En bok som ”talar” levande språk

Om det språk som en bok är skriven på dör, dör i praktiken även boken. Det är få människor i vår tid som kan läsa de språk som Bibeln ursprungligen skrevs på. Ändå lever Bibeln. Den har levt kvar därför att den har ”lärt sig tala” de levande språk som människor talar. De översättare som ”lärde” den tala andra språk ställdes ibland inför till synes oöverstigliga hinder.

Att översätta bibeln — med dess mer än 1.100 kapitel och 31.000 verser — är en mödosam uppgift. Men under århundradenas lopp har hängivna översättare med glädje antagit den utmaningen. Många av dem var villiga att utstå mycket lidande och var till och med villiga att dö för sitt verk. Hur Bibeln har översatts till människors språk är en märklig historia om uthållighet och påhittighet. Låt oss se på bara en liten del av den fängslande historien.

Utmaningar som översättarna har ställts inför

Hur översätter man en bok till ett språk som inte finns i skrift? Många bibelöversättare har ställts inför just den utmaningen. Som exempel kan nämnas Wulfila, som levde på 300-talet v.t. Han började översätta Bibeln till ett språk som då var modernt men som inte hade något skriftspråk, nämligen gotiska. Wulfila övervann problemet genom att utforma det av 27 bokstäver bestående gotiska alfabetet, vilket han främst grundade på det grekiska och det latinska alfabetet. Han översatte nästan hela Bibeln till gotiska, och den översättningen blev klar före år 381 v.t.

På 800-talet ville två grekisktalande bröder, Kyrillos (som ursprungligen hette Konstantinos) och Methodios, båda framstående lärda och språkkännare, översätta Bibeln för människor som talade en slavisk dialekt. Men den tidens slaviska, som var föregångare till dagens slaviska språk, saknade skrift. De två bröderna skapade därför ett alfabet för att kunna översätta Bibeln. Bibeln kunde på så sätt ”tala” till många fler, nu även till människor som tillhörde den slaviska världen.

På 1500-talet började William Tyndale översätta Bibeln från grundspråken till engelska, men han mötte våldsamt motstånd från både kyrkan och staten. Tyndale, som var utbildad i Oxford, ville göra en översättning som till och med ”en pojke som går bakom plogen” kunde förstå.¹ Men för att kunna göra detta måste han fly till Tyskland, där hans översättning av ”Nya testamentet” till engelska trycktes år 1526. Exemplar av översättningen smugglades sedan in i England, men då blev myndigheterna så rasande att de började bränna dem offentligt. Tyndale blev  senare förrådd. Strax innan han blev strypt och bränd på bål sade han med hög röst: ”Herre, öppna den engelske kungens ögon!”²

Man fortsatte att översätta Bibeln; det gick inte att stoppa översättarna. År 1800 hade åtminstone delar av Bibeln blivit översatta till 68 språk. I och med att man sedan bildade bibelsällskap — i synnerhet British and Foreign Bible Society, som grundades år 1804 — ”lärde sig” Bibeln snabbt ännu fler nya språk. Hundratals unga män gav sig frivilligt i väg till främmande länder som missionärer, och många gjorde det främst i syfte att översätta Bibeln.

Översättning till afrikanska språk

År 1800 fanns det i Afrika bara ett tiotal språk som hade skriftspråk. Hundratals andra språk som talades fick vänta tills någon skapade ett skriftspråk åt dem. Missionärer kom och lärde sig språken, utan hjälp av några läroböcker eller lexikon. Sedan arbetade de hårt med att utveckla ett skriftspråk, och därefter lärde de människor hur man skulle läsa skrivtecknen och den skrivna texten. De gjorde allt detta för att människor en dag skulle kunna läsa Bibeln på sitt eget språk.³

En sådan missionär var skotten Robert Moffat. År 1821 började han, 25 år gammal, som missionär bland de tswanatalande människorna i södra Afrika. För att lära sig deras skriftlösa språk umgicks han med dem och reste ibland till de inre delarna av landet för att bo tillsammans med dem. Han skrev senare: ”Människorna var vänliga, och mina språkliga felsägningar gav upphov till många skrattsalvor. Aldrig, nej, inte en enda gång, rättade någon till det ord eller den mening som jag hade sagt fel förrän han eller hon hade härmat mig så bra att andra fick sig ett hjärtligt skratt.”⁴ Moffat höll ut och lärde sig till slut språket så väl att han kunde utveckla ett skriftspråk till det.

År 1829, då Moffat hade arbetat bland tswanafolket i åtta år, var han klar med sin översättning av Lukas’ evangelium. För att få det i tryck reste han omkring 100 mil med oxkärra för att komma till kusten och sedan ta ett fartyg till Kapstaden. Guvernören gav Moffat tillåtelse att använda en tryckpress som tillhörde staten, men han fick själv utföra sättningen och tryckningen. Evangeliet gavs slutligen ut år 1830. För första gången kunde de som talade tswana läsa en del av Bibeln på sitt eget språk. År 1857 hade Moffat översatt hela Bibeln till tswana.

Moffat beskrev senare hur dessa människor reagerade när de för första gången kunde läsa Lukas’ evangelium på sitt eget språk, tswana. Han sade: ”Jag vet sådana som har gett sig i väg hundratals kilometer för att få tag i exemplar av Lukas’ evangelium ... Jag har sett dem få tag i delar av Lukas’ evangelium, gråta över dem och trycka dem mot sitt bröst och sedan låta tårarna flöda av tacksamhet, tills jag har sagt till mer än en av dem: ’Ni förstör era böcker med era tårar.’”⁵

Hängivna översättare, sådana som Moffat, gav således många afrikaner, av vilka några till att börja med inte såg något behov av att ha ett skriftspråk, möjlighet att för första gången kommunicera i skrift. Översättarna däremot ansåg att de hade gett människorna i Afrika en ännu värdefullare gåva — Bibeln på deras eget språk. I dag finns hela Bibeln eller delar av den på mer än 600 afrikanska språk.

Översättning till asiatiska språk

Medan översättare i Afrika kämpade med att utveckla skriftspråk till språk som bara talades, hade andra översättare på andra sidan jorden helt andra svårigheter att övervinna, nämligen att översätta till språk som redan hade mycket invecklade skriftspråk.  Detta var vad de som översatte Bibeln till asiatiska språk fick kämpa med.

I början av 1800-talet begav sig William Carey och Joshua Marshman till Indien och lärde sig att behärska många av det landets skriftspråk. Med hjälp av tryckaren William Ward framställde de översättningar av åtminstone delar av Bibeln på närmare 40 språk.⁶ Författaren J. Herbert Kane säger så här om William Carey: ”Han skapade en vacker, flytande och vardaglig stil [av det bengaliska språket] som ersatte den gamla klassiska formen och gjorde därigenom språket mer lättförståeligt och tilltalande för nutida läsare.”⁷

Adoniram Judson, som föddes och växte upp i USA, reste till Burma och började år 1817 översätta Bibeln till burmesiska. Han beskriver svårigheten att lära sig ett österländskt språk så väl att man kan översätta Bibeln till det och säger: ”När vi lär oss ett språk som talas av ett folk på andra sidan jorden vars tankebanor skiljer sig från våra och vars språkregler som en följd av det är helt nya, ett språk vars bokstäver och ord fullständigt skiljer sig från bokstäverna och orden i alla språk som vi tidigare stött på och när vi inte har något lexikon eller någon tolk och först måste lära oss något av språket innan vi alls kan ha någon nytta av en infödd lärare — det innebär mycket arbete!”⁸

I Judsons fall innebar det omkring 18 års mödosamt arbete. Den sista delen av Bibeln på burmesiska trycktes år 1835. Hans vistelse i Burma kostade honom emellertid en hel del. Medan han arbetade på översättningen blev han anklagad för att vara spion och fick som en följd av det sitta nästan två år i ett fängelse fullt med myggor. Inte långt efter hans frigivning dog hans hustru och unga dotter i feber.

När den 25-årige Robert Morrison kom till Kina år 1807, satte han i gång med den extremt svåra uppgiften att översätta Bibeln till kinesiska, ett av världens mest invecklade skriftspråk. Han hade mycket begränsade kunskaper i kinesiska, som han hade börjat studera bara två år dessförinnan. Morrison fick också föra en kamp mot den kinesiska lagen, genom vilken man sökte hålla Kina isolerat. En kines fick inte lära en utlänning kinesiska. Då straffades han med döden. Och en utlänning som översatte Bibeln till kinesiska riskerade dödsstraff.

Morrison fortsatte oförskräckt, men försiktigt, att lära sig språket, och han lärde sig det snabbt. Inom två år hade han fått arbete som översättare för det brittiska Ostindiska kompaniet. På dagarna arbetade han för kompaniet, men i hemlighet och med ständig risk för att bli upptäckt arbetade han med att översätta Bibeln. År 1814, sju år efter sin ankomst till Kina, var hans översättning av  de kristna grekiska skrifterna klar för tryckning.⁹ Fem år senare hade han, med hjälp av William Milne, översatt de hebreiska skrifterna.

Det var en enorm prestation — Bibeln kunde nu ”tala” det språk som talades av fler människor än något annat språk i hela världen. Tack vare duktiga översättare kunde sedan Bibeln översättas till fler asiatiska språk. I dag finns delar av Bibeln på över 500 asiatiska språk.

Varför arbetade sådana män som Tyndale, Moffat, Judson och Morrison så hårt i åratal, och i vissa fall med livet som insats, för att översätta en bok för människor som de inte kände och som dessutom i vissa fall inte hade något skriftspråk? De gjorde det sannerligen inte för att få ära eller någon ekonomisk vinning av det. De trodde att Bibeln är Guds ord och att den bör ”tala” till människor — till alla människor, ja, alla folk — på deras eget språk.

Oavsett om du anser att Bibeln är Guds ord eller inte, håller du kanske med om att det slag av självuppoffrande anda som dessa hängivna översättare visade är mycket sällsynt i våra dagars värld. Är inte en bok som får människor att bli så osjälviska värd att undersöka?

[Tabell på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

Antal språk på vilka delar av Bibeln har tryckts sedan år 1800

68 107 171 269 367 522 729 971 1.199 1.762 2.123

1800 1900 1995

[Bild på sidan 10]

Tyndale översätter Bibeln

[Bild på sidan 11]

Robert Moffat

[Bild på sidan 12]

Adoniram Judson

[Bild på sidan 13]

Robert Morrison