Kan man lita på den här boken?

”Jag finner fler säkra tecken på äkthet i Bibeln än i någon som helst profanhistorisk skildring.” — Den kände engelske vetenskapsmannen sir Isaac Newton.1

KAN man lita på den här boken — Bibeln? Talar den om människor som verkligen har levt, platser som verkligen har existerat och händelser som verkligen har inträffat? Om den gör det, bör det finnas bevis för att de som skrev den var noggranna och ärliga. Sådana bevis finns. Många av dem har man funnit vid utgrävningar, och ännu fler kan man finna i själva Bibeln.

Framgrävda bevis

Arkeologiska fynd som man har gjort i Bibelns länder visar att Bibelns historiska och geografiska uppgifter är riktiga. Vi kan se på bara några av de bevis som arkeologer har grävt fram.

David, den modige unge herde som blev kung i Israel, är välkänd för dem som läser Bibeln. Hans namn förekommer 1.138 gånger i Bibeln, och uttrycket ”Davids hus”, som ofta åsyftar hans dynasti, förekommer 25 gånger. (1 Samuelsboken 16:13; 20:16) Men det har inte förrän helt nyligen funnits några klara bevis för att David verkligen har existerat, förutom i Bibeln. Var David bara en uppdiktad person?

År 1993 gjorde ett lag arkeologer, lett av professor Avraham Biran, en häpnadsväckande upptäckt, som tidskriften Israel Exploration Journal skrev om. På en gammal ruinkulle, Tel Dan, i norra Israel frilade de en basaltsten. I stenen var orden ”Davids hus” och ”Israels kung” ingraverade.² Inskriften daterar sig till 800-talet f.v.t. och sägs utgöra en del av ett segermonument rest av araméer, som var fiender till Israel och bodde österut. Varför är den här gamla inskriften så betydelsefull?

I tidskriften Biblical Archaeology Review, i en artikel som grundar sig på en rapport från professor Biran och hans kollega, professor Joseph Naveh, heter det: ”Det här är första gången som man har hittat namnet David i någon forntida skrift förutom Bibeln.”3 * Det finns också något annat märkligt i den här inskriften. Uttrycket ”Davids hus” är skrivet i ett ord. Språkexperten professor Anson Rainey förklarar att ”en orddelare ... ofta utelämnas, särskilt om kombinationen är ett väl fastställt egennamn. ’Davids hus’ var sannerligen ett sådant politiskt och geografiskt egennamn i mitten av 800-talet f.v.t.”⁵ Kung David och hans dynasti var tydligtvis välkända i den forntida världen.

Har Nineve — den stora assyriska staden som omnämns i Bibeln — verkligen existerat? I början av 1800-talet fanns det en del bibelkritiker som vägrade att tro det. Men år 1849 grävde sir Austen Henry Layard fram ruinerna av kung Sanheribs palats vid Kuyunjik, en plats som visade sig vara en del av det forntida Nineve. Därmed tystades kritikerna på den punkten. Men de här ruinerna hade mer att berätta. Väggpanelerna i ett välbevarat gemak skildrade intagandet av en väl befäst stad, och man kunde se hur fångar tvingades defilera inför den invaderande kungen.  Ovanför kungen finns en inskrift som lyder: ”Sanherib, världens kung, kungen i Assyrien, satte sig på en nimedu-tron och lät bytet [som tagits] från Lakis [La-ki-su] passera revy framför sig.”⁶

Den här panelen och inskriften, som kan beskådas i British Museum i London, stämmer med Bibelns skildring i 2 Kungaboken 18:13, 14 av hur Sanherib intog den judeiska staden Lakis. Layard skrev om och kommenterade betydelsen av fyndet: ”Vem skulle, innan dessa fynd gjordes, ha ansett det troligt eller möjligt att man under den hög av jord och skräp som markerade Nineves läge skulle finna den historiska redogörelsen för krigen mellan Hiskia [kungen i Juda] och Sanherib, skriven av Sanherib själv vid precis den tid då de ägde rum och på ett sätt som i minsta detalj bekräftar den bibliska skildringen?”⁷

Arkeologer har grävt fram många andra artefakter — lerkärl, ruiner av byggnader, lertavlor, mynt, dokument, monument och inskrifter — som bekräftar Bibelns äkthet. Man har grävt fram den kaldeiska staden Ur, det kommersiella och religiösa centrum där Abraham bodde.⁸ (1 Moseboken 11:27–31) Nabonidkrönikan, som grävdes fram på 1800-talet, beskriver Babylons fall för Cyrus (Kyros) den store år 539 f.v.t., en händelse som skildras i Daniels bok, kapitel 5.⁹ En inskription (av vilken fragment finns bevarade på British Museum), som man fann på en valvport i det forntida Thessalonike, innehåller namnen på stadens styresmän, och de beskrivs som ”politarker” (stadsstyresmän), ett ord som är okänt i den klassiska grekiska litteraturen men som bibelskribenten Lukas använde.¹⁰ (Apostlagärningarna 17:6, fotnot i NW, studieutgåvan) Lukas’ trovärdighet blev på så sätt bestyrkt, vilket den redan hade blivit i andra detaljer. — Jämför Lukas 1:3.

Arkeologer är emellertid inte alltid eniga — speciellt när det gäller Bibeln. Bibeln själv innehåller emellertid starka bevis för att den är en bok som man kan lita på.

Ärliga och uppriktiga skildringar

Ärliga historiker redogör inte bara för segrar (som inskriften som berättade om hur Sanherib intog Lakis), utan också för nederlag, inte bara för framgångar, utan också för misslyckanden, inte bara för starka sidor, utan också för svaga. Profanhistorien är sällan så ärlig.

Daniel D. Luckenbill säger så här om assyriska historiker: ”Ofta framgår det tydligt att den kungliga fåfängan krävde att det fick bli hur som helst med den historiska exaktheten.”¹¹ Kung Assurnasirpal i Assyrien skryter i annalerna, vilket är ett exempel på denna ”kungliga fåfänga”. Han säger där: ”Jag är kunglig, jag är förnäm, jag är upphöjd, jag är mäktig, jag är ärad, jag är prisad, jag är den mest framstående, jag är kraftfull, jag är tapper, jag är modig som ett lejon och jag är hjältemodig!”¹² Skulle du godta allt som står i dessa annaler som tillförlitlig historia?

Bibelns skribenter däremot visar en ärlighet och uppriktighet som är uppfriskande. Mose, som var Israels ledare, berättar öppet om vilka fel och brister hans bror Aron, hans syster Mirjam, hans brorsöner Nadab och Abihu och hans folk hade, men han berättar även om sina egna. (2 Moseboken 14:11, 12; 32:1–6; 3 Moseboken 10:1, 2; 4 Moseboken 12:1–3; 20:9–12; 27:12–14) De allvarliga misstag som kung David begick täcktes inte över, utan skrevs ner, och detta medan David fortfarande regerade som kung. (2 Samuelsboken, kapitel 11 och 24) Matteus, som skrev ett av evangelierna, berättar om hur apostlarna (av vilka han själv  var en) tvistade om vem av dem som var mest betydelsefull och om hur de övergav Jesus den natt då han greps. (Matteus 20:20–24; 26:56) De som skrev breven i de kristna grekiska skrifterna erkände öppet vilka problem som förekom i några av de första kristna församlingarna, till exempel sexuell omoraliskhet och söndringar. Och de skrädde inte orden när de talade om dessa problem. — 1 Korinthierna 1:10–13; 5:1–13.

En sådan öppenhet visar ett uppriktigt intresse för att alla uppgifter skall stämma med sanningen. Finns det inte goda skäl att lita på Bibelns redogörelser, när dess skribenter var villiga att lämna ut negativa uppgifter om sina nära och kära, om sitt folk och även om sig själva?

Exakt i detaljer

I rättegångar kan ett vittnes trovärdighet ofta avgöras på grundval av sakuppgifter. Samstämmighet i små detaljer kan visa att vittnet ger riktiga uppgifter och är ärlig, medan allvarliga avvikelser i vittnesmålet kan avslöja att det är fullt med lögner. Å andra sidan kan en mycket städad och ordentlig skildring, där varenda detalj är snyggt och prydligt ordnad, också avslöja att vittnesmålet är falskt.

Hur klarar sig bibelskribenternas ”vittnesmål” enligt den här måttstocken? Bibelskribenternas uttalanden stämmer beaktansvärt väl överens med varandra. De stämmer överens med varandra in i minsta detalj. Men samstämmigheten är inte noggrant arrangerad, så att man skulle kunna misstänka att de hade gjort något hemligt avtal med varandra. Det framgår tydligt att skribenterna inte avsiktligt kommer med samstämmiga skildringar, utan att det ofta är en tillfällighet att de är samstämmiga. Vi kan se på några exempel.

Bibelskribenten Matteus säger: ”Och när Jesus nu kom in i Petrus’ hus, fick han se att Petrus’ svärmor var liggande och sjuk med feber.” (Matteus 8:14) Matteus ger här en intressant, men oväsentlig, sakuppgift: Petrus var gift. Den här detaljupplysningen stämmer med det som Paulus skrev: ”Har vi inte rätt att ta med oss en troende hustru liksom de andra apostlarna och ... Kefas?” * (1 Korinthierna 9:5, Bibelkommissionens översättning av Nya testamentet, 1981) Sammanhanget visar att Paulus försvarade sig mot oberättigad kritik. (1 Korinthierna 9:1–4) Det är tydligt att Paulus inte avsiktligt nämnde den här lilla detaljen — att Petrus var gift — för att stödja Matteus’ skildring; den nämns bara i förbigående.

Alla fyra evangelieskribenterna — Matteus, Markus, Lukas och Johannes — nämner att en av Jesu lärjungar drog ett svärd den natt då Jesus greps och att denne lärjunge då slog efter översteprästens slav och högg av honom örat. Det är bara Johannes som i sitt evangelium ger en till synes oväsentlig detalj: ”Slavens namn var Malkos.” (Johannes 18:10, 26) Varför är det bara Johannes som namnger mannen? Några verser längre fram nämns en detalj som inte nämns någon annanstans: Johannes ”var känd av översteprästen”. Han var också känd av översteprästens hushåll; tjänarna var bekanta med honom, och han var bekant med dem. (Johannes 18:15, 16) Det var därför helt naturligt att  Johannes namngav den skadade mannen, medan de andra evangelieskribenterna, som inte kände honom, inte gjorde det.

Ibland kan vissa förklarande detaljer vara överhoppade i en skildring men tas med i förbigående i en annan. När Matteus skildrar det tillfälle då Jesus förhörs inför den judiska Sanhedrin, säger han att några ”slog honom i ansiktet med flata handen och sade: ’Profetera för oss, du Kristus. Vem var det som slog till dig?’” (Matteus 26:67, 68) Varför bad de Jesus ”profetera” om vem som slog honom, när den personen stod framför honom? Det förklarar inte Matteus. Men två av de andra evangelieskribenterna lägger till den detaljen: Jesu förföljare höljde över hans ansikte innan han blev slagen. (Markus 14:65; Lukas 22:64) Matteus presenterar sitt material utan att bekymra sig om ifall alla detaljer kommit med eller inte.

I Johannes’ evangelium berättas det om ett tillfälle då en stor skara människor samlades för att höra Jesus undervisa. När Jesus, enligt skildringen, såg folkskaran, ”sade han till Filippus: ’Varifrån skall vi köpa bröd åt dessa att äta?’” (Johannes 6:5) Varför frågade Jesus Filippus av alla de lärjungar som var närvarande var de skulle köpa lite bröd? Det säger inte skribenten. Men i parallellskildringen i Lukas’ evangelium sägs det att den här händelsen ägde rum i närheten av Betsaida, en stad på norra sidan av Galileens hav, och Johannes säger tidigare i sitt evangelium att ”Filippus [var] från Betsaida”. (Johannes 1:44; Lukas 9:10) Det var därför logiskt att Jesus vände sig till någon som var från trakten. Samstämmigheten i detaljerna är anmärkningsvärd, men ändå helt klart oavsiktlig.

I några fall gör utelämnandet av vissa detaljer att bibelskribentens trovärdighet faktiskt ökar. För att ta ett exempel: Den som har skrivit Första Kungaboken berättar om en svår torka i Israel. Den var så svår att kungen inte kunde finna så pass mycket vatten och gräs att han kunde hålla hästarna och mulorna vid liv. (1 Kungaboken 17:7; 18:5) Men i samma skildring läser vi att profeten Elia begärde att få så mycket vatten upp till berget Karmel (för att använda i samband med ett offer) att han kunde fylla en ränna som gick runt ett område på kanske 1.000 kvadratmeter. (1 Kungaboken 18:33–35) Varifrån kom allt vattnet, då det var en sådan torka? Det brydde sig inte den som skrev Första Kungaboken om att förklara. Men alla som bodde i Israel visste att Karmel låg vid Medelhavskusten, vilket en oväsentlig kommentar längre fram i skildringen visar. (1 Kungaboken 18:43) Det var således lätt att få tag i havsvatten. Om denna annars så detaljerade bok bara hade gett sken av att innehålla fakta, varför skulle då skribenten, som i så fall hade varit en skicklig bedragare, ha låtit en sådan uppenbar svårighet stå kvar i texten?

Kan man lita på Bibeln? Arkeologer har grävt fram tillräckligt många artefakter för att bekräfta att Bibeln talar om verkliga människor, verkliga platser och verkliga händelser. Men de bevis som är ännu mer övertygande är de som finns i själva Bibeln. Ärliga och uppriktiga skribenter skonade inte någon — inte ens sig själva — när de skrev ner fakta. Den inre samstämmigheten i skrifterna, med detaljer som oavsiktligt och mera av en tillfällighet har kommit med, ger ”vittnesbördet” en klar klang av sanning. Med sådana ”säkra tecken på äkthet” är Bibeln verkligen en bok som man kan lita på.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 15]

Tel Dan-fragmentet

[Bild på sidorna 16, 17]

Assyrisk relief som visar belägringen av Lakis, vilken nämns i 2 Kungaboken 18:13, 14