lättare att acceptera. Om de kristna har sådant salt, kommer det att hjälpa dem att bevara friden.

Men på grund av mänsklig ofullkomlighet kommer ibland allvarliga dispyter att uppstå. Jesus ger också riktlinjer för hur dessa skall behandlas. ”Om din broder begår en synd”, säger Jesus, ”gå då och blotta hans fel i enrum med honom. Om han lyssnar till dig, då har du vunnit din broder.” Om han inte lyssnar, förklarar Jesus, ”så ta med dig en eller två till, för att varje sak må fastställas enligt två eller tre vittnens mun”.

Endast som en sista utväg, säger Jesus, bör ärendet föras till ”församlingen”, det vill säga de ansvariga tillsyningsmännen i församlingen, som kan fatta ett opartiskt beslut. Om syndaren inte rättar sig efter deras beslut, förklarar Jesus slutligen, ”så må han vara för dig alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman”.

När tillsyningsmännen fattar ett sådant beslut, bör de hålla sig tätt till de anvisningar som finns i Jehovas ord. Om de då finner att en individ är skyldig och förtjänar att bli bestraffad, kommer deras beslut ”att vara ting som har blivit bundna i himlen”. Och när de beslutar sig för att ”lösa [något] på jorden”, det vill säga finner personen i fråga oskyldig, kommer dessa ting redan att ha blivit ”lösta i himlen”. I fråga om sådana dömande angelägenheter säger Jesus: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Matteus 18:6—20; Markus 9:38—50; Lukas 9:49, 50.

▪ Varför var det på Jesu tid inte nödvändigt att följa honom i bokstavlig bemärkelse?

▪ Hur allvarligt är det att få en av dessa små att snava och falla, och hur illustrerar Jesus sådana små personers vikt och betydelse?

▪ Vad är förmodligen anledningen till att Jesus uppmuntrar apostlarna att ha salt i sig?

▪ Vilken innebörd ligger det i orden ”binda” och ”lösa”?