Kapitel 9

En nation som ingick förbund med Gud

1. Med vem vill inte nationerna i våra dagar bilda en fördragsorganisation, därför att de är alltför materialistiska?

I INTERNATIONELLA angelägenheter är det vanligt att en stat ingår fördrag med en annan stat om ömsesidigt försvar eller fredliga förhållanden eller kulturellt utbyte eller andra hänsynstaganden. Ett antal politiska stater kan träda in i en organisation under ett fördrag. Exempel på detta är de nutida organisationerna NATO, Warszawapakten och SEATO. Men vilken politisk stat eller nation i våra dagar har ingått förbund med Gud? Nationerna i våra dagar är alltför materialistiska för att bilda en fördragsorganisation med en osynlig himmelsk varelse som ena parten i fördraget.

2. Vilka frågor önskar vi få besvarade angående en nation som ingick förbund med Gud?

² I forna dagar fanns det emellertid en verklig, levande nation på jorden som ingick ett förbund med den högste Guden i himmelen. Detta betydde att det var ett förbund mellan en jordisk part och en himmelsk part, en synlig part och en osynlig part. Varje förbund har ett tillkännagivet uppsåt. Vad var uppsåtet med detta historiska förbund mellan en nation på jorden och den ende levande och sanne Guden i himmelen? Hur ingicks ett sådant till synes obalanserat förbund? Detta är frågor som vi nu önskar få besvarade.

3. Vem borde med rätta bestämma villkoren, medlaren, betingelserna och tidpunkten för detta förbund?

³ Eftersom den högste Guden är allvis och allsmäktig, borde det med rätta vara han som erbjöd eller till och med föreslog ett sådant förbund med en nation av ofullkomliga, syndiga människor. Under dessa förhållanden skulle det vara lämpligt att han tillkännagav uppsåtet med förbundet och bestämde dess villkor  och utsåg en medlare till att fungera mellan honom och människor. Han skulle kungöra betingelserna för att förbundet skulle förbli i kraft och även bestämma tidpunkten för upprättandet av detta förbund eller fördrag. Den tid som Gud långt i förväg hade fastställt var på 1500-talet före den vanliga tideräkningen (eller f.v.t.).

4. Vilken tidsperiod förutsade Gud med avseende på Abrahams säd, när han ingick ett formellt förbund med denne över djuroffer?

⁴ Gud hade ingått ett formellt förbund över djuroffer med förfadern till hela denna nation, som i sinom tid skulle föras in i ett nationellt förbund. Det var efter det att Melkisedek, kung i Salem och präst åt Gud den Högste, hade uttalat en välsignelse över den i militärt avseende segerrike Abraham som Gud ingick detta formella förbund med Abraham över djuroffer. Gud gav Abraham en kraftig försäkran om att det gudomliga löftet skulle uppfyllas på hans avkomlingar och sade till honom: ”Det skall du veta, att din säd skall komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem, och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så skall ske i fyra hundra år. Men det folk, vars trälar de bliva, skall jag ock döma. Sedan skola de draga ut med stora ägodelar. Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven i en god ålder. Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.” — 1 Moseboken 15:13—16.

5. Vad möjliggjordes till följd av den långa tid som skulle förgå innan Abrahams säd skulle ta det utlovade landet i besittning?

⁵ Det skulle alltså dröja mer än fyra hundra år innan Abrahams säd efter köttet skulle överta landet. Denna långa tidsperiod skulle möjliggöra att Abrahams utvalda säd efter köttet kunde växa till ett folk som var tillräckligt talrikt för att ersätta de amoreiska invånarna i Kanaans land, som gjorde sig skyldiga till allt större ”missgärning” på sina hedniska vägar. Även om Abrahams köttsliga säd skulle växa till ett stort folk i ett land som var främmande för Kanaans land, skulle Gud hålla detta land i förvar åt dem till dess det utlovade landets invånares ”missgärning” hade blivit så svår att de förtjänade att bli utplånade ur landet. Jehova Gud garanterade nu genom ett formellt förbund att han skulle ge detta område åt Abrahams köttsliga säd, när tiden var mogen för det.

”På den dagen slöt HERREN [Jehova] ett förbund med Abram  och sade: ’Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat: kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas, hetiternas, perisséernas, rafaéernas, amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.’” — 1 Moseboken 15:18—21.

6. Skulle det nationella förbundet upphäva det abrahamitiska löftet, och vilket uppsåt skulle det tjäna med avseende på Abrahams avkomlingar?

⁶ I kontrast till detta gudomliga förbund med en enda man, Abraham, skulle det förbund som Gud nu hade i tankarna ingås med en stor nation av Abrahams avkomlingar genom den utvalda släktlinjen. Detta nationella förbund skulle fogas till det abrahamitiska löftet, som blev bindande när Abraham gick över floden Eufrat i norr och trädde in i det område som låg inom de gränser som Gud hade angett i sitt formella förbund med Abraham över djuroffer. (1 Moseboken 12:1—7) Att förbundet ingicks med denna nation av Abrahams avkomlingar upphävde inte det abrahamitiska löftet, utan var endast ett tillägg till det. Detta var en förståndig åtgärd, eftersom inte alla Abrahams köttsliga avkomlingar skulle visa sig lämpliga att bli delaktiga i det abrahamitiska löftet med avseende på dess uppfyllelse till välsignelse för alla nationer och släkter på jorden. Detta tillfogade nationella förbund skulle följaktligen bli ett gott hjälpmedel till att bereda de värdiga för att ta emot och lojalt följa den sanne Messias, Guds himmelska ”kvinnas” utlovade ”säd”, när Gud sände och smorde denne.

7. Av vilka skäl skulle Gud inte ingå förbundet med Abrahams avkomlingar förrän efter dessa fyra hundra år?

⁷ Detta ytterligare nationella förbund skulle inte ingås förrän mer än fyra hundra år hade gått sedan Gud slöt detta förbund med Abraham över djuroffer, eftersom Abraham vid den tidpunkten inte alls hade några avkomlingar genom sin då ofruktsamma hustru, Sara. Gud skulle heller inte ingå ett förbund med Abrahams avkomlingar medan de befann sig i träldom och var förtryckta av en främmande nation. I synnerhet inte med tanke på att detta förbunds upprättande skulle kräva ett sådant slag av offer som var motbjudande och anstötligt för den nation som förtryckte dem och höll dem i slaveri. (2 Moseboken 8:25—27) först sedan Gud hade verkställt en ogynnsam dom på denna förtryckande nation och befriat sitt folk, så att de blev fria att ingå förbund med honom, skulle Gud upprätta detta förbund  med dem. Detta skulle enligt förutsägelsen inträffa först efter ”fyra hundra år”. Vi lägger alltså märke till att Jehova Gud har fastställt sina egna tidsperioder för att förverkliga sitt ”eviga uppsåt” i förbindelse med sin Smorde, Messias.

8, 9. a) Vilken tidsperiod började vid Isaks avvänjning? Ge skäl för svaret. b) Vilken tid var inne för Abrahams köttsliga säd vid slutet av denna tidsperiod?

⁸ Tjugofem år efter det att Abraham gått in i det utlovade landet, eller vid en ålder av ett hundra år, blev han far till den ende son som han fick med sin äkta hustru, Sara, och detta var naturligtvis ett underverk från Gud. Detta inträffade i det land som ännu inte tillhörde Abraham eller hans son Isak. Det var när Isak blev avvand som förtrycket började över den köttsliga ”säd” genom vilken Messias skulle komma. Detta var när Isaks nittonårige halvbror Ismael respektlöst gjorde narr av den nyligen avvande Isak. Detta uppförande, som vittnade om svartsjuka, kunde utveckla sig till ett hot mot Abrahams gudagivna arvinges, Isaks, liv. — 1 Moseboken 16:11, 12.

⁹ Enligt tidsangivelserna började detta förtryck av Abrahams ”säd” i ett land som inte var deras, då Abraham var ett hundra fem år gammal och Isak var fem år gammal. Detta var år 1913 f.v.t. (1 Moseboken 21:1—9; Galaterna 4:29) Följaktligen skulle dessa ”fyra hundra år” av förtryck gentemot Abrahams köttsliga ”säd” löpa ut år 1513 f.v.t. Det var detta år Abrahams säd skulle dra ut ur den förtryckande nationens land och börja återvända till sina förfäders land, det utlovade landet. Då var tiden inne för Gud att upprätta det nationella förbundet med Abrahams ”säd”, så att han kunde föra dem in i det utlovade landet såsom en nation som befann sig i ett lagligen bindande förbund med honom. Denna tidpunkt vid slutet av de fyra hundra åren var också fyra hundra trettio år efter det att Abraham gick över floden Eufrat, då det abrahamitiska löftet fick gällande kraft. — 2 Moseboken 12:40—42; Galaterna 3:17—19.

ETT NATIONELLT FÖRBUND UPPRÄTTAS

10. I vilken utsträckning växte Abrahams köttsliga säd i Egypten, men vilka förhållanden kom dess medlemmar till slut att befinna sig under?

¹⁰ Från den tidpunkt då Abrahams sonson Jakob flyttade med sitt husfolk från Kanaans land och fram till slutet av de fyra  hundra åren befann sig Jakobs avkomlingar, Israels tolv stammar, i det hamitiska Egyptens land (inte våra dagars arabiska Egypten). Precis som Jehova Gud hade förutsagt hade Abrahams köttsliga ”säd” blivit utsatt för förtryck, och detta förtryck hade nu blivit mycket svårt. Syftet med detta förtryck var att utrota Guds vän Abrahams folk. Trots detta hade de förökat sig och blivit som stjärnorna på himmelen och som sandkornen på havets strand, oräkneliga, precis som Gud hade lovat. Slutligen kunde de mönstra in ”sex hundra tusen män till fots” som var dugliga för krigstjänst. (2 Moseboken 12:37) Nej, Gud hade inte glömt sitt förbund med sin vän Abraham. Han höll också fast vid sitt tillkännagivna tidsschema. Han var alltså redo att gripa in vid den fastställda tiden.

11. Vem upprestes av Gud till att vara ledare för Israel, och hur hade denne försökt visa sig vara en ledare?

¹¹ Vem skulle nu bli deras synlige ledare? Gud valde inte hövdingen för Juda stam, som om detta vore tvunget på grund av det löfte om Riket som Jakob hade gett Juda, när han välsignade honom. (1 Moseboken 49:10; 1 Krönikeboken 5:1, 2) I stället utvalde den högste Guden, som var i sin fulla rätt att välja, en lämplig man av Levi stam, Mose, Levis sonsonsson. (2 Moseboken 6:20; 4 Moseboken 26:58, 59) Fyrtio år före de fyra hundra årens slut avstod Mose från att leva vid Faraos hov i Egypten och slöt sig till sina israelitiska bröder och erbjöd sig att bli deras ledare för att föra dem ut ur slaveriet. ”Nu menade han, att hans bröder skulle förstå, att Gud genom honom ville bereda dem frälsning; men de förstodo det icke.” Gud hade då ännu inte sänt Mose till att befria det förslavade folket. Mose blev tvungen att fly, därför att Farao försökte döda honom. Han fann en tillflykt i landet Midjan och gifte sig där och blev herde åt sin svärfar. — 2 Moseboken 2:11—3:1; Apostlagärningarna 7:23—29.

12. När och var blev Mose Jehovas ”smorde”, och vilket uppdrag fick han?

¹² Fyrtio år förgick, och Mose blev åttio år gammal. När Mose vid denna tid vaktade får på Sinaihalvön, visade sig Guds ängel genom ett underverk för honom vid foten av berget Horeb, omkring tre hundra tjugo kilometer sydöst om den nuvarande Suezkanalen. Här, vid Horeb, uttalade Jehova Gud så att säga sitt  namn för Mose med orden: ”’Jag skall bevisa mig vara vad jag skall bevisa mig vara. ... Detta är vad du skall säga till Israels söner: ”Jag skall bevisa mig vara har sänt mig till er.”’” (2 Moseboken 3:2—14, NW) Gud förordnade alltså Mose till att vara hans profet och representant, och Mose kunde nu med rätta kallas en ”smord” eller ”messias”, precis som hans förfäder Abraham, Isak och Jakob. (Psalm 105:15; Apostlagärningarna 7:30—35; Hebréerna 11:23—26) Jehova antydde att berget Horeb var den plats där han skulle ingå ett förbund med Mose folk. Jehova sade nämligen att Mose skulle föra dem ut ur Egypten till detta berg för att där hålla gudstjänst åt honom. — 2 Moseboken 3:12.

13. Hur fördes Farao därhän att han befallde israeliterna att lämna Egypten?

¹³ På grund av att Farao upprepade gånger vägrade att släppa israeliterna, lät Jehova en rad plågor komma över honom och hans folk. Det var den tionde och sista plågan som fick Faraos hårda hjärta och hans motstånd att vekna. Denna plåga dödade alla de förstfödda i egyptiernas familjer och allt förstfött bland deras boskap. Men de förstfödda bland israeliterna dog inte, vilket berodde på att israeliterna lydde Jehova Gud och firade den första påskmåltiden i sina hem. När Jehovas domsängel såg blodet av påskalammet som var struket på dörrposterna och övre dörrträet i deras hem, gick han förbi dem, och därför gjorde döden inte intrång i deras familjekrets. Naheson, far till Salmon, av Juda stam bevarades vid liv och även Nadab, Mose äldre bror Arons förstfödde son. Men Faraos förstfödde son dog. I sorg och under påtryckning av de sörjande egyptierna befallde Farao de oskadda israeliterna att lämna landet. — 2 Moseboken 5:1—12:51.

14. Vilka tidsperioder löpte ut denna första påskdag, och vad befallde Gud med avseende på denna natt?

¹⁴ Denna händelserika påsknatt år 1513 f.v.t. markerade slutet på flera olika fastställda tidsperioder. De fyra hundra åren av förtryck gentemot Abrahams köttsliga säd i ett land som inte var deras upphörde. Två hundra femton år av vistelse i Egypten räknat från den tidpunkt då patriarken Jakob drog in i landet nådde sitt slut. Fyra hundra trettio år räknat från den tidpunkt då Abraham gick över floden Eufrat och började bo i det utlovade landet löpte ut. Vi läser följaktligen: ”Och Israels söners vistelse, vilka hade vistats i Egypten, var fyra hundra trettio år.  Och det skedde vid slutet av de fyra hundra trettio åren, ja, just denna dag skedde det att alla Jehovas härskaror drog ut ur Egyptens land. Detta är en natt att iaktta med hänsyn till Jehova, därför att han förde dem ut ur Egyptens land. Med hänsyn till Jehova är detta en natt att iaktta för alla Israels söners del genom alla deras släktled.” — 2 Moseboken 12:40—42, NW.

15. Hur räddade Gud israeliterna från de förföljande egyptierna, och vad sjöng de då?

¹⁵ Jehova använde en krigslist och förde förmedelst Mose sitt befriade folk till stranden av övre delen av Röda havets västra vik. Farao och hans vagnskämpar och ryttare inbillade sig att israeliterna var fångade i en fälla, och de förföljde sina undkomna slavar och knappade in på dem. Men den allsmäktige Guden beredde en passage genom vattnet, och under nattens lopp gick israeliterna över den torra havsbotten och kom fram till Sinaihalvöns stränder. När egyptierna tilläts jaga efter dem genom denna korridor, lät Gud Röda havets vatten falla tillbaka över dem och dränka dem och deras hästar. Guds ord att han skulle döma denna nation, som förtryckte Abrahams köttsliga ”säd”, hade inte gått om intet. (1 Moseboken 15:13, 14) I säkerhet på Sinais stränder sjöng dessa, som hade bevittnat hur Jehova hade verkställt sina domar: ”Jehova skall härska som konung till obestämd tid, ja, för evigt. ... Sjung till Jehova, ty han har blivit högt upphöjd. Hästen och dess ryttare har han störtat i havet.” — 2 Moseboken 15:1—21, NW.

16. Vilket förslag gav Gud de lägrade israeliterna vid Horeb, och vad var uppsåtet med detta?

¹⁶ Den dag då israeliterna i tredje månmånaden (Sivan) sedan de lämnat Egypten kom in i Sinais öken och lägrade sig vid foten av ”Guds berg Horeb” var en alldeles speciell dag. Jehova hade underrättat Mose om att de skulle hålla gudstjänst åt honom på denna plats. (2 Moseboken 3:1, 12; 19:1) Profeten Mose blev nu uppmanad att fungera som medlare mellan Gud och det lägrade folket. Jehova föreslog nu ett förbund mellan honom själv och folket och tillkännagav uppsåtet med detta förbund. Han sade till Mose, när denne befann sig uppe på berget Horeb: ”Detta är vad du skall tala till Jakobs hus och säga till Israels söner: ’Ni har själva sett vad jag gjorde mot egyptierna, för att jag skulle kunna bära er på örnvingar och föra er till mig. Och nu, om ni  noggrant vill lyda min röst och verkligen hålla mitt förbund, så skall ni sannerligen bli min särskilda egendom ut ur alla andra folk, ty hela jorden tillhör mig. Och ni själva skall bli mig ett rike av präster och en helig nation.’” — 2 Moseboken 19:3—6, NW.

17. Vilket tillvägagångssätt visar huruvida Jehova tvingade på de räddade israeliterna detta förbund?

¹⁷ Den högste Guden tvingade inte på israeliterna detta förbund. Han gav dem frihet att välja om de ville träda in i ett förbund med honom eller inte, trots att han själv hade räddat dem ur Egypten och Röda havet. Bli Jehovas ”särskilda egendom”? Bli ”ett rike av präster och en helig nation” åt honom? Ja, det var vad israeliterna då åstundade. När Mose talade om för de män som representerade folket vilket förbund Gud hade erbjudit dem, hände därför följande: ”Då svarade allt folket med en mun och sade: ’Allt vad HERREN har talat vilja vi göra.’” Mose meddelade nu Jehova vilket beslut folket hade fattat, och Jehova började upprätta detta förbund, som folket hade samtyckt till. — 2 Moseboken 19:7—9.

18. Vad kungjorde Gud för Israel på tredje dagen därefter?

¹⁸ På tredje dagen därefter kungjorde Jehova förmedelst sin ängel på Sinai berg där i Horeb de tio budorden för de församlade israeliterna. Vi kan själva läsa dessa budord i 2 Moseboken 20:2—17.

EN STÖRRE MEDLARE FÖRUTSAGD

19. a) Vad begärde israeliterna av Mose på grund av detta skådespel? b) Vad sade Mose till svar på detta?

¹⁹ Nu följde ett mäktigt skådespel! ”Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de och höllo sig på avstånd. Och de sade till Mose: ’Tala du till oss, så vilja vi höra, men låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.’” (2 Moseboken 20:18, 19) Att Gud handlade i överensstämmelse med denna begäran, som de uppskrämda israeliterna framställde, framgår tydligare av 5 Moseboken 18:14—19. Sedan Mose hade framhållit för israeliterna att Gud inte hade tillhandahållit sådana som övar teckentydning och trolldom för att vara förmedlare mellan honom och dem, sade Mose vidare:

 ”Men dig har HERREN, din Gud, icke tillstatt sådant. En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik, skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig, honom skolen I lyssna till. Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud, vid Horeb den dag, då I voren där församlade och du sade: ’Låt mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst och låt mig slippa att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.’ Och HERREN sade till mig: ’De hava rätt i vad de hava talat. En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag bjuder honom. Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt namn, så skall jag själv utkräva det av honom.’”

20, 21. a) Var det lätt för israeliterna att tro att det skulle komma en annan profet lik Mose? b) På vad sätt skulle denne framtida profet vara lik Mose, och i vilken utsträckning?

²⁰ En profet lik Mose, med vilken Gud talade ”ansikte mot ansikte” så att säga? Det kan ha varit svårt för israeliterna att godta en sådan tanke, när Mose själv talade om för dem vad Gud hade sagt. Men detta var ändå vad den allsmäktige Guden sade att han skulle uppresa åt sitt folk. ”Lik Mose” skulle inte bara betyda jämlik Mose. Den utlovade profeten kunde vara lik Mose men ändå vara större än Mose.

²¹ Alltifrån de israelitiska profeterna efter Mose och hela vägen fram till Malaki fanns det ingen profet som var lik Mose och ingen som var större än Mose. (5 Moseboken 34:1—12) Men hur förhöll det sig med den utlovade Smorde, Messias, som skulle vara Guds himmelska kvinnas ”säd”? (1 Moseboken 3:15) Det var uppenbarligen denne Gud talade om, när han vid Sinai berg talade med Mose om en framtida profet lik Mose. Likt Mose skulle denna messianska ”säd” vara en medlare mellan Gud och människor, men större än Mose. De som tillber den ende levande och sanne Guden behöver utan tvivel få mera gjort för sig nu än vad Mose gjorde för de forntida israeliterna. Mose förebildade därför Jehovas större profet, som skulle komma.

22. Varför skulle den kommande profeten lik Mose vara emot att man använde bilder och beläten vid tillbedjan av Gud?

²² Vid detta tillfälle sade Jehova Gud också till Mose: ”Så skall du säga till Israels barn: I haven själva förnummit, att jag har talat till eder från himmelen. I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller guld skolen I icke göra åt eder.” (2 Moseboken 20:22, 23) Det går inte att förneka att detta är ett  förbud mot att använda livlösa, mållösa, människogjorda bilder och beläten vid tillbedjan av den Gud som har talat från själva himmelen. Det framhäver kraftigt vad Gud sade i det andra av de tio budorden, som återfinns i 2 Moseboken 20:4—6. Den messianske profeten lik Mose skulle vara emot att man använde sådana religiösa bilder och beläten.

23. Varför kallas detta förbund med Israel vanligen lagförbundet?

²³ Innan Gud upprättade förbundet genom sin medlare Mose gav han honom andra lagar utöver de tio budorden. Dessa blev nedtecknade i Andra Moseboken, kapitlen tjugoett till och med tjugotre. De nedtecknades i en rulle eller ”bok”, som fanns till hands när förbundet formellt skulle upprättas. Eftersom detta förbund särskilt kännetecknades av att Guds utvalda folk fick en gudomlig lag att hålla, var det ett lagförbund och kallas också vanligen lagförbundet. Dess lagsamling eller uppsättning av lagar i sin bestämda ordningsföljd omtalas i Skriften såsom ”lagen”.

24. Hur lång tid efter det abrahamitiska förbundet upprättades lagförbundet, och är det abrahamitiska löftet fortfarande giltigt?

²⁴ Eftersom lagen i förbindelse med detta förbund med Israel presenterades i form av de tio budorden endast omkring femtio eller femtioen dagar efter påsknatten i Egypten, kunde det med rätta sägas att lagen ”utgavs fyra hundra trettio år därefter [efter det abrahamitiska förbundet av år 1943 f.v.t.]”. Att Israel fick lagen efter så lång tid gjorde inte det abrahamitiska förbundet ogiltigt, ”så att löftet därmed har gjorts om intet”. (Galaterna 3:17) Guds löfte att välsigna alla nationer och släkter på jorden genom Abrahams ”säd” står fortfarande fast. Det skall inte slå fel!

25. För vilka gjordes lagförbundet bindande, och vad användes för att åstadkomma detta?

²⁵ Må det inte undgå vår uppmärksamhet att lagförbundet med Israel gjordes giltigt, högtidligt bindande, för de båda parterna i förbundet genom att man använde blod från djuroffer. Skildringen i 2 Moseboken 24:6—8 lyder: ”Och Mose tog [i egenskap av medlare] hälften av blodet och slog det i skålarna, och den andra hälften av blodet stänkte han på altaret. Och han tog förbundsboken och föreläste den för folket. Och de sade: ’Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.’ Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: ’Se, detta är förbundets  blod, det förbunds, som HERREN har slutit med eder, i enlighet med alla dessa ord.’” — Lägg också märke till 2 Moseboken 24:3.

26. Vad innebar det att blodet stänktes på Guds altare, och vad innebar det att blodet stänktes på folket?

²⁶ Det altare som Mose hade byggt vid foten av Sinai berg representerade Jehova Gud, åt vilken man hade framburit offren på detta altare. Genom att hälften av blodet från djuroffren stänktes på altaret fördes följaktligen Jehova Gud på ett representativt sätt in i förbundet och blev förpliktad att hålla det såsom ena parten i det. Genom att den andra delen av offerblodet stänktes på folket fördes också de in i förbundet såsom den andra parten i det och blev därigenom högtidligt förpliktade att uppfylla de villkor i förbundet som gällde dem. Genom blodet förenades alltså de båda parterna. Gud och Israels nation, i ett förbund.

27. Vad i förbindelse med lagförbundets upprättande bevisar att israeliterna inte trädde in i det i okunnighet eller under tvång?

²⁷ Israels nation trädde inte in i detta förbund i okunnighet eller under påtryckning och tvång. Dagen innan förbundet högtidligen upprättades förmedelst blod hade de fått höra Guds ord och rättsliga beslut och hade godtagit dessa. Som det heter i 2 Moseboken 24:3: ”Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord och alla hans rätter. Då svarade allt folket med en mun och sade: ’Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.’” Följande dag, sedan Mose föreläst ”förbundsboken”, så att allt folket hörde det, gav de på nytt uttryck åt sitt godtagande av Guds lag, och därefter blev de bestänkta med offerblodet. Nu var hela Israels nation förpliktad att göra det som Gud hade tillkännagett när han föreslog detta förbund: ”Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så ...” — 2 Moseboken 19:5, 6.

28. Vilken part i lagförbundet kunde ifrågasättas med avseende på lojalitet mot dess villkor, och vad krävdes för att vara helig?

²⁸ Man kunde förvänta att den allsmäktige Guden skulle vara trogen sin del i detta bilaterala förbund, ty han förändras inte. (Malaki 3:6) Det var israeliternas trohet som kunde ifrågasättas. Skulle de vara lojala mot Gud och uppfylla det som de hade uttryckt sin villighet att göra? Skulle de komma att tillhöra de  lojala, som skulle församlas till Jehova i uppfyllelse av Psalm 50:4, 5 (v. 5 enl. NW): ”Han kallar på himmelen därovan och på jorden för att döma sitt folk: ’Församla till mig dem som är lojala mot mig, dem som sluter förbund med mig över offer.’” Inte som enskilda individer, utan som ett helt folk, som en nation, hade de ingått detta lagförbund över ett antal offer, som gällde för hela folket. Skulle de visa sig vara ”en helig nation”? För att göra detta måste de hålla sig avskilda från denna världen.

29, 30. a) Gjordes Israel till ett ”rike av präster” bara genom att nationen trädde in i lagförbundet, eller vilka anordningar gjordes för präster? b) Till vad gjordes de dugliga männen i de andra familjerna av Levi stam?

²⁹ De blev inte genast ett ”rike av präster” bara därför att de trädde in i detta förbund med den högste Guden. De blev då inte alls något rike i vilket varje manlig medlem var en präst åt Gud till gagn för alla de andra nationerna på jorden. Profetian i Jesaja 61:6 (NW) hade ännu inte gått i uppfyllelse på dem: ”Vad er beträffar: Jehovas präster skall ni kallas; vår Guds tjänare skall ni sägas vara. Av nationernas tillgångar skall ni äta, och i deras härlighet skall ni tala hänfört om er själva.” Enligt villkoren i lagförbundet gjordes i stället endast de kvalificerade manliga medlemmarna av en enda familj i Israel till präster för att tjäna till gagn för hela nationen i övrigt. Detta var Mose äldre bror Arons familj av Levi stam. Aron gjordes till Guds överstepräst, och hans söner gjordes till underpräster. De utgjorde alltså ett aronitiskt prästerskap.

³⁰ De dugliga manliga medlemmarna av alla de övriga familjerna av Levi stam gjordes till tjänare åt de aronitiska prästerna för att hjälpa dem att utföra de religiösa tjänsterna i Guds hus eller uppenbarelsetältet, som lagförbundet innehöll föreskrifter om. — 2 Moseboken 27:20—28:4; 4 Moseboken 3:1—13.

31. Varför gjordes inte de aronitiska prästerna också till kungar i Israel?

³¹ Juda stam hade alltså ingen del i prästadömet i det forntida Israel, eftersom den messianske ”ledaren”, den som kallades ”Silo”, vilken ”folkens lydnad” skulle tillhöra, skulle komma genom denna stam. (1 Moseboken 49:10, NW; 1 Krönikeboken 5:2) Konungadömet och prästadömet hölls alltså åtskilda i det forntida Israel. Aron och hans söner gjordes inte till både kungar och präster, och i detta avseende skilde de sig alltså från Melkisedek.

32. Vilka högtider skulle årligen firas av Israel?

 ³² Enligt lagförbundet skulle tre nationella högtider varje år firas av allt folket vid tältet eller tabernaklet för tillbedjan. ”Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram inför HERRENS ansikte, utan var och en skall giva, vad hans hand förmår, alltefter måttet av den välsignelse som HERREN, din Gud, har givit dig.” (5 Moseboken 16:16, 17; 2 Moseboken 34:1, 22—24) Det osyrade brödets högtid hölls i förbindelse med den årliga påskmåltiden, som firades till minne av Israels befrielse ur Egypten. Veckohögtiden hölls på femtionde dagen, dvs. sedan sju veckor hade gått med början den 16 Nisan; och förstlingsfrukten av veteskörden frambars åt Jehova på denna femtionde dag, pingstdagen. Lövhyddohögtiden kallades också ”bärgningshögtiden” och firades när året hade gått till ända. Det fanns föreskrifter om vilka särskilda offer som skulle frambäras åt Jehova i samband med dessa årliga högtider. — 3 Moseboken 23:4—21, 33—43.

33. När hölls försoningsdagen, och varför måste dess offer upprepas år efter år?

³³ Fem dagar innan lövhyddohögtiden började firas skulle den årliga ”försoningsdagen” (jom kippur) hållas, på tionde dagen i sjunde månmånaden räknat från vårmånaden Nisan eller Abib. Den hölls alltså den 10 Tischri. På denna dag skulle försoning bringas för hela den nations synder som stod i förbundsförhållande till Jehova, och det var på denna dag varje år som den aronitiske översteprästen skulle gå in i det allraheligaste i uppenbarelsetältet och stänka blodet av försoningsoffren (en tjur och en bock) framför den heliga förbundsarken, som innehöll Jehovas skrivna lag. (3 Moseboken 23:26—32; 16:2—34) Dessa människorna underlägsna offerdjurs död och stänkelseblod kunde naturligtvis inte i verklig mening utplåna människors synder, eftersom människan hade blivit satt till att råda över djuren. Det var just därför att dessa offrade djurs död och blod i verkligheten inte kunde ta bort människors synder som försoningsdagens offer måste upprepas år efter år.

34. Vad visade lagförbundet att Gud krävde för att människors synder skulle kunna avlägsnas, och varför kunde ingen israelit erbjuda det som krävdes?

 ³⁴ Vi kan förstå skälet till detta. I lagförbundet gav Gud den tydliga befallningen: ”Om olycka sker, skall liv givas för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.” (2 Moseboken 21:23—25; 5 Moseboken 19:21) Med andra ord: lika skulle ges för lika, något av motsvarande värde för något av motsvarande värde. Ett människoliv som inte hade drabbats av fördömelse måste alltså ges för ett människoliv som hade råkat under fördömelse. Därför heter det i Psalm 49:7—11: ”De förlita sig på sina ägodelar och berömma sig av sin stora rikedom. Men sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan icke betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och undgå att se graven. Nej, man skall se, att visa män dö, att dårar och oförnuftiga förgås likasom de.” Det måste ges en motsvarande lösen, och ingen av de syndbelastade israeliterna kunde ge en sådan lösen för att återköpa det fullkomliga liv som Adam förverkade.

35. Vad har hänt med det aronitiska prästerskapet, och vart måste vi alltså vända oss för att finna det försonande lösenoffret?

³⁵ Det aronitiska prästerskapet, som blott och bart offrade djuroffer i Guds heliga hus, upphörde att finnas till för nitton hundra år sedan, år 70 v.t., då Jerusalem och dess tempel förstördes av de romerska härarna. Det finns inget annat att göra än att förlita sig på den messianske konung som Jehova Gud svor att göra till ”en präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt”. (Psalm 110:1—4) Denne skulle vara Guds himmelska kvinnas ”säd”, den säd som Gud förordnar och sätter i stånd att krossa huvudet på den onde, som ”ormen” i Eden var en symbol av. Om denne inte skulle tillhandahålla den försonande lösen för hela mänskligheten, så skulle det inte finnas någon hjälp för oss människor, ingen utsikt till evigt liv i en rättfärdig ny ordning under Jehova Gud. De djuroffer som frambars på Israels ”försoningsdag” fram till det första århundradet v.t. måste följaktligen ha en bildlig innebörd; de måste utgöra en profetisk bild av det lösenoffer som skulle frambäras av Messias, som blir denne präst lik Melkisedek, den som skall krossa ormens huvud.

36. Hur måste på liknande sätt de högtider som hölls under lagförbundet betraktas?

 ³⁶ Det förhöll sig på liknande sätt med dessa årliga högtider, som Guds förbund ålade det forntida Israel att fira. De var inte blott och bart tillfällen för nationell underhållning och avkoppling utan någon särskild innebörd. De hade profetisk innebörd. De var lyckliga tilldragelser och förebildade de framtida glädjebringande föranstaltningar som Gud har gjort för mänskligheten. Gud bekantgör vid sin fastställda tid den välsignade innebörden i dem i enlighet med sitt ”eviga uppsåt”.

EN NATION MED UNDERBARA MÖJLIGHETER

37. Vilken möjlighet gav lagförbundet israeliterna?

³⁷ Men kunde någon israelit vinna evigt liv åt sig själv genom att fullkomligt hålla Guds förbunds lag utan att bryta ens den ringaste del av den? Lagförbundet erbjöd varje israelit möjligheten att bevisa att han kunde göra det. I 3 Moseboken 18:5 omtalas denna möjlighet med följande ord: ”I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa, som gör efter dem, skall leva genom dem. Jag är HERREN [Jehova].” Om någon israelit höll lagen klanderfritt och vann evigt liv genom sina egna gärningar, behövde han alltså inte gagnet av lagförbundets offer. Han skulle då heller inte behöva det abrahamitiska löftets välsignelse. (1 Moseboken 12:3; 22:18) En sådan människa, som fullkomligt höll lagen, skulle upprätta sin egen rättfärdighet och på så sätt göra sig förtjänt av livet.

38, 39. a) Vad visar huruvida någon av israeliterna vann liv genom att fullkomligt hålla lagen? b) Vems prästerliga tjänster inför Gud är vi därför i behov av?

³⁸ Men till och med profeten Mose dog. Till och med översteprästen Aron dog. Och alla andra israeliter från det att lagförbundet upprättades till dess att det aronitiska prästerskapet försvann år 70 v.t., ja, ända fram i våra dagar, har dött. Till och med i vår tid, när det gått nitton hundra år sedan romarna förstörde Jerusalems tempel, firar de ortodoxa israeliterna ett slags försoningsdag eller jom kippur. Detta är i sig självt ett medgivande om att de behöver bli rentvådda från sina synder, ja, om deras oförmåga att fullkomligt hålla lagen och vinna evigt liv genom egna rättfärdiga gärningar. Och om de inte kunde göra  detta under lagförbundet, hur skulle då någon av oss övriga ofullkomliga människor kunna göra det?

³⁹ Med tanke på vad som gjordes tydligt uppenbart genom lagförbundet står vi allesammans domfällda inför den Gud vars verksamhet är fullkomlig. (5 Moseboken 32:4, NW) Som profeten Jesaja sade mer än sju hundra år efter det att lagförbundet ingicks med Israel: ”Alla våra rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde.” (Jesaja 64:6, Melin) Vi behöver allesammans den utlovade prästs tjänster som är lik Melkisedek och som skall vara en präst för evigt.

40. Vad gjorde Mose den 1 Nisan 1512 f.v.t. med avseende på Guds tillbedjan, och vad hände därefter?

⁴⁰ Låt oss nu vända tillbaka till det år då detta lagförbund upprättades mellan Jehova Gud och Israel genom medlaren Mose. Det månåret nådde sitt slut, och så kom den 1 Nisan i kalenderåret 1512 f.v.t. På den dagen lydde Mose Guds befallning och lät sätta upp ”uppenbarelsetältets tabernakel” för att Guds tillbedjan skulle börja där. Sedan klädde Mose på sin äldre bror Aron och Arons söner deras ämbetsdräkter och smorde dem med den heliga smörjelseoljan till att tjäna som överstepräst och underpräster. ”Så fullbordade Mose allt arbetet. Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet; och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde tabernaklet.” — 2 Moseboken 40:1—35.

41. Vad utgjorde denna manifestation ett vittnesbörd om, och när fullbordades installerandet av prästerskapet?

⁴¹ Detta var ett synligt vittnesbörd om att Jehova hade godtagit denna byggnad för tillbedjan och hade helgat den för sitt uppsåt. På sjunde dagen i denna första månad, Nisan (eller Abib), fullbordades installerandet och bemyndigandet av det aronitiska prästerskapet, och därefter kunde de officiellt öva tillsyn över allt vad som inbegreps i Guds tillbedjan i det heliga tabernaklet. — 3 Moseboken 8:1—9:24.

42. Vad var Jehova för Israel förutom att han var den Gud de skulle tillbedja, och behövde han någon synlig representant?

⁴² Jehova var den Gud som denna Israels nation var befalld och förpliktad att tillbedja. Han var inte enbart deras Gud. Han var också deras konungslige härskare, deras konung, som de var  skyldiga att visa underdånighet och lojalitet. Olydnad mot hans lagar och bud skulle därför innebära uppstudsighet och illojalitet. Profeten Mose bekräftar detta i 5 Moseboken 33:5, när han talar om Israels folk såsom Jesurun eller ”det rättsinniga” på grund av att det trätt in i lagförbundet. Han säger: ”Och Jesurun fick en konung, när folkets hövdingar församlades, Israels stammar allasammans.” Den framlidne dr J. H. Hertz, C. H., skriver i en redaktionell fotnot till denna vers i den översättning som gjorts av The Jewish Publication Society of America: ”Sålunda började Guds konungadöme över Israel.” (Pentateuch and Haftorahs, Soncino Press, sid. 910) Jehova var deras osynlige himmelske konung. Han behövde ingen jordisk, synlig, mänsklig kung till att representera honom i Israel. — 1 Moseboken 36:31.

43, 44. På vilket unikt sätt hade de forntida israeliterna blivit gynnade i jämförelse med alla andra nationer på jorden, och hur kunde de därför prisa Jehova?

⁴³ Hur högt gynnad var inte denna nation, som bestod av Abrahams, Isaks och Jakobs (Israels) avkomlingar och som hade förts in i ett förbund med den ende levande och sanne Guden! De utövade hans sanna tillbedjan och ägde utsikten att bli ”ett rike av präster och en helig nation” åt honom.

⁴⁴ Profeten Amos sade: ”Hören följande ord, som HERREN har talat mot eder, I Israels barn, ja, mot hela det släkte som jag har fört upp ur Egyptens land. Så har han sagt: Eder allena har jag utvalt bland alla släkter på jorden.” (Amos 3:1, 2) Det var en exakt jämförelse som psalmisten gjorde i en av hallelujapsalmerna, när han sade: ”Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter. Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja [Prisa Jah, NW]!” (Psalm 147:19, 20) Den gynnade nationen hade i sanning goda skäl att prisa Jehova genom att hålla hans förbund. Huruvida den gjorde detta skulle nu visa sig under det som skulle kunna kallas lagförbundets tidsålder, vilken nu hade börjat.

[Frågor]