Guds ”eviga uppsåt” i förbindelse med hans Smorde utformas
Kapitel 5
Guds ”eviga uppsåt” i förbindelse med hans Smorde utformas
1. Vilket slags liv på jorden är det Guds uppsåt att mänskligheten skall äga?
MÄNSKLIGT liv på jorden kan äga skönhet. Människans Skapares liv äger skönhet. Det är hans vilja att hans mänskliga skapelsers liv också skall äga skönhet. Det är människorna som har fördärvat sin tillvaro. Alla medlemmar av mänskligheten har emellertid inte gjort detta. Trots mänsklighetens misslyckande fram till denna tid är Skaparens välvilliga uppsåt nu att män och kvinnor ännu skall äga möjligheten att göra livet på jorden skönt och vackert åt sig.
2. a) Med vilket slags liv tog mänskligheten sin början? b) Vad visar om Gud planerade att människan skulle välja den kurs som ledde till döden?
2 I begynnelsen ägde människornas liv stor skönhet. Det började för nära sex tusen år sedan i ett jordiskt paradis. Det var ljuvligt att leva där, och därför kallades det Edens lustgård eller det ljuvliga paradiset. (1 Moseboken 2:8, Douay) Våra första mänskliga föräldrar, den förste mannen och den första kvinnan, var fullkomliga, med överflödande hälsa och med utsikten att aldrig behöva dö. Eftersom de var människor, var de dödliga, men framför dem låg den möjlighet som deras Skapare erbjöd dem: att leva i det ljuvliga paradiset i alla kommande dagar, för evigt. På så sätt kunde deras himmelske livgivare bli deras evige Fader. Han planerade inte att de skulle dö genom att välja den kurs som skulle leda till döden. Hans åstundan var att de skulle leva för evigt som hans evigt förblivande barn. Mer än tre tusen år senare uttryckte han sin uppriktiga inställning till detta, när han sade till sitt utvalda folk:
”Menar du, att jag har lust till den ogudaktiges död, säger Herren, HERREN [är den suveräne Herren Jehovas uttalande, NW], och icke fastmer därtill att han vänder om från sin väg och får leva?” — Hesekiel 18:23.
3. Vilken fråga tvingar sig på oss i denna tid, med tanke på att Guds åstundan var att människorna skulle fortsätta att leva i paradiset?
3 Skaparen hade alltså ingen åstundan att det oskyldiga människoparet i det ljuvliga paradiset skulle bli ”ogudaktigt” och förtjäna att dö. Hans åstundan var att de skulle fortsätta att leva, ja, leva vidare för att få se hela jorden lagom uppfylld med avkomlingar, som skulle vara lika fullkomliga och lyckliga som de själva var, i ett fridfullt, kärleksfullt förhållande till sin Skapare, sin himmelske Fader. Men i våra dagar är alla människor döden underkastade, och vår förorenade jord är långt ifrån något paradis. Varför är det så? Människans Skapare har låtit förklaringen till detta nedtecknas i bibeln.
4. Varför var det egendomligt att en orm gjorde sig iakttagbar för en människa i paradiset?
4 Platsen är det ljuvliga paradiset, när tredje kapitlet i Första Moseboken i bibeln börjar. Våra första mänskliga föräldrar, Adam och Eva, råder över alla lägre former av jordiska skapelser. De är inte rädda för någon av dessa lägre skapelser på jorden, inte ens för ormar. Ja, det fanns ormar i det ljuvliga paradiset, och det var intressant att iaktta dem. Deras sätt att förflytta sig, trots att de saknade lemmar, var något förunderligt, ett bevis på Guds mångfaldiga vishet när det gällde att utforma och dana. De var emellertid skygga varelser. I 1 Moseboken 3:1 (NW) heter det om detta slags kräldjur: ”Nu visade sig ormen [nachaschʹ] vara det försiktigaste av alla de markens vilda djur som Jehova Gud hade gjort.” I stället för att ligga på lur för att skada en människa var den därför benägen att dra sig undan från kontakt med människor. Men egendomligt nog kunde den nu tydligt iakttas, vare sig den befann sig på marken eller i ett träd.
5. Varför var det egendomligt att ormen ställde en fråga till Eva, och varför kunde det inte ha varit Guds röst som indirekt hördes?
5 ”Därför”, heter det vidare i 1 Moseboken 3:1 (NW), ”började den säga till kvinnan: ’Är det verkligen så att Gud har sagt att ni inte får äta av varje träd i lustgården?’” Men hur hade ormen fått höra något sådant? Eller hur kunde den förstå något sådant? Och hur kommer det sig att den aldrig tidigare hade talat till kvinnans äkta man, Adam? Hur kunde den över huvud taget tala människors tungomål? Aldrig tidigare hade en orm talat till en människa, och detta har heller aldrig hänt sedan dess. Det var inte så att Eva inbillade sig att någon talade till henne. Hon talade inte med sig själv i sitt eget sinne. Det var inte så att hon bara tänkte. Den människoliknande rösten tycktes komma ur ormens mun. Hur kunde detta förhålla sig? Förutom sin äkta mans, Adams, röst hade Eva inte hört någon annan röst i lustgården än Guds röst, men hon hade hört den direkt, inte genom någon djurskapelse som var lägre än människan. Enligt de ord som av allt att döma kom från ormen var det inte Guds röst som hördes. Rösten frågade Eva vad Gud hade sagt.
6. På vilket sätt handlade frågeställaren, som använde ormen till att framställa frågan, och varför svarade Eva?
6 När Eva besvarade frågan talade hon inte till denna orm, utan till den osynliga intelligens som använde ormen likt en buktalare. Var denne osynlige, intelligente talare vänskapligt inställd till Gud eller inte? Den metod som den osedde talaren använde, när han talade till Eva, var i sanning bedräglig, eftersom den fick henne att tro att det var ormen som talade. Denne frågvise talare dolde sin identitet bakom en synlig orm och handlade därigenom bedrägligt. Eva insåg emellertid inte att denne talare, som använde ormen, illvilligt försökte bedra henne. Utan att misstänka något svarade Eva.
”Kvinnan svarade ormen: ’Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården, men av frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ”I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.”’” — 1 Moseboken 3:2, 3.
7. Varifrån hade Eva fått sin kunskap om trädet som stod mitt i lustgården?
7 När Eva talade om ”det träd som står mitt i lustgården”, menade hon trädet för kunskap om gott och ont. Men hur hade Eva fått kunskap om detta träd? Det måste ha varit så att Adam, såsom Guds språkrör, hade talat om det för henne. Innan Eva skapades, medan Adam ännu var ensam, sade Gud till honom: ”Av varje träd i lustgården får du äta dig mätt. Men vad angår trädet för kunskap om gott och ont, får du inte äta därav, ty på den dag du äter därav skall du oundvikligen dö.” (1 Moseboken 2:16, 17, NW) Enligt Eva hade Gud också sagt att de inte fick röra vid det förbjudna trädet. Eva var alltså inte okunnig om straffet för olydnad mot Guds lag. Det var döden.
8. Vad utvisar om den osedde frågeställaren helt enkelt frågade för att få reda på hur det förhöll sig?
8 Om den osedde talaren bakom ormen hade frågat bara för att få reda på hur det förhöll sig, skulle han ha avslutat samtalet, när han fått reda på detta. Det omtalas inte huruvida ormen vid detta tillfälle befann sig mitt i lustgården, där det förbjudna trädet stod, och inte heller huruvida ormen befann sig på marken eller uppe i trädet. Men vi vet att samtalet rörde sig om detta ”träd som står mitt i lustgården”.
9, 10. Hur gjorde den osedde talaren bakom ormen sig själv till en lögnare, en djävul, en Satan?
9 Hur kunde en ringa orm veta eller ha myndighet att säga det som Eva nu hörde sägas? ”Då sade ormen till kvinnan: ’Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån, vad gott och ont är.’” — 1 Moseboken 3:4, 5.
10 Denne osedde talare bakom den synliga ormen gjorde sig nu till en lögnare, eftersom han motsade Jehova Gud. När den osedde talaren respektlöst förklarade att Gud hade orätta motiv till att förbjuda Adam och Eva att äta av trädet för kunskap om gott och ont, gjorde han sig själv till en baktalare, en djävul, gentemot Jehova Gud. Han var inte kärleksfullt intresserad av evigt liv för Eva, utan smidde ränker för att vålla hennes död. Han försökte i själva verket avlägsna fruktan för döden från henne, inte döden för hans hand, utan döden för Jehova Guds hand för att hon medvetet brutit mot hans befallning. Den osedde talaren försatte sig själv i motstånd mot Gud och gjorde sig därigenom till Satan, som betyder motståndare. Han var intresserad av att få någon annan att motstå Gud och av att ställa någon annan på Satans sida. Vi vet vem det i verkligheten var som uttalade denna lögn och gjorde sig skyldig till detta baktaleri. Det var inte någon orm!
11. Hur visade Eva nu bristande lojalitet mot Gud och bristande respekt för sin äkta man, så att hon lät sig frestas?
11 Olyckligtvis ifrågasatte inte Eva detta lögnaktiga baktaleri. Hon trädde inte kärleksfullt och lojalt upp till försvar för sin himmelske Fader. Hon erkände inte vid detta tillfälle sin äkta mans, Adams, ledarskap över henne och gick inte till honom för att fråga om han godkände att hon handlade själviskt i denna situation eller inte. Han kunde ha avslöjat bedrägeriet. Men Eva lät sig grundligt bedras. Hon närde den orätta tanke som överbringats till henne av en lögnare, baktalare och motståndare till Gud, hennes himmelske Fader. Hon lät sin fruktan för det förskräckliga straffet för olydnad utplånas. Hon lät ett själviskt begär börja utvecklas i hennes hjärta. Hon lät sig lockas och förledas av detta begär. Gud hade sagt att det skulle vara något ont för Adam och henne att äta av den förbjudna frukten, men hon beslöt att själv avgöra vad som var ont och vad som var gott. Hon beslöt sig alltså för att bevisa att hennes himmelske Fader och Gud var en lögnare. När Eva nu tänkte på trädet, tycktes det henne mycket tilldragande.
12. Vad blev Eva genom att äta den förbjudna frukten utan att hon hade någon ursäkt för sitt handlingssätt?
12 ”Följaktligen såg kvinnan att trädets frukt var god till föda och att det för ögonen tedde sig värt att längta efter, ja, trädet var åtråvärt att se på. Så började hon ta av dess frukt och äta den.” (1 Moseboken 3:6, NW) På detta sätt blev hon en överträderska gentemot Gud, en synderska. Det var ingen ursäkt för henne att hon blev grundligt bedragen. Hon förlorade sin moraliska fullkomlighet.
13. Vad underlät Adam att göra genom att äta av frukten, och vilken verkan fick detta på honom?
13 Hennes äkta man var inte där för att hindra hennes självsvåldiga handling. När hon träffade honom nästa gång, måste hon använda övertalning för att få honom att äta, eftersom han på intet sätt blev bedragen. Han valde inte att bevisa att den som talade genom ormen var en lögnare och att därigenom hävda och rättfärdiga Jehova Gud såsom den som utövar sin universella suveränitet på ett rättfärdigt, gagneligt sätt. Vad hände då, när Adam förenade sig med Eva i överträdelse? I 1 Moseboken 3:6, 7 (NW) läser vi:
”Efteråt gav hon något också åt sin man, då han var med henne, och han började äta den. Då blev bådas ögon öppnade, och de började inse att de var nakna. Fördenskull sydde de ihop fikonlöv åt sig till att skyla sina länder.”
14. Vad fick Adam och Eva att domfälla sig själva innan Gud gjorde det, och hur handlade de när han närmade sig?
14 De hade nu blivit ”såsom Gud” och förstod ”vad gott och ont är” därigenom att de inte längre godtog de normer för gott och ont som uppställts av Jehova Gud, utan själva hade gjort sig till domare över vad som var gott och vad som var ont. Trots detta började deras samveten besvära dem. De kände sig blottade och behövde något att skyla sig med. Deras kroppsliga nakenhet var inte längre något rent, oskyldigt tillstånd i deras ögon, i vilket de kunde visa sig för Jehova Gud. De började därför sy något att skyla sina könsdelar med, som Gud hade gett dem för det ärbara uppsåtet att fortplanta sin art. Under sina egna samvetens domfällande vittnesmål domfällde de alltså sig själva, redan innan den suveräne Herren Jehova gjorde det. Vi läser följaktligen:
”Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: ’Var är du?’ Han svarade: ’Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.’ Då sade han: ’Vem har låtit dig förstå, att du är naken? Har du icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?’” — 1 Moseboken 3:8—11.
15. a) Vad visar att det inte fanns någon ånger hos Adam och Eva? b) Vad sade Gud därefter till ormen?
15 Låt oss nu lägga märke till att Adam och Eva inte säger något som tyder på ånger från deras sida, utan att de i stället försöker urskulda sig: Någon annan bar skulden. ”Mannen svarade: ’Kvinnan, som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.’ Då sade HERREN Gud till kvinnan: ’Vad är det du har gjort!’ Kvinnan svarade: ’Ormen bedrog mig, så att jag åt.’” (1 Moseboken 3:12, 13) Men ursäkter kunde inte frita dessa uppsåtliga överträdare från deras synd. Hur förhöll det sig då med ormen?
”Då sade HERREN Gud till ormen: ’Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.’” — 1 Moseboken 3:14, 15.
16, 17. a) Vem gällde i verkligheten Guds ord till ormen? b) Vad liknade en skribent i det första århundradet denna förnedring vid?
16 Detta var inte en förbannelse över ormarnas hela familj. Det föreföll som om Guds ord var riktade till just denna bokstavliga orm, men han visste att den bara hade blivit tvingad att tjäna som ett redskap åt ett övermänskligt, osynligt andeväsen, som dittills hade varit en lydig himmelsk son till Gud. Också denne hade låtit sig lockas och förledas av ett begär av själviskt slag. Det var ett begär efter suveränitet över människosläktet, oberoende av Jehovas universella suveränitet. Han hade låtit detta begär slå rot i sitt hjärta och hade odlat det, tills det blev fruktsamt och frambringade överträdelse, uppror mot den suveräne Herren Jehova. Denne ande, som blev en överträdare, gjorde sig därvid till en lögnare, baktalare eller djävul och en motståndare eller Satan, just där i det ljuvliga paradiset.
17 Gud förnedrade denne nyblivne lögnare, djävul, Satan, vilket antyds av den förnedring som han uttalade över den missbrukade ormen. En bibelskribent i det första århundradet liknar denna förnedring vid att Satan blev kastad i ”tartaros”, ett förkastat tillstånd av andligt mörker utan någon upplysning från Gud. — 2 Petrus 2:4, NW.
GUDS SMORDE FÖRUTSAGD
18. Vad för något nytt tillkännagavs nu, och vilka utmärkande drag kännetecknade detta?
18 Jehova Gud utformade nu ett nytt uppsåt, och han tillkännagav detta. Lögnaren Satan, djävulen, hade uppstått, och det blev nu Guds uppsåt att uppresa en Smord, en Maschiʹach (Messias), enligt Adams språk. (Daniel 9:25) Gud talade om denne Smorde, denne Messias, såsom ”kvinnans säd”. Gud skulle sätta fiendskap mellan denne Smorde och Satan, djävulen, som nu symboliserades av ormen. Denna fiendskap skulle också utsträckas till att råda mellan den Smorde och den store ormens ”säd”.
19. a) Vilken strid skulle denna ”fiendskap” resultera i? b) Varför måste den Smorde i Jehovas uppsåt vara himmelsk?
19 Den förutsagda fiendskapen skulle resultera i en strid som skulle få smärtsamma verkningar, men den skulle sluta med seger för ”kvinnans säd”. Likt en orm, som hugger i hälen (1 Moseboken 49:17), skulle den store ormen Satan, djävulen, tillfoga kvinnans ”säd” en skada i hälen. Denna hälskada skulle inte visa sig vara dödsbringande. Den skulle bli helad, så att kvinnans ”säd” kunde krossa den store ormens huvud med dödlig utgång för honom. På så sätt skulle den store ormen förgås och hans ”säd” tillsammans med honom. En viktig sak att lägga märke till i förbindelse med denna strid är följande: För att kvinnans ”säd” skulle kunna krossa den store ormens Satans, djävulens, huvud måste kvinnans ”säd” vara ett himmelskt andeväsen, inte blott och bart en mänsklig son till en kvinna på jorden. Varför det? Därför att den store ormen är ett övermänskligt andeväsen, en upprorisk himmelsk son till Gud. En blott och bart mänsklig ”säd” till en jordisk kvinna skulle inte vara mäktig nog att förgöra den osynlige Satan, djävulen, i andevärlden. Den Smorde i Jehovas uppsåt måste alltså vara en himmelsk Messias.
20. Vem är då ”kvinnan” i 1 Moseboken 3:15?
20 Men hur förhåller det sig då med ”kvinnan”, vars ”säd” den Smorde eller Messias är? Också hon måste vara himmelsk. Precis som den orm som blev dömd till att få huvudet krossat inte var den bokstavliga orm som blivit använd till att bedra Eva, så var inte heller ”kvinnan” i Jehovas profetia i 1 Moseboken 3:15 någon bokstavlig kvinna på jorden. Eva hade personligen överträtt Guds lag, och hon förledde sin äkta man Adam till överträdelse. Hon var därför inte värdig att själv bli mor till den utlovade ”säden”. ”Kvinnan” i Guds profetia måste vara en symbolisk kvinna. Det är precis som när Jehova talar om att hans utvalda folk är hans hustru, hans kvinna, och säger till dem: ”Omvänden eder, I avfälliga barn! säger Herren, ty jag är eder äkta man.” (Jeremia 3:14; 31:32; 1878 års sv. övers.) På liknande sätt är Guds himmelska organisation av heliga änglar som en hustru åt Jehova Gud, och hon är ”sädens” himmelska moder. Hon är ”kvinnan”. Det är mellan denna ”kvinna” och ormen som Gud sätter fiendskap.
DET URSPRUNGLIGA UPPSÅTET SKALL INTE MISSLYCKAS
21. Skulle Guds ursprungliga uppsåt beträffande jorden nu misslyckas på grund av att det uppstått överträdelse?
21 Men hur förhåller det sig då med Guds uppsåt beträffande jorden, som han tillkännagav för Adam och Eva vid slutet av den sjätte ”skapelsedagen”? Skulle det nu misslyckas på grund av Evas och Adams överträdelse, som betydde att de gjort sig förtjänta av att dö? Detta ursprungliga uppsåt innebar att jordens hela yta skulle bli ett paradis befolkat av avkomlingarna till det första, ursprungliga människoparet på jorden, Adam och Eva. Misslyckande är något som helt enkelt inte kan inträffa när det gäller Guds tillkännagivna uppsåt. Ingen Satan, djävulen, kan få Guds uppsåt att misslyckas till vanära för honom. Att Guds ursprungliga uppsåt skulle gå vidare mot sin triumferande fullbordan framgår av vad Jehova Gud, den suveräne domaren, nu sade till kvinnan Eva.
22. a) Genom vilka skulle jorden fortsätta att befolkas? b) Var det rimligt att tro att krossandet av ormens huvud skulle bli till gagn för mänskligheten?
22 ”Och till kvinnan sade han: ’Jag skall låta dig utstå mycken vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda över dig.’” (1 Moseboken 3:16) Detta innebar att detta ursprungliga människopar skulle tillåtas frambringa ytterligare invånare på jorden. Detta har fortsatt ända till dags dato, och i denna tid talas det oroväckande om en ”befolkningsexplosion”. Eftersom den store ormen Satan, djävulen, var orsak till att döden kom över det första människoparets alla avkomlingar, skulle uppenbarligen krossandet av denne store orms ”huvud” bli till gagn för dessa avkomlingar, som hade tillfogats skada genom hans överträdelse. Men hur skulle detta gå till? Det var något som Jehova Gud skulle klargöra i sinom tid. Det skulle verka till framgång för hans ursprungliga uppsåt.
23—25. a) När uttalades dödsdomen över Adam på grund av hans överträdelse? b) På vilket sätt kunde alltså Adam sägas ha dött på den dag då han åt av den förbjudna frukten, och hur förhöll det sig med hans avkomlingar?
23 Nu var det till slut mannens tur, den tredje i ordningen av överträdarna. Gud hade talat om för honom att på den dag då han åt av den förbjudna frukten skulle han oundvikligen dö. (1 Moseboken 2:17) För att Adams hustru Eva skulle kunna föda barn med smärta måste han leva vidare som hennes man och bli far till hennes barn. Hur gick då det i uppfyllelse som Gud hade varnat honom för?
24 Detta klargörs i 1 Moseboken 3:17—19: ”Och till Adam sade han: ’Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd, om vilket jag hade bjudit dig och sagt: ”Du skall icke äta därav”, därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.’” Med dessa domsord uttalade Jehova Gud dödsdomen över överträdaren, och detta innan den dag hade gått till ända på vilken Adam begick överträdelsen.
25 Rättsligt sett, från Guds ståndpunkt sett, dog Adam just den dagen, och det gjorde också Eva, hans överträderska till hustru. De hade båda gått miste om möjligheten och utsikten att få leva för evigt i lycka i det ljuvliga paradiset. Adam var nu död i sin egen överträdelse. Han kunde hädanefter endast vidarebefordra till sina avkomlingar genom Eva en tillvaro som var underkastad död och fördömelse på grund av den mänskliga ofullkomlighet de fick i arv. Alla hans avkomlingar skulle bli tvungna att instämma i det uttalande som psalmisten David gjorde tusentals år längre fram i tiden: ”Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig.” (Psalm 51:7) Gud kan rikta samma ord till hela den syndiga mänskligheten som han riktade till sitt utvalda folk: ”Din förste fader syndade.” (Jesaja 43:27, Åk) Hela mänskligheten dog i Adam på den dag då den högste domaren uttalade sin dom över honom på grund av hans synd. Sedan Adam fått sin dom var döden något ofrånkomligt för honom.
26. Hur kan det sägas att Adam dog på den dag då han begick överträdelsen, också när man betraktar en ”dag” såsom tusen år, och vad upphörde han att vara?
26 Det heter mycket passande i ”boken med Adams historia”: ”Han [blev] fader till söner och döttrar. Så uppgick alla Adams dagar, som han levde, till nio hundra trettio år, och han dog.” (1 Moseboken 5:1—5, NW) Han levde sjuttio år mindre än tusen år. Ingen av hans avkomlingar har levat så länge som tusen år. Den äldste, Metusela, levde endast i nio hundra sextionio år. (1 Moseboken 5:27) Även från Guds ståndpunkt att tusen år är såsom en dag dog Adam inom den första tusenårsdagen av människans tillvaro. Vart kom han när han dog? Inte ens hans ”själ” (nefʹesch) hade hämtats från himmelen, och han återvände därför inte dit. Han återvände till jordens stoft, ty, som Gud sade, därifrån var han tagen. Han upphörde då att vara en ”levande själ”. (1 Moseboken 2:7, NW) Han upphörde att finnas till. När hans hustru Eva dog, upphörde också hon att vara en ”levande själ”. Det fanns ingen själ som skulle fortsätta att leva i all evighet, i enlighet med den babyloniska religiösa mytologin.
PARADISET GÅR FÖRLORAT
27. Vilken del av jorden gällde den förbannelse som uttalades över marken, och vad betydde det för Adam och Eva att Adam skulle bruka marken, som blivit förbannad?
27 Ordalydelsen i Guds dom över Adam, i synnerhet orden om att ”marken” skulle vara ”förbannad”, innebar att Adam skulle gå miste om paradiset. Så blev det också. Paradiset blev inte förbannat på grund av Evas och Adams överträdelse; det fortsatte att vara ett livets hemvist, eftersom ”livets träd” fortfarande stod där. I 1 Moseboken 3:20—24 läser vi:
”Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande. Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn och satte på dem. Och HERREN Gud sade: ’Se, mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår, vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta och så leva evinnerligen.’ Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd.”
28. Varför var liv till obestämd tid inte längre möjligt för Adam?
28 Jehova Gud, som äger dödens makt, förpassade mannen till en plats varifrån han inte kunde komma åt livets träd, och han gjorde detta i avsikt att verkställa dödsstraffet på Adam. Adams hustru följde med sin man för att bli mor åt hans barn. Skildringen visar inte om Gud också drev ut den orm som hade blivit använd till att fresta Eva. Liv till obestämd tid var inte längre möjligt för Adam och Eva.
29. a) Hur satte nu Gud ”fiendskap” mellan ”kvinnan” och ”ormen”? b) Hur inverkade Guds tillkännagivna uppsåt på hans ursprungliga uppsåt med jorden, och varför kan vi nu glädja oss?
29 Det finns inget som tyder på att Eva utanför Edens lustgård uppfostrade sina söner till att hata ormar. Men Guds himmelska organisation av heliga änglar, den sanna ”kvinna” som avsågs i Guds profetia i 1 Moseboken 3:15, började omedelbart att hata den store ormen Satan, djävulen. Kärlek till Jehova Gud såsom hennes himmelske äkta man drev den kvinnolika organisationen att göra detta. Gud satte i sanning fiendskap mellan sin ”kvinna” och den store ormen. När hon skulle komma att frambringa den ”säd” som skulle krossa den store ormens huvud låg förborgat i Jehova Guds uppsåt. Han hade nu utformat sitt uppsåt i förbindelse med sin Smorde, sin Messias, och hade gjort detta faktum känt för både himmel och jord, vilket inträffade för nästan sex tusen år sedan. Det har gått tidsåldrar sedan dess. Detta ytterligare uppsåt bestyrkte Guds ursprungliga uppsåt beträffande en paradisisk jord och säkerställde dess förverkligande. Den oföränderlige Guden håller fortfarande fast vid detta tillkännagivna uppsåt i förbindelse med sin Smorde, sin Messias. Vi kan storligen glädja oss åt att detta uppsåt nu triumferar till människans bästa.
[Frågor]
