Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Hur har boken kunnat leva kvar?

Hur har boken kunnat leva kvar?

Hur har boken kunnat leva kvar?

Äldre skrifter hade naturliga fiender — eld, fukt och mögel. Detta gällde även Bibeln. Hur Bibeln av alla forntida skrifter har kunnat överleva tidens härjningar och bli världens mest spridda bok är något helt fantastiskt. Hur detta har gått till förtjänar mer än bara ett ytligt intresse.

BIBELNS skribenter högg inte in sina ord i sten, och inte heller skrev de på hållbara lertavlor. De skrev uppenbarligen ner sina ord på förgängliga material — papyrus (som gjordes av en växt från Egypten med samma namn) och pergament (som gjordes av djurhudar).

Vad har hänt med originalskrifterna? De har troligtvis gått förlorade för länge sedan, de flesta av dem i det forntida Israel. Forskaren Oscar Paret förklarar: ”Båda dessa skrivmaterial [papyrus och läder] angrips med mycket stor lätthet av fukt, mögel och olika slag av larver. Vi vet av erfarenhet hur lätt papper, och till och med starkt läder, förfars ute i det fria eller i ett fuktigt rum.”1

Om originalen inte längre finns, hur har då de ord som Bibelns skribenter tecknade ner kunnat leva kvar ända fram till vår tid?

Bevarades genom minutiöst noggranna avskrivare

Kort efter det att originalen skrevs började man skriva av dem för hand. Det blev faktiskt ett yrke i det forntida Israel att göra avskrifter av Skrifterna. (Esra 7:6; Psalm 45:1) Men också avskrifterna gjordes på förgängliga material. Till sist blev man tvungen att ersätta dessa avskrifter med andra handgjorda avskrifter. När originalen försvann, kom dessa avskrifter att ligga till grund för de handskrifter som gjordes längre fram. Arbetet med att göra avskrifter pågick i många hundra år. Har avskrivarnas felskrivningar under århundradenas lopp drastiskt förändrat Bibelns text? Vittnesbörden säger nej.

Dessa avskrivare gick helt in för sin uppgift. De hade djup respekt för den text de skrev av. De var dessutom minutiöst noggranna. Det hebreiska ord som återges med ”avskrivare” är so·fẹr, vilket har avseende på någon som räknar och upptecknar. För att illustrera hur noggranna avskrivarna var kan vi se på masoreterna. * Forskaren Thomas Hartwell Horne säger så här om dem: ”De ... räknade vilken bokstav som var den mittersta i Pentateuken [de fem första böckerna i Bibeln], vilken sats som var den mittersta i varje bok och hur många gånger varje bokstav i [det hebreiska] alfabetet förekom i alla de hebreiska skrifterna.”3

Skickliga avskrivare gjorde således en rad olika dubbelkontroller. För att undvika att en enda bokstav i bibeltexten blev överhoppad gick de så långt att de räknade inte bara orden som de hade skrivit av, utan också bokstäverna. Tänk på vad denna noggrannhet innefattade: De sägs ha hållit reda på varenda en av de 815.140 bokstäver som finns i de hebreiska skrifterna!4 Att de gjorde sådana ansträngningar garanterade att avskriften blev i hög grad exakt.

Men avskrivarna var inte ofelbara. Finns det några bevis för att texten i Bibeln har levt kvar i tillförlitlig form, trots flera hundra års avskrivning?

Tillförlitlig av starka skäl

Det finns goda skäl att tro att Bibeln har blivit exakt vidarebefordrad till oss i vår tid. De handskrifter vi har i dag bevisar detta, och det finns uppskattningsvis 6.000 sådana handskrifter av hela de hebreiska skrifterna eller delar av dem och omkring 5.000 av de kristna skrifterna på grekiska. Det finns bland annat en handskrift av de hebreiska skrifterna som man fann år 1947, och den är ett exempel på hur noggrant man gjorde avskrifter av Skrifterna. Den har sedan dess kallats ”det största handskriftsfyndet i vår tid”.5

Tidigt på våren det året upptäckte en ung beduinherde en grotta, då han vallade sin hjord i närheten av Döda havet. I grottan fann han ett antal lerkrukor, av vilka de flesta var tomma. Men i en av krukorna, som var ordentligt förseglad, fann han en skriftrulle av läder som var noga inlindad i linne och innehöll hela bibelboken Jesaja. Denna välbevarade men slitna skriftrulle visade tecken på att ha lagats. Föga anade den unge herden att den gamla skriftrullen i hans hand till sist skulle få världsomfattande publicitet.

Vad var det som gjorde just den här handskriften så betydelsefull? Den äldsta fullständiga handskrift på hebreiska som man hade år 1947 daterade sig till omkring 900-talet v.t. Men den här skriftrullen daterade sig till 100-talet f.v.t., * dvs. den var mer än tusen år äldre än de äldsta handskrifter man då hade. * Forskarna var mycket intresserade av att jämföra den här skriftrullen med de handskrifter som hade gjorts långt senare för att se hur stor skillnaden var.

I en undersökning jämförde forskare det femtiotredje kapitlet i Jesajas bok i Dödahavsrullen med den masoretiska text som är tusen år yngre. Boken A General Introduction to the Bible redogör för resultatet av undersökningen: ”Av de 166 orden i Jesaja 53 är det bara sjutton bokstäver som det råder tvivel om. Beträffande tio av dessa bokstäver är det helt enkelt en fråga om stavning, som inte påverkar betydelsen. Ytterligare fyra bokstäver gäller stilistiska förändringar av mindre betydelse, till exempel beträffande konjunktioner. De återstående tre bokstäverna utgör ordet ’ljus’, som är tillfogat i vers 11, och det har ingen större inverkan på betydelsen. ... I ett kapitel med 166 ord är det alltså efter tusen år av avskrivningar bara ett ord (på tre bokstäver) som det råder tvivel om — och detta ord ändrar inte i nämnvärd grad innebörden i skriftstället.”7

Professor Millar Burrows, som arbetade med skriftrullarna under flera år och analyserade deras innehåll, kom till en liknande slutsats: ”Många av skillnaderna mellan S:t Markusklostrets Jesajarulle och den masoretiska texten kan förklaras som avskrivningsfel. Frånsett detta föreligger det på det hela taget en märklig överensstämmelse med den text som vi finner i de medeltida handskrifterna. En sådan överensstämmelse i en så mycket äldre handskrift ger ett lugnande vittnesbörd om den traditionella textens noggrannhet i allmänhet.”8

Ett ”lugnande vittnesbörd” kan också ges när det gäller avskrivandet av de kristna grekiska skrifterna. Som exempel kan nämnas att man på 1800-talet fann Codex Sinaiticus, en pergamenthandskrift daterad till 300-talet v.t. Den bidrog till att man kunde bekräfta att de handskrifter till de kristna grekiska skrifterna som hade gjorts århundraden senare var tillförlitliga. Ett papyrusfragment av Johannes’ evangelium, som man fann i trakten av Fayyum (Faijum) i Egypten, daterar sig till första hälften av andra århundradet v.t., dvs. mindre än 50 år efter det att originalet skrevs. Det hade bevarats i århundraden i den torra sanden. Texten stämmer med den som man har funnit i mycket senare handskrifter.9

Vittnesbörden bekräftar således att avskrivarna i själva verket var mycket noggranna. Men trots det gjorde de misstag. Det finns inga handskrifter utan fel och brister, och Dödahavsrullen med Jesajas bok är inget undantag. Men forskare har kunnat upptäcka och rätta till sådana avvikelser från originalet.

Hur avskrivares fel kan rättas till

Anta att 100 personer blev ombedda att skriva av ett långt dokument för hand. Utan tvivel skulle åtminstone några av avskrivarna skriva fel. Men alla skulle inte göra samma fel. Om du skulle ta alla 100 avskrifterna och jämföra dem mycket noggrant, skulle du kunna urskilja felen och med bestämdhet säga hur originaltexten lyder, trots att du aldrig har sett den.

Det är likadant med dem som skrev av Bibeln. Alla gjorde inte samma fel. Det finns nu bokstavligt talat tusentals bibelhandskrifter som man kan jämföra med varandra, och forskarna har kunnat urskilja felen och med bestämdhet säga hur originaltexten lyder och notera vilka rättelser som behöver göras. Denna noggranna granskning har lett till att textforskarna har kunnat få fram s.k. kritiska (eller vetenskapliga) utgåvor av texten på originalspråken. Dessa textutgåvor på hebreiska och grekiska innehåller den ordalydelse som de flesta är överens om måste vara den ursprungliga, och de innehåller ofta fotnoter som anger avvikelser eller alternativa ordalydelser som kan förekomma i vissa handskrifter. De som översätter Bibeln till moderna språk använder sig av dessa tryckta textutgåvor som textforskarna har utarbetat.

När man läser en modern översättning av Bibeln, har man därför all anledning att lita på att den hebreiska och grekiska text som översättningen grundar sig på med beaktansvärd säkerhet är just den text som bibelskribenterna ursprungligen skrev. * Det är verkligen förunderligt att se hur Bibeln har kunnat förbli intakt under de tusentals år som den har skrivits av för hand. Sir Frederic Kenyon, som under lång tid varit intendent vid British Museum, kunde därför säga: ”Det kan inte nog kraftigt framhållas att texten i Bibeln i allt väsentligt är riktig. ... Detta kan inte sägas om någon annan gammal bok i världen.”10

[Fotnoter]

^ § 8 Masoreterna (som betyder ”traditionens herrar”) gjorde avskrifter av de hebreiska skrifterna, och de levde under tiden från 500-talet till och med 900-talet v.t. De handskrifter som de gjorde benämns masoretiska texter.2

^ § 14 F.v.t. betyder ”före den vanliga tideräkningen”. V.t. betyder ”enligt den vanliga tideräkningen”, ofta kallat anno Domini, förkortat A.D., som betyder ”i Herrens år”.

^ § 14 Emanuel Tov säger i sin bok Textual Criticism of the Hebrew Bible: ”Med hjälp av kol-14-provet är 1QIsaa [Dödahavsrullen med Jesajas bok] nu daterad till tiden mellan år 202 och 107 f.v.t. (paleografisk datering: 125–100 f.v.t.). ... Den nämnda paleografiska metoden, som har förbättrats under senare år och som möjliggör en absolut datering grundad på en jämförelse av bokstävernas form och uppställning med externa källor, till exempel daterade mynt och inskriptioner, har visat sig vara en relativt säker metod.”6

^ § 22 Enskilda översättare kan antingen hålla sig mycket strikt till den ursprungliga hebreiska och grekiska texten eller översätta den ganska fritt.

[Bild på sidan 8]

Bibeln har bevarats tack vare skickliga avskrivare

[Bild på sidan 9]

Dödahavsrullen med Jesajas bok (här i faksimil) är praktiskt taget identisk med den masoretiska text som skrivits tusen år senare