Kapitel 22

Fortsätt att tala Guds ord med dristighet

1. a) Vilka goda nyheter förkunnade Jesu lärjungar med början vid pingsten år 33 v.t., men hur reagerade styresmännen och judarnas äldste? b) Vilka frågor kan vi i det här sammanhanget ställa oss själva?

DE VIKTIGASTE händelserna under mer än 4.000 år av mänsklig historia hade ägt rum. Guds egen Son, Jesus Kristus, hade blivit smord som den framtida kungen över hela jorden. Jesus hade blivit avrättad på religiösa fienders anstiftan, men Jehova hade uppväckt sin Son från de döda. Frälsning med evigt liv i sikte var möjlig genom honom. Men när Jesu trogna lärjungar offentligt förkunnade dessa goda nyheter, bröt det ut ett våldsamt motstånd. Först kastades två av apostlarna i fängelse och sedan alla. De blev pryglade och fick order om att upphöra med att tala på grundval av Jesu namn. (Apg. 4:1—3, 17; 5:17, 18, 40) Vad skulle de göra? Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha fortsatt att vittna dristigt?

2. a) Vilka nyheter som är ännu mera fantastiska måste förkunnas i våra dagar? b) Vilka har ansvaret att göra detta?

² År 1914 v.t. ägde en ännu mera fantastisk händelse av universell betydelse rum. Guds rike i händerna på Jesus Kristus upprättades faktiskt i himmelen. Därefter slungades Satan och hans demoner ner till jorden. (Upp. 12:1—5, 7—12) De yttersta dagarna för den nuvarande onda ordningen hade börjat. Innan alla i den generation som bevittnade händelserna år 1914 dör,  kommer Gud att krossa hela Satans tingens ordning. (Matt. 24:34) De som överlever kommer att ha utsikten till evigt liv framför sig. I uppfyllelse av Guds ursprungliga uppsåt kommer hela jorden att bli ett paradis. Om du redan har tagit emot dessa goda nyheter, så har du ansvaret att tala med andra om dem. (Matt. 24:14) Men vilket mottagande kan du förvänta?

3. a) Hur reagerar människor för Rikets budskap? b) Vilken fråga kan vi därför inte blunda för?

³ Även om somliga människor kanske kommer att välkomna dig hjärtligt som en förkunnare av Riket, så kommer flertalet helt enkelt att vara likgiltiga. (Matt. 24:37—39) Andra kanske kommer att göra narr av dig eller bittert bekämpa dig. Jesus talade i förväg om att ett visst motstånd skulle kunna komma från dina egna släktingar. (Luk. 21:16—19) Du kan också komma att få möta det på din arbetsplats eller i skolan. I många delar av världen har till och med regeringar obefogat förbjudit Jehovas vittnen. När du ställs inför någon av dessa omständigheter eller kanske inför dem alla, kommer du då att fortsätta att tala Guds ord med dristighet?

4. Garanterar personlig beslutsamhet att vi kommer att fortsätta att tjäna Gud troget?

⁴ Du önskar säkert vara en modig Guds tjänare. Men ändå har några som menade att ingenting kunde få dem att vända tillbaka dragit sig ur förkunnarleden. Andra däremot, däribland sådana som av naturen är lite blyga, fortsätter oavbrutet att nitiskt tjäna Gud. Hur kan du visa dig vara en som står ”fast i tron”? — 1 Kor. 16:13.

VI FÖRLITAR OSS INTE PÅ VÅR EGEN STYRKA

5. a) Vad är ett grundläggande krav för att vi skall visa oss vara trogna Guds tjänare? b) Varför är mötena så viktiga?

⁵ Det är naturligtvis många faktorer som är inbegripna i att vara en trogen Guds tjänare. Men grundläggande  för dem alla är att man förlitar sig på Jehova och hans anordningar. Hur visar man att man gör detta? Ett sätt är genom att vara med vid församlingens möten. Bibeln uppmanar oss att inte försumma mötena. (Hebr. 10:23—25) De som har fortsatt att vara trogna Jehovas vittnen, antingen de ställts inför allmän likgiltighet eller inför förföljelse, har bemödat sig om att regelbundet vara med vid möten tillsammans med medtillbedjare. Vid dessa möten ökar vår kunskap i bibeln, men vi dras inte till mötena bara därför att vi tycker att det är fängslande att få lära oss något nytt. (Jämför Apostlagärningarna 17:21.) Vår uppskattning av välbekanta sanningar växer, och vi lär oss att bättre kunna använda dem på olika sätt. Det föredöme Jesus gav oss blir djupt inskärpt i vårt sinne och hjärta. (Ef. 4:20—24) Vi dras nära våra kristna bröder i endräktig tillbedjan, och vi blir själva styrkta att fortsätta att göra Guds vilja. Jehovas ande ger oss vägledning genom församlingen, och genom den anden är Jesus mitt ibland oss, när vi församlas i hans namn. — Upp. 3:6; Matt. 18:20.

6. Hur ordnar man med mötena där Jehovas vittnen är förbjudna?

⁶ Är du regelbundet med vid alla mötena, och gör du personliga tillämpningar av det du får höra? Ibland, när verksamheten varit förbjuden, har man varit tvungen att hålla mötena i små grupper i privata hem. Tid och plats för mötena kan variera, och de hålls kanske inte alltid på den bekvämaste tiden eller platsen — en del möten kanske hålls långt fram på natten. Men trots personliga olägenheter eller risker gör trogna bröder och systrar en allvarlig ansträngning att vara närvarande vid varje möte.

7. a) På vilket annat sätt visar vi att vi sätter vår förtröstan till Jehova? b) Hur kan detta hjälpa oss att fortsätta att tala med dristighet?

⁷ Vi visar också att vi sätter vår förtröstan till Jehova genom att regelbundet vända oss till honom i bön —  inte bara som en formell slentrian, utan därför att vi är djupt medvetna om att vi behöver Guds hjälp. Gör du detta? Jesus bad gång på gång under sin jordiska tjänst. (Luk. 3:21; 6:12, 13; 9:18, 28; 11:1; 22:39—44) Och natten innan han hängdes på pålen uppmanade han sina lärjungar: ”Håll er vakna och bed oavbrutet, för att ni inte må komma in i frestelse.” (Mark. 14:38) Om människor vi predikar för är mycket likgiltiga för Rikets budskap, kan vi frestas till att sakta farten i vår tjänst. Om människor gör narr av oss eller om det är ännu svårare förföljelse, kanske vi känner oss frestade att tiga för att slippa detta. Men om vi innerligt ber om att Guds ande skall hjälpa oss att fortsätta att tala dristigt, kommer vi att skyddas mot att ge vika för denna frestelse. — Luk. 11:13; Ef. 6:18—20.

EN REDOGÖRELSE OM DRISTIGT VITTNANDE

8. a) Varför är redogörelsen i Apostlagärningarna av särskilt intresse för oss? b) Besvara frågorna i slutet av denna paragraf, och betona hur upplysningarna kan hjälpa oss.

⁸ Redogörelsen i boken Apostlagärningarna är av särskilt intresse för oss alla. Den berättar om hur apostlarna och andra av de första lärjungarna, människor som hade liknande känslor som vi, övervann svårigheter och visade sig vara dristiga och trogna Jehovas vittnen. Låt oss undersöka en del av denna redogörelse med hjälp av följande frågor och de skriftställen som det hänvisas till. När vi gör det, begrunda då hur du personligen kan ha nytta av det du läser.

Var apostlarna högt utbildade män? Var de människor som var oförskräckta till sin natur, oavsett vad som hände? (Apg. 4:13; Joh. 18:17, 25—27; 20:19)

Vad var det som gjorde att Petrus kunde tala Guds ord med dristighet inför den judiska domstolen, som hade dömt Guds egen Son till döden bara några veckor tidigare? (Apg. 4:8; Matt. 10:19, 20)

 Vad hade apostlarna gjort veckorna innan de fördes inför Sanhedrin? (Apg. 1:14; 2:1, 42)

Vad svarade Petrus och Johannes, när styresmännen gav dem order att sluta upp med att tala på grundval av Jesu namn? (Apg. 4:19, 20)

Hos vem sökte de återigen hjälp efter sin frigivning? Tiggde och bad de honom om att sätta stopp för förföljelsen, eller vad gjorde de? (Apg. 4:24—31)

På vad sätt gav Jehova hjälp, när motståndare försökte hindra predikoverket? (Apg. 5:17—20, 33—40)

Hur visade apostlarna att de förstod orsaken till att de hade blivit befriade? (Apg. 5:21, 41, 42)

Vad fortsatte lärjungarna med att göra, också när många av dem blev kringspridda, därför att förföljelsen var så svår? (Apg. 8:3, 4; 11:19—21)

9. a) Vilka hänförande resultat medförde dessa första lärjungars tjänst? b) Hur har vi kommit att bli inbegripna?

⁹ De arbetade inte förgäves i förbindelse med de goda nyheterna. Omkring 3.000 lärjungar hade blivit döpta vid pingsten år 33 v.t. ”De som trodde på Herren fortsatte att fogas till, skaror både av män och av kvinnor.” (Apg. 2:41; 4:4; 5:14) Med tiden rapporterades det att till och med en av de allra mest nitiska förföljarna, Saulus från Tarsus, hade blivit en kristen och själv dristigt vittnade om sanningen. Han kom att bli känd som aposteln Paulus. (Gal. 1:22—24) Det verk som började under det första århundradet har inte upphört. Det har fått riktig fart i dessa ”yttersta dagar” och nått ut till alla delar av jorden. Vi har privilegiet att få ta del i det, och när vi gör det kan vi lära av de lojala vittnens exempel som tjänade före oss.

10. a) Vilka tillfällen utnyttjade Paulus för att vittna? b) På vad sätt sprider du Rikets budskap till andra?

¹⁰ När Paulus fick veta sanningen om Jesus Kristus, dröjde han inte med att handla. ”Genast började han ...  predika Jesus, att denne är Guds Son.” (Apg. 9:20) Han uppskattade Guds oförtjänta omtanke mot honom, och han insåg att alla behövde de goda nyheter som han hade tagit emot. Eftersom han var jude, gick han enligt den tidens sed till synagogorna, som var judarnas allmänna samlingsplatser, för att avge ett vittnesbörd. Han predikade också från hus till hus och försökte övertyga människorna på torgen. Och han var villig att flytta ut till nya distrikt för att förkunna de goda nyheterna. — Apg. 17:17; 20:20; Rom. 15:23, 24.

11. a) Hur visade Paulus, fastän han var dristig, också gott omdöme i sitt sätt att vittna? b) Hur kan vi återspegla denna egenskap, när vi vittnar för släktingar, arbetskamrater eller skolkamrater?

¹¹ Paulus var dristig, men han visade också gott omdöme, precis som vi bör göra. Han vädjade till judarna med de löften som Gud hade gett deras förfäder som utgångspunkt. När han talade med grekerna, utgick han ifrån sådant som de var förtrogna med. Ibland använde han sin egen erfarenhet i fråga om att lära känna sanningen som ett medel till att avge ett vittnesbörd. Som han förklarade: ”Allt gör jag för de goda nyheternas skull, för att kunna bli delaktig i dem med andra.” — 1 Kor. 9:20—23; Apg. 22:3—21.

12. a) Vad gjorde Paulus, fastän han var dristig, för att slippa ständiga konfrontationer med motståndare? b) När kan det vara förståndigt av oss att efterlikna detta exempel, och hur? c) Varifrån kommer kraften till att fortsätta att tala med dristighet?

¹² När motstånd mot de goda nyheterna gjorde att det verkade bäst att predika på annat håll eller att gå vidare till ett annat distrikt under någon tid, gjorde Paulus detta i stället för att driva fram ständiga konfrontationer med sanningens fiender. (Apg. 14:5—7; 18:5—7; Rom. 12:18) Men han skämdes aldrig för de goda nyheterna. (Rom. 1:16) Även om Paulus tyckte att motståndarnas  oförskämda, ja rentav våldsamma, behandling var otrevlig, så uppbjöd han all sin ”dristighet med hjälp av” Gud för att fortsätta att predika. Trots de svåra omständigheter han hamnade i sade han: ”Herren bistod mig och ingav mig kraft för att predikandet måtte helt fullgöras genom mig.” (1 Tess. 2:2; 2 Tim. 4:17) Huvudet för den kristna församlingen, Herren Jesus, fortsätter att ge den kraft som behövs för att utföra det verk som han har förutsagt för vår tid. — Mark. 13:10.

13. Vad vittnar om kristen dristighet, och vad grundar den sig på?

¹³ Vi har all orsak att fortsätta att tala Guds ord med dristighet, precis som Jesus Kristus och andra trogna Guds tjänare under det första århundradet gjorde. Detta innebär inte att vi skall vara fräna eller utmanande i vårt sätt. Det finns ingen anledning att vara taktlös eller att tvinga budskapet på dem som inte vill ha det. Men vi ger inte upp därför att människor är likgiltiga, och inte heller skräms vi till tystnad av motstånd. Precis som Jesus pekar vi på Guds rike som den rättmätiga regeringen för hela jorden. Vi talar med tillförsikt, eftersom vi representerar Jehova, universums Suverän, och det budskap vi förkunnar kommer inte från oss, utan från honom. — Fil. 1:27, 28; 1 Tess. 2:13.

Repetitionsfrågor

● Varför är det viktigt att tala med alla man har möjlighet till om Rikets budskap? Men vilka reaktioner bör vi förvänta?

● Hur kan vi visa att vi inte försöker tjäna Jehova i vår egen kraft?

● Vilka värdefulla lärdomar får vi av Apostlagärningarna?

[Frågor]