Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Hur uppkom livet?

Hur uppkom livet?

Kapitel tre

Hur uppkom livet?

DET myllrar av liv på jorden. Från det snötäckta Arktis till Amazonas’ regnskog, från Saharaöknen till träskområdet Everglades, från den mörka havsbottnen till de solbelysta bergstopparna flödar det av liv. Och livet förundrar oss ofta.

Livet förekommer i förbluffande många former, i varierande storlek och mängd. En miljon insektsarter surrar och kryper omkring på vår planet. I vattnen simmar mer än 20.000 fiskarter — somliga inte större än ett riskorn, andra lika långa som en lastbil. På land smyckas marken av minst 350.000 växtarter — en del egendomliga, de flesta underbart vackra. I luften flyger mer än 9.000 fågelarter. Alla arter, däribland människan, skapar tillsammans det panorama, den symfoni av liv som vi ser omkring oss.

Ännu mer häpnadsväckande än den stimulerande mångfalden är den komplicerade mekanism som förenar livsformerna. Biokemisterna, som studerar jordens organismer, förklarar att allt levande — vare sig det är amöbor eller människor — är beroende av ett imponerande samspel: samverkan mellan nukleinsyror (DNA och RNA) och proteinmolekyler. De invecklade processer som inbegriper dessa komponenter äger rum i praktiskt taget alla celler i vår kropp, precis som de gör i cellerna hos kolibrier, lejon och valar. Detta enhetliga samspel frambringar livets vackra mosaik. Hur uppkom då detta samspel? Ja, hur uppkom livet?

Du godtar förmodligen att det en gång i tiden inte fanns något liv på jorden. Vetenskapen gör det, och det gör också många av religionernas böcker. Men du inser kanske att dessa två källor — vetenskapen och religionen — har olika förklaringar till hur livet på jorden uppkom.

Miljoner människor på alla utbildningsnivåer tror att en intelligent Skapare, den ursprunglige Formgivaren, frambringade livet på jorden. Många forskare däremot säger att livet av en ren slump uppkom ur livlös materia genom en serie kemiska reaktioner. Vilka har rätt?

Vi bör inte mena att den här frågan saknar betydelse för oss och för vår möjlighet att få ett mer meningsfullt liv. Som redan påpekats är en av de fundamentala frågor som människor försökt besvara denna: Varifrån har vi som levande människor kommit?

Den vetenskapliga undervisningen koncentreras vanligtvis på livsformernas anpassning och överlevnad och inte så mycket på den mer centrala frågan om själva uppkomsten av livet. Du kanske har märkt att försöken att förklara varifrån livet har kommit ofta framförs i allmänna ordalag. Man säger till exempel: ”Under årmiljonernas gång stötte molekyler ihop och frambringade på något sätt liv.” Men är en sådan förklaring verkligen tillfredsställande? Det skulle betyda att energi från solen, från blixtar eller vulkaner fick en del livlös materia att röra sig, bli ordnad och till slut börja leva — allt utan styrning och hjälp. Vilket enormt språng det skulle ha varit! Från icke levande materia till levande! Kan det ha gått till så?

På medeltiden hade det kanske inte varit något problem att godta en sådan förklaring, eftersom man allmänt trodde på självalstring — att liv kan uppkomma spontant ur livlös materia. På 1600-talet bevisade slutligen den italienske läkaren Francesco Redi att fluglarver uppträdde i ruttet kött först sedan flugor hade lagt ägg på det. Inga larver utvecklades i kött som flugorna inte kunde komma åt. Om så förhållandevis stora djur som flugor inte uppkom av sig själva, hur var det då med mikroberna som uppträdde i mat — vare sig den var täckt eller inte? Senare experiment visade att mikrober inte uppkommer spontant, men frågan var fortfarande kontroversiell. Så lade Louis Pasteur fram sina forskningsresultat.

Många erinrar sig Pasteurs arbete med att finna en lösning på problemen med jäsning och smittsamma sjukdomar. Han utförde också experiment för att få veta om mycket små livsformer kunde uppkomma av sig själva. Som du kanske har läst visade Pasteur att inte ens den allra minsta bakterie bildas i steriliserat vatten som skyddats mot förorening. År 1864 förklarade han: ”Aldrig kommer läran om självalstring att hämta sig efter det dödliga slag som tilldelats den genom detta enkla experiment.” Det uttalandet är fortfarande sant. Inget experiment har någonsin frambringat liv ur livlös materia.

Hur kunde då livet uppkomma på jorden? Nutida försök att besvara den frågan kan sägas grunda sig på den ryske biokemisten Aleksandr I. Oparins arbete på 1920-talet. Han presenterade — liksom andra forskare har gjort sedan dess — något som kan liknas vid ett manuskript till ett drama i tre akter som beskriver vad som förmodas ha inträffat på planeten jordens scen. Första akten skildrar hur jordens grundämnen eller råmaterial ombildas till grupper av molekyler. Andra akten beskriver steget till större molekyler, och sista akten i detta drama skildrar språnget till den första levande cellen. Men gick det verkligen till så?

Fundamentalt i detta drama är antagandet att jordens tidiga atmosfär var helt annorlunda än atmosfären är i dag. En teori går ut på att det praktiskt taget inte fanns något fritt syre och att grundämnena kväve, väte och kol bildade ammoniak och metan. Man menar att när blixtar och ultraviolett strålning träffade en atmosfär bestående av dessa gaser och vattenånga, bildades sockerarter och aminosyror. Men kom ihåg att det är fråga om en teori.

Enligt detta teoretiska drama spolades sammansatta molekyler ner i haven eller andra vattensamlingar. Under tidens gång koncentrerades sockerarter, syror och andra föreningar i en ”förbiologisk (prebiotisk) soppa”, där till exempel aminosyror förenade sig och blev proteiner. Denna utveckling fortsatte, enligt teorin, och andra föreningar, så kallade nukleotider, bildade kedjor och blev en nukleinsyra, exempelvis DNA. Allt detta menar man beredde vägen för slutakten i det molekylära dramat.

Man skulle kunna beskriva denna slutakt, som inte är dokumenterad, som en kärlekshistoria. Proteinmolekyler och DNA-molekyler råkar träffas, känner igen varandra och omfamnar varandra. Strax innan ridån går ner, föds så den första levande cellen. Om du följde detta drama, skulle du kanske undra: Är handlingen hämtad från verkligheten, eller är den uppdiktad? Kan livet på jorden verkligen ha uppkommit så här?

Liv skapas i laboratoriet?

I början av 1950-talet gav sig forskare i kast med att pröva Aleksandr Oparins teori. Det var ett bevisat faktum att liv endast kommer ur liv, men ändå lade forskare fram teorin att livet långsamt skulle ha kunnat uppkomma ur livlös materia, om förhållandena var annorlunda i det flydda. Kunde man visa det? Forskaren Stanley L. Miller, som arbetade i Harold Ureys laboratorium, blandade väte, ammoniak, metan och vattenånga (vilket skulle representera den primitiva atmosfären) i ett slutet system med kokande vatten (föreställande havet) på botten och utsatte blandningen för elektriska urladdningar (simulerade blixtar). Innan en vecka gått, fanns det spår av en rödaktig klibbig substans, som Miller analyserade och fann vara rik på aminosyror — proteinernas byggstenar. Du kan mycket väl ha hört talas om det här experimentet, eftersom man i läroböcker och föreläsningar i många år har åberopat det som en förklaring till hur livet uppkom på jorden. Men är det en förklaring?

Värdet av Millers experiment ifrågasätts faktiskt på allvar nu för tiden. (Se ”Klassiskt men ifrågasatt”, sidorna 36, 37.) Den skenbara framgången ledde emellertid till andra försök, då man till och med lyckades få fram vissa enheter som finns i nukleinsyrorna (DNA och RNA). Experter på området var optimistiska, eftersom de verkade ha kopierat första akten i det molekylära dramat. Det föreföll också som om laboratorieversioner av de återstående två akterna skulle följa. En professor i kemi hävdade: ”Vi får snart förklaringen till hur en primitiv levande organism uppkommit genom en utvecklingsprocess.” En vetenskaplig skribent påpekade: ”Experterna spekulerade över att forskarna, precis som Mary Shelleys dr Frankenstein, inom kort skulle trolla fram levande organismer i sina laboratorier och därmed i detalj visa hur livet uppträdde.” Många trodde att mysteriet med hur livet uppkom av sig självt var löst. — Se ”Högerform, vänsterform”, sidan 38.

Uppfattningarna ändras — gåtorna kvarstår

Under de år som följt har emellertid optimismen svalnat. Årtionden har gått, och livets gåta är fortfarande olöst. Omkring 40 år efter sitt experiment sade professor Miller till Scientific American: ”Problemet med livets uppkomst har visat sig vara mycket svårare än jag, och de flesta andra, anade.” Andra forskare har också ändrat uppfattning. År 1969 utkom boken Biochemical Predestination med professorn i biologi, Dean H. Kenyon, som medförfattare. Boken presenterade en biokemisk förklaring till livets uppkomst, men längre fram sade Kenyon att det är ”helt osannolikt att materia och energi utan hjälp organiserade sig till levande organismer”.

Arbetet i laboratorierna bekräftar den bedömning Kenyon gör: ”Det finns en fundamental brist i alla nutida teorier om livets kemiska ursprung.” Sedan Miller och andra på konstgjord väg hade framställt aminosyror, försökte forskarna framställa proteiner och DNA, nödvändiga förutsättningar för livet på jorden. Vilka resultat har man uppnått efter sina tusentals experiment med så kallade prebiotiska förhållanden? I boken The Mystery of Life’s Origin: Reassessing Current Theories sägs det: ”Kontrasten mellan den betydande framgången med att syntetisera aminosyror och det ständiga fiaskot när det gällt att syntetisera protein och DNA är slående.” Försöken i det senare fallet har ”helt misslyckats”.

Gåtan gäller faktiskt inte bara hur den första proteinmolekylen och den första nukleinsyramolekylen (DNA eller RNA) kom till. Det gäller också samarbetet dem emellan. ”Det är samspelet mellan de två molekylerna som gör att det nu finns liv på jorden”, heter det i The New Encyclopædia Britannica. Hur detta samspel kunde komma till stånd är, enligt samma uppslagsverk, fortfarande ”ett svårt och olöst problem i frågan om livets uppkomst”. Det är verkligen sant.

Tillägg A, ”Ett lagarbete som livet är beroende av” (sidorna 45–47), redogör för en del grundläggande detaljer i det förbryllande lagarbetet mellan proteinerna och nukleinsyrorna i våra celler. Också en sådan flyktig blick in i cellernas värld väcker vår beundran för det forskarna har uträttat på det här området. De har kastat ljus över de oerhört komplicerade processer som pågår i kroppens celler varje ögonblick i vårt liv, utan att de flesta av oss ägnar dem en tanke. Å andra sidan ser vi också en häpnadsväckande komplexitet och precision som återigen får oss att fråga: Hur kom allt detta till?

Du vet kanske att forskarna inte har gett upp sina försök att tänka ut ett möjligt scenario till dramat om livets uppkomst. Men deras nya manuskript är inte övertygande. (Se Tillägg B, ”Från ’RNA-världen’ eller någon annan värld?”, sidan 48.) Klaus Dose vid institutet för biokemi i Mainz i Tyskland säger: ”För närvarande slutar alla diskussioner om huvudteorier och viktiga experiment på det här området antingen i att man hamnar i ett dödläge eller i att man erkänner sin okunnighet.”

År 1996 hölls en internationell konferens om livets uppkomst, men inte heller då presenterades några lösningar. Tidskriften Science rapporterade däremot att de närmare 300 vetenskapsmän som samlats hade ”brottats med gåtan om hur [DNA- och RNA-]molekylerna först framträdde och hur de utvecklades till självreproducerande celler”.

Att studera och rentav börja förklara vad som händer på molekylär nivå i våra celler har krävt intelligens och hög utbildning. Är det då förnuftigt att tro att komplicerade processer först ägde rum i en ”förbiologisk (prebiotisk) soppa”, utan styrning, spontant och av en slump? Eller var mer inbegripet?

Varför kvarstår gåtorna?

Man kan i dag se tillbaka på nära ett halvt århundrade av spekulationer och tusentals försök att bevisa att livet uppkom av sig självt. Om man gör en sådan återblick, är det inte svårt att hålla med nobelpristagaren Francis Crick. Angående de olika teorierna om livets uppkomst sade han att det är ”för många spekulationer och för få fakta”. Det är därför förståeligt att somliga forskare som granskar fakta drar slutsatsen att livet är alldeles för komplext för att bara plötsligt uppträda av sig självt ens i ett laboratorium under ordnade förhållanden, mycket mindre då i en okontrollerad miljö.

Om avancerad vetenskap inte kan bevisa att livet uppkom av sig självt, varför fortsätter då somliga forskare att hålla fast vid sådana teorier? För några tiotal år sedan gav professor J. D. Bernal vissa upplysningar i boken The Origin of Life: ”Genom att tillämpa de strikta reglerna för vetenskapliga metoder på det här ämnet [självalstring av liv] är det möjligt att på flera punkter i framställningen tydligt visa hur livet inte kunde ha uppkommit; osannolikheterna är för stora, sannolikheterna för att livet skulle framträda är för små.” Han tillade: ”Dessvärre, ur den synvinkeln, finns livet här på jorden i alla sina många former och funktioner, och man måste tänja på bevisen för att förklara hur livet kom till.” Så är det fortfarande.

Tänk efter vad som ligger bakom ett sådant resonemang. Det är som om man sade: ”Det är vetenskapligt korrekt att konstatera att livet inte kan ha uppkommit av sig självt. Men att livet uppkom spontant är den enda möjligheten vi tar i övervägande. Det är därför nödvändigt att tänja på bevisen för att få stöd för hypotesen att livet uppkom spontant.” Är du nöjd med den logiken? Kräver inte ett sådant resonemang att man får ”tänja på” fakta en hel del?

Det finns emellertid kunniga, respekterade vetenskapsmän som inte anser det nödvändigt att tänja på fakta för att få dem att stämma med en populär filosofi om livets uppkomst. De låter i stället fakta leda dem till en förnuftig slutsats. Vilka fakta och vilken slutsats?

Information och intelligens

Professor Maciej Giertych, framstående genetiker vid polska vetenskapsakademins dendrologiska institut, svarade så här när han intervjuades i en dokumentärfilm:

”Vi har blivit medvetna om vilken enorm mängd information som finns i generna. Vetenskapen kan inte förklara hur den informationen skulle kunna uppkomma spontant. Det krävs en intelligens; den kan inte uppkomma genom slumpartade händelser. Att bara blanda bokstäver frambringar inte ord.” Han tillade: ”Det mycket komplicerade systemet för reproduktion av DNA, RNA och proteiner i cellen måste ha varit perfekt ända från början. Om inte, skulle de levande organismerna inte kunna existera. Den enda logiska förklaringen är att denna väldiga mängd information har kommit från en intelligens.”

Ju mer man får veta om livets under, desto mer logiskt är det att instämma i slutsatsen: Livets uppkomst kräver en intelligent källa. Vilken källa?

Som tidigare påpekats är miljontals bildade människor övertygade om att livet på jorden måste ha frambringats av en högre intelligens, en formgivare. Efter en ärlig granskning av ämnet har de godtagit att det även i vår vetenskapliga tidsålder är förnuftigt att hålla med den bibliske poeten som för länge sedan sade följande om Gud: ”Ty hos dig är livets källa.” — Psalm 36:9.

Du kanske inte har kommit till någon bestämd slutsats ännu, men låt oss betrakta några av livets under som inbegriper dig personligen. En sådan granskning är mycket givande och kan kasta avsevärt ljus över det här ämnet som berör vårt liv.

[Ruta på sidan 30]

Hur slumpmässig är slumpen?

”Slumpen, och enbart slumpen, har åstadkommit allt, från ursoppan till människan”, sade nobelpristagaren Christian de Duve på tal om livets uppkomst. Men är slumpen en förnuftig förklaring till livets ursprung?

Vad är slumpen? Somliga tänker på matematisk sannolikhet, på den slump som gäller när man till exempel singlar slant. Men det är inte i den betydelsen de flesta forskare använder ordet ”slump” när de talar om livets uppkomst. Det vaga begreppet ”slump” används som ersättning för ett mera exakt ord, till exempel ”orsak”, i synnerhet när orsaken är okänd.

”Att personifiera ’slumpen’ som om vi talade om en orsak”, säger biofysikern Donald M. MacKay, ”är som att göra en ologisk övergång från ett vetenskapligt till ett kvasireligiöst mytologiskt begrepp.” Robert C. Sproul säger något liknande: ”När den okända orsaken har kallats ’slumpen’ så länge, börjar människor glömma att ordet är ett substitut. ... Antagandet att ’slumpen är lika med en okänd orsak’ har för många kommit att betyda att ’slumpen är lika med orsaken’.”

Nobelpristagaren Jacques L. Monod är en av dem som har använt detta slump-är-lika-med-orsak-resonemang. ”Den rena slumpen, ingenting annat än slumpen, den absoluta men blinda friheten vid själva grunden för evolutionens underbara byggnad ... är den enda tänkbara [hypotesen]”, skrev han. ”Människan vet äntligen att hon är ensam i Universums likgiltiga oändlighet, varur hon framstigit genom en slump.” Lägg märke till att han säger: ”GENOM en slump.” Monod gör vad många andra gör — han upphöjer slumpen till en skapande princip. Slumpen presenteras som det medel varigenom livet uppkom på jorden.

Ja, enligt vissa ordböcker är ”slump” ”det tänkta, opersonliga som planlöst bestämmer oförklarliga händelser”. Den som säger att livet kom till genom en slump säger således att livet kom till genom en orsakande kraft som inte är känd. Skulle det kunna vara så att somliga faktiskt stavar ”Slump” med stor bokstav och i själva verket säger Skapare?

[Ruta på sidan 35]

”[Den minsta bakterie] har många fler likheter med människan än med Stanley Millers kemikalieblandning, eftersom bakterien redan har de egenskaper som kännetecknar dessa [biokemiska] system. Att gå från en bakterie till en människa är ett mindre steg än att gå från en aminosyrablandning till bakterien.” — Lynn Margulis, professor i biologi

[Ruta/Bild på sidorna 36, 37]

Klassiskt men ifrågasatt

Stanley Millers experiment år 1953 anförs ofta som bevis för att livet kan ha uppkommit av sig självt i en avlägsen forntid. Värdet av Millers förklaring grundar sig emellertid på antagandet att jordens ursprungliga atmosfär var ”reducerande”. Det betyder att den innehöll endast obetydliga mängder fritt (kemiskt obundet) syre. Varför var detta nödvändigt?

I boken The Mystery of Life’s Origin: Reassessing Current Theories sägs det att om stora mängder fritt syre varit närvarande, ”skulle ingen av ... aminosyrorna ens ha kunnat bildas”, och ”om några händelsevis bildats, skulle de snabbt ha förstörts”. * Hur välgrundat var Millers antagande om den så kallade primitiva atmosfären?

I en erkänd tidskrift skrev Miller två år efter sitt experiment: ”Dessa uppfattningar är naturligtvis spekulationer, eftersom vi inte vet om jorden hade en reducerande atmosfär när den bildades. ... Man har hittills inte funnit något direkt bevis för det.” — Journal of the American Chemical Society, 12 maj 1955.

Fann man något bevis längre fram? Omkring 25 år senare skrev den vetenskaplige skribenten Robert C. Cowen: ”Forskarna måste ompröva en del av sina antaganden. ... Knappast några bevis har framkommit som stöder uppfattningen att atmosfären var väterik och starkt reducerande. Vissa bevis tyder tvärtom på motsatsen.” — Technology Review, april 1981.

Har man funnit något bevis sedan dess? År 1991 skrev John Horgan i Scientific American: ”Under de senaste tio åren eller så har man börjat tvivla på Ureys och Millers antaganden när det gäller atmosfären. Laboratorieexperiment och datarekonstruktioner av atmosfären ... tyder på att den ultravioletta strålningen från solen, vilken nu blockeras av ozonlagret i atmosfären, skulle ha förstört vätebaserade molekyler i atmosfären. ... En sådan atmosfär [koldioxid och kväve] skulle inte ha främjat aminosyrasyntesen och andra förstadier till livet.”

Varför vidhåller då många fortfarande att jordens tidiga atmosfär var reducerande, att den innehöll endast små mängder syre? I boken Molecular Evolution and the Origin of Life svarar Sidney W. Fox och Klaus Dose: Atmosfären måste ha saknat syre därför att ”laboratorieexperiment visar att en kemisk evolution ... i hög grad skulle ha hämmats av syre” och därför att sådana föreningar som aminosyror ”inte är stabila i närvaro av syre under geologiska tidsperioder”.

Är inte detta ett cirkelbevis? Den tidiga atmosfären var reducerande, sägs det, därför att livet annars inte skulle ha kunnat uppkomma av sig självt. Men man har i själva verket inget bevis för att den var reducerande.

En annan talande detalj kan nämnas: Om gasblandningen föreställer atmosfären, den elektriska urladdningen är en imitation av blixten och det kokande vattnet motsvarar havet, vad eller vem representerar då forskaren som arrangerar och utför experimentet?

^ § 50 Syre är mycket reaktivt. Det förenar sig till exempel med järn och bildar rost eller med väte och bildar vatten. Om det fanns mycket fritt syre i atmosfären när aminosyrorna sattes samman, skulle det snabbt ha förenat sig med de organiska molekylerna och ha brutit ner dem så snart de bildats.

[Ruta på sidan 38]

Högerform, vänsterform

Aminosyramolekylerna har antingen högerform eller vänsterform. Av de omkring 100 kända aminosyrorna används endast 20 i proteinerna, och alla har vänsterform. När forskarna framställer aminosyror i laboratorierna, i ett försök att imitera det som de menar kan ha skett i en förbiologisk soppa, får de lika många högerformer som vänsterformer. ”Denna 50–50-fördelning”, sägs det i The New York Times, är ”inte karakteristisk för livet, som är beroende av enbart aminosyror av vänsterformen”. Varför levande organismer består av aminosyror av enbart vänsterformen är ”ett stort mysterium”. Också aminosyror som man funnit i meteoriter ”har uppvisat en övervägande mängd vänsterformer”. Doktor Jeffrey L. Bada, som studerar problemen kring livets uppkomst, säger att ”något inflytande utanför jorden kan ha spelat en viss roll i fråga om att bestämma de biologiska aminosyrornas form”.

[Ruta på sidan 40]

”Dessa experiment ... tillskriver en icke levande syntes något som i själva verket har framställts och utformats av högintelligenta och i högsta grad levande människor i ett försök att bekräfta uppfattningar som de var helt bundna av.” — Origin and Development of Living Systems.

[Ruta/Bild på sidan 41]

”En avsiktlig intellektuell handling”

Den brittiske astronomen sir Fred Hoyle har i många årtionden studerat universum och livet i det och även förespråkat teorin att livet på jorden kom från yttre rymden. Under en föreläsning vid California Institute of Technology avhandlade han aminosyrornas inbördes ordning i proteinerna.

”Det stora problemet inom biologin”, sade Hoyle, ”är inte så mycket det tämligen uppenbara förhållandet att ett protein består av en kedja aminosyror som är förenade på ett visst sätt, utan att aminosyrornas bestämda ordningsföljd ger kedjan anmärkningsvärda egenskaper. ... Om aminosyrorna var förenade på måfå, skulle ett stort antal sammansättningar vara oanvändbara i en levande cell. När man tänker på att ett typiskt enzym har en kedja med kanske 200 länkar och att varje länk har 20 kombinationsmöjligheter, är det lätt att förstå att antalet möjliga oanvändbara sammansättningar är enormt, större än antalet atomer i alla galaxer som man kan se med hjälp av de största teleskopen. Detta gäller ett enda enzym, och det finns mer än 2.000 enzymer, som i huvudsak har mycket olika uppgifter. Hur kunde då situationen bli sådan som vi finner den?”

Hoyle tillade: ”I stället för att godta den orimligt lilla möjligheten att livet har uppkommit genom naturens blinda krafter verkade det bättre att anta att livet har uppkommit genom en avsiktlig intellektuell handling.”

[Ruta på sidan 44]

Professor Michael J. Behe konstaterade: ”För en som inte känner sig tvungen att begränsa sitt sökande till icke-intelligenta orsaker blir den naturliga slutsatsen att många biokemiska system är konstruerade. De är inte konstruerade av naturlagarna, inte av slump och nödvändighet, utan de är planlagda. ... Livet på jorden är, på dess mest grundläggande nivå och i dess viktigaste beståndsdelar, produkten av intelligent verksamhet.”

[Diagram/Bild på sidan 42]

(För formaterad text, se publikationen)

Bara en titt in i kroppscellens komplexa värld och invecklade funktioner räcker för att man skall fråga sig: Hur kom allt detta till?

Cellmembran

Kontrollerar vad som går in i och ut ur cellen

Cellkärna

Cellens kontrollcentrum

Kromosomer

Innehåller DNA, den genetiska grundritningen

Ribosomer

Den plats där proteiner bildas

Nukleol

Den plats där ribosomerna sätts samman

Mitokondrie

Produktionscentral för de molekyler som förser cellen med energi

[Bild på sidan 33]

Många forskare medger nu att de komplexa molekyler som livet är beroende av inte kan ha uppstått spontant i en förbiologisk soppa