Kapitel 11

Guds eviga uppsåts Messias

1. När inträffade det en pånyttfödelse av ett land och en nation?

UPPSTÅNDELSE för en stad som hade legat död i ruiner i sjuttio år — år 537 f.v.t! Staden var Jerusalem, som hade blivit förstörd av babylonierna år 607 f.v.t. När denna heliga stad reste sig ur stoftet, inträffade en pånyttfödelse av Juda land, ja, en pånyttfödelse av en nation, Jehova Guds återförda folk. (Jesaja 66:8) Det var något förunderligt i alla iakttagares ögon.

2. a) Vilket smort redskap åt Jehova skulle komma tidigare än den utlovade Messias? b) Hur gick sjuttio år av landsförvisning till ända trots att Babylon föll år 539 f.v.t.?

² I samband med denna nations återuppståndelse upplivades på nytt förhoppningarna om att den utlovade Messias skulle komma. (Hesekiel 37:1—14) Redan under de sjuttio år då folket i Juda rike befann sig i landsförvisning i landet Babylon fick de upplysningar om den fastställda tiden för Messias’ ankomst. Denne Messias skulle vara någon senare än den persiske erövraren Cyrus den store, om vilken profeten Jesaja hade blivit inspirerad att säga: ”Så säger HERREN till sin smorde [hebreiska: maschiʹach], till Kores [Cyrus] som jag har fattat vid hans högra hand, då jag nu vill slå ned folken inför honom och lösa svärdet från konungarnas länd, då jag vill öppna dörrarna för honom, så att inga portar mer äro stängda.” (Jesaja 45:1) Cyrus hade kommit som Jehovas smorda redskap och tågat igenom portarna i de höga murar som omgav staden Babylon och hade störtat dess imperiehärskare Belsassar, Nabonids son, från tronen och dödat honom. Detta var år 539 f.v.t. Men Cyrus frigav inte omedelbart de landsförvista israeliterna. Han övertog konungadömet över Babylon och höll judarna fångna i ytterligare omkring två år, till år 537 f.v.t. På så sätt gick sjuttio år till ända!

3. Hur länge hade det ödelagda Juda land sabbat?

 ³ Detta var precis vad som hade blivit förutsagt i Jeremia 25:11. Och i 2 Krönikeboken 36:20, 21 finner vi en historisk skildring av detta, som lyder: ”Och dem som hade undsluppit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blevo tjänare åt honom och åt hans söner, till dess att perserna kommo till väldet — för att HERRENS ord genom Jeremias mun skulle uppfyllas — alltså till dess att landet [Juda] hade fått gottgörelse för sina sabbater. Ty medan det låg öde, hade det sabbat — till dess att sjuttio år hade gått till ända” — från år 607 f.v.t. till år 537 f.v.t.

4. a) När räknade Daniel med att slutet på den judiska landsförvisningen skulle komma? b) Vilka upplysningar gav Gabriel Daniel om tiden för Messias’ ankomst?

⁴ Bland de landsförvista judarna i Babylon befann sig profeten Daniel. På grundval av Jeremias inspirerade skrifter förväntade inte Daniel att judarna skulle bli frigivna ur landsförvisningen förrän de sjuttio år hade gått till ända under vilka Jerusalem skulle ligga öde och hålla sabbat. (Daniel 9:1, 2) Daniel lade därför fram denna sak i bön under det första året av den nya, medo-persiska regimen över det babyloniska imperiet. Det var då Jehovas ängel Gabriel anlände och gav Daniel följande upplysningar om tiden för Messias’ ankomst:

”Sjuttio veckor [årsveckor, Moffatt] äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad, innan en gräns sättes för överträdelsen och synderna få en ände och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhavd och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom bliver smord.

Så vet nu och förstå: Från den tid, då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste, kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall det åter byggas upp [äro sju veckor och sextiotvå veckor; då skall det åter uppbyggas, Myrberg] med sina gator och sina vallgravar, om ock i tider av trångmål.

Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras, utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen skall en anryckande furstes folk förstöra; men själv skall denne få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid vara; förödelse är oryggligt besluten.

Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka, och för en halv vecka [mitt i veckan, Myrberg] skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring  och oryggligt besluten straffdom utgjuter sig över förödaren.” — Daniel 9:24—27.

DEN SJUNDE SKAPELSEDAGENS ”MORGON” BÖRJAR ÅR 526 F.V.T.

5. Hur räknar man ut när de sju plus de sextiotvå ”årsveckorna” slutade?

⁵ Den första hälften eller ”kvällsperioden” av Guds sjunde ”skapelsedag” slutade nu, 3.500 år efter Adams och Evas skapelse. Denna ”skapelsedags” morgon skulle börja år 526 f.v.t. Alltifrån den tiden skulle situationen ljusna med avseende på Guds uppsåt och för hans folk. Enligt Daniels profetia skulle sjuttio ”årsveckor” (som uppgick till sammanlagt 490 år) räknas från en viss händelse i förbindelse med återuppbyggandet av den uppståndna staden Jerusalem. Sju årsveckor plus sextiotvå årsveckor skulle omfatta sammanlagt 483 år till dess att den Smorde (hebreiska: Maschiʹach) skulle komma. Räknat från den tidpunkt då den judiske ståthållaren Nehemja åter byggde upp Jerusalems murar skulle dessa sextionio ”årsveckor” löpa ut under första hälften av det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Räknat från kung Artasastas tjugonde regeringsår (455 f.v.t.), det år då Nehemja åter byggde upp dessa murar, skulle de 483 åren löpa ut år 29 enligt den vanliga tideräkningen. (Nehemja 2:1—18) Detta var omkring fyrtioett år innan Jerusalem förstördes för andra gången, denna gång av romarna. Inträffade det något historiskt år 29 v.t?

6. Hur störtades det persiska imperiet, och i hur kom Alexandria i Egypten att spela en roll i judarnas liv?

⁶ Både det första århundradet v.t. och det första århundradet f.v.t. var kritiska år för israeliterna i Palestina. På 300-talet f.v.t. hade herraväldet över de återförda israeliterna eller judarna övergått från den persiske härskaren till det grekiska imperiet till följd av macedoniern Alexander den stores erövringar. År 332 f.v.t. fick han herraväldet över Palestina och lämnade Jerusalem orört. Därefter störtade han den persiske härskaren och upprättade det grekiska världsväldet, det femte i bibelns historiska skildring. Samma år befallde Alexander att man skulle bygga staden Alexandria i det erövrade Egypten. Detta blev en blomstrande stad, och en stor judisk befolkning växte fram där. Dess medlemmar kom att tala den allmänna grekiskan, som nu hade  blivit ett internationellt känt och använt språk till följd av Alexanders erövringar. De önskade också få kunskap i bibeln.

7. Hur kom den grekiska Septuagintaöversättningen till, och hur lyder Daniel 9:25, 26 enligt denna översättning?

⁷ Under det följande århundradet, omkring år 280 f.v.t., grep de sig därför verket an att översätta sina heliga inspirerade skrifter, från Första Moseboken till Malaki, till sin egen allmänt talade grekiska. Denna översättning fullbordades i det första århundradet f.v.t. och kom att kallas ”den grekiska Septuagintaöversättningen”. På grund av att denna grekiska talades så allmänt också under det romerska imperiets första århundraden kunde denna översättning av judarna i Alexandria användas i internationell skala. Den återgav troget den hebreiska bibeltexten. Den grekiska översättningen av Daniel 9:25, 26, som handlar om Messias (Maschiʹach), lyder till exempel (enligt Bagsters engelska översättning):

”Och du skall veta och förstå att från det att befallningen går ut om svaret och om uppbyggandet av Jerusalem intill Kristus, fursten, skall det vara sju veckor, och sextiotvå veckor: och då skall tiden återkomma, och gatan skall byggas, och muren, och tiderna skall vara förbi. Och efter de sextiotvå veckorna skall den smorde förintas, och i honom är ingen dom: ...”

8. a) Hur kom Jerusalem under romerskt herravälde och blev längre fram förstört? b) Under hur lång tid har judarna inte haft något tempel i Jerusalem eller inte erkänt att någon profet har blivit sänd från Gud?

⁸ Den allmänna grekiskan fortsatte att vara den forntida världens internationella språk också efter det att det grekiska världsväldet föll för det romerska världsväldet i det första århundradet f.v.t. Den ena flygeln av mackabéerna, som konkurrerade om makten i Jerusalem, vädjade till Rom om hjälp mot den andra flygeln, och år 63 f.v.t. invaderade därför den romerske härföraren Pompejus Jerusalem och tog herraväldet över staden. På så sätt kom Palestina under romerskt herravälde. År 40 f.v.t. återvann judarna konungadömet. Men år 37 f.v.t. angrep Herodes den store, en avkomling av Esau eller Edom, Jerusalem och intog staden och började härska som kung, utnämnd därtill av Rom. I det första århundradet v.t. gjorde judarna på nytt uppror mot Rom, år 66 v.t., men deras kortvariga självständighet nådde sitt slut år 70 v.t. i och med att Jerusalem och dess praktfulla tempel, som Herodes den store hade återuppbyggt, lades i ruiner.  Sedan dess, eller i mer än nitton hundra år, har judarna inte haft något tempel i Jerusalem, inte ens sedan republiken Israel upprättades år 1948. Dessutom erkänner inte israelerna att någon profet har blivit sänd från Gud sedan profeten Malaki på 400-talet f.v.t., eller sedan mer än 2.400 år tillbaka. Är inte detta egendomligt? Vad är det som är fel?

UPPFYLLELSEN AV BIBELNS PROFETIOR BRINGAR KLARHET I FÖRHÅLLANDENA

9. Vilken annan betydelsefull stad blev återställd år 537 f.v.t., då Jerusalem återupprättades?

⁹ När det forntida Jerusalem återupprättades år 537 f.v.t., blev också en annan stad återställd i Juda land — Betlehem. I Nehemja 7:5—26 berättar Jerusalems ståthållare om den kvarleva av judar som återvände till sitt hemland år 537 f.v.t. Han säger:

”Då fann jag släktförteckningen över dem som först hade dragit upp, och jag fann däri så skrivet:

’Dessa voro de män från hövdingdömet, som drogo upp ur den landsflykt och fångenskap, till vilken de hade blivit bortförda av Nebukadnessar, konungen i Babel, och som vände tillbaka till Jerusalem och till Juda, var och en till sin stad, i det att de följde med Serubbabel, Jesua [grekiska Septuaginta: Jesus], Nehemja. ... Detta var antalet män av Israels meniga folk: ... männen från Bet-Lehem och Netofa: ett hundra åttioåtta; ...’” — Se även Esra 2:21.

10. a) Vilken profetia kunde därigenom gå i uppfyllelse i Betlehem? b) Varför skulle det inte vara otroligt att den utlovade födelsen där skulle kungöras av änglar?

¹⁰ På så sätt kom alltså staden Betlehem, ”Davids stad”, återigen att existera, så att den messianska profetian i Mika 5:2 kunde gå i uppfyllelse på den. Eftersom allt självständigt mänskligt liv alltifrån Kain och Abel börjar vid födelsen, får Mikas profetia oss att spana efter en viss födelse i det återuppbyggda Betlehem. Det måste vara en förutsagd födelse. När Isak, Abrahams och Saras son, skulle födas genom ett underverk, besökte tre änglar från Gud detta par och tillkännagav att födelsen skulle ske följande år. Den ängel som hade ledningen sade: ”Är då något så underbart, att HERREN [Jehova] icke skulle förmå det?” (1 Moseboken 18:1—14) Flera hundra år därefter, när Simson, den fysiskt starkaste man som någonsin levat på jorden, skulle födas åt en dittills ofruktsam israelitiska, visade sig Guds  ängel först för den blivande modern och därefter för både henne och hennes barnlöse äkta man för att tillkännage den stundande födelsen av en framträdande domare i Israel. (Domarboken 13:1—20) Skulle då någon kunna anse det egendomligt, otroligt, att det som skulle bli den viktigaste av alla födelser bland människor, Messias’ mirakulösa födelse, skulle kungöras för människor av änglar från himmelen?

11. Varifrån skulle den som blev utvald för den messianska uppgiften på jorden komma, enligt vad som sägs i 1 Moseboken 3:15?

¹¹ Enligt Jehovas profetia i 1 Moseboken 3:15 skulle den ”säd” som skulle krossa ormens huvud på ett dödsbringande sätt komma från Guds himmelska ”kvinna”, dvs. hans hustrulika organisation av heliga, himmelska ”den sanne Gudens söner”. Från denna organisation kunde Gud utvälja en speciell andeson för denna messianska uppgift på jorden.

12. Vilka frågor uppstår nu beträffande den flicka som skulle bli Messias’ mänskliga mor, och vilka frågor uppstår beträffande hennes äkta man?

¹² Vad var denne gynnade sons namn? En intressant fråga! Men det skulle behövas en mänsklig mor för att denne utvalde skulle kunna födas in i den mänskliga familjen i Betlehem i Juda land. Hon måste inte endast vara av Juda stam, utan måste också vara en avkomling av kung David, så att hon genom sin köttsliga härstamning var i stånd att förmedla rätten till Davids rike. Vilken flicka, som var född i Betlehem i Juda, fyllde dessa krav? Och hur förhöll det sig med en mänsklig äkta man åt henne, som också var av Davids kungliga släktlinje? Och skulle änglarna kungöra denna födelse av en person som var förmer än Isak? Den historiska skildringen, som skrivits av personliga vänner till flickan, besvarar dessa viktiga frågor.

13, 14. a) Var fanns den lämpliga judiska jungfrun? b) Vad sade ängeln Gabriel, sedan han hade hälsat henne?

¹³ Man hade nu kommit fram till slutet av det första århundradet före den vanliga tideräkningen. Herodes den store, Antipatros II:s son, var fortfarande kung i Jerusalem. Eli, en man i Davids släktlinje, hade flyttat norrut från Betlehem i provinsen Judeen till Nasaret i provinsen Galileen. Där växte en av hans döttrar vid namn Mirjam (hebreiska) eller Mariam (grekiska, även Maria) upp till giftasvuxen ålder. Hon blev trolovad för äktenskap  med en man i Davids kungliga släktlinje. Han hette Josef och var timmerman i Nasaret men var född i Betlehem. Maria blev alltså förpliktad att bevara sin jungfrudom. Men flera månader före bröllopsnatten hände något märkligt. En ängel, som presenterade sig som Gabriel, visade sig för henne. Sedan han hälsat henne, sade han:

¹⁴ ”Frukta inte, Maria, ty du har funnit ynnest hos Gud; och se, du kommer att bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus [hebreiska: Jesua]. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son; och Jehova Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt härska som konung över Jakobs hus, och hans rike skall inte få något slut.” — Lukas 1:26—33, NW.

15. a) Vilket förbund som ingåtts med David skulle uppfyllas genom Marias son? b) Vad innebar det att han var ”den Högstes Son”?

¹⁵ Enligt ängelns ord skulle Marias son verkligen vara den utlovade Messias. Han skulle få samma namn som den överstepräst som återvände tillsammans med Serubbabel från Babylon år 537 f.v.t., nämligen Jesua eller, på grekiska, Jesus. På grund av att han skulle födas av Maria skulle han kallas sin ”fader Davids” son. Jehova Gud skulle följaktligen ge honom kung Davids tron eller konungasäte. Liksom David skulle han härska som konung över ”Jakobs hus”, dvs. över hela Israel. Att han för evigt skulle härska som konung och att hans rike inte skulle ”få något slut” innebar att Jehova Gud genom honom skulle uppfylla det förbund som Jehova hade ingått med David om ett evigt rike. Jesus skulle alltså inte behöva någon efterträdare. (2 Samuelsboken 7:11—16) Men hur och varför kunde han kallas ”den Högstes Son”? Han skulle inte vara Gud den Högste, som är Jehova, utan skulle vara en Son till den Högste; men hur skulle detta ske?

16. Vad sade Gabriel till svar på Marias fråga om hur detta skulle ske?

¹⁶ Maria ställde själv följande fråga om detta: ”Hur skall detta ske, då jag ju inte har något umgänge med en man?” Gabriel svarade: ”Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig. Därför skall också det som blir fött kallas heligt, Guds Son. Och se, din släkting Elisabet har också själv blivit havande med en son, på sin ålderdom, och detta är sjätte månaden för henne, den så kallade ofruktsamma kvinnan;  ty för Gud kommer intet som han har gett till känna att vara en omöjlighet.” — Lukas 1:34—37, NW.

17. När ägde den mirakulösa befruktningen rum i Maria?

¹⁷ Visade sig det som där tillkännagavs för Maria vara en omöjlighet? Denna judiska jungfru var ett föredöme för oss i denna tid, därför att hon trodde att det inte skulle visa sig vara omöjligt för den högste Guden. Hon svarade alltså ängeln Gabriel: ”Se, Jehovas slavinna! Må det ske med mig enligt ditt tillkännagivande.” (Lukas 1:38, NW) När Maria godtog Guds vilja för henne, ägde utan tvivel befruktningen rum i henne, fastän hon ännu var jungfru. Helig ande kom över henne, och kraft från den högste Guden överskyggde henne. Hur åstadkoms därigenom en mirakulös befruktning?

18, 19. a) Varför innebar inte Marias havandeskap begynnelsen för en absolut ny varelse utan bakgrund? b) Vems son kunde det med rätta sägas vara?

¹⁸ I detta fall frambragtes inte en absolut ny levande varelse utan någon tidigare erfarenhet eller bakgrund, vilket eljest är fallet vid den mänskliga befruktningen genom en mänsklig far. Guds himmelska ”kvinna”. Guds kvinnolika himmelska organisation, måste tas med i beräkningen. Den ”säd” som omnämns i 1 Moseboken 3:15 måste i verkligheten komma från henne. Hon måste därför tillhandahålla en av sina andesöner för detta jordiska uppdrag, för att ”säden” skulle bli stungen i hälen av ormen.

¹⁹ Detta innebar inte att en av Guds himmelska andesöner måste bli sänd till att krypa in i den mikroskopiska äggcellen i Marias kropp och befrukta den för att den jungfruliga judiska flickan Maria skulle bli havande. Något sådant skulle vara orimligt, absurt! Det var i stället så att den allsmäktige Guden, den himmelske Fadern, genom sin heliga ande överförde sin utvalde himmelske sons livskraft från den osynliga andevärlden till äggcellen i Marias kropp och befruktade den. På detta sätt blev Maria gravid, och det barn som hon blev havande med var ”heligt”. Det var i sanning vad ängeln Gabriel kallade det, ”den Högstes Son”. — Lukas 1:32.

20. a) Vilken son av Guds himmelska organisation blev utvald? b) Hur sattes han i stånd att uppfylla orden i Jesaja 53:10?

²⁰ Vilken son utvalde då Gud till att födas som en fullkomlig mänsklig skapelse? Det var inte ängeln Gabriel. Det var ju denne  som materialiserade sig och visade sig för Maria och tillkännagav hennes kommande moderskap. Den Heliga skrift visar att det i stället var den som en ängel, när han talade till profeten Daniel, kallade ”eder furste”, ”den store fursten, som står såsom försvarare för dina landsmän”, nämligen Mikael. (Daniel 10:21; 12:1) Han hade fungerat som en furstlig övervakande ängel för Israels nation, och han var utan tvivel den ängel som visade sig för Mose i den brinnande törnbusken vid foten av berget Horeb på 1500-talet f.v.t. Han har med rätta kallats Mikael, överängeln. * Att han fick sin livskraft överförd till Marias äggcell genom den allsmäktige Gudens kraft, som överskyggde Maria, innebar att han, Mikael, försvann från himmelen. Genom att födas som en människa av den judiska jungfrun Maria skulle han bli en människosjäl. Detta satte honom i stånd att uppfylla orden i Jesaja 53:10 om Jehovas ”lidande tjänare”:

”Det behagade HERREN [Jehova] att slå honom med krankhet: om hans liv så bleve ett skuldoffer, då skulle han få se avkomlingar och länge leva, och HERRENS vilja [uppsåt, Melin] skulle genom honom hava framgång.”

ÖGONVITTNEN TILL DEN MIRAKULÖSA FÖDELSEN

21. Hur förklarades Marias havandeskap för Josef, och hur handlade denne därefter?

²¹ Så småningom blev den judiska jungfruns oväntade havandeskap uppenbart för andra i Nasaret. Marias fästman upptäckte saken och blev mycket bekymrad. Han bar sannerligen inte skulden för hennes havandeskap. Enligt den allmänna judiska uppfattningen där i Nasaret skulle man betvivla Marias mirakulösa befruktning; de judar som strikt höll fast vid Mose lag skulle döma henne till att stenas till döds såsom en äktenskapsbryterska som brutit mot sin trolovning med Josef. Vem kunde komma till Marias hjälp och rädda henne och hennes ofödda barn från döden genom stening? Vem kunde klargöra saken för Josef? Lyssna:

”Sedan Maria, hans moder, hade blivit trolovad med Josef, befanns hon, förrän de kommo tillsammans, vara havande av helig ande. Nu var Josef, hennes man, en rättsinnig man och ville icke  utsätta henne för vanära; därför beslöt han att hemligen skilja sig från henne. Men när han hade fått detta i sinnet, se, då visade sig i drömmen en Herrens ängel för honom och sade: ’Josef, Davids son, frukta icke att taga till dig Maria, din hustru; ty det som är avlat i henne är av helig ande. Och hon skall föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus [hebreiska: Jesua], ty han skall frälsa sitt folk ifrån deras synder.’

Allt detta har skett, för att det skulle fullbordas, som var sagt av Herren genom profeten, som sade: ’Se, jungfrun [enligt den grekiska Septuagintaöversättningen] skall bliva havande och föda en son, och man skall giva honom namnet Emmanuel’ (det betyder Gud med oss).

När Josef hade vaknat upp ur sömnen, gjorde han, såsom Herrens ängel hade befallt honom, och tog sin hustru till sig. Och han kände henne icke, förrän hon hade fött en son; och honom gav han namnet Jesus [Jesua].” — Matteus 1:18—25.

22. a) Vad framhöll Gabriel särskilt om Marias messianske son, när han talade till henne? b) Vilken annan uppgift framhöll ängeln för Josef att Marias son skulle ha?

²² Om man jämför vad Gabriel sade till Maria och vad ängeln i drömmen sade till Josef, lägger man märke till att Gabriel lade större eftertryck vid den uppgift som Messias skulle ha såsom en konung som härstammade från David, för att uppfylla Jehovas förbund med David om ett evigt rike. Den ängel som visade sig för Josef lade tonvikten på Messias’ uppgift som präst, såsom en som skulle bära och avlägsna synder. Denne ängel uppehöll sig vid det namn som skulle ges åt Messias, det namn som på hebreiska betyder ”Jehovas frälsning”. Messias skulle leva upp till sitt personnamn därigenom att han skulle ”frälsa sitt folk ifrån deras synder”. Detta stämmer överens med att Messias, Davids avkomling, skulle bli en ”präst till evig tid efter Melki-Sedeks sätt”. — Psalm 110:1—4.

23. Hur kom det sig att Jesu födelse inte ägde rum i Nasaret?

²³ Ägde födelsen rum i Nasaret, sedan Josef tagit Maria till sitt hem där? Nej, inte enligt vad som sägs i den inspirerade skildringen. Födelsen inträffade i Davids stad, Betlehem i Juda. Varför det? Ett kejserligt påbud från Rom medverkade till att profetian i Mika 5:2 om var Messias skulle födas gick i uppfyllelse. Skildringen lyder:

”Och det hände sig vid den tiden, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien. Då färdades alla, var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var  av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där, hände sig, att tiden var inne, då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.” — Lukas 2:1—7.

24, 25. Hur kan man på ett ungefär räkna ut vilket datum Jesus föddes?

²⁴ Månaden och dagen för födelsen anges inte, liksom Guds folks födelsedagar aldrig anges i den Heliga skrift.

²⁵ Det kan emellertid med goda skäl sägas att Marias förstfödde son Jesus inte, såsom det falskeligen påstås, föddes den 25 december och inte heller vid tiden för vinterhögtiden chanukkah (tempelinvigningens högtid), som började på tjugofemte dagen i månmånaden Kisleu. (Johannes 10:22) Enligt beräkningar som grundas på Daniel 9:24—27 beträffande Messias’ framträdande, hans offentliga verksamhet och avskärande föddes Jesus omkring fjortonde dagen i månmånaden Tischri. Detta var en dag innan den veckolånga sukkothögtiden (lövhyddohögtiden) började, under vilken judarna bodde utomhus i lövhyddor och herdarna var ute på fälten och vaktade sina hjordar under nattens väkter. (3 Moseboken 23:34—43; 4 Moseboken 29:12—38; 5 Moseboken 16:13—16) Eftersom Jesus levde i trettiotre och ett halvt år och dog på påskdagen år 33 v.t, eller den 14 Nisan det året, kan man räkna ut att hans födelsedag inträffade inemot början av hösten år 2 f.v.t., eller omkring den 14 Tischri det året.

26. Till vilka sändes Guds ängel för att kungöra Jesu födelse, och vilka himmelska följeslagare var med ängeln?

²⁶ Eftersom detta var den länge väntade Messias’ födelse, var det en alltför betydelsefull händelse för att den skulle få gå oförmärkt förbi, utan att det fanns några ögonvittnen till den. Gud såg till att det inte blev så genom att han sände sin ängel till att kungöra den mirakulösa jungfrufödseln. Men för vilka? För Herodes den store i hans kungliga palats bara tio kilometer längre norrut i Jerusalem? Eller för tempelfursten, översteprästen Joasar, som hade blivit utnämnd av kung Herodes? Inte alls. Med det nyfödda barnet Jesu säkerhet i tankarna sände Jehova sin ängel till ett antal män där på fälten nära Betlehem, vilka ägnade sig åt samma sysselsättning som David hade gjort i sin ungdom. Han lät inte någon så kallad ”Betlehems stjärna” framträda, så att alla kunde se den. Vi läser:

 ”Det fanns också där i trakten herdar som bodde utomhus och höll vakt om natten över sina hjordar. Och plötsligt stod Jehovas ängel hos dem, och Jehovas härlighet glänste omkring dem, och de blev mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem: ’Frukta inte, ty se, jag kungör för er goda nyheter om en stor glädje, som skall komma allt folket till del; ty i dag har en frälsare blivit född åt er, vilken är Kristus, Herren, i Davids stad. Och detta är ett tecken för er: ni skall finna ett spätt barn, lindat och liggande i en krubba.’ Och plötsligt fanns där tillsammans med ängeln en mängd av den himmelska härskaran, som prisade Gud och sade: ’Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor av godvilja.’” — Lukas 2:8—14, NW.

27. Vilka ord använde ängeln om den nyfödde Jesus, och varför var dessa ord passande?

²⁷ Ängeln kallade det nyfödda barnet, som låg i en krubba i Betlehem, en ”frälsare”, och detta var ett av skälen till att han fick namnet Jesua eller Jesus, som betyder ”Jehovas frälsning”. Detta barn skulle också bli Jehovas Smorde, Messias eller Kristus (grekiska). Han skulle också vara ”herre”, den som till och med kung David under inspiration profetiskt kallade ”min herre”. — Psalm 110:1.

28. Vem tillkom äran vid detta tillfälle, och för vilka var friden ämnad och likaså dessa ”goda nyheter om en stor glädje”?

²⁸ Endast den allsmäktige Guden kunde genom ett underverk frambringa ett barn med ett sådant uppdrag som Messias. Det var sannerligen på sin plats att en ”mängd av den himmelska härskaran” av änglar visade sig och tog del i att lovsjunga Gud! Denna mirakulösa födelse, som var viktigare än alla andra födelser bland människor, var ett kärleksfullt uttryck för hans godvilja gentemot människor som han godkänner. Sådana människor som äger Guds godvilja kunde känna frid i hjärta och sinne. Denna födelse skall ännu visa sig vara en orsak till ”stor glädje” för ”allt folket”. Änglarnas kungörande av denna födelse var i sanning goda nyheter, inte bara för himmelen, utan också för människor på jorden!

29. Hur blev herdarna ögonvittnen till Messias’ födelse?

²⁹ Ängeln hade underrättat herdarna om vilket det identifierande ”tecknet” skulle vara, och nu kunde de därför bli ögonvittnen till Messias’ födelse.

”När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: ’Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett och som Herren har kungjort för oss.’ Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef och barnet, som låg  i krubban. Och när de hade sett det, omtalade de, vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem. Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det hade blivit dem sagt.” — Lukas 2:15—20.

30. Vad skulle det betyda för oss själva, om vi förkastade dessa autentiska ”goda nyheter om en stor glädje”?

³⁰ Denna mirakulösa jungfrufödsel är alltså ingen myt. Den har omvittnats av himmelska änglar och har intygats av mänskliga ögonvittnen. Läkaren Lukas gjorde en personlig undersökning och samlade dessa viktiga upplysningar åt oss. (Lukas 1:1—4; Kolosserna 4:14) Vi skadar bara oss själva, om vi inte godtar detta autentiska vittnesbörd. Vi kommer endast att förbli olyckliga, om vi högdraget förkastar dessa ”goda nyheter om en stor glädje”.

31. När upptog Josef Jesus som sin fosterson, och när blev han renad tillsammans med barnets mor?

³¹ På åttonde dagen efter sin födelse blev barnet omskuret i köttet, precis som alla andra judiska pojkar som föddes under Mose lag. (Lukas 2:21; Galaterna 4:4, 5) Vid detta tillfälle visade Josef att han upptog Jesus som sitt fosterbarn. Han upptog inget utomäktenskapligt barn, utan skyddade Jesus mot den falska anklagelsen att han blivit född i otukt. På fyrtionde dagen efter Jesu födelse tog Josef och Maria med sig hennes förstfödde son till Jerusalem för att bära fram honom i templet inför Jehova och för att frambära ett reningsoffer för henne och för barnets adoptivfar. (Lukas 2:22—24; 3 Moseboken 12:1—8) Kung Herodes var inte medveten om allt detta.

32. a) Fick Maria några andra söner eller döttrar? b) Vilka rättigheter hade nu den adopterade Jesus Kristus i förbindelse med Davids avbrutna konungadöme?

³² I sinom tid hade Maria umgänge med sin äkta man Josef och födde barn åt honom. Skildringen visar att Josef fortsatte att leva tillsammans med Maria i åtminstone tolv år efter Jesu födelse. Detta gjorde det möjligt för honom att få barn med henne. Skildringen berättar om fyra söner, Jakob, Josef, Simon och Judas, och även om döttrar till Maria. Dessa blev halvbröder och halvsystrar till Jesus, hennes förstfödde son. (Lukas 2:41—52; Matteus 13:53—56; Markus 6:1—3; Apostlagärningarna 1:14) Men  eftersom Josef upptog Marias förstfödde son som sin egen, förmedlade han till Jesus den lagliga rätt som han hade till sin förfader Davids rike. Eftersom Jesus genom ett underverk blev Marias förstfödde son, ärvde han också på detta sätt efter köttet rätten till Davids då avbrutna konungadöme. Historikern Matteus kallar honom Messias i samband med hans fosterfar Josefs släkttavla: ”Detta är Jesu Kristi [hebreiska: Messias’], Davids sons, Abrahams sons, släkttavla.” — Matteus 1:1. Se Lukas 3:23—38, som visar Marias släktlinje.

33, 34. Varför lyckades inte kung Herodes döda Messias, och varför kom Jesus att kallas ”nasaré”?

³³ Jesu födelse, som inträffade kort innan kung Herodes den store dog, var inte några goda nyheter för denne edomeiske härskare i Jerusalem. Han fick inte sin uppmärksamhet riktad på denna födelse genom Jehovas ängel eller genom herdar från Betlehem, utan genom stjärnskådande astrologer från Österlandet, män under demonpåverkan, som fördöms i Mose lag. — 5 Moseboken 18:9—14; Jesaja 47:12—14; Daniel 2:27; 4:4; 5:7.

³⁴ Vid Herodes’ hov måste astrologerna först få profetian i Mika 5:2 framhållen för sig innan det där lysande föremålet, som de trodde var en ”stjärna”, ledde dem till Betlehem och till den plats där Jesus befann sig. Gud gav dem genom en dröm en gudomlig varning att inte återvända till den mordiske Herodes. För att inte bli gäckad i sina planer att döda Messias lät Herodes döda de gossar i Betlehem som var två år eller yngre, men Jesus undgick att bli dödad. Josef och Maria hade blivit varnade genom en ängel och hade tagit barnet med sig till Egypten. Herodes dog, och hans son Arkelaus efterträdde honom som kung i Judeen, där Betlehem låg. Jesus fördes därför inte tillbaka till Betlehem, utan fördes norrut till Nasaret i Galileen, där han växte upp. Det var därför han kom att kallas Jesus från Nasaret, inte Jesus från Betlehem. — Matteus 2:1—23; 21:11.

EN FÖRELÖPARE INTRODUCERAR MESSIAS

35. Genom vem skulle Messias introduceras, och vad predikade denne?

³⁵ Messias skulle introduceras för Israels nation genom en förelöpare, enligt vad som sades i profetian i Malaki 3:1. Detta visade sig vara den son som ängeln Gabriel sade skulle ges åt  prästen Sakarias och hans hustru Elisabet, som båda var komna till hög ålder, och Sakarias skulle ge sin son namnet Johannes. (Lukas 1:5—25, 57—80) Tidigt på våren år 29 v.t. i det femtonde året av kejsar Tiberius’ regering ”kom Guds tillkännagivande till Johannes, Sakarias’ son, i öknen. Så kom han in i hela landet omkring Jordan och predikade döpelse som symbol av sinnesändring till syndernas förlåtelse.” (Lukas 3:1—3, NW) Han predikade för dem som kom ut för att lyssna till honom och sade: ”Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära.” (Matteus 3:1, 2, NW) Denne predikare kom att kallas ”Johannes döparen”. — Markus 1:1—4.

36. När och varför begav sig Jesus till Johannes för att bli döpt, och vilket vittnesbörd från himmelen gavs som ett uttryck för godkännande av detta?

³⁶ Sedan Jesus i sex månader hade sett hur Johannes ägnade sig åt att predika och döpa, handlade han också själv. Han insåg att han skulle bli den jordiske representanten för detta ”himmelrike”. På hösten det året, 29 v.t., nådde Jesus trettio års ålder. Han slutade som timmerman där i Nasaret och lämnade sin mor där med hennes andra söner och hennes döttrar och gick för att söka upp sin förelöpare, Johannes. Han tänkte på kung Davids profetiska ord i Psalm 40:7—9. (Hebréerna 10:1—10) Han gick inte för att bli döpt som en symbol av sinnesändring till syndernas förlåtelse, utan för att bli döpt som symbol av att han framställde sig för att för all framtid göra det som var Guds vilja för honom. Hur visade Gud att han godtog honom? Vi läser:

”Därpå kom Jesus från Galileen till Jordan till Johannes för att bli döpt av honom. Men denne sökte hindra honom och sade: ’Det är jag som behöver döpas av dig, och kommer du till mig?’ Till svar sade Jesus till honom: ’Låt det ske denna gång, ty på det sättet är det lämpligt för oss att fullgöra allt som är rättfärdigt.’ Då hindrade han honom inte längre. När Jesus hade blivit döpt, steg han genast upp ur vattnet; och se, himlarna öppnades, och han såg Guds ande komma ned lik en duva och komma över honom. Se! Det kom också en röst från himlarna som sade: ’Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.’” — Matteus 3:13—17, NW.

37. Vad vittnade Johannes för sina lärjungar om vem Jesus var, och hur talade han om honom såsom ett syndoffer?

³⁷ Johannes döparen såg vad som hände och hörde den himmelske Faderns röst. Längre fram bar han vittnesbörd för sina lärjungar om vad han hade sett och hört Gud säga från himmelen,  och han vittnade och sade: ”Och jag har sett det, och jag har vittnat, att denne är Guds Son.” Johannes pekade också på den döpte Jesus och sade att han var den som skulle offras för mänsklighetens frälsning. Han sade: ”Se, Guds lamm, som borttager världens synd!” (Johannes 1:29—34) Är inte Johannes döparens vittnesbörd värt att vi i våra dagar godtar och sätter tro till det? Jo, verkligen!

38. a) Vad betydde det för Jesus att Guds ande kom ner över honom? b) Vilket antal ”årsveckor” utlöpte då, och vad skulle inträffa under den vecka som återstod?

³⁸ Att Guds heliga ande kom ner över den döpte Jesus betydde mer än bara att han därefter var en andlig Son av Gud med återställelse till himmelskt, andligt liv i sikte. Det betydde också att han blev smord med Guds ande. Nu blev han i sanning den Smorde, Messias, eller på grekiska, Kristus. Profetian gick alltså i uppfyllelse exakt vid den rätta tidpunkten. Nu, år 29 v.t., utlöpte de sju årsveckorna och de sextiotvå årsveckorna (sammanlagt 483 år) i och med att den Smorde, Messias, Kristus, frambragtes. (Daniel 9:25) Nu skulle den sjuttionde årsveckan börja, vid mitten av vilken Messias skulle ”komma slaktoffer och offergåva att upphöra” genom att offra sig själv som ett mänskligt offer, varigenom han kom att ”avskäras” genom en offerdöd såsom Guds lamm. — Daniel 9:26, 27, NW.

39. Var någonstans och vid vilket tillfälle riktade Jesus Kristus uppmärksamheten på hur orden i Jesaja 61:1—3 gick i uppfyllelse på honom?

³⁹ Profetian i Jesaja 61:1—3 om att Messias skulle smörjas med Jehovas ande gick likaså i uppfyllelse. David hade blivit smord med blott och bart olja från växtriket, men nu blev Davids Son och Herre smord med helig ande. Följande år, då Jesus återvände till Nasaret, inte för att på nytt börja arbeta som timmerman, utan för att predika i deras synagoga, riktade han uppmärksamheten på att Jesajas profetia gick i uppfyllelse på honom. Skildringen i Lukas 4:16—21 (NW) lyder:

”Då räckte man honom profeten Jesajas bokrulle, och han öppnade rullen och fann det ställe, där det var skrivet: ’Jehovas ande är över mig, ty han har smort mig till att kungöra goda nyheter för de fattiga, han har sänt ut mig till att predika frigörelse för fångarna och synens återfående för de blinda, till att sända ut de underkuvade till frihet, till att predika Jehovas godtagbara år.’ Därmed rullade han ihop rullen, räckte den tillbaka till den tjänstgörande  och satte sig; och allas ögon i synagogan var riktade mot honom med spänd uppmärksamhet. Därpå började han säga till dem: ’I dag uppfylls detta skriftställe, som ni nyss hörde.’”

40, 41. a) Varför önskade Satan i synnerhet bryta den smorde Jesu ostrafflighet? b) Hur utlöpte frestarens provsättning av Jesus?

⁴⁰ Den store ormen, Satan, djävulen, visste att denne smorde Jesus var Guds himmelska ”kvinnas” messianska ”säd”. Här var nu av alla ”den sanne Gudens söner” just den vars ostrafflighet den store ormen ville bryta till största möjliga smälek för Gud. Han nalkades därför Jesus ute i Judeens öken, dit Jesus omedelbart hade begett sig, sedan han blivit döpt och smord med Jehovas ande, för att tillbringa fyrtio dagar där. Den store ormen försökte fresta Jesus: För att genom en demonstration bevisa för djävulen att han var en son av Gud skulle han genom ett underverk förvandla stenar till bröd eller skulle låta de osynliga änglarna bära honom på sina händer, sedan han hade kastat sig ner från bröstvärnet på templet i Jerusalem.

⁴¹ I ett tredje och sista desperat försök från frestarens sida blev Jesus erbjuden ”världens alla riken och deras härlighet” i gengäld mot en enda handling av tillbedjan från Jesu sida. För tredje gången citerade Jesus Guds skrivna ord och sade: ”Det är skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.’” — Matteus 4:1—10, NW.

42. Hur motsvarar denna Jesu erfarenhet det tillfälle då Mose tillbringade fyrtio dagar på berget Horeb tillsammans med Guds ängel?

⁴² Änglarna iakttog denna provsättning av Messias’ ostrafflighet gentemot den högste Guden. När djävulen lidit nederlag och lämnade honom, så hände det sig att ”änglar trädde fram och betjänade honom”. (Matteus 4:11; Markus 1:13) Mose hade långt tidigare i fyrtio dagar varit tillsammans med Jehovas ängel uppe på berget Horeb i Sinaiöknen; och nu var Jesus, Messias, efter fyrtio dagar av fasta och begrundan i Judeens öken redo att med tillförsikt slå in på sin offentliga bana i Israels land. — 2 Moseboken 24:18.

[Fotnoter]

[Frågor]