Mänskligt liv utanför paradiset fram till syndafloden
Kapitel 6
Mänskligt liv utanför paradiset fram till syndafloden
1. Vad bekantgjorde Gud om sin utsedda ”säd”, och vilken fråga ger detta upphov åt?
ALLTEFTERSOM tiden gick bekantgjorde människans himmelske välgörare en sida av sitt ”eviga uppsåt” som rör vårt hjärta. Det var att hans himmelska ”kvinnas” utsedda ”säd” tillfälligt skulle leva på jorden bland människorna. Detta väcker genast en fråga hos oss: Eftersom ”säden” skulle födas in i vårt människosläkte, genom vilken släktlinje från Adam och Eva skulle då ”säden” komma?
2. Till vad begränsade Gud huvudsakligen bibelns innehåll, och varför behöver vi studera bibeln?
2 Historien om ”sädens” mänskliga släktlinje är viktig för oss att känna till. De folks och nationers historia som inte har något att göra med denna ”säds” levnadsbana är inte så viktig eller värdefull att den är oumbärlig för oss. Detta är orsaken till att Jehova Gud har begränsat den Heliga skrifts innehåll huvudsakligen till hur denna ”säds” släktlinje utvecklades. Genom att skaffa oss kunskap om denna bibliska historia kommer vi att bli i stånd till att identifiera vem denna ”säd” är, som skall krossa ormens huvud, och vi kommer inte att riskera att bli bedragna och vilseledda av någon som falskeligen utger sig för att vara denna säd. Detta skulle nämligen kunna leda till evig tillintetgörelse för oss. Den store bedragaren, som gjorde sig skyldig till lögn och bedrägeri i Edens lustgård och som är i fiendskap med den sanna ”säden”, använder fortfarande samma gamla knep. Han skulle önska vilseleda oss allesammans bort från den ”säd” som är förbunden med Guds ”eviga uppsåt”. Vi behöver därför studera bibeln.
3. Vem var Adams förstfödde son, och vilken fråga uppstår därför med avseende på Adams son Set?
3 I den hebreiska bibeln kommer de båda Krönikeböckerna sist i ordningen, inte Malakis profetiska bok. Om vi nu slår upp Första Krönikeboken, lägger vi märke till att den börjar med en serie av tio generationer efter Adam. Vi läser: ”Adam, [1] Set, [2] Enos, [3] Kenan, [4] Mahalalel, [5] Jered, [6] Hanok, [7] Metusela, [8] Lemek, [9] Noa, [10] Sem, Ham och Jafet.” (1 Krönikeboken 1:1—4) Set var inte Adams förstfödde son utanför det ljuvliga paradiset. Det var Kain, och Abel var näste namngivne son till Adam och Eva. (1 Moseboken 4:1—5) Varför kom då Set att bli den som fick en plats i släktlinjen fram till Noa?
4. Vad visar att Gud inte planerade att Set skulle bli den förste i släktlinjen från Adam?
4 Hade Jehova Gud planerat det så? Nej, detta skulle ju ha inneburit att Gud planerat att Kain skulle mörda sin yngre bror Abel och på så sätt diskvalificera sig för att bli den som mänskligheten i våra dagar skulle härstamma ifrån. Gud planerade inte heller att Abel genom att bli lömskt mördad skulle bli avskuren i förtid, innan han hunnit få någon avkomma, och att Set således skulle få ersätta honom. (1 Moseboken 4:25) Att Gud inte planerade att Abel skulle bli mördad för att på så sätt ge rum åt Set framgår av att Gud varnade Kain för att han löpte risk att göra sig skyldig till svår synd, därför att han harmades över att det han offrade åt Gud hade förkastats, under det att hans bror Abels offer hade godtagits. — 1 Moseboken 4:6, 7.
5, 6. Vad innebar det för Set att han var Adam lik, hans avbild, och hur visar det förhållandet att han gav sin son namnet Enos att han insåg detta?
5 Nej, Jehova Gud hade inte planerat det så, men det tog lång tid innan det föddes en son åt Adam genom vilken släktlinjen skulle löpa ända fram till den utlovade ”sädens”, Messias’, födelse i köttet. Att det dröjde länge innan den gynnade släktlinjen från Adam började framgår av 1 Moseboken 5:3, där vi läser: ”När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son, som var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.” Att Set var Adam lik, hans avbild, att han var av samma slag som Adam, innebar att han var ofullkomlig, eftersom han hade ärvt synden och följaktligen befann sig under dödens fördömelse. Att Set insåg detta faktum tycks framgå av det namn han gav sin son: ”Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos.” (1 Moseboken 4:26) Namnet har innebörden ”sjuklig, osund, obotlig”.
6 I överensstämmelse med detta översätts det hebreiska ordet enoschʹ, när det inte används som ett egennamn, med ”dödlig människa”. Den svårt plågade Job säger till exempel: ”Vad är en dödlig människa [hebreiska; enoschʹ], att du skulle ta dig an henne och att du skulle fästa ditt hjärta vid henne?” — Se Job 7:17; 15:14; NW; även Psalm 8:5; 55:14; 144:3; Jesaja 8:1; NW.
7—9. a) Vilken religiös sedvänja började på Enos’ tid? b) Vad visar om denna sedvänja var till gagn för människorna eller inte?
7 Under Adams sonson Enos’ livstid inträffade något som är värt att lägga märke till. I 1 Moseboken 4:26 (Åk) heter det i samband med att Set blev far till Enos: ”Då begynte man åkalla Jehovás namn.” Enos föddes när Set var ett hundra fem år gammal, vilket var två hundra trettiofem år efter Adams skapelse. (1 Moseboken 5:6, 7) Vid den tiden hade den mänskliga befolkningen på jorden ökat genom att Adams många söner och döttrar gift sig med varandra och genom att deras avkomlingar gift sig. Var detta att man började ”åkalla Jehovás namn” bland denna växande befolkning något som var gynnsamt för mänskligheten och till ära för Gud? Var det vad nutida evangelister förmodligen skulle kalla en ”religiös väckelse”? I den forntida grekiska Septuagintaöversättningen, som gjordes av judar i Alexandria i Egypten, finner vi följande översättning av denna hebreiska text: ”Och Set fick en son, och han kallade hans namn Enos: han hoppades på att åkalla Herren Guds namn.” — 1 Moseboken 4:26, Septuaginta, engelsk översättning av S. Bagster.
8 I översättningen The Jerusalem Bible finner vi en liknande tanke: ”Denne var den förste att anropa namnet Jahve.” Men en sådan översättning fäster inget avseende vid den godtagbara tillbedjan som den trogne Abel ägnade Jehova innan han blev mördad av den svartsjuke Kain. The New English Bible har lydelsen: ”Vid den tiden började man anropa HERREN vid namn.” (Även The New American Bible) i den forntida palestinska targumen intar man emellertid en ogynnsam ståndpunkt till denna sak. Den berömde Rashi (Rabbi Shlomo Jitzchaki, 1040—1105 v.t.) återger 1 Moseboken 4:26 på följande sätt: ”Då kallade man det profana med Herrens namn.” Detta innebar att man tillskrev människor och livlösa föremål Jehovas egenskaper och kallade dem i överensstämmelse därmed. Detta skulle betyda att avgudadyrkan i Jehovas namn började då.
9 Att åkallandet av Jehovas namn inte skedde på ett gudaktigt sätt framgår av att det gick hela tre hundra åttiosju år efter Enos’ födelse innan det föddes en man som fick Guds erkännande. Det var Enok.
ATT VANDRA I UMGÄNGELSE MED GUD UTANFÖR PARADISET
10. Vilket intryck får man av Enoks far Jered, som levde betydligt längre än sin son, med tanke på att det sägs att Enok vandrade i umgängelse med Gud?
10 Om denne Enos’ sonsons sonson, som föddes år 3404 f.v.t. (eller 622 anno mundi), läser vi: ”När Hanok [Enok] var sextiofem år gammal, födde han Metusela. Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar. Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.” (1 Moseboken 5:21—23) Enok levde alltså ett jämförelsevis kort liv, med tanke på att hans far Jered blev nio hundra sextiotvå år gammal och hans son Metusela nio hundra sextionio år, varigenom denne blev den äldsta människa som omtalas i redogörelsen. Men ändå vandrade Enok ”i umgängelse med Gud”. Detta sades inte om hans far Jered, som levde i åtta hundra år efter Enoks födelse. (1 Moseboken 5:18, 19) Det är alltså tydligt att Jereds tro inte kunde jämföras med Enoks tro på Gud, och han vandrade inte i enlighet med Guds vilja eller hans tillkännagivna uppsåt.
11. Vilken profetia uttalade Enok, och vilket tillstånd, som människorna befann sig i, måste denna profetia ha vittnat om?
11 Tillförlitliga upplysningar säger oss att Enok var profet åt den sanne Guden. I ett brev som skrevs i det första århundradet v.t. heter det: ”Ja, den sjunde i släktlinjen från Adam, Enok, profeterade också med avseende på dem, när han sade: ’Se, Jehova kom med sina heliga myriader för att verkställa dom på alla och för att överbevisa alla de ogudaktiga i fråga om alla deras ogudaktiga handlingar, som de begick på ett ogudaktigt sätt, och i fråga om alla de upprörande ting, som ogudaktiga syndare talade mot honom.’” (Judas v. 14, 15, NW) Denna profetia vittnar utan tvivel om det religiösa tillstånd som var rådande på Enoks tid. Vilken grund skulle det annars finnas för att uttala en sådan inspirerad profetia, som varnade för Jehovas kommande dom mot alla de ogudaktiga, vilken var lika säker som om den redan hade inträffat? På grund av att Enok inte tillhörde de ogudaktiga på sin tid kunde Gud använda honom till att profetera. Trots att Enok levde utanför det av keruberna bevakade paradiset, som fortfarande existerade på hans tid, vandrade han ”i umgängelse med Gud”.
12, 13. Vart blev Enok borttagen enligt en judisk uppfattning och enligt kristenhetens uppfattning?
12 Vad är då orsaken till att Enok levde ett sådant jämförelsevis kort liv för att vara på den tiden? I 1 Moseboken 5:24 läser vi: ”Sedan Hanok [Enok] så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom icke mer, ty Gud tog honom bort.”
13 Enok befann sig förmodligen i en mycket svår situation, när Gud tog honom bort. Var det så att Enoks fiender hotade att döda honom, varför Gud tog honom bort från skådebanan för att bespara honom en våldsam död? Det vet vi inte. Man frågar sig emellertid: Vart tog Gud honom bort? En viss judisk uppfattning går ut på att Gud tog honom bort till himmelen. Detta är faktiskt också den uppfattning man har i kristenheten i våra dagar. I ett brev som skrevs till hebréerna i det första århundradet v.t. finner vi ett uttalande om Enok, och dr James Moffatt återger Hebréerna 11:5 på följande sätt i A New Translation of The Bible, som utkommit nu på 1900-talet: ”Det var genom tro som Enok blev tagen till himmelen, så att han aldrig dog (han drabbades inte av döden, ty Gud hade tagit honom bort).” The New English Bible har här lydelsen: ”Genom tro fördes Enok bort till ett annat liv utan att gå genom döden; han stod inte att finna, därför att Gud hade tagit bort honom. Skriften vittnar nämligen om att innan han togs bort, hade han behagat Gud.” — Se också The Jerusalem Bible.
14. Vad visar om det förhållandet att Enok ”vandrade i umgängelse med Gud” berättigade honom att bli tagen till himmelen?
14 I Psalm 89:49 ställs emellertid frågan: ”Vilken är den man, som får leva och undgår att se döden? Vem räddar sin själ från dödsrikets våld?” Även Enok hade fått döden i arv från syndaren Adam, och inte heller han kunde undgå att dö, trots att han vandrade i umgängelse med Gud. Det blev längre fram skrivet om Enoks sonsonsson Noa att också han vandrade ”i umgängelse med Gud”; men ändå fick denne inte sitt liv avskuret i förtid. Han levde längre än Adam — i nio hundra femtio år, tusen år så när som på femtio. (1 Moseboken 6:9; 9:28, 29) Att Enok vandrade i umgängelse med Gud under kortare tid än sin sonsonsson berättigade honom följaktligen inte till att komma till himmelen eller till något annat liv, liksom inte heller Noa blev berättigad till något sådant, fastän han vandrade i umgängelse med Gud under så lång tid.
15. Hur kan alltså Enok ha blivit förflyttad för att inte se döden?
15 Profeten Mose dog i en ålder av ett hundra tjugo år, och Gud begravde honom, så att ännu ingen människa fått reda på var Mose ligger begraven. (5 Moseboken 34:5—7) På samma sätt tog Gud plötsligt bort Enok från hans samtida, och det är inte känt var Enok dog eller var hans grav finns. Han dog inte någon våldsam död för sina fienders hand. Eftersom han var en profet, kan det hända att han i profetisk hänryckning fick en syn av Guds nya tingens ordning, där Gud ”för alltid [skall] göra döden om intet”. (Jesaja 25:8) I denna nya ordning förväntade Enok att få leva på en paradisisk jord. Medan Enok var under inflytande av en sådan syn av hur människorna skall bli befriade från döden genom Guds barmhärtiga föranstaltning, kan Gud ha tagit bort honom från skådebanan och för tillfället gjort slut på hans liv, så att han inte var medveten om att han dog. På ett sådant hänförande sätt kan det ha blivit så som det sägs i Hebréerna 11:5:
”Genom tro blev Enok förflyttad för att inte se döden, och han stod ingenstans att finna därför att Gud hade förflyttat honom; före sin förflyttning fick han nämligen det vittnesbördet att han hade behagat Gud väl.” — Nya Världens översättning av den Heliga skrift.
TIDEN FÖRE SYNDAFLODEN
16. Hur kan vi räkna ut att Adam och Metusela kände varandra?
16 Enoks son Metusela föddes 969 år före den världsomfattande syndafloden, och han dog alltså samma år som floden kom. Kände Metusela Adam, sin förste mänsklige förfader, trots att han var den åttonde i släktlinjen från Adam räknat? Ja, Adam skapades 1.656 år före syndafloden. Han levde i 930 år. Om vi lägger ihop hans ålder med Metuselas ålder, får vi 1.899 år. Om vi drar bort 1.656 år från denna summa, får vi 243 år. Adams och Metuselas livstid sammanföll alltså under 243 år. — 1 Moseboken 5:5, 21, 25—27.
17. Vilken profetia uttalade Metuselas son Lemek vid Noas födelse, och varför var Noa ett passande namn?
17 Metusela levde tillräckligt länge för att få höra varningarna om den kommande världsomfattande syndafloden förkunnas, och han fick nästan se fullbordandet av de förberedelser som gjordes för att några av mänskligheten skulle kunna överleva denna världskatastrof. Han kunde se sin sonson Noa predika rättfärdighet och iordningställa det medel varigenom människor skulle kunna överleva. Av alla Metuselas söner var det Lemek som blev far till Noa. Det var vid Noas födelse som Lemek blev inspirerad att uttala en profetia om honom. Denna profetia uppenbarade att det var Guds uppsåt att använda Lemeks son Noa. Vi läser om detta: ”När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son. Och han gav honom namnet Noa, i det han sade: ’Denne skall trösta oss vid vårt arbete och våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har förbannat.’” Lemek levde till mindre än fem år före syndafloden. (1 Moseboken 5:27—31) Namnet Noa var i överensstämmelse med Lemeks profetia. Det betyder nämligen ”Vila” och för tanken till den tröst som vila skänker. Guds förbannelse skulle avlyftas från marken, som han hade förbannat på grund av Adams överträdelse. — 1 Moseboken 3:17.
18. När i Noas liv började syndafloden, och när slutade den?
18 Syndafloden kom i det sexhundrade året av Noas liv och fortsatte in i hans sexhundraförsta levnadsår. (1 Moseboken 7:11; 8:13; 7:6) Den världskatastrof som inträffade på Noas tid förebildade den större världskatastrof som inom kort skall inträffa inom vår generations livstid, och av detta skäl förtjänar den vår uppmärksamhet. — Ordspråksboken 22:3.
19. Hur liknade Noa Enok i sitt levnadssätt?
19 Noa, som föddes år 2970 f.v.t. (1056 anno mundi), var barnlös i flera hundra år: ”När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.” (1 Moseboken 5:32) Vilken meritlista skaffade sig Noa redan innan han blev far? ”Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade Noa.” (1 Moseboken 6:9, 10) Noa liknade alltså Enok.
20. Varför uppstår en fråga om ”den sanne Gudens söner”, som sägs ha uppstått på jorden i Noas dagar?
20 Trots att Noa var en avkomling av Set och Enok och dessutom vandrade ”i umgängelse med Gud”, blev han ändå inte kallad en ”den sanne Gudens” son. Om han inte kallades så, vem annars av syndaren Adams avkomlingar på jorden på den tiden skulle då kunna kallas så? Men vilka var de som uppträdde på jorden i Noas dagar och om vilka vi läser följande ord? ”Nu hände det sig att när människorna begynte tillväxa i antal på jordens yta och döttrar föddes åt dem, då började den sanne Gudens söner lägga märke till människornas döttrar att de var fagra; och de gav sig till att ta sig hustrur, nämligen alla som de valde ut. Därefter sade Jehova: ’Min ande skall inte vara verksam gentemot människan på obestämd tid, då hon ju också är kött. Följaktligen skall hennes dagar uppgå till ett hundra tjugo år.’” — 1 Moseboken 6:1—3, NW.
21. Vilka var dessa ”den sanne Gudens söner”, och vilket begär lät de sig ryckas med av?
21 Dessa ”den sanne Gudens söner” måste ha varit änglar från himmelen, som fram till denna tid hade tillhört Jehovas himmelska organisation av heliga ”den sanne Gudens söner”, Jehovas symboliska ”kvinna”, som skulle bli moder till den utlovade ”säden”. När jorden grundlades för mänskliga inbyggare hade de iakttagit Jehovas skaparverk och höjt glädjerop. (Job 38:7; 1 Moseboken 3:15) När de lade märke till de äktenskap som ingicks människor emellan, i synnerhet sådana som inbegrep vackra kvinnor, lät de sig ryckas med av ett begär efter sexuellt umgänge med kvinnor på jorden.
22. Hur tillfredsställde dessa ”den sanne Gudens söner” sitt begär och syndade därigenom?
22 Hur kunde de i egenskap av andevarelser ha sexuellt umgänge med kvinnor av kött och blod på jorden? Genom att materialisera sig i köttsliga kroppar såsom åtråvärda män och ta sig hustrur bland människorna och ha sexuellt umgänge med dem. Eftersom den himmelske Fadern och Skaparen hade bemyndigat äktenskap mellan jordiska skapelser av kött och blod av samma natur och inte mellan andevarelser och mänskliga varelser av kött och blod, kan dessa ”den sanne Gudens söner” inte ha kommit och materialiserat sig såsom människor av kött och blod för att tjäna som budbärare åt Jehova Gud, utsända och bemyndigade av honom. De blev nu orsak till att olika naturer sammanblandades med varandra — andliga och mänskliga, himmelska och jordiska. (3 Moseboken 18:22, 23) Det var uppenbart att dessa ”den sanne Gudens söner” bedrev synd.
23. Med vilken ande hade Gud länge handlat gentemot den syndfulla mänskligheten, men vad förklarade han nu?
23 Vid denna tid hade det gått mer än ett tusen år sedan Adams uppror i Eden mot Jehova Guds universella suveränitet. Jehova hade handlat med en ande av tålamod och fördragsamhet gentemot den syndiga mänskligheten, för redan på Noas farfarsfar Enoks tid hade människorna i allmänhet blivit ökänt ”ogudaktiga”. Och nu påbörjade de en ny form av moraliskt fördärv och sexuell perversitet genom dessa äktenskap mellan kvinnor och materialiserade änglar. Den tid borde sannerligen komma då den tålmodige Skaparen skulle upphöra att handla med en ande av tolerans och återhållsamhet gentemot dessa människor, som förnedrade sig själva. Med fullt berättigande förklarade Gud till slut: ”Min ande skall inte vara verksam gentemot människan på obestämd tid, då hon ju också är kött. Följaktligen skall hennes dagar uppgå till ett hundra tjugo år.” — 1 Moseboken 6:3, NW.
24. a) Fastställde Gud vid denna tid en åldersgräns för människan, som fallet var med Mose? b) Vad började då, och varför gavs det en frikostig tidsfrist?
24 Detta innebar inte att en åldersgräns fastställdes för människan, som fallet var med profeten Mose, som blev ett hundra tjugo år gammal. Det var i stället ett gudomligt påbud om att den ogudaktiga människovärlden bara skulle få ett hundra tjugo år på sig att existera innan den världsomfattande syndafloden skulle komma. Detta gudomliga påbud kungjordes alltså år 1536 anno mundi eller 2490 f.v.t. Detta betydde att ”ändens tid” nu hade börjat för denna ogudaktiga värld på Noas tid. Uppsåtets Gud fastställde en tidsgräns. Trots att han inte hade planerat att något så chockerande skulle hända med ”den sanne Gudens söner”, så hade han fortfarande full kontroll över situationen och kunde framgångsrikt ta itu med denna oförutsedda händelse. Han är allvis och allsmäktig. Att han tillmätte en så lång tidsperiod innan slutet skulle komma för denna ogudaktiga värld var mycket omtänksamt. Varför det? Därför att det gudomliga påbudet utfärdades tjugo år innan Noa blev far, men ändå fick han tillräcklig tid på sig att få tre söner, och dessa fick tid att växa upp och gifta sig och förena sig med sin far i att göra tillbörliga förberedelser för att överleva den hotande syndafloden. — 1 Moseboken 5:32; 7:11.
NEFILIM
25, 26. Vad kallades avkomman i äktenskapen mellan änglar och kvinnor, och varför det?
25 Dagarna av blandäktenskap mellan dessa passionerade ”den sanne Gudens söner” och kvinnor var räknade. Men var någon avkomma möjlig till följd av denna sammanblandning av olika naturer — mellan materialiserade andar och kvinnliga skapelser av kött och blod, som ägde fortplantningsförmåga? I 1 Moseboken 6:4 (NW) får vi fakta till svar på vår fråga:
”Nefilim var på jorden i de dagarna, visade det sig, och även därefter, när den sanne Gudens söner fortsatte att ha förbindelse med människornas döttrar och dessa födde söner åt dem; de var de väldiga i gamla tider, de ryktbara männen.”
26 Sönerna i dessa blandäktenskap var bastarder och kallades nefilim. Detta namn betyder ”Fällare”, vilket visar att dessa mäktiga bastardsöner fällde andra med våld eller fick svagare människor att falla. Det tog avsevärd tid för att dessa nefilim skulle bli avlade och födda och sedan växa upp för att slå in på sin våldsamma kurs. Eftersom de var bastarder, skulle de normalt inte kunna fortplanta sin blandade art.
27. Vad var det Guds uppsåt att utplåna från jordens yta, och varför det?
27 Den mänskliga familjen fick inget gagn av denna intima beblandelse mellan olydiga, materialiserade ”den sanne Gudens söner” och människor. ”Följaktligen såg Jehova att människans ondska överflödade på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar endast var ond hela tiden. Och Jehova kände ledsnad över att han hade gjort människorna på jorden, och han kände sig sårad i sitt hjärta. Därför sade Jehova: ’Jag skall utplåna människorna, som jag har skapat, från jordens yta, alltifrån människa till husdjur, till djur, som rör sig, och till himmelens flygande varelse, eftersom jag verkligen beklagar att jag har gjort dem.’ Men Noa fann ynnest för Jehovas ögon.” (1 Moseboken 6:5—8, NW) Jehova beklagade att människan, som han hade skapat, hade sjunkit så lågt i moraliskt och andligt avseende. Det var beklagligt att människor med sådan fördärvad personlighet skulle leva på jorden. Hans uppsåt gick ut på att utplåna dessa från jorden, men inte hela människosläktet, som Noa var en rättfärdig medlem av.
28. Varför kan vi i denna tid vara tacksamma för att det var Guds uppsåt att göra slut på de våldspräglade förhållanden som var rådande på jorden före syndafloden?
28 I skarp kontrast till Noa och hans familj ”blev [jorden] alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld. Och Gud såg, att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden.” (1 Moseboken 6:11, 12) I dessa dagar före syndafloden hade människovärlden trätt in i en våldets tidsålder. I våra dagar har världen trätt in i en ”våldets tidsålder”, som iakttagare kallar den, alltsedan år 1914, det år då första världskriget bröt ut med allt våld som detta innebar. Vi skulle därför mycket väl kunna fråga oss: I vilket tillstånd skulle världen befinna sig i våra dagar, om den allsmäktige Guden hade låtit den ”våldets tidsålder” som var rådande före syndafloden fortsätta utan avbrott? Vi ryser, när vi tänker på vad detta kunde ha lett till. Jorden skulle då för länge sedan ha varit en alltför farlig plats att leva på. Vi kan vara tacksamma för att det var Guds uppsåt att göra slut på denna ”våldets tidsålder”, som var rådande före syndafloden.
ETT SLÄKTE ÖVERLEVER EN VÄRLDS SLUT
29. Med vilket Guds uppsåt för jorden överensstämde Jehovas anvisningar till Noa?
29 Jehova Gud höll fast vid sitt ursprungliga uppsåt att jorden skulle bli uppfylld med det första människoparets avkomlingar under paradisiska förhållanden. Den släktlinje som skulle leda fram till frambringandet av Messias behövde också bli bevarad. I överensstämmelse med detta bjöd Jehova den lydige Noa att bygga en ark (eller en flytande kista) av sådan volym att den kunde rymma Noa och hans familj och grundläggande exemplar av landdjuren och himmelens flygande varelser, till exempel duvan och korpen. Ingen plats i arken upptogs av någon ångmaskin eller dieselmotor och bränsleförråd för att driva arken åt något bestämt håll; den drev helt enkelt omkring på vattenytan med sin levande last och livsmedelsförråd som räckte ett år eller mer. — 1 Moseboken 6:13—7:18.
30. Vilket naturligt tillstånd var rådande på och omkring jorden alltsedan den andra ”skapelsedagen”, varigenom en sådan världsomfattande vattenflod var möjlig?
30 För att förstå att en sådan världsomfattande vattenflod var möjlig måste vi tänka oss vilket tillstånd vårt jordklot som helhet befann sig i. På dess yta fanns landmassor, stora och små, som sköt upp ovanför haven. Ovanför allt detta fanns ett valv eller fäste, som innehöll den atmosfär som mänskligheten och andra levande varelser andades. Men utanför allt detta fanns en tjock vattenbaldakin, som omgav jorden likt en linda och som Skaparen på den andra ”skapelsedagen” hade lyft upp till den vetenskapligt sett rätta höjden. Där förblev den svävande likt ett hölje kring jordklotet för att falla tillbaka ner på jorden först när Skaparen befallde detta i enlighet med sitt uppsåt. (1 Moseboken 1:6—8) En inspirerad bibelskribent i det första århundradet v.t. beskrev detta träffande, när han sade: ”Genom Guds ord fanns himlar från forna tider och en jord, som fast stod upp ur vattnet och mitt i vattnet.” — 2 Petrus 3:5, NW; The Jerusalem Bible.
31, 32. Vad visade Noas statistik beträffande syndafloden?
31 Den världsomfattande syndafloden är ingen myt, som härstammar från babyloniska källor. Den är ett historiskt faktum, som har lämnat spår på jorden som kan iakttas ännu i denna dag. Det finns upplysningar om tidpunkten och tidrymden för denna syndaflod. Enligt Noas loggbok började den på sjuttonde dagen i månårets andra månad i hans sexhundrade levnadsår.
32 Därefter upptecknade Noa att vatten föll från himmelen under fyrtio dygn. Till och med de dåvarande bergens toppar täcktes av flodens vatten till ett djup av minst femton alnar. På sjuttonde dagen i sjunde månmånaden strandade arken på Ararats berg. Genom Skaparens kraft bildades nya fördjupningar i jordklotets yttre skorpa, så att flodens vatten kunde rinna undan. På första dagen i första månaden av det nya månåret hade vattnet runnit undan helt och hållet. På tjugosjunde dagen i det nya månårets andra månad, eller ett månår och tio dagar efter det att syndafloden började, uppmanade Gud Noa att lämna arken och släppa ut alla djuren som befann sig i den. — 1 Moseboken 7:11—8:19.
33. Vad förgicks i syndafloden, och vad överlevde?
33 På detta sätt överlevde människosläktet, som härstammade från Adam, den världsomfattande syndafloden under Guds beskydd, men en ogudaktig värld eller en värld av ogudaktiga människor nådde sitt slut. Detta innebar också att nefilim, de illa beryktade bastarderna, blev tillintetgjorda, eftersom de var av kött och blod, precis som återstoden av mänskligheten. I enkla, begripliga ordalag gav den inspirerade bibelskribenten i det första århundradet en riktig beskrivning av förhållandena. Han sade:
”Ej heller skonade han [Gud] den forntida världen, om han ock, när han lät floden komma över de ogudaktigas värld [en värld av ogudaktiga människor, NW], bevarade Noa såsom rättfärdighetens förkunnare, jämte sju andra. ... Och genom översvämning av vatten från dem [himlarna] förgicks också den värld, som då fanns.” — 2 Petrus 2:5; 3:6.
34. Vad hände enligt Mose ord med de levande varelserna på jorden och med dem som befann sig i arken?
34 Detta stämmer överens med profeten Mose uttalande: ”Allting, vari livskraftens andedräkt var verksam i dess näsborrar, nämligen alla som var på torra marken, dog. Sålunda utplånade han allt som hade tillvaro och som fanns på jordens yta, alltifrån människa till djur, till djur, som rör sig, och till himmelens flygande varelse, och de utplånades från jorden; och endast Noa och de som var med honom i arken förblev alltjämt vid liv. Och vattenmassorna fortfor att överhölja jorden i ett hundra femtio dagar.” — 1 Moseboken 7:22—24, NW.
35. Vad bör vi nu göra, i likhet med Noa, om vi inte vill bli sparade till ”olyckans dag”, då Gud skall verkställa sina domar?
35 Denna syndaflod i världsomfattande skala var i sanning ett ”ingripande från Gud” Den är en dramatisk illustration av något som vi i våra dagar bör ta till hjärtat. Vad då? ”Jehova [vet] att befria människor med gudaktig hängivenhet ur prövningen, men spara orättfärdiga människor till domens dag till att bli avskurna.” (2 Petrus 2:9, NW) ”Allt har Jehova gjort för sitt uppsåt, ja, också den onde för olyckans dag.” (Ordspråksboken 16:4, NW) Om vi inte vill bli sparade till ”olyckans dag”, som nu hastigt närmar sig, den ”dag” som Jehova själv har fastställt för att verkställa sina rättfärdiga domar på alla orättfärdiga människor på jorden, tillkommer det alltså oss att vandra ”i umgängelse med Gud”, som Noa gjorde, och att bringa våra liv i samklang med hans uppsåt.
36. a) Vad hände med nefilim i samband med syndafloden? b) Vad blev vidare följden för ”den sanne Gudens söner”, som varit olydiga?
36 Guds domar verkställdes inte endast på orättfärdiga människor och nefilim i samband med syndafloden, utan dessa olydiga ”Guds söner” drabbades också av en välförtjänt dom mot dem. När syndafloden översvämmade hela jorden, övergav visserligen dessa ”den sanne Gudens söner” sina hustrur och familjer och dematerialiserade sig för att inte dränkas. Men hur förhöll det sig när de återvände till sitt andliga tillstånd, som var deras egen tillbörliga boningsort? Återgick de då till den nära gemenskap som de tidigare hade åtnjutit med Gud? Var deras förhållande till honom detsamma som tidigare? Fick de vara kvar i hans heliga himmelska organisation och fortfara att vara ”den sanne Gudens söner”? Nej; i dessa olydiga andevarelser ser vi i stället ursprunget till de ”onda andar” (bortsett från Satan, djävulen) som profeten Mose talar om. (5 Moseboken 32:17; även Psalm 106:37) Men bibelskribenterna i det första århundradet går mera detaljerat in på hur Jehova handlade med dessa olydiga andar:
”De änglar, som inte bibehöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort, har han förvarat med eviga bojor i tjockt mörker till den stora dagens dom.” (Judas v. 6, NW) ”De andar, som höllos i fängelse, ... sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få — allenast åtta personer — blevo frälsta genom vatten.” (1 Petrus 3:19, 20) ”Gud ... avhöll sig [inte] från att straffa änglarna som syndade, utan genom att kasta dem i tartaros överlämnade [han] dem åt hålor av tjockt mörker till att sparas för dom.” — 2 Petrus 2:4, NW.
37. I vilken ställning kom ”den sanne Gudens söner”, som varit olydiga, när de återvände till andevärlden?
37 När ”den sanne Gudens söner”, som varit olydiga, dematerialiserade sig och återvände till andevärlden, blev de alltså inte på nytt förvandlade till heliga änglar. De befann sig på Satans, djävulens, sida, hans som var den ursprunglige rebellen mot Jehova Gud. De var inte längre lämpliga att ha en plats i Jehovas hustrulika, himmelska organisation av heliga, lydiga ”den sanne Gudens söner”. Av den orsaken blev de degraderade till ställningen som ”onda andar” eller ”demoner”. Detta låga, vanärade tillstånd kallades mycket träffande tartaros, ett namn som lånats från grekiskan. I en syrisk bibelöversättning omtalas det såsom ”de lägsta platserna”. (Se också Job 40:15; 41:23 i den grekiska Septuagintaöversättningen, där ordet ”tartaros” förekommer.) Dessa olydiga andar blev inte längre gynnade med sådan andlig upplysning som Gud fann för gott att förläna sina trogna änglasöner. På så sätt blev de slungade ner i tjockt mörker och fasthölls där såsom med ”eviga bojor” för att förvaras till ”den stora dagens dom”. De kan därför inte skänka någon verklig upplysning åt människor.
38. Vems ”säd” blev dessa olydiga andar, och hur verkar de för att bedra och förslava människor?
38 Dessa olydiga andar blev den store ormens, Satans, djävulens, osynliga ”säd”. Att de blev förpassade till tartaros, ”hålor av tjockt mörker”, tillsammans med Satan, djävulen, innebar inte att Guds himmelska ”kvinnas” utlovade ”säd” nu krossade ormens huvud. Den heliga ”säden” hade ännu inte frambringats, och dessa fängslade onda andar var angelägna att få veta vem det skulle bli för att de skulle kunna ta del i att stinga denna ”säd” i ”hälen”. (1 Moseboken 3:15) Av den orsaken höll sig dessa onda andar under Satan, deras ledare, i människornas närhet för att bedra dem och vända dem emot ”säden”, när den skulle komma. De försöker meddela sig med människor genom andemedier, eftersom de själva är avstängda från att vidare materialisera sig i köttet. De ger sig ut för att vara avlidna människors ”från kroppen befriade själar”. De ansätter eller besätter och belägrar viljesvaga personer och sätter sig även i besittning av undfallande personer. Profeten Mose blev inspirerad att varna Guds folk för att ha något som helst att göra med dessa demoniska fiender till Gud. (5 Moseboken 18:9—13) Ta dig därför till vara för spiritism!
39. Vart bör vi vända oss för att få andlig upplysning, om vi inte bör vända oss till demoner?
39 Eftersom vi önskar få upplysning om Jehova Guds ”eviga uppsåt”, måste vi undvika dessa spiritistiska mörkrets makter, som förblindar flertalet av mänskligheten för Guds sanning. Guds skrivna ord, den Heliga skrift, är kanalen för andlig upplysning föl oss, i enlighet med psalmistens inspirerade ord, när han sade till Jehova Gud: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” — Psalm 119:105.
40. Vad finns det som vittnar om lojalitet och samarbete från Guds himmelska organisations sida, trots det uppror som människor och änglar gjorde sig skyldiga till?
40 I ljuset av Guds ord har vi gjort en tillbakablick på de första 1.656 åren av människans tillvaro på jorden, från Adams skapelse fram till syndafloden på Noas tid. Trots uppror från både änglars och människors sida höll den oföränderlige Guden fast vid sitt ursprungligen utformade uppsåt beträffande mänskligheten på jorden. Även om änglar i ej angivet antal gav efter för självisk begärelse och syndade, så att de måste drivas ut ur hans himmelska, hustrulika organisation, är deras antal ingenting i jämförelse med deras som förblev trogna mot Gud inom hans heliga organisation, likt en hustru som är trogen mot en kärleksfull äkta man. Tusentals år senare såg profeten Daniel en syn av hundra millioner lojala änglar, som fortfarande betjänade den högste Guden, ”den gamle av dagar”. (Daniel 7:9, 10, NW) Denna himmelska ”kvinna”, den förutsagda ”sädens” blivande moder, försattes i ”fiendskap” med den store ormen, Satan, djävulen, och hans ”säd”. Hon var fast besluten att samarbeta med Jehova Gud för förverkligandet av hans nyligen tillkännagivna uppsåt att frambringa ”säden” vid den av honom bestämda tiden.
41. Vad var det Satans illvilliga syfte att bevisa inför alla skapelser, och lyckades han fullständigt med detta före floden?
41 På jorden i det ljuvliga paradiset hade Adam och Eva gjorts till en synlig del av Jehovas universella organisation, när de blev skapade i mänsklig fullkomlighet. Men under frestelse bevarade de inte sin ostrafflighet gentemot sin Skapare och himmelske Fader. De blev dömda till döden och blev utdrivna ur Jehovas universella organisation och upphörde därmed att räknas såsom hans barn. Men hur förhöll det sig med deras avkomlingar? Att döma av Adam och Eva, som bröt sin ostrafflighet, skulle deras i ofullkomlighet födda avkomlingar, som fick synden i arv, vara oförmögna att bevara ostraffligheten gentemot Skaparen under frestelse och påtryckningar från den store ormen, Satan, djävulen. Det var uppenbarligen Satans, djävulens, syfte att bevisa inför alla skapelser i himmelen och på jorden att ingen av dem skulle göra detta. Lyckades han bevisa detta redan före syndafloden? Bibelns skildring, som ger uttryck åt Guds synpunkt, visar att åtminstone tre män bevarade sin ostrafflighet, nämligen Abel, Enok och Noa.
42, 43. a) Vilket bevis tillhandahölls genom Abels, Enoks och Noas exempel? b) Hur var Jehovas förutseende exakt i fråga om att ytterligare bevis skulle tillhandahållas?
42 Dessa tre trogna, gudfruktiga män upprätthöll Jehovas, deras Skapares, universella suveränitet. De bevisade att Satan, djävulen, är en förmäten lögnare, när han påstår att den allsmäktige Guden inte kan sätta en människa på jorden som, ens i paradisiska omgivningar, kommer att bevara sin ostrafflighet gentemot Jehova, när hon blir utsatt för Satans, djävulens, frestelser och påtryckningar. Abels, Enoks och Noas exempel bevisar att Gud, Skaparen, handlade fullkomligt rätt när han lät människosläktet, som härstammade från syndarna Adam och Eva, fortsätta att finnas till på jorden. Det var säkert och visst att andra män, förutom kvinnor, som liknade Abel, Enok och Noa, skulle framträda i mänsklighetens led, allteftersom människorna fortsatte att leva på jorden utanför paradiset, och därigenom skulle allt fler bevis hopa sig emot djävulens lögner och baktaleri mot Gud.
43 Jehovas förutseende var exakt, och hans uppsåt skulle oundvikligen krönas med framgång. Hans messianska uppsåt, som tillkännagavs i den store ormens närvaro i Edens lustgård, gav ytterligare kraft åt Guds ursprungliga uppsåt och gjorde dess förverkligande säkert och visst. Guds universella suveränitet över jorden, som så mäktigt demonstrerades i samband med den världsomfattande syndafloden, kommer aldrig att upphöra över mänskligheten.
[Frågor]
