Kapitel 2

Den odödlige upphovsmannen till detta ”eviga uppsåt”

1, 2. Endast vem skulle kunna ha ett ”evigt uppsåt”, och vad sade Mose om denne?

ETT evigt uppsåt! Vilken annan skulle kunna ha ett sådant uppsåt än en Gud som lever för evigt? Evolution, som många nutida vetenskapsmän undervisar om, kan inte ha ett sådant uppsåt, eftersom en tillfällighet eller slump, som den obevisade evolutionsteorin börjar med, inte inträffar uppsåtligt och följaktligen saknar uppsåt. På 1400-talet före den vanliga tideräkningen riktade en världsberömd laggivare och skald, nämligen Mose, Amrams son, uppmärksamheten på en sådan tidlös Gud. Han sade:

² ”Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud. ... Ty tusen år äro i dina ögon såsom den dag, som förgick i går; ja, de äro såsom en [fyra timmar lång] nattväkt.” — Psalmernas bok i bibeln, nummer Ps. 90, verserna 2—4.

3. Varför kan ”evigheternas konung” förverkliga ett sådant uppsåt helt och fullt?

³ I det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen riktade en man med stark tro på laggivaren Mose uppmärksamheten på samme Gud, som är utan tidsbegränsningar i det förflutna såväl som i framtiden. Han skrev: ”Men evigheternas konung, den oförgänglige, osynlige, ende Guden, vare ära och pris i evigheternas evigheter! Amen.” (1 Timoteus 1:17) En sådan evig Gud kan hålla fast vid sitt uppsåt, ända tills det med framgång har fullbordats, oavsett hur lång tid det tar, även om det är fråga om tidsåldrar.

4. Med vilken länge utlovad person förband denne skribent Guds ”eviga uppsåt”?

⁴ Samme skribent i det första århundradet v.t. blev inspirerad  att skriva om Guds ”eviga uppsåt” och förbinda det med den länge väntade Messias, den ”Smorde” eller ”Invigde”, som profeten Mose själv hade förutsagt. De som talade syriska i Mellersta Östern på den tiden kallade honom ”M’schiʹcha”; men när de grekisktalande judarna i Alexandria i Egypten gjorde sin översättning av de inspirerade hebreiska skrifterna, som har kommit att kallas den grekiska Septuaginta, använde de det grekiska ordet Christós, vilket har grundbetydelsen ”den Smorde”. — Se Daniel 9:25, Septuaginta.

5, 6. Hur har nutida översättare skapat ett problem med avseende på vad det var Gud utformade i förbindelse med Messias?

⁵ De nutida översättarna av denne skribents skrifter från första århundradet har emellertid skapat ett problem för oss. Ända sedan 1500-talet har engelska bibelöversättningar använt uttrycket Guds ”eviga uppsåt”. * Men på senare tid har ett antal bibelöversättare tolkat det grekiska uttrycket såsom ”en tidsåldersplan”. Gud sägs alltså ha en ”plan” i förbindelse med Messias.

⁶ Vi läser till exempel i J. B. Rotherhams översättning (1897) av brevet till efesierna, kapitel tre, verserna nio till och med elva Ef. 3:9—11: ”Och att föra fram i ljuset vad förvaltningen av den heliga hemlighet är, som från tidsåldrarna hade varit fördold i Gud, som har skapat allt; för att Guds mångfaldiga vishet nu medelst församlingen skulle göras känd för furstendömena och myndigheterna i det himmelska — enligt en tidsåldersplan som han uppgjorde i den smorde.” Redan så tidigt som år 1865 hade The Emphatic Diaglott, som utgavs av tidningsredaktören Benjamin Wilson, lydelsen: ”enligt en tidsåldersplan, som han utformade”. Man kan också anföra ett antal andra nyare bibelöversättningar, i vilka man har valt att återge den grekiska texten på detta sätt. *

7, 8. Vilken illustration publicerade C. T. Russell, och vad hette det i hans första bok beträffande bokens titel?

 ⁷ På grundval av denna annorlunda översättning av den grekiska texten i Efesierna 3:11 publicerade redaktören och utgivaren Charles Taze Russell i septembernumret 1881 av Zion’s Watch Tower i Pittsburgh i Pennsylvanien en artikel med rubriken ”Tidsåldersplanen”. I denna artikel förklarades ett helsidesdiagram som kallades ”Karta över tidsåldrarna”. En liknande ”Karta över tidsåldrarna åskådliggörande Guds plan” införlivades med den bok som bar titeln ”The Divine Plan of the Ages” (på svenska ”Den Gudomliga Tidsåldersplanen”) och utgavs av C. T. Russell år 1886. Vi har glädjen att här återge denna karta ur den svenska upplagan, så att alla intresserade kan undersöka den.

⁸ Trots de felaktigheter man kan lägga märke till i våra dagar tjänade denna ”Karta över tidsåldrarna” till att visa den uppriktiga tankegång som var grundad på föreställningen att den allvise, allsmäktige Guden har en ”plan”. De inledande orden i första kapitlet i denna bok löd:

Titeln på denna del av ”Studier i Skriften” — ”Den Gudomliga Tidsåldersplanen” — antyder ett framåtgående i den gudomliga anordningen, förutkänd för vår Gud och väl ordnad. Vi tro, att endast från denna synpunkt och från ingen annan kunna den gudomliga uppenbarelsens sanningar ses i sin fulla skönhet och harmoni.

9. a) Åtminstone vilket faktum framhöll denna bok, som fick en omfattande spridning? b) Men vilken fråga väckte den beträffande en plan och Gud?

⁹ Denna bok spreds i mer än sex millioner exemplar på ett antal språk. Man slutade att sprida den år 1929. För det första riktade den sina läsares uppmärksamhet på bibeln och visade att den levande Guden kännetecknas av framåtskridande. Han kommer någon vart i fråga om vad han har i beredskap för den lidande mänskligheten. Vi känner till att människor ofta gör upp en arbetsplan, men att det bakom denna arbetsplan finns ett uppsåt som man vill förverkliga. Men frågan gäller här: Behövde verkligen den allvise, allsmäktige Guden utforma en arbetsplan, ett i förväg utarbetat tillvägagångssätt, vid den tidpunkt då han fattade sitt beslut att uträtta något, varigenom han skulle förplikta sig själv såsom den oföränderlige Guden att hålla fast vid  detta planerade tillvägagångssätt utan att avvika därifrån? Eller var han i stånd att ögonblickligen och utan förhandsplanering möta alla oförutsedda händelser och eventualiteter, som skulle kunna inträffa till följd av hans skapelsers fria vilja och valfrihet, och ändå nå sitt mål? Behövde han en plan? Sedan han nått sitt mål, kan vi naturligtvis studera redogörelsen för hans manövrerande och pricka in eller skissera upp det tillvägagångssätt han har följt. Men var det planerat på just det sättet? *

EN GUD MED ETT UPPSÅT

10. Vilken var den ordagranna betydelsen i det grekiska ordet proʹthesis, och hur använde judarna det i den grekiska Septuaginta?

¹⁰ Önskade den skribent som ursprungligen på grekiska nedtecknade orden i Efesierna 3:11 framhålla att Gud, Skaparen, har en plan i förbindelse med sin Messias? Vad menade han, när han använde ordet proʹthesis i sitt brev, som skrevs på den grekiska man talade i det första århundradet? Det betyder ordagrant ett ”framställande”, dvs. att ställa fram något i blickfånget. Det var därför judarna i Alexandria, när de översatte de inspirerade  hebreiska skrifterna till grekiska, använde detta grekiska ord i förbindelse med det heliga bröd som placerades på det gyllene bordet i den avdelning som kallades det heliga i det tält för tillbedjan som uppfördes av profeten Mose. Detta bröd kallas vanligen skådebrödet, men i den grekiska Septuagintaöversättningen kallas det för ”bröden eller kakorna för framläggning” (prothesis). Dessa bröd ställdes alltså fram till beskådande på det gyllene bordet, och på sabbatsdagen varje vecka ställde man fram färska bröd. — 2 Krönikeboken 4:19.

11. Vad är alltså Guds ”proʹthesis”?

¹¹ Ordet proʹthesis användes också i betydelsen en ”framställning” eller en ”förskottsbetalning”, och som grammatisk term hade det innebörden ”preposition”. Det användes också om ”handlingen att sätta något först”. Eftersom ordet också användes i betydelsen ett syfte eller mål som man föresatt sig, något speciellt som man bestämt sig för att uträtta eller åstadkomma, hade det också innebörden ”uppsåt”. (Se A Greek-English Lexicon av Liddell och Scott, band 2, sidorna 1480, 1481, omtryckt 1948, under ordet proʹthesis.) Denna senare innebörd erkänns av flertalet översättare av bibeln till moderna språk. Guds ”proʹthesis” är alltså hans föresats, hans ursprungliga beslut, hans uppsåt. *

12. Hur återger nutida översättare det grekiska uttrycket proʹthesis följt av tōn aioʹnōn (”av tidsåldrarna”)?

¹² Omedelbart efter detta ord i Efesierna 3:11 följer uttrycket tōn aioʹnōn, som ordagrant betyder ”av tidsåldrarna”. Somliga översätter därför denna ordkombination med ”tidsåldrarnas uppsåt” * eller ”ett tidsåldrarnas uppsåt” * eller ”oändligt långt uppsåt” * eller ”tidsåldrigt uppsåt” *, och andra översätter detta uttryck med ”evigt uppsåt”. *

13, 14. Varför kan det sägas att Guds ”tidsåldrarnas uppsåt” är hans ”eviga uppsåt”?

 ¹³ Guds ”tidsåldrarnas uppsåt” är hans ”eviga uppsåt”. Hur så? Jo, här betyder en tidsålder en obestämd men relativt lång tidsperiod av människans historia med större tonvikt på tidsålderns längd än på dess företeelser och utmärkande drag.

¹⁴ Guds ”tidsåldrarnas uppsåt” betyder alltså inte ett ”uppsåt” som har att göra med vissa bestämda perioder, till exempel en ”patriarkålder”, en ”judisk ålder”, en ”evangelieålder” och en ”tusenårsålder”. Tonvikten ligger i stället på tiden, på perioder som sträcker sig över en lång tid. För att tidsålder skall följa på tidsålder måste varje enskild tidsålder ha en början och ett slut. Men en följd av tidsåldrar skulle utsträcka tiden. Och eftersom antalet tidsåldrar inte anges i uttrycket ”tidsåldrarnas uppsåt”, kan antalet tidsåldrar vara oändligt. Uttrycket ”tidsåldrarnas uppsåt” lämnar alltså den sammanlagda tiden obestämd, och det är ett ”uppsåt” till obestämd tid utan någon utsatt gräns. På detta sätt blir ”uppsåtet” något evigt. Det blir ett ”evigt uppsåt”. Guds uppsåt i förbindelse med hans Messias eller Smorde hade en början, men tidsåldrar tillåts passera innan detta uppsåt blir förverkligat. * Tiden är här inget problem för ”evigheternas konung”.

INTE NÅGON NAMNLÖS PERSON

15. Vad sade Gud till Mose vid Sinai berg, då han blev tillfrågad om sitt namn?

¹⁵ Denne evigheternas konung är ingen namnlös person. Han har tagit sig själv ett namn och har kungjort för oss vad han kallar sig själv. Det han kallar sig själv vittnar om uppsåt, att han  har ett mål. Hur tydligt framgick inte detta vid det tillfälle då Gud genom sin ängel hade ett sammanträffande med Mose, flyktingen från Egypten, vid den brinnande törnbusken nära foten av berget Sinai i Arabien på 1500-talet f.v.t.! Mose fick anvisningar om att återvända till Egypten och leda sitt förslavade folk till frihet. Men om Mose landsmän skulle fråga efter namnet på den Gud som hade sänt honom till dem såsom deras ledare? Vad skulle han då säga till dem? Mose ville veta det. Hans egen självbiografi lyder: ”Då sade Gud till Mose: ’JAG SKALL BEVISA MIG VARA VAD JAG SKALL BEVISA MIG VARA.’ Och han tillade: ’Detta är vad du skall säga till Israels söner: ”JAG SKALL BEVISA MIG VARA har sänt mig till er.”’” — 2 Moseboken 3:14, NW.

16. Syftade Gud på blott och bart sin existens, när han svarade Mose, eller vad syftade han på?

¹⁶ Gud talar inte här om sin existens. Man skulle kunna dra den slutsatsen av det sätt på vilket somliga översättare på svenska återger det hebreiska uttrycket ehjehʹ ascherʹ ehjehʹ och ehjehʹ. Vi läser till exempel i 1917 års svenska översättning: ”Gud sade till Mose: ’Jag är den jag är.’ Och han sade vidare: ’Så skall du säga till Israels barn: ”Jag är” har sänt mig till eder.’” Men Gud talar i själva verket om att han är något. Detta framgår ytterligare av rabbinen Isaac Leesers översättning The Twenty-Four Books of the Holy Scriptures, som lyder: ”Och Gud sade till Mose: JAG SKALL VARA DET JAG SKALL VARA, och han sade: Så skall du säga till Israels barn: JAG SKALL VARA har sänt mig till er.” *

17. Hur återger Rotherham 2 Moseboken 3:14, och hur kommenterar han detta skriftställe?

¹⁷ The Emphasised Bible av Joseph B. Rotherham återger 2 Moseboken 3:14 på ett tydligare sätt: ”Och Gud sade till Mose: Jag skall bli vadhelst jag behagar. Och han sade — Så  skall du säga till Israels söner: Jag skall bli har sänt mig till er.” Fotnoten till denna vers lyder delvis: ”Hajah [det ord som ovan återgetts med ”bli”] betyder inte ’att vara’ i absolut mening eller ontologiskt sett, utan fenomenellt. ... Vad han skall vara lämnas outsagt — han skall vara med dem som en hjälpare, styrkare, befriare.” Det som här åsyftas är alltså inte Guds oberoende tillvaro, utan i stället vad han har för avsikt att bli i förhållande till andra.

18. När var det Gud först måste besluta vad han skulle vara eller bli?

¹⁸ Detta kan liknas vid hur en ung människa, som håller på att växa upp, funderar och säger för sig själv: ”Vad skall jag göra med mitt liv? Vad skall jag göra mig själv till?” När den ende levande och sanne Guden var alldeles ensam, måste han på samma sätt bestämma vad han skulle göra med sin oberoende tillvaro, vad han skulle göra sig själv till, vad han skulle bli. Efter en evighet av tillvaro i sin ensamhet, innan han skapade något, var det hans vilja att bli en Skapare. Han utformade ett uppsåt med avseende på sig själv.

19. Hur stavade Gud sitt namn i de tio budorden?

¹⁹ Det namn under vilket den ende levande och sanne Guden är känd överallt i den inspirerade Heliga skrift är emellertid inte Ehjehʹ, eller ”Jag skall bevisa mig vara”. När Gud år 1513 f.v.t. på Sinai berg mirakulöst ristade in de tio budorden på tavlor av sten och gav dessa till profeten Mose, stavade Gud själv det namn han hade tagit sig. Gud skrev från höger till vänster, när han skrev ner den hebreiska bokstaven jod, därefter ett he, sedan ett vav, och slutligen ännu ett he. Gud skrev utan tvivel hebreiska bokstäver av den forntida stilen, på följande sätt: ; han använde inte de moderna hebreiska bokstäverna: יהוה. Motsvarande bokstäver på forntida latin och svenska är, ordnade för läsning från höger till vänster, HVHJ. Alla fyra bokstäverna är konsonanter utan några vokaler mellan dessa konsonanter.

20. Hur uttalas Guds namn på grundval av de fyra hebreiska bokstäverna?

²⁰ Det är därför inte känt i denna tid exakt hur Jehova uttalade detta gudomliga namn för Mose. I flera hundra år stavade latinska skribenter detta namn Jehova. Många nutida hebreiska lärda föredrar att uttala namnet Jahveh eller till och med Jehvah. Precis som ett barn inte ger namn åt sin far, så gav heller  inte skapelsen namn åt sin Skapare. Skaparen tog sig själv ett namn.

21. a) Vad betyder namnet Jehova, som i verkligheten är ett verb? b) Varför bör vi med rätta använda detta namn i denna tid?

²¹ Detta heliga namn anses i själva verket vara ett verb, den obestämda, kausativa formen av det hebreiska verbet havahʹ. Det betyder sålunda: ”Han låter varda.” Bakom varje verkan finns det en orsak; och bakom varje förnuftsbegåvad orsak, eller orsakare, finns det ett uppsåt. Det är därför naturligt att det gudomliga namnet, som betyder ”Han låter varda”, i sig självt är ett uttryck för uppsåt. Det utmärker bäraren av detta unika namn såsom den som har ett uppsåt. Det var utan tvivel i denna egenskap han visade sig för Mose i den brinnande busken nära Sinai berg, och han uppenbarade för Mose vad han hade föresatt sig att göra. Gud framhävde det gudomliga namnets beständighet eller varaktiga karaktär, när han ytterligare sade till Mose: ”Detta är vad du skall säga till Israels söner: ’Jehova, edra förfäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till er.’ Detta är mitt namn till obestämd tid, och detta är åminnelsen av mig för släktled efter släktled.” (2 Moseboken 3:15, NW) Detta åminnelsenamn har inte upphört att vara hans i vår tid. Det är ett namn som vi med rätta bör använda i denna tid.

EN SOM GÖR HISTORIA TILL MÄNNISKANS BÄSTA

22. a) Hur gjorde sig Jehova ett namn i förbindelse med det forntida Egypten? b) Vilken trösterik lärdom ger detta oss i våra dagar?

²² På profeten Mose tid gjorde den ende levande och sanne Guden, Jehova, historia genom det sätt på vilket han handlade med det forntida Egypten, som förtryckte Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar. Han gjorde sig ett härligt namn genom att befria sitt förslavade folk från detta starkt militariserade världsvälde. (Jeremia 32:20; 2 Samuelsboken 7:23; Jesaja 63:14) Detta ger oss en försäkran om att den starkt militariserade världen nu på 1900-talet alls inte är någon alltför överväldigande motståndare för honom att vända sig emot i syfte att befria mänskligheten. Liksom Jehova lät Farao i det forntida Egypten komma till makten och utöva sitt dödsbringande förtryck gentemot Mose folk, så har han också låtit de onda förtryckarna komma till makten över hela jorden, vilket lett till omfattande förtryck för alla  människor. Det fanns orsak att göra detta, nämligen för att spara dem, hålla dem i förvar, till den dag han har fastställt för att tillintetgöra dem. Till tröst för det starkt nedtyngda folket inspirerade han därför den vise kung Salomo i Jerusalem att säga:

”Vältra dina verk på Jehova själv, och dina planer skall vara säkert befästa. Allt har Jehova gjort för sitt uppsåt [hebreiska: ma‛anehʹ], ja, också den onde för olyckans dag.” — Ordspråksboken 16:3, 4, NW.

23. Vad för något i förbindelse med Guds handlingar med forntida världsmakter ger oss en garanti för vad vi kan förvänta i vår tid med avseende på politiska makter?

²³ Sedan år 1914 har det varit en ”olyckans dag” för de regeringssystem som har överlevt två världskrig och därmed förbundna internationella svårigheter. I många år har nu politiska supermakter dominerat jorden, i det de kastat misstänksamma blickar på varandra i sin tävlan om suveränitet över världen. Den suveräne Herren Jehova, som har skapat allt för sitt uppsåt, bör också rimligen ha ett uppsåt beträffande dessa aspiranter till världsherravälde. Det har blivit upptecknat att han utformade ett uppsåt beträffande de ”onda” världsmakterna i forna tider, då bibeln skrevs. Som en garanti för vad vi kan förvänta i vår tid verkställde han allt som var hans uppsåt beträffande dessa forna världsmakter.

24. a) Vad gjorde Jehova med avseende på Assyrien, även om han lät det komma till världsherravälde? b) Varför kan man inte påstå att Jehova underlät att uppfylla sin profetia i Jesaja 14:24—27?

²⁴ Det assyriska väldet efterträdde till exempel det forntida Egypten i fråga om politisk och militär vikt och betydelse och blev det andra världsväldet i bibelns historia. Men inte ens när det stod på höjden av sin makt över mänskligheten kunde det någonsin skryta över att ha intagit eller förstört Jerusalem, huvudstaden i Juda rike. I stället fick Jerusalem bevittna förstöringen av Nineve, Assyriens huvudstad. Varför blev det så? Därför att det assyriska världsväldet var ont. Den allsmäktige Guden, Jehova, hade tillåtit det att uppnå världsherravälde och att handla ondskefullt, i synnerhet mot hans utvalda folk. Men hans uppsåt var att spara detta onda världsvälde till en ”olyckans dag” vid hans egen utvalda tid. Omkring år 632 före den vanliga tideräkningen föll därför Assyriens huvudstad Nineve för de allierade mederna och kaldéerna och drabbades av förödelse.  (Nahum, kapitlen 1—3) Det kan därför inte sägas att Jehova underlät att förverkliga det uppsåt som han mer än ett hundra år i förväg hade uttalat genom sin profet Jesaja med följande ord:

”HERREN Sebaot [Härskarornas Jehova, NW] har svurit och sagt: Sannerligen, såsom jag har tänkt, så skall det ske, och vad jag har beslutit, det skall fullbordas. Jag skall krossa Assur i mitt land, och på mina berg skall jag förtrampa honom. Så skall hans ok bliva borttaget ifrån dem och hans börda tagas av deras skuldra. Detta är det beslut [rådslut, Melin], som är fattat mot hela jorden; detta är den hand, som är uträckt mot alla folk. Ty HERREN Sebaot har beslutit det; vem kan då göra det om intet? Hans hand är det, som är uträckt; vem kan avvända den?” — Jesaja 14:24—27.

25. Vad betyder ordet ”rådslut” i denna profetia? Ge skäl för svaret.

²⁵ Den allsmäktige, allvise Guden rådförde sig inte med någon i himmelen för att få vägledning i fråga om hur han skulle handla. ”Vem kan giva honom råd och undervisa honom?” lyder den passande fråga som ställs i Jesajas profetia, kapitel 40, vers 13. (Även Job 21:22; 36:22; Romarna 11:34) Hans ”rådslut” är hans eget och är inte beroende av någon krets av rådgivare, som kan ge bistånd i att uppnå en rätt bedömning och ett rätt beslut. Hans ”rådslut” betyder alltså här något mer än blott och bart råd; det står för hans uttryckliga beslut, hans påbud. Beträffande bibelns användning av ordet ”rådslut” heter det i M’Clintock och Strongs Cyclopædia, band 2, sidan 539: ”Förutom den vanliga innebörden i detta ord, som betecknar människors rådslag, används det i Skriften om Guds påbud, de åtgärder som vidtas genom hans försyn.”

26. Vad gjorde Jehova i enlighet med sitt uppsåt, när han lät Babylon efterträda Assyrien som världsvälde?

²⁶ Det ”rådslut” som den allsmäktige, allvise Guden själv fattar kan inte göras om intet, vare sig av människor eller av djävlar. Detta var fallet med hans rådslut mot det assyriska världsväldet. Det visade sig också vara fallet med nästföljande världsvälde, det nybabyloniska världsväldet, det tredje världsväldet i bibelns historia. Detta var det världsvälde som förstörde Jerusalem första gången, vilket skedde år 607 f.v.t. Genom detta handlingssätt visade sig detta världsvälde vara ”ont”. Därför sparade Jehova också det till en ”olyckans dag” vid sin egen påbjudna tid. Innan Gud tillät Babylon att förstöra Jerusalem och därigenom göra sig  särskilt ont inför honom, inspirerade han sin profet Jeremia att säga: ”Hören därför det råd, som HERREN har lagt mot Babel, och de tankar, som han har mot kaldéernas land.” — Jeremia 50:1, 45.

27. Vad fann Jeremia och Daniel, när de studerade bibeln, i Jesajas profetia beträffande Babylons fall?

²⁷ Denne profet, Jeremia, fick under Guds beskydd förbli vid liv, medan Jerusalem och dess tempel förstördes av Babylons härar år 607 f.v.t. Men han levde inte tillräckligt länge för att få se sina profetior mot det ”onda” Babylon bekräftas. Både profanhistorien och den bibliska historien omtalar emellertid hur det babyloniska världsväldet omstörtades, vilket inträffade år 539 f.v.t., på profeten Daniels tid (Daniel, kapitel 5) Därigenom bekräftades också de profetior som långt tidigare uttalats av profeten Jesaja, vilken inte bara pekade fram emot det babyloniska världsväldets fall, utan också förutsade namnet på den persiske erövrare som Gud skulle använda till att åstadkomma Babylons fall När profeterna Jeremia och Daniel i samband med sitt personliga studium av bibeln tog fram Jesajas nedtecknade profetia från 700-talet f.v.t., fann de där följande ord av sin Gud, Jehova:

”Jag är den som säger om Kores [Cyrus]: ’Han är min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall säga om Jerusalem: ”Det skall bliva uppbyggt” och till templet: ”Din grund skall åter varda lagd.”’ Så säger HERREN till sin smorde, till Kores som jag har fattat vid hans högra hand, då jag nu vill slå ned folken inför honom och lösa svärdet från konungarnas länd, då jag vill öppna dörrarna för honom, så att inga portar mer äro stängda: Själv skall jag gå framför dig, ... för att du må förnimma, att jag, HERREN [Jehova], är den som har kallat dig vid ditt namn, jag, Israels Gud. För min tjänare Jakobs skull, för Israels, min utkorades, skull kallade jag dig vid ditt namn och gav dig ärenamn, innan du kände mig. Jag är HERREN [Jehova] och eljest ingen, utom mig finnes ingen Gud; innan du kände mig, omgjordade jag dig, för att man skulle förnimma både i öster och i väster, att alls ingen finnes förutom mig, att jag är HERREN [Jehova] och eljest ingen.”

28. Vad säger Jehova i nästföljande kapitel av Jesajas profetia beträffande persern Cyrus?

²⁸ Dessa hänförande ord kan i våra dagar iakttas i Dödahavsrullen av Jesajas profetia, som man fann år 1947 och som härrör från 100-talet f.v.t. Orden återfinns i vad som i Jesaja 44:28—45:6 vanligen betecknas som kapitel fyrtiofyra, vers tjugoåtta, till och med kapitel  fyrtiofem, vers sex. I nästföljande kapitel talar Gud om Cyrus såsom ”mitt rådsluts man”, i mitten av de nu citerade verserna:

”Tänken härpå och kommen till förnuft; besinnen eder, I överträdare. Tänken på vad förr var, redan i forntiden; ty jag är Gud och eljest ingen, en Gud, vilkens like icke finnes; jag som i förväg förkunnar, vad komma skall, och långt förut, vad ännu ej har skett; jag som säger: ’Mitt rådslut skall gå i fullbordan, och allt vad jag vill, det gör jag’; jag som kallar på örnen från öster och ifrån fjärran land på mitt rådsluts man. Vad jag har talat, det låter jag ock inträffa, vad jag har bestämt, det sätter jag ock i verket.” — Jesaja 46:8—11

29, 30. Hur höll Jehova fast vid sitt uppsåt, som han gett uttryck åt i denna profetia, och på vad sätt stärker detta oss?

²⁹ Persern Cyrus den store kom verkligen från öster likt en ”örn”, från Persien, som låg öster om Babylon, från ett land som låg avlägset från Jesajas land, Israels land, räknat.

³⁰ Cyrus den stores emblem var mycket passande en gyllene ”örn”, och Jehova använde denna örn som en symbol av Cyrus själv. Guds uppsåt misslyckades inte, trots att han hade uttryckt det i dessa ord för så länge sedan som nästan två hundra år i förväg. Hans ”rådslut” gick i fullbordan genom att han använde Cyrus till att verkställa rådslutet mot det onda Babylon. Jehova hade talat det och hade till och med låtit nedteckna det för framtida bruk; och vid sin fastställda tid satte han också i verket vad han hade sagt. Han hade utformat sitt uppsåt med avseende på Cyrus och hade tillkännagett det genom sin profet, och vid sin egen exakta tid förverkligade han också på ett underbart sätt det som var hans uppsåt. Dessa historiska bedrifter av profetians Gud stärker vår tillförsikt till att alla andra profetior, i vilka Jehova har kungjort vad han har beslutit att göra i enlighet med sitt eget ”rådslut”, också med visshet skall gå i uppfyllelse.

31. Vilken profetia i Hesekiel, som ännu inte gått i uppfyllelse, beskriver ett angrepp — från vem och mot vilka?

³¹ Detta gäller också med avseende på en profetia, som enligt vad historien visar ännu inte har blivit uppfylld, men vars uppfyllelse uppenbarligen kommer allt närmare, eftersom den skall inträffa inom vår generations livstid. Detta är en profetia som uttalades genom Hesekiel, som levde samtidigt med profeten Jeremia. Den återfinns i trettioåttonde och trettionionde kapitlet i Hesekiels 38, 39 bok. Den har att göra med det angrepp som den  mystiske ”Gog i Magogs land” skall företa. Denne Gog skall församla alla nationerna i denna värld till detta angrepp. Det världsomfattande angreppet kommer att riktas mot kvarlevan av den ende levande och sanne Gudens tillbedjare. Denna trogna kvarleva har blivit befriad från det nutida stora Babylon och har återfått Guds ynnest, och dess medlemmar lever nu i ett andligt paradis mitt i världens förorenade, korrumperade tillstånd. Vad är orsaken till att den allsmäktige Guden tillåter att ett sådant angrepp riktas mot hans egna tillbedjare? Han talar själv om detta för oss.

32, 33. För vilket uppsåt tillåter Gud att Gog angriper hans tillbedjare i deras nutida andliga paradis?

³² När Gud talar om detta för oss, använder han på ett symboliskt sätt det forntida Israels land och dess invånare, som blivit befriade från Babylon, som en bild av det andliga paradis som tillhör hans återställda kvarleva av tillbedjare i våra dagar. När den allsmäktige Guden därefter riktar sig till den onde anföraren av detta internationella angrepp på den trogna kvarlevan i dess andliga paradis, klargör han sitt uppsåt med att tillåta detta ondskefulla angrepp. Han säger:

³³ ”Du skall draga upp mot mitt folk Israel och komma såsom ett moln för att övertäcka landet. I kommande dagar [I dagarnas slutskede, NW] skall detta ske; jag skall då låta dig komma över mitt land, för [det uppsåtet (hebreiska: ma‛an), NW] att folken skola lära känna mig, när jag inför deras ögon bevisar mig helig på dig, du Gog.” — Hesekiel 38:15, 16.

34, 35. Vilket är Guds tillkännagivna uppsåt med att bevisa sig helig i förbindelse med Gog?

³⁴ Ingenting skulle kunna uttryckas tydligare. Jehovas uppsåt är att bevisa sig helig inför alla nationernas ögon. I överensstämmelse med alla sina tidigare gärningar skall han fullborda detta oföränderliga uppsåt i en nära framtid, inom vår generations livstid. Den Gud, vars uppsåt inte kan misslyckas, uttalar följande ord, sedan han talat om hur han skall använda de underbara medel som står till hans förfogande för att utkämpa en segerrik strid mot Gog och hela hans internationella här på jorden:

³⁵ ”Så skall jag bevisa mig stor och helig och göra mig känd inför många folks ögon; och de skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova].” — Hesekiel 38:23.

 VAD SKALL VI GÖRA ÅT SAKEN?

36. Varför bör vi fråga oss om vi önskar dras med bland de nationer som skall få förnimma vem Jehova är?

³⁶ Att han låter de världsliga nationerna förnimma vem han är betyder inte att han gör dem till sina tillbedjare, som skall få belöningen evigt liv. Det kommer tvärtom att innebära evig tillintetgörelse för dessa nationer som trotsar Gud! Detta är ett fördärvbringande sätt att lära känna vem den sanne Guden är. Han skall visa nationerna precis vem han är. Det har blivit nödvändigt för honom att göra det. Den stora frågan är alltså: Önskar vi personligen vara med bland dessa nationer, som inom kort kommer att dras in i det angrepp som skall företas av Guds store motståndare, nämligen ”Gog i Magogs land”?

37. Vilket handlingssätt uppmuntras vi till i Ordspråksboken 19:20, 21, i stället för att låta oss övertygas av människors planer för att rädda sig själva?

³⁷ När nationerna gör upp planer för att rädda världssituationen, tar de inte någon notis om den ende levande och sanne Guden och hans uppsåt, som klargörs i hans skrivna ord, den Heliga skrift. Tycker vi att deras planer verkar bra? Kommer vi att låta oss övertygas av deras planer och ta del i att understödja dem, varigenom vi skulle förtrösta på att människorna skall rädda sig själva? När vi överväger vad vi bör göra, är vi förståndiga om vi begrundar och tar till hjärtat vad den inspirerade vise mannen från forna dagar säger i Ordspråksboken 19:20, 21: ”Hör råd och tag emot tuktan, på det att du för framtiden må bliva vis. Många planer [hebreiska: machaschabhothʹ] har en man i sitt hjärta, men HERRENS råd, det bliver beståndande.” Må det vara fjärran ifrån våra hjärtan att sätta upp människors och nationers planer emot Jehovas rådslut!

38. Varför kommer förtröstan på Jehova inte att leda till missräkning tillsammans med människor och nationer?

³⁸ Varför skulle vi drabbas av missräkning tillsammans med nationerna till aldrig upphörande skada för oss? Låt oss förtrösta på Jehova av hela vårt hjärta. ”Ty han sade, och det vart; han bjöd, och det stod där. HERREN gjorde hedningarnas råd om intet, han lät folkens tankar komma på skam. Men HERRENS råd består evinnerligen, hans hjärtas tankar från släkte till släkte. Saligt är det folk, vars Gud HERREN [Jehova] är, det folk, som han har utvalt till arvedel åt sig.” (Psalm 33:9—12) Gång på  gång har det visat sig vara sant i det förflutna, och det kommer ofelbart att visa sig vara sant i en nära framtid, att ”ingen vishet, intet förstånd, intet råd förmår något mot HERREN. Hästen är något som rustas ut för stridens dag, men frälsning hör Jehova till.” — Ordspråksboken 21:30, 31; v. 31 enl. NW.

39. Vilket slags uppsåt borde Gud ha för dem som söker hans rättfärdighet, och varför det?

³⁹ En ärlig undersökning av människovärldens tillstånd övertygar oss om att vi allesammans behöver frälsning. Vad vi såsom rättsinniga människor önskar är frälsning! Denna kan aldrig komma från människan själv. Vi måste hålla med om att ”frälsning hör Jehova till”. Vad måste Herren Guds uppsåt vara för dem som inte är onda, för dem som söker hans rättfärdighet, med tanke på att ”HERREN har gjort allt för sina egna syften, också de onda för olyckans dag”? Det måste utan tvivel vara ett kärleksfullt uppsåt! (Ordspråksboken 16:4, The New American Bible) Mänskligheten innefattas sannerligen i en kärleksfull Skapares goda uppsåt.

40. Vad bör vi sträva efter, om vi önskar få evigt liv, och varför det?

⁴⁰ Skaparen är inte en Gud som inte har något mål. Vi, som är hans skapelser, bör inte heller vara utan mål! Men vad bör vi då sträva efter? Detta: Att bringa våra liv i samklang med Jehova Guds goda uppsåt. Det kan inte finnas något högre att sträva efter. Genom att göra detta skall vi verkligen komma någon vart — hänemot den tid då vi skall få glädja oss åt evigt liv. Därigenom kommer vårt nuvarande liv inte att bli något misslyckande, eftersom Guds uppsåt aldrig kommer att misslyckas. Med detta i tankarna skall vi med glädje göra en närmare undersökning av Guds ”eviga uppsåt”, som han utformade i förbindelse med sin Smorde, Messias.

[Fotnoter]

[Frågor]

[Tabell på sidan 10]

(För formaterad text, se publikationen)

KARTA ÖVER TIDSÅLDRARNA

Åskådliggörande Guds plan för att föra många söner till härlighet och hans uppsåt

”beträffande en förvaltning i de fastställda tidernas fullhet till att återförena allting under ett huvud, under den smorde; det, som är i himmelen, och det, som är på jorden — under honom.” — Ef. 1:10. Emphatic Diaglott.