Kapitel 3

Då människan var med Gud i paradiset

1. Hur länge var Gud den ende som existerade, och varför var det så?

HAR vi någonsin tänkt på vad som antyds av uttrycken ”han som har skapat himmelen” och ”Gud, alltings skapare”? Dessa uttryck antyder att det fanns en tid då Gud var alldeles ensam. (Jesaja 42:5; Efesierna 3:9) Det existerade då ingenting skapat. Under en evighet i det förflutna var alltså denne Gud alldeles ensam, och han hade ännu inte blivit Skapare. Det var därför profeten Mose sade i bön till Gud: ”Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud.” (Psalm 90:2) Under hela denna evighet i det förflutna, före skapelsen, var Gud i stånd att känna glädje och tillfredsställelse.

2. Vad gjorde Gud det med tiden till sitt uppsåt att bli, och vilket ansvar iklädde han sig därigenom?

² Den tid kom då Gud gjorde det till sitt uppsåt att bli Fader. Detta betydde inte att bli Skapare av livlösa ting, förnuftslösa ting. Det betydde i stället att ge tillvaro åt levande, förnuftsbegåvade varelser, åt söner som i någon utsträckning liknade honom, deras Fader. Han gjorde det alltså till sitt uppsåt att ikläda sig ansvaret för en familj av barn. Vilket slags söner var det hans uppsåt att frambringa först? Inte mänskliga söner, eftersom han i så fall skulle ha varit tvungen att först frambringa ett jordklot som de kunde leva på. Rimligtvis skulle Gud frambringa söner som i likhet med honom själv är himmelska, i det de är ande, precis som han är ande. De skulle alltså vara andesöner, som kunde se honom och ha direkt tillträde till hans närvaro och som han direkt kunde meddela sig med.

3. Hur får vi vår uppmärksamhet riktad på att Guds himmelska söner fanns till redan innan vår jord blev skapad?

³ Det är inte någon religiös inbillning att det finns sådana  andesöner till Gud. Den som skrivit Jobs bok i bibeln, förmodligen profeten Mose, talar om dessa i bokens inledande kapitel och säger: ”Nu hände sig en dag, att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN [Jehova].” (Job 1:6) I Job 2:1 får vi vår uppmärksamhet riktad på ett annat tillfälle då dessa den sanne Gudens himmelska söner kom tillsammans. Att dessa Guds andesöner existerade i de osynliga himlarna innan vår jord skapades framgår av de ord som Gud ur det osynliga riktar till mannen Job, när han frågar honom: ”Var var du, när jag lade jordens grund? ... Medan morgonstjärnorna tillsammans jublade och alla Guds söner höjde glädjerop?” Dessa Guds söner, som strålade klart, likt morgonstjärnor på himlen, var uppenbarligen intresserade av Guds uppsåt att skapa vår jord och beundrade det sätt på vilket han skapade jorden: ”Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet” i rymden. — Job 38:4—7; 26:7.

4. a) Vad skulle Guds först skapade son med rätta kunna kallas i förhållande till skapelsen och Guds familj? b) Hur talar ”visheten” om sig själv i Ordspråksboken 8:22—31?

⁴ Vem var den förste andeson som Gud skapade? Eftersom denne var först, kunde han med rätta kallas begynnelsen av Guds skapelse. Eftersom denne var den förste medlemmen av Guds himmelska familj, kunde han också kallas den förstfödde av allt skapat. När vi tänker på detta, blir vi påminda om vad som sägs i åttonde kapitlet i Ordspråksboken, där den gudomliga visheten framställs bildligt såsom en person, som talar om sig själv. I den ursprungliga hebreiska texten i Ordspråksboken står ordet ”visheten” (chakhmahʹ) visserligen i feminin form, och den talar om sig själv som en kvinnlig person. (Ordspråksboken 8:1—4) Den gudomliga visheten har naturligtvis inte någon separat tillvaro åtskild från Gud. Visheten har alltid existerat i honom och är därför inte skapad. Av detta skäl är det intressant att höra hur visheten talar om sig själv som en kvinnlig person, i synnerhet när hon vidare säger:

”HERREN [hebreiska: JHVH, יהוה] skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat. Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar. Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten. Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född, när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft. När han  beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet, när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt, när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar — då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt; jag hade min lek [lekande, Åk; feminin particip] på hans jordkrets och min lust bland människors barn.” — Ordspråksboken 8:22—31.

5. Varför är judiska ledare intresserade av hur dessa ord i Ordspråksboken blivit tillämpade sedan den vanliga tideräkningens början?

⁵ Judiska ledare är intresserade av den tillämpning som kan komma att göras av dessa bibelverser. I en utgåva av Ordspråksboken från Soncino Press år 1945 kan vi läsa i fotnoten till detta avsnitt: ”För den judiske läsaren är denna tolkning av stor betydelse med tanke på det kristologiska bruk som de tidiga kyrkofäderna gjort av detta avsnitt.” * I varje fall talas det i Ordspråksboken 8:22 om att något blir skapat såsom Jehova Guds förstlingsverk, ”i urminnes tid, innan han gjorde något annat”. En ”skapad” vishet!

KERUBER, ÄNGLAR, SERAFER

6. Vad sägs det om keruber i Första Moseboken och Psaltaren?

⁶ Den Heliga skrift delar upp dessa himmelska ”Guds söner” i åtminstone tre klasser. Den första av dessa klasser vi skall tala om är ”keruberna”. I 1 Moseboken 3:24 framhålls det att Gud satte ett antal keruber öster om det jordiska paradiset för att ”bevaka vägen till livets träd”. Psalmisten Asaf säger följande om kerubernas närhet till det maktens säte som innehas av Gud och om deras lojala stöd av detta: ”Du som tronar på keruberna, träd fram i glans.” (Psalm 80:1, 2) Psalm 99:1 riktar uppmärksamheten på samma sak: ”HERREN [Jehova] är nu konung! Därför darra folken. Han som tronar på keruberna! Därför skälver jorden.”

7. När och hur förband kung Hiskia keruber med Gud?

 ⁷ Också kung Hiskia, som representerade den högste Guden på den synliga tronen i Jerusalem, förband keruberna med den universelle suveränens himmelska tron, när han bad: ”HERRE Sebaot [Härskarornas Jehova, NW], Israels Gud, du som tronar på keruberna, du allena är Gud, den som råder över alla riken på jorden; du har gjort himmel och jord.” (Jesaja 37:16) Det framhålls alltså upprepade gånger att den store Skaparen, universums suverän, tronar ovan de himmelska ”Guds söner” som kallas keruber.

8. Vad för något i Abrahams, Lots och Jakobs liv bestyrker att det finns änglar?

⁸ Förutom dessa keruber, som är ”Guds söner”, finns det också en allmän klass av änglar. Det finns inga historiska skäl att tvivla på dessa osynliga andeskapelsers existens. De har nämligen många gånger visat sig för människor, vilket blivit väl dokumenterat. Omkring år 1919 f.v.t. materialiserade sig tre änglar, som var representanter för Jehova Gud, i kroppar av kött och visade sig för patriarken Abraham, medan han satt under några stora träd i Mamre i det palestinska Kanaans land. Kort därefter besökte två av dessa materialiserade änglar Abrahams brorson Lot i staden Sodom vid Döda havet, dagen innan denna ogudaktiga stad blev tillintetgjord genom eld och svavel, som slungades ner genom luften över staden. (1 Moseboken 18:1—19:29) Mer än ett hundra år senare återvände Abrahams sonson Jakob till en plats söder om den plats där hans farfar brukade slå läger, och han fick då uppleva det som omtalas i 1 Moseboken 32:1, 2 (1878 års sv. övers.): ”Och Jakob for sin väg, och Guds änglar mötte honom. Och då Jakob såg dem, sade han: Detta är ett Guds läger. Och han kallade det stället Mahanaim [som betyder ”två läger”].”

9. a) Vilken annan innebörd ligger det i ordet ”ängel”? b) Hur blir änglar använda utan att människor är i stånd att hindra dem?

⁹ Bibelns ord för ängel betyder också ”budbärare”, till exempel i Malaki 3:1 (NW), där vi läser: ”Se, jag skall sända min budbärare [eller: ängel], och han skall röja väg framför mig.” Vid många tillfällen har de himmelska änglarna blivit sända med uppdrag att överbringa ett budskap eller med bemyndigande att utföra ett särskilt arbete. Människor kan inte hindra att änglarna  utför sitt uppdrag från Gud, eftersom deras kraft och makt är mycket större än människornas. Psalmisten erkände detta faktum och sade: ”HERREN har ställt sin tron i himmelen, och hans konungavälde omfattar allt. Loven HERREN, I hans änglar, I starke hjältar, som uträtten hans befallning, så snart I hören ljudet av hans befallning. Loven HERREN, I alla hans härskaror, I hans tjänare, som uträtten hans vilja.” — Psalm 103:19—21.

10. a) Vilken inställning har serafer gentemot Guds person? b) Vilken upplevelse hade Jesaja i förbindelse med serafer, och vad visar detta?

¹⁰ Ännu en kategori av de himmelska ”Guds söner” är seraferna. Dessa andevarelser är mycket vördnadsfulla gentemot Guds person. Detta framgår av den mirakulösa syn som profeten Jesaja fick. Låt oss lägga märke till hans beskrivning: ”I det år, då konung Ussia dog [778/777 f.v.t.], såg jag Herren [Jehova, NW] sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: ’Helig, helig, helig är HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW]; hela jorden är full av hans härlighet.’” Profeten Jesaja förmåddes att ropa av fruktan för döden på grund av sitt orena tillstånd. ”Men”, berättar Jesaja, ”en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: ’Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.’” (Jesaja 6:1—7) Vi ser här ett exempel på serafernas intresse för att hjälpa oss att vara heliga såsom Gud är helig.

11. Hur stor är Guds familj av himmelska ”söner”, och varför skiljer de sig till sitt väsen från oss människor?

¹¹ Antalet av alla dessa himmelska ”Guds söner”, keruberna, seraferna och änglarna, uppgår till många millioner. Profeten Daniel i Babylon blev inspirerad att skriva följande om den syn han fick av en domstolsförhandling i himmelen: ”Medan jag ännu såg härpå, blevo troner framsatta, och en som var gammal [den gamle av dagar, NW] satte sig ned. ... Tusen gånger tusen voro hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen [= 100.000.000] stodo där till hans tjänst. Så satte man sig ned till doms, och  böcker blevo upplåtna.” (Daniel 7:9, 10) Ett sådant ofantligt antal himmelska ”Guds söner” visar vilken stor produktivitet den himmelske Fadern, Jehova Gud, den Allsmäktige, äger när det gäller att skapa. Han har en underbar familj av lydiga söner i himmelen. De är inte skapelser av kött och blod. De blev ju skapade före vår jord, på vilken vi skapelser av kött och blod nu lever. Dessa himmelska ”Guds söner” är alltså ande, precis som Gud själv, och de skiljer sig tydligt till sitt väsen från oss jordiska människovarelser.

12. Varför inbegriper inte de himmelska ”Guds söner” människosjälar som blivit överflyttade till den osynliga andevärlden?

¹² Profetian i Jesaja 31:3 framhävde den skarpa kontrasten mellan Gud och människor (till exempel de forntida egyptierna) och mellan ande och kött, och den avrådde israeliterna från att vända sig till de militariserade egyptierna för att få hjälp. Det heter där: ”Egyptierna äro människor och äro icke Gud, deras hästar äro kött och icke ande.” I Psalm 104:1—4 (NW) finns det också ett direkt uttalande om att de himmelska ”Guds söner” skiljer sig till sitt väsen från människan. Det heter: ”Välsigna Jehova, o min själ. O Jehova, min Gud, du har bevisat dig mycket stor. Med värdighet och prakt har du klätt dig själv, i det att du höljer dig i ljus såsom i en mantel och utsträcker himmelen såsom en tältduk, den som ... gör sina änglar till andar, sina tjänare till en förtärande eld.” Den Heliga skrift utesluter definitivt den religiösa uppfattningen att de himmelska änglarna inbegriper människosjälar som har blivit överflyttade från jorden till de osynliga, andliga himlarna. De andliga ”Guds söner” var allesammans bröder, eftersom de allesammans var söner av samme himmelske Fader.

MÄNNISKANS SKAPELSE

13. Vilken inställning har en verklig far till den familj han bildar?

¹³ En verklig far bildar familj därför att han älskar barn. Han har ingen åstundan att göra dem till djävlar eller att få någon tillfredsställelse av att tortera och plåga dem. Han är uppriktigt angelägen om deras bästa. Han vill finna behag i dem därför att de återspeglar hans avbild och är till ära för honom och ägnar honom tillbörlig respekt och lydnad. Under gudomlig inspiration sade för länge sedan en kung, som själv var far till många barn:  ”En vis son gör sin fader glädje.” ”Stor fröjd har den rättfärdiges fader; den som har fått en vis son har glädje av honom.” — Ordspråksboken 10:1; 23:24.

14. Hur behandlar Jehova, i likhet med en mänsklig far, sina söner?

¹⁴ Psalmisten David sade följande om den himmelske Faderns inställning till sina förnuftsbegåvade skapelser: ”Såsom en fader förbannar sig över barnen, så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom. Ty han vet, vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft.” (Psalm 103:13, 14) Jehova talar om vad han förväntar av sina söner: ”En son skall hedra sin fader och en tjänare sin herre. Om nu jag är fader, var är då den heder, som skulle visas mig? Och om jag är en herre, var är då den fruktan, som man skulle hava för mig?” (Malaki 1:6) Jehova, den himmelske Fadern, är inte underlägsen en jordisk far när det gäller att visa de rätta egenskaperna gentemot sina skapelser. Han säger nämligen: ”Och jag skall ha medlidande med dem, liksom en man har medlidande med sin son, som tjänar honom.” — Malaki 3:17, NW.

15. Vilket motiv hade Gud till att skapa barn av lägre natur än sina himmelska söners, och vad skulle visas därigenom?

¹⁵ Med ett kärleksfullt motiv utan några brister gjorde Jehova Gud det till sitt uppsåt att bli fader åt barn av annan natur. Detta innebar att de inte skulle vara av andlig natur, inte av himmelsk natur. Deras natur skulle vara mindre förfinad än den andliga naturen, och därigenom skulle de vara underkastade sådana begränsningar och inskränkningar som de himmelska ”Guds söner” inte berörs av. Detta skulle emellertid inte innebära några svårigheter för dem, utan skulle vara helt och hållet glädjebringande. Deras natur skulle vara av kött och blod, den mänskliga naturen. Dessa barn av lägre natur blev inte skapade därför att den himmelske Fadern hade blivit missnöjd med sin stora familj av andesöner eller behövde något nytt och annorlunda att roa sig med. Det skedde i stället för att Guds oändligt mångfaldiga vishet såsom Skapare i ännu högre grad skulle bli uppenbar och även för att hans kärlek skulle utsträckas till ännu fler skapelser.

16. a) Vad måste Gud först frambringa för att kunna skapa en familj av mänsklig natur? b) Vad var hans tillkännagivna uppsåt med att skapa vår jord?

¹⁶ Först måste han emellertid anskaffa de material av vilka han  skulle skapa denna familj av mänsklig natur och dessutom en lämplig plats där denna mänskliga familj kunde leva och uppehålla sig. Med detta i tankarna skapade han jorden, en planet inom det solsystem som är en del av den stora galax av stjärnor som nu kallas Vintergatan. Vid denna punkt i händelseutvecklingen inleder den Heliga skrift sin underbara berättelse med orden: ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” (1 Moseboken 1:1) Med kärleksfull omsorg beredde han förhållandena och miljön på den svalnade, hårdnade jordytan för dess mänskliga inbyggare. Han talar om sitt uppsåt med denna jord på följande sätt:

”Så säger HERREN [Jehova], han som har skapat himmelen, han som är Gud, han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos.” — Jesaja 45:18.

17. Hur förutsåg Skaparen sin mänskliga familjs behov, och hur tillgodosåg han dessa behov?

¹⁷ Medlemmarna av hans mänskliga familj skulle ha kroppar som behövde andas för att uppehålla livet, och därför beredde han en atmosfär runt omkring jorden. De skulle behöva vatten att dricka, och därför anskaffade han en myckenhet av detta. De behövde levande växter till föda, och han gav dem detta. De behövde solljus för att bevara sin hälsa och för att kunna se, och därför avlägsnade han varje kosmiskt stoftmoln som hindrade solens strålar från att nå jorden och gjorde längre fram atmosfären klar, så att solens, månens och stjärnornas ljus kunde tränga ner till jordens yta. Människornas familj behövde regelbundna perioder av vila och sömn, och jordens store Danare fick den att rotera, så att dag och natt avlöste varandra. Han fick vattnen att myllra av fisk och andra havsorganismer, flygande varelser att breda ut sina vingar och sväva fram genom luften, och han skapade landdjur i stor mångfald, vilka allesammans skulle ha en uppgift att fylla i det jordiska livets sammanvävda struktur. Den vise och kärleksfulle Skaparen gjorde allt detta under loppet av sex skapelseperioder, som han själv kallade dagar. — 1 Moseboken 1:1—25.

18. När och på vilken ”skapelsedag” tillkännagav Gud sitt uppsåt att åstadkomma höjdpunkten av sitt jordiska skaparverk?

¹⁸ Mot slutet av den sjätte skapelseperioden hade de olika tingen blivit beredda på och omkring jorden, så att den himmelske  Fadern kunde gripa sig an med att ge den mänskliga familjen sin begynnelse. Det var då han tillkännagav vad som skulle bli höjdpunkten av hans skapande verksamhet på jorden. Vi läser i 1 Moseboken 1:26: ”Och Gud sade: ’Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.’”

19. Hur kan vi utröna om det var till sig själv Gud talade i 1 Moseboken 1:26?

¹⁹ I denna skapelseberättelses hebreiska text är ordet för ”Gud” elohimʹ, vilket är pluralformen av eloʹah. Denna pluralform används här i Första Moseboken för att beteckna ypperlighet och majestät, och inte ett antal gudar, två, tre eller flera. Detta är orsaken till att de verb som här hör samman med Elohimʹ står i singularis. När vi alltså läser: ”Och Gud [Elohimʹ] sade: ’Låt oss’”, betyder det inte att Gud talade till sig själv. Han är inte någon treenighet, inte någon treenig Gud, inte någon Gud i tre personer, så att en person i honom kunde säga till de båda andra personerna i honom: ”Låt oss.” I 1 Moseboken 2:4 (NW) kallas denne Skapare Jehova Gud, och längre fram sade skribenten, profeten Mose: ”Hör, o Israel: Jehova, vår Gud, är en Jehova.” Det finns inte två eller tre Jehova, endast en! En så kallad treenig Gud eller treenighet är ett hedniskt påfund. Det är en hädisk lögn. — 5 Moseboken 6:4, NW.

20. Till vem är det mest rimligt att tänka sig att orden ”Låt oss göra människor” var riktade, och varför det?

²⁰ När Gud (Elohimʹ) sade ”Låt oss”, talade han följaktligen till åtminstone någon annan, åtskild från honom själv, i de osynliga, andliga himlarna. Det är knappast troligt att Jehova Gud här skulle ha talat till de 100.000.000 eller fler änglar som betjänar honom och bett dem samarbeta med honom i att skapa människan. Det är mest rimligt att tänka sig att han skulle tala till sin förstfödde himmelske Son, den förstfödde av allt skapat, begynnelsen av Guds skapelse. Såsom den förstfödde i Guds himmelska familj borde denne få företrädet och äran att bli inbjuden att samarbeta med sin himmelske Fader i att skapa människan på jorden. Detta förenklar saken. Eftersom denne förstfödde himmelske son var sin himmelske Faders ”avbild” och var  skapad till att vara honom ”lik”, kunde Gud med rätta säga till honom: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika.” Att någon var Guds avbild och skapad till att vara honom lik skulle aldrig betyda att han var Jehova Guds jämlike. En ”avbild” är inte det verkliga föremålet!

DEN FÖRSTA MÄNNISKAN I PARADISET

21. Var sägs det att den nyligen skapade människan blev satt i paradiset?

²¹ Första Mosebokens andra kapitel går detaljerat in på människans skapelse. I 1 Moseboken 2:7, 8 (NW) får vi följande beskrivning: ”Och Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken och att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt, och människan blev en levande själ. Vidare planterade Jehova Gud en lustgård i Eden, österut, och där satte han människan som han hade danat.” I den forntida syriska översättningen av bibeln används ordet paradis i stället för ”lustgård”; Douayöversättningen av bibeln använder också ordet paradis och lyder: ”Och Herren Gud hade från begynnelsen planterat ett ljuvligt paradis, vari han satte människan som han hade danat.” — 1 Moseboken 2:8, Douay.

22. Vilken vanlig religiös uppfattning försöker somliga läsa in i det som i verkligheten sägs i 1 Moseboken 2:7?

²² Låt oss än en gång lägga märke till vad som sägs i 1 Moseboken 2:7 om människans skapelse. Sägs det att Jehova Gud begåvade människan med en själ som var separat och åtskild från hennes kropp? Detta är vad många religiösa människor vill läsa in i denna text. Den spanska bibelöversättningen av F. Torres Amat—S. L. Copello av år 1942 lyder faktiskt, när man översätter den till svenska: ”Så danade Herren Gud människan av jordens slam och inandades i hennes ansikte en livets andedräkt eller ande, och människan blev levandegjord med en förnuftsbegåvad själ.” * Detta är mycket annorlunda jämfört med den romersk-katolska Douayöversättningen, som lyder: ”Och människan blev en levande själ.” Den översättning som publicerats av The Jewish Publication Society of America lyder också: ”Och  människan blev en levande själ.” För att våra läsare skall kunna ta del av den hebreiska textens ordagranna lydelse ord för ord (från höger till vänster) har vi här nedan i förminskad skala återgett denna del av 1 Moseboken 2:7 i The Interlinear Literal Translation of the Hebrew Old Testament av G. R. Berry, copyright 1896—1897:

the LORD God formed man of the dust of the ground, and breathed into his nostrils the breath of life; and man became a living soul. 8 And the LORD God planted a garden

יְהוָֹה אֱלֹהִים אֶת־הָאָדָם עָפָר מִן־הָאֲדָמָה

,ground the from dust [of out] man (the) God Jehovah

וַיִּפַּח בְּאַפָּיו נִשְׁמַת חַיִּים וַיְהִי הָאָדָם

man (the) became and ;life of breath nostrils his in breathed and

8 לְנֶפֶשׁ חַיָּה וַיִּטַּע יְהוָֹה אֱלֹהִים גַּן בְּעֵדֶן

Eden in garden a God Jehovah planted And living soul a (for)

I svensk översättning:

HERREN Gud danade människan av jordens stoft och inblåste livets andedräkt i hennes näsborrar; och människan blev en levande själ. 8 Och HERREN Gud planterade en lustgård

יְהוָֹה אֱלֹהִים אֶת־הָאָדָם עָפָר מִן־הָאֲדָמָה

jorden från stoft [av] människan Gud Jehova

וַיִּפַּח בְּאַפָּיו נִשְׁמַת חַיִּים וַיְהִי הָאָדָם

människan blev och ;livets andedräkt näsborrar hennes i inblåste och

8 לְנֶפֶשׁ חַיָּה וַיִּטַּע יְהוָֹה אֱלֹהִים גַּן בְּעֵדֶן

Eden i lustgård en Gud Jehova planterade Och levande själ en (till)

23. Vad händer med själen, när människokroppen dör?

²³ Eftersom Guds inspirerade ord klart och tydligt säger: ”Människan blev en levande själ”, så är människan en själ. Bibeln talar sanning! Den är auktoriteten, när det gäller vad människosjälen är. De hedniska filosoferna i forna tider, som inte hade Guds skrivna ord, påstod däremot att människan invärtes har en osynlig, andlig själ som beger sig till andevärlden vid människokroppens död. I den hebreiska texten är ordet för ”själ” nefʹesch; i den grekiska Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna är det psycheʹ. Det som händer med människans kropp händer följaktligen också med människosjälen. Det är inte bara människokroppen som dör, utan det förhåller sig i stället som Jehova Gud säger i Hesekiel 18:4 (1878 års sv. övers.): ”Se, alla  själar höra mig till... . Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Även Hes. 18 vers 20)

24. Varför är en ”naturlig kropp” något helt annat än en ”andlig kropp”?

²⁴ Människan är inte av anden, andlig. Människan är av jorden, jordisk: ”Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken.” (1 Moseboken 2:7, NW) Den kropp som Gud skapade åt människan var sammansatt av de grundämnen som tagits från jorden och atmosfären. Det var inte någon andlig kropp, och den kan inte bli förandligad, så att den blir osynlig och kan vistas i andevärlden. Det var en naturlig kropp, separat och åtskild från en sådan andlig kropp som de himmelska ”Guds söner” äger. Det är precis som en bibelskribent i det första århundradet sade: ”Om det finns en naturlig kropp, finns det också en andlig kropp.” Man får inte förväxla dessa två slag av kroppar. Bibeln förväxlar dem inte. — 1 Korintierna 15:44, Hedegård.

25. Vad inandades Gud i människans näsborrar för att göra henne till en ”levande själ”, och hur utgör detta en kontrast till den grekiska filosofin?

²⁵ Den nakna människokropp, som Gud danade av stoft från marken där i det ljuvliga paradiset, var fullkomlig. Ingen av dess nödvändiga delar eller lemmar fattades. ”Fullkomligt är hans verk, ty alla hans vägar äro rätta.” (5 Moseboken 32:4, Åk) ”Se, endast detta har jag funnit”, sade den vise kung Salomo, ”att Gud har skapat människorna rättsinniga.” (Predikaren 7:30, Åk) För att göra denna första människokropp levande och fullkomligt fungerande tog inte Gud från himmelen en ”själ” (psycheʹ) * utan kropp, som enligt den hedniska grekiska uppfattningen fladdrade omkring som en fjäril, och inandades eller insatte denna i den livlösa kroppen. Gud inandades inte i denna kropp blott och bart en luftström för att utvidga kroppens lungor. Det kunde inte alls liknas vid återupplivning med hjälp av mun mot mun-metoden, som används när någon har drunknat. Det  som Gud inandades i kroppens näsborrar kallades ”livets andedräkt”, vilken inte endast fyllde lungorna med luft, utan också tillförde kroppen den livskraft som vidmakthålls genom andningen. På detta sätt kan det sägas att ”människan blev en levande själ”.

26. Varför fick den första människan namnet Adam, och hur gav Gud mannen ett verkligt uppsåt i livet?

²⁶ Jehova Gud blev denna första människosjäls Fader och livgivare. De material som användes till att dana människokroppen togs från marken, som på hebreiska kallas adamahʹ, och därför var det passande att denna levande själ fick namnet Adam. (1 Moseboken 5:1, 2) Den himmelske Fadern hade ett uppsåt med att sätta sin jordiske son i Edens paradis, och han gav Adam ett uppsåt i livet. Om detta läser vi i 1 Moseboken 2:15: ”Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård till att bruka och bevara den.” Gud tilldelade Adam en trädgårdsmästares arbete. Han skulle ta vård om paradiset. Vi får en viss uppfattning om vad som växte i detta jordiska paradis, när vi läser: ”Vidare planterade Jehova Gud en lustgård i Eden, österut. ... Sålunda lät Jehova Gud alla träd som var åtråvärda för ens syn och goda till föda växa upp ur marken [adamahʹ], och även livets träd mitt i lustgården och trädet för kunskap om gott och ont.” (1 Moseboken 2:8, 9, NW) Edens lustgård måste ha varit en vacker plats, med tanke på att den innehöll ”alla träd som var åtråvärda för ens syn”. Bland dess träd, som var ”goda till föda”, var också fikonträdet.

27. Hur såg Gud till att Adam inte var ensam i paradiset och att han lärde känna olika ting?

²⁷ Endast en kärlekens Gud kunde ha gett sin jordiske son det ljuvliga paradiset till hem, det allra bästa som jorden hade att bjuda. Eftersom Adam var fullkomlig, kunde han i fullkomlig utsträckning uppskatta denna lustgård och dess skönhet. Han var inte ensam där. Det fanns fiskar av olika slag i den flod som gick ut från lustgården och förgrenade sig till de områden som låg utanför lustgårdens gränser. (1 Moseboken 2:10—14) Det fanns också ett mångskiftande fågelliv och dessutom landdjur, både boskapsdjur och vilda djur. Gud såg till att Adam lärde känna dessa jordiska skapelser av lägre natur.

”Nu danade Jehova Gud av jorden varje vilt djur på marken och var och en av himmelens flygande varelser, och han började  föra dem till mannen för att se vad denne skulle kalla dem var och en, och vadhelst mannen kallade varje levande själ [nefʹesch], det blev dess namn. Så angav mannen namnen på alla husdjuren och på himmelens flygande varelser och på varje vilt djur på marken, men för mannen fanns det ingen hjälpare såsom ett komplement till honom.” — 1 Moseboken 2:19, 20, NW.

28. Varför kände inte Adam någon frändskap med apan, när han träffade den?

²⁸ När de vilda djuren presenterades för Adam, visade sig en hårig varelse med långa armar. Adam kallade den qof, som betyder ”apa” för oss i våra dagar. (1 Konungaboken 10:22; 2 Krönikeboken 9:21) När Adam såg denna apa, kände han inte någon frändskap med den. Han trodde inte att han var en köttslig avkomling av den. Han utropade inte med glädje: ”Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött.” Den information som Adam fick från Gud gick ut på att qof (apan) hade blivit skapad tidigare under den sjätte ”skapelsedagen” och att han, Adam, blev separat skapad av Gud utan någon köttslig släktskap med apan eller någon annan av de lägre skapelserna på jorden. Adam visste att det finns fyra slag av kött. Som det förklarades för nitton hundra år sedan i enlighet med vetenskapens senaste rön: ”Icke allt kött är av samma slag, utan människors har sin art, boskapsdjurs kött en annan art, fåglars kött åter en annan, fiskars återigen en annan.” (1 Korintierna 15:39) Nej, även om Guds ord talade om qof (apan) såsom en ”levande själ”, befanns apan inte vara något ”komplement” till Adam och inte någon lämplig kamrat åt honom. — 1 Moseboken 2:20, NW.

29. Varför samtalade inte Adam med ormen, och varför dyrkade han inte något djur?

²⁹ Medan Adam iakttog alla de vilda djuren på marken, gled ett långt, fjälligt djur utan lemmar fram där på marken eller i ett träd. Adam kallade det nachaschʹ, som för oss har innebörden ”orm”. Denna orm inledde inte något samtal med Adam, och han för sin del talade inte heller med den. Det var en varelse utan målföre, som endast frambringade ett väsande ljud. Adam kände ingen fruktan för den eller för något annat av de vilda djuren. Han dyrkade inte något av dem såsom heligt, inte ens kon. Hans Gud hade satt honom till att råda över dem, eftersom han var en jordisk son av Gud, danad till Guds avbild och till att vara honom lik. Han dyrkade därför endast sin himmelske Fader, ”den sanne Guden”, Jehova.

 MÖJLIGHETEN TILL EVIGT LIV PÅ JORDEN

30, 31. a) Hur länge var det meningen att Adam skulle leva, och var någonstans? b) Vilket lydnadsprov var det inte obefogat att Gud satte Adam på?

³⁰ Hur länge var det meningen att Adam skulle leva, och var skulle han leva? Det var inte Guds mening att Adam skulle dö och lämna Edens paradis utan någon som skötte om det. Jorden skulle inte lämnas obebodd av människosläktet. Gud gav Adam utsikten till evigt liv på jorden i Edens paradis. Detta var emellertid beroende av Adams eviga lydnad mot sin Skapare och Gud. Gud nedlade inte några böjelser till olydnad eller några syndfulla tendenser hos Adam. Gud förlänade sin jordiske son de gudalika egenskaperna rättvisa, vishet, makt och kärlek, jämte fullkomlig känsla för moral. Med tanke på Guds egen suveränitet över hela universum var det emellertid rätt och riktigt att han satte sin jordiske son, Adam, på prov, och detta utan att han hyste några misstankar gentemot honom. Det prov som han satte Adam på innebar en mycket liten inskränkning av hans frihet. Vi läser:

³¹ ”Och Jehova Gud pålade också mannen denna befallning: ’Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du inte äta därav, ty på den dag du äter därav skall du oundvikligen dö.’” — 1 Moseboken 2:16, 17, NW.

32. Var det nödvändigt för Adam att äta av trädet för kunskap om gott och ont för att han skulle få åtnjuta evigt liv?

³² Här ställde den store Livgivaren antingen evigt liv eller evig död i utsikt för sin son Adam. Om Adam var olydig mot sin gudomlige, himmelske Fader, skulle det oundvikligen leda till döden för honom, och detta för evigt. Sådan kärleksfull lydnad som en son visar sin far skulle å andra sidan leda till evigt liv. Belöningen för fortsatt lydnad skulle inte innebära att Adam blev överflyttad till himmelen. Adam blev inte skapad för att leva i himmelen tillsammans med änglar. Det var meningen att han skulle leva för evigt i det ljuvliga paradiset på jorden. ”Himmelen är HERRENS himmel, och jorden har han givit åt människors barn.” (Psalm 115:16) Det var inte nödvändigt för Adam att äta av trädet för kunskap om gott och ont för att han skulle kunna leva för evigt, men ”livets träd mitt i lustgården” var oumbärligt för honom i detta avseende. — 1 Moseboken 3:22.

33. Vad avsåg Gud uppenbarligen med orden ”på den dag du äter”? Ge skäl för svaret.

 ³³ Men hur skulle Adam förstå uttrycket ”på den dag du äter därav”? Han hade ingen orsak eller grund för att tänka på en tusenårig dag i enlighet med det uttalande som profeten Mose mycket längre fram i tiden riktade till Jehova Gud: ”Tusen år äro i dina ögon såsom den dag, som förgick i går.” (Psalm 90:1, 4) Han tänkte säkerligen inte: ”Nåja, om jag är olydig och måste dö, så kanske jag ändå har mycket eller största delen av den tusenåriga dagen kvar att leva; och det är inte så illa.” Adam hade ingen grund för att resonera på det sättet. När Gud använde ordet ”dag”, måste Adam ha uppfattat det såsom en tjugofyratimmarsdag. Eftersom Gud uppenbarligen talade i överensstämmelse med sin jordiske sons förmåga att förstå, måste Gud helt följdriktigt ha menat en tjugofyratimmarsdag. Han menade inte: ”På den tusenåriga dag du äter av trädet för kunskap om gott och ont skall du dö.” En sådan innebörd skulle förta kraften i Guds varning.

34. Hur fick Adam budet beträffande det förbjudna trädet, och hur länge kunde Adam ha åtnjutit gemenskap med Gud?

³⁴ Adam fick denna kraftiga varning direkt från Gud, även om Gud kan ha talat till Adam genom en osynlig ängel. Det var Guds ord. Guds budskap. Gud talade till Adam ur det osynliga. Han använde inte någon lägre djurskapelse, till exempel en orm, till att förmedla sitt bud till sin jordiske son Adam. I annat fall kunde denna djurskapelse därefter ha blivit använd som en symbol av Gud och behandlats såsom helig, med all aktning. Den sanne Guden vill inte att man skall ägna honom dyrkan genom en djurskapelse. Adam dyrkade Gud direkt i det ljuvliga paradiset. Om han kärleksfullt fortsatte att göra detta för evigt, skulle utan tvivel denna kontakt med Gud också fortsätta för evigt. Vilket privilegium skulle det inte vara för Adam att på detta sätt få vara i det jordiska paradiset med Gud för evigt!

[Fotnoter]

[Frågor]