En bok fylld av profetior

Människor är intresserade av framtiden. De söker tillförlitliga förutsägelser i många ämnen, från vädret till ekonomin. Men när de handlar enligt sådana förutsägelser, blir de ofta besvikna. Bibeln innehåller många förutsägelser eller profetior. Hur exakta eller riktiga är dessa profetior? Är de historia skriven i förväg, eller är de historia skriven i efterhand under sken av att vara profetior?

DEN romerske statsmannen Cato (234–149 f.v.t.) lär ha sagt: ”Jag förundrar mig över att en spåman kan hålla sig för skratt, när han möter en annan spåman.”¹ Ja, än i dag är många människor skeptiska till siare, astrologer och andra slag av spåmän. Ofta är förutsägelserna vagt uttryckta och kan tolkas på en mängd olika sätt.

Hur är det då med Bibelns profetior? Finns det skäl att vara skeptisk till dem, eller kan man lita på dem?

Inte helt enkelt kvalificerade gissningar

Välinformerade människor kan försöka utnyttja de tendenser de ser till att göra noggranna gissningar angående framtiden, men de gissar inte alltid rätt. I boken Framtidschocken konstateras det: ”Varje samhälle står inte endast inför en rad sannolika framtider, utan även en följd möjliga framtider och en konflikt om önskvärda framtider.” Och så tillägger författaren: ”Ingen kan naturligtvis ’veta’ framtiden hundraprocentigt. Vi kan endast systematisera och fördjupa våra beräkningar och försöka fastställa deras sannolikhetsgrad.”²

Men Bibelns skribenter gjorde inte helt enkelt ”beräkningar” om framtiden efter att ha försökt ”fastställa deras sannolikhetsgrad”. Man kan inte heller avfärda deras förutsägelser som vaga uttalanden som går att tolka på en mängd olika sätt. Tvärtom. Många av deras profetior var sällsynt klara och uttryckliga och förutsade ofta det som man minst av allt kunde vänta sig. Som exempel kan vi ta det som Bibeln sade i förväg om den forntida staden Babylon.

Skulle sopas bort ”med förintelsens kvast”

Det forntida Babylon blev ”kungarikens prydnad”. (Jesaja 13:19) Denna stora stad låg strategiskt vid handelsvägen mellan Persiska viken och Medelhavet och tjänade som centralort för handeln både till lands och till sjöss mellan Öst och Väst.

På 600-talet f.v.t. tycktes Babylon vara den ointagliga huvudstaden i det babyloniska världsväldet. Floden Eufrat flöt genom staden, och flodens vatten leddes så att det bildade en bred, djup vallgrav och ett nätverk av kanaler. Dessutom skyddades staden genom ett massivt system av dubbla murar, försedda med en mängd försvarstorn. Det är inte underligt att stadens invånare kände sig trygga.

Men på 700-talet f.v.t., dvs. innan Babylon hade nått höjdpunkten av sin härlighet, förutsade Jesaja att Babylon skulle sopas bort ”med förintelsens kvast”. (Jesaja 13:19; 14:22, 23) Jesaja beskrev också hur Babylon skulle falla. De invaderande fienderna skulle ”torka ut” floden, som bland annat tjänade som vallgrav runt staden, och på så sätt göra staden sårbar. Jesaja till och med namngav erövraren — ”Cyrus” eller ”Kores”, en stor persisk kung, om vilken det sägs: ”Jag vill öppna dörrarna för honom, så att inga portar mer är stängda.” — Jesaja 44:27–45:2, Svenska Bibelsällskapets varsamma språkliga revision (1982) av  1917 års svenska översättning av Gamla testamentet.

Det var djärva förutsägelser. Men gick de i uppfyllelse? Det svarar historien på.

”Utan strid”

Sent på kvällen den 5 oktober 539 f.v.t., dvs. två hundra år efter det att Jesaja hade tecknat ner sin profetia, låg Medo-Persiens härar under Cyrus den stores befäl lägrade i närheten av Babylon. Men babylonierna kände sig säkra. Enligt den grekiske historikern Herodotos (400-talet f.v.t.) hade de lagt upp ”proviant för många, många år”.³ De var också skyddade genom floden Eufrat och Babylons mäktiga murar. Trots det ”drog”, enligt Nabonidkrönikan, ”Cyrus’ här in i Babylon utan strid” just den natten.⁴ Hur var det möjligt?

Folket ”dansade nu under tiden och festade” inne i staden, förklarar Herodotos.⁵ Men utanför hade Cyrus lett bort Eufrats vatten. När vattennivån hade sjunkit, vadade hans här genom strömfåran med vatten upp till låren. De marscherade förbi murarna med tornen och gick in genom vad Herodotos kallar ”portarna ned till floden”, portar som oförsiktigt nog hade lämnats öppna.⁶ (Jämför Daniel 5:1–4; Jeremia 50:24; 51:31, 32.) Andra historiker, däribland Xenofon (omkr. 431–omkr. 352 f.v.t.), men även kilskriftstavlor som arkeologer har funnit, bekräftar Babylons plötsliga fall för Cyrus.⁷

Jesajas profetia om Babylon gick på så sätt i uppfyllelse. Eller var det inte så? Kan det vara så att det här inte var en förutsägelse, utan i själva verket något som skrivits efter själva händelsen? Egentligen skulle man kunna ställa samma fråga om andra profetior i Bibeln.

Historia skriven i efterhand under sken av att vara profetior?

Om Bibelns profeter, Jesaja medräknad, bara skrev om den historiska skildringen så att den liknade profetior, skulle dessa män inte vara något annat än skickliga bedragare. Men vad skulle deras motiv vara för att handla så? Sanna profeter var snara att framhålla att de inte kunde mutas. (1 Samuelsboken 12:3; Daniel 5:17) Och vi har redan tittat på övertygande bevis för att Bibelns skribenter (varav många var profeter) var trovärdiga män som villigt avslöjade även sina egna pinsamma fel och brister. Det verkar osannolikt att den här sortens män skulle vara benägna att finslipat och bedrägligt förvränga historien för att få sina uttalanden att se ut som profetior.

Det finns något annat att fundera över. Många profetior innehåller fördömande uttalanden om profeternas eget folk, också nationens präster och härskare. Jesaja fördömde till exempel israeliternas dåliga moral på hans tid och talade då om både ledarnas och folkets moral. (Jesaja 1:2–10) Andra profeter avslöjade kraftfullt prästernas synder. (Sefanja 3:4; Malaki 2:1–9) Det är svårt att fatta varför de skulle fabricera profetior som innehöll den hårdaste kritik man kan tänka sig mot deras eget folk och varför prästerna skulle ha samarbetat med dem i ett sådant bedrägeri.

Och hur kunde profeterna, om de inte var något annat än bedragare, klara av att göra ett sådant falsarium? Folket i Israel uppmuntrades att lära sig läsa och skriva. Barnen fick mycket tidigt lära sig det. (5 Moseboken 6:6–9) Israeliterna uppmanades att läsa Skrifterna på egen hand. (Psalm 1:2) Varje vecka var det på sabbatsdagen en offentlig föreläsning av Skrifterna i synagogorna. (Apostlagärningarna 15:21) Det verkar osannolikt att en hel läs- och skrivkunnig nation, som var väl insatt i Skrifterna, kunde bedras genom en sådan bluff.

Dessutom innehåller Jesajas profetia ytterligare något som rör Babylons fall, och den detaljen kan helt enkelt inte ha skrivits efter profetians uppfyllelse.

 ”Hon kommer aldrig att vara bebodd”

Vad skulle hända Babylon efter dess fall? Jesaja förutsade: ”Hon kommer aldrig att vara bebodd, inte heller kommer hon att ha sin boning där från generation till generation. Och där kommer araben inte att slå upp sitt tält, och inga herdar kommer att låta sina hjordar lägga sig ner där.” (Jesaja 13:20) Det kan ha verkat minst sagt underligt att förutsäga att en sådan stad med det gynnsamma läget skulle bli obebodd för gott. Kunde Jesaja ha skrivit dessa ord efter det att han hade sett Babylon bli obebott och öde?

Babylon fortsatte — om än i underordnad ställning — att vara bebott i flera hundra år efter Cyrus’ maktövertagande. Kom ihåg att Dödahavsrullarna innehåller en avskrift av hela Jesajas bok och att den är daterad till 100-talet f.v.t. Ungefär samtidigt som den skriftrullen gjordes tog partherna herraväldet över Babylon. Under det första århundradet v.t. fanns det en judisk koloni i Babylon, och den besöktes av bibelskribenten Petrus. (1 Petrus 5:13) Då hade Dödahavsrullen med Jesaja funnits i närmare två hundra år. Under det första århundradet v.t. var således Babylon fortfarande bebott och inte helt öde, och ändå hade Jesajas bok fullbordats långt innan dess. *

Till sist fanns ingenting mer kvar av Babylon än ”stenhögar”, precis som det var förutsagt. (Jeremia 51:37) Enligt den hebreiskkunnige Hieronymus (300-talet v.t.) var Babylon på hans tid en jaktmark där ”alla slags vilddjur” strövade omkring.⁹ Babylon ligger ännu i denna dag öde.

Jesaja levde inte så länge att han fick se Babylon bli obebott. Men ruinerna av den en gång så mäktiga staden, som ligger omkring 80 kilometer söder om Bagdad i det nutida Irak, bär tyst vittnesbörd om att hans ord har gått i uppfyllelse: ”Hon kommer aldrig att vara bebodd.” Att man bygger upp Babylon igen som turistattraktion kan kanske locka besökare, men Babylons ”efterkommande och ättlingar” är borta för alltid. — Jesaja 13:20; 14:22, 23.

Profeten Jesaja gjorde således inte några vaga förutsägelser som kunde passa in på vilka som helst händelser i framtiden. Inte heller skrev han om historien så att den skulle te sig som en profetia. Tänk på detta: Varför skulle en bedragare riskera att ”profetera” om något som han absolut inte kunde ha kontroll över — att det mäktiga Babylon skulle bli ödelagt och aldrig mer bli bebott av människor?

Denna profetia om Babylons fall och undergång är bara ett exempel från Bibeln. * Många förstår genom profetiornas uppfyllelse att Bibeln måste ha sitt ursprung hos någon som är högre än människan. Du kanske håller med om att den här boken, som är så fylld av profetior, i alla fall är värd att undersöka. En sak är säker: Det är stor skillnad mellan de dunkla eller sensationella förutsägelser som nutida siare framför och de klara, sansade och uttryckliga profetior som Bibeln innehåller.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 28]

Var bibelskribenterna tillförlitliga profeter eller skickliga bedragare?

[Bild på sidan 29]

Ruinerna av det forntida Babylon