Kapitel 7

”Sädens” mänskliga släktlinje

1. Varför hade Abels, Enoks och Noas exempel gjort Satan, djävulen, mera desperat i sin strävan att fördärva den utlovade ”säden”?

I CENTRUM av Guds ”eviga uppsåt” befinner sig den ”säd” som skulle frambringas av Guds ”kvinna”. Den tvist som började i Edens lustgård mellan Satan och Gud kretsade kring denna hemlighetsfulla ”säd”. Det måste med nödvändighet vara så, eftersom denna ”säd” i sinom tid skulle frambringas för att krossa den store ormens huvud, och Satan, djävulen, visste att det ”huvud” som avsågs var hans eget. (1 Moseboken 3:15) Satan var besluten att bryta den kommande ”sädens” ostrafflighet och därigenom göra honom otjänlig för Guds uppsåt. I och med syndafloden var första etappen av denna tvist mellan Satan och Gud slut, men till Satans nackdel. Han hade misslyckats med att bryta ostraffligheten hos åtminstone tre män, som härstammade från det första människoparet, vars ostrafflighet han hade smitt ränker för att omintetgöra. Abel, Enok och Noa hade försvagat Satans självsäkra ställning och gjort honom mera desperat i sin strävan att fördärva ”säden”.

2. Vilket slags början av livet efter syndafloden bör människor i våra dagar vara tacksamma för att Noa gav mänskligheten? Varför det?

² De följande sex hundra femtioåtta åren efter syndaflodens slut skulle visa sig uppenbara många detaljer om Guds kvinnas ”säd”. Alltsedan syndafloden härstammar alla människor från Noa, som byggde den ark som red ut syndafloden. Människovärlden fick nu en rättfärdig början, eftersom Noa vandrade ”i umgängelse med Gud”. (1 Moseboken 6:9) Han var ofullkomlig till följd av arv, men moraliskt sett var han oklanderlig, oförvitlig inför Gud. Hur tacksamma bör inte vi, som är hans avkomlingar, vara för detta! Så snart Noa lämnat arken och satt sin fot på Ararats berg, ledde han mänskligheten i tillbedjan av mänsklighetens bevarare, Jehova Gud.

 ”Noa började bygga ett altare åt Jehova och ta några av alla de rena djuren och av alla de rena flygande varelserna och offra brännoffer på altaret. Och Jehova började känna en rogivande vällukt, och därför sade Jehova i sitt hjärta: ’Aldrig mer skall jag kalla ned ont över marken för människans skull, ty benägenheten hos människans hjärta är ond alltifrån hennes ungdom; och aldrig mer skall jag tilldela allt levande ett slag, såsom jag nu har gjort. Ty alla dagar som jorden förblir skall sådd och skörd och köld och värme och sommar och vinter och dag och natt aldrig upphöra.’” — 1 Moseboken 8:20—22, NW; jämför Jesaja 54:9.

3. Hur visade sig Lemeks profetia vid Noas födelse vara sann, och vad blev regnbågen en symbol av?

³ Den profetia som Noas far Lemek uttalade över honom när han föddes visade sig vara berättigad. (1 Moseboken 5:29) Den gudomliga förbannelse som uttalats över marken utanför Edens lustgård efter Adams överträdelse blev avlyft, och Noa (vars namn betyder ”Vila”) fick en rogivande vällukt att stiga upp från sina brännoffer till Gud och förmådde Gud att utlysa en vila för mänskligheten från det slit det hade inneburit att odla den förbannade jorden. Gud fick också den första omtalade regnbågen att framträda i ljuset från solen, som nu sken direkt på jorden, eftersom vattenbaldakinen hade blivit avlägsnad. Jehova talade om denna regnbåge som ett tecken, som skulle utgöra en garanti, och lovade att vattnet inte mer skulle bli ”en flod, som fördärvar allt kött”. Det skall aldrig mer inträffa en sådan vattenflod. — 1 Moseboken 9:8—15.

4. Vilken fråga uppstod med avseende på den utlovade ”säden”, när Noas tre söner och deras hustrur hade överlevt syndafloden tillsammans med Noa?

⁴ Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, och deras hustrur överlevde tillsammans med honom och hans hustru. Vilken av dessa tre söner skulle nu bli den genom vilken släktlinjen skulle leda fram till Guds kvinnas ”säds” framträdande på jorden? Det val som måste göras skulle på olika sätt påverka de tre släkten som skulle komma att härstamma från de tre patriarkerna, Sem, Ham och Jafet. Den profetia som Gud inspirerade Noa att uttala över sina tre söner vid ett kritiskt tillfälle tillkännagav vilken väg Guds ynnest och välsignelse skulle ta. Vad var grundvalen till detta?

5. Vad föranledde Noa att uttala en förbannelse över Hams son Kanaan?

⁵ I lydnad för Guds befallning till Noas söner att bli fruktsamma på jorden blev Sem far till Arpaksad två år efter syndaflodens  början. (1 Moseboken 11:10) Så småningom blev Ham far till Kanaan. (1 Moseboken 9:18; 10:6) Någon tid efter Kanaans födelse inträffade det att Noa av någon ej angiven orsak blev drucken av vin från sin vingård. Ham gick in i Noas tält och såg honom ligga blottad, naken, men han gjorde ingenting för att skyla sin fars nakenhet. I stället berättade han det för Sem och Jafet på ett respektlöst sätt. Med tillbörlig respekt för sin far vägrade Sem och Jafet att se på Noas nakenhet och gick med ryggen vänd mot sin far och höljde över honom med en klädnad. De utnyttjade inte sin fars nakenhet, utan visade och bevarade djup respekt för honom såsom deras far och såsom Jehovas profet.

”Slutligen vaknade Noa upp från sitt vin och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom. Då sade han: ’Förbannad vare Kanaan. Må han bli den lägste slaven åt sina bröder.’ Och han tillade: ’Välsignad vare Jehova, Sems Gud, och må Kanaan bli slav åt honom. Må Gud förläna Jafet vidsträckt utrymme, och må han bo i Sems tält [och låte honom bo i Sems hyddor, äldre sv. övers.]. Må Kanaan bli slav också åt honom.’” — 1 Moseboken 9:20—27, NW.

6. Genom vilken son skulle släktlinjen leda fram till Messias, enligt Noas profetia?

⁶ Noa var nykter då han uttalade dessa ord. Han förbannade inte hela det släkte som skulle komma att härstamma från Ham på grund av den bristande respekt Ham hade visat, i synnerhet med tanke på att Noa var Guds profet. Gud inspirerade därför Noa att förbanna endast en av Hams söner, nämligen Kanaan, vars avkomlingar slog sig ner i Kanaans land i Palestina. Kananéerna blev verkligen slavar under Sems avkomlingar, när Gud förde israeliterna in i Kanaans land i enlighet med sitt löfte till hebrén Abraham. Sem levde i fem hundra två år efter syndaflodens början, så att hans och Abrahams livstid kom att sammanfalla under ett hundra femtio år. (1 Moseboken 11:10, 11) Noa förklarade att Jehova var Sems Gud. Jehova skulle välsignas, därför att det var fruktan för honom som drev Sem att visa tillbörlig respekt för Noa i egenskap av Guds profet. Jafet skulle behandlas som en gäst i Sems tält, och inte som en slav likt Kanaan. Genom att vara värd för sin bror Jafet räknades alltså Sem såsom förmer än han enligt profetians ordalydelse. I överensstämmelse med detta skulle Sems släktlinje leda fram till Messias.

 BABYLON GRUNDAS

7. Vilken av Hams sonsöner upprättade det första babyloniska väldet, och hur?

⁷ En annan av Hams avkomlingar som inte artade sig väl var hans sonson Nimrod. Eftersom Noa levde i tre hundra femtio år efter syndaflodens början, fick han uppleva denne sin sonsonssons uppstigande och utan tvivel också hans fall. (1 Moseboken 9:28, 29) Nimrod grundade en organisation, som fungerade som en del av den store ormens, Satans, djävulens, synliga ”säd”. I 1 Moseboken 10:8—12 (NW) heter det: ”Och Kus blev fader till Nimrod. Han var den förste som blev en mäktig på jorden. Han visade sig vara en väldig jägare i opposition mot Jehova. Det är därför som det talesättet finns: ’Alldeles som Nimrod en väldig jägare i opposition mot Jehova.’ Och början av hans rike kom att bli Babel och Erek och Ackad och Kalne, i Sinears land. Från detta land drog han ut till Assyrien och grep sig an med att bygga Nineve och Rehobot-Ir och Kela och Resen mellan Nineve och Kela; detta är den stora staden.” Nimrod upprättade alltså det första babyloniska väldet.

8, 9. a) Varför valde inte Jehova Babel såsom den stad vid vilken han skulle fästa sitt namn? b) Vilkas språk förändrades inte vid Babel?

⁸ Det var i Babel (som kallades Babylon av de grekisktalande judarna) som förbistringen av människornas språk ägde rum, när Jehova Gud visade sitt missnöje över att de hade byggt staden och ett torn för falsk tillbedjan i den, därför att byggningsmännen ämnade göra sig ett frejdat namn och förhindra att de blev ”kringspridda över hela jorden”. De förutsåg inte den urartning som nu äger rum med våra dagars städer. (1 Moseboken 11:1—9) Även om detta babyloniska välde under Nimrod var det första väldet på jorden, blev det inte det första världsväldet i den bibliska skildringen. Det var det forntida Egypten som blev detta. Babels politiska makt försvagades till följd av att byggningsmännen, som nu blivit splittrade på grund av olika språk, därigenom blev kringspridda över hela jorden genom Jehovas ingripande.

⁹ Jehova Gud valde inte Babylon såsom den stad vid vilken han skulle fästa sitt namn. Noa och hans välsignade son Sem hade inte del i att bygga Babel och dess torn för falsk religion, och därför blev deras språk inte förbistrat.

10, 11. a) Från vilken av Sems avkomlingar angavs det på hans tid att den utlovade ”säden” skulle komma? b) Vem fick detta uppenbarat för sig, och vad fick han då veta?

 ¹⁰ Två år efter Noas död år 2020 f.v.t. föddes Abraham i den ännu levande Sems släktlinje. Denne avkomling visade sig vara en tillbedjare av Sems Gud, Jehova. Sem kan ha känt stor tillfredsställelse, när han lärde känna vilka hänförande ting Jehova hade uppenbarat för Abraham. Detta bevisade att Jehova höll fast vid sitt ”eviga uppsåt”, som han hade utformat i Edens lustgård efter Evas och Adams överträdelse. Därigenom angavs det bestämt att Guds kvinnas ”säd” skulle härstamma från just Abraham av alla Sems avkomlingar. Men vad var det Gud uppenbarade för Abraham, som vid den tiden kallades Abram?

¹¹ Abram (Abraham) befann sig i Mesopotamien i den kaldeiska staden Ur, inte långt från Babylon (Babel), när dessa ting blev uppenbarade för honom. I 1 Moseboken 12:1—3 läser vi: ”Och HERREN [Jehova] sade till Abram: ’Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig. Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade.’”

12. För vilka var detta ”goda nyheter”, och vilken tidsålder kan sägas ha börjat då detta uppenbarades?

¹² ”Alla släkter på jorden” — detta inbegriper våra släkter nu på 1900-talet! De som tillhör våra släkter kan skaffa sig välsignelse genom denne forntida Abram (Abraham)! Detta är sannerligen goda nyheter! Och dessa nyheter meddelades den människovärld som existerade efter syndafloden, närmare bestämt på 1900-talet före den vanliga tideräkningen. Vad detta innebar kommenterades längre fram i tiden med dessa inspirerade ord: ”Säkert vet ni att de som håller fast vid tron är de som är Abrahams söner. Nu kungjorde Skriften, som i förväg såg att Gud skulle förklara människor av nationerna rättfärdiga på grund av tro, på förhand de goda nyheterna för Abraham, nämligen: ’Genom dig skall alla nationer bli välsignade.’” (Galaterna 3:7, 8, NW) Med tanke på detta kan det med rätta sägas att de goda nyheternas tidsålder (evangelieåldern, som somliga kan vilja kalla  den) började på den tiden, strax innan Abraham åtlydde den gudomliga befallningen.

13. a) Vilket tillstånd med avseende på köttet befann sig Abraham i, när han fick Guds befallning, och vad var det alltså som hade betydelse för Gud? b) När gick Abraham över floden Eufrat?

¹³ Något som vi också bör lägga märke till här är att Abraham inte var omskuren i köttet vid den tid då Gud utvalde honom till att vara den kanal genom vilken alla släkter och nationer skulle bli välsignade. Gud befallde inte att Abraham och de manliga medlemmarna av hans husfolk skulle omskäras förrän minst tjugofyra år senare, året innan Abrahams son Isak föddes (1918 f.v.t.). Om det inte var Abrahams köttsliga tillstånd, vad var det då som hade betydelse för Gud? Det var Abrahams tro. Jehova Gud visste att Abraham hade tro på honom. Han gav inte förgäves Abraham befallningen att lämna sitt hemland. Abraham gav sig genast i väg och begav sig med sitt husfolk åt nordväst till Haran, och sedan hans far Tera hade dött i Haran, drog han ut därifrån och gick över floden Eufrat i riktning mot det land som Gud skulle visa honom. Abraham gick över floden Eufrat den 14 Nisan, på våren år 1943 f.v.t., vilket var 430 år innan den första påsken firades av hans avkomlingar nere i Egypten. — 2 Moseboken 12:40—42; Galaterna 3:17.

14. Vad sade Jehova till Abraham i Kanaans land, och vad gjorde Abraham därefter?

¹⁴ Profeten Mose har upptecknat en redogörelse för detta, som lyder: ”Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog ut från Haran. Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla ägodelar, som de hade förvärvat, och tjänarna, som de hade skaffat sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land och kommo så till Kanaans land. Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet. Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: ’Åt din säd skall jag giva detta land.’ Då byggde han där ett altare åt HERREN, som hade uppenbarat sig för honom.” — 1 Moseboken 12:4—7; Apostlagärningarna 7:4, 5.

15. Varför skulle Guds löfte om en ”säd” åt Abraham kräva ett underverk, och vilket ännu större underverk skulle detta inbegripa?

¹⁵ Trots att Abram då, vid sjuttiofem års ålder, var barnlös,  inte hade något barn med sin sextiofemåriga hustru Sarai, så lovade Jehova att Abram skulle få en säd eller avkomma, åt vilken Jehova skulle ge Kanaans land. Abraham godtog i tro detta löfte från Gud. Med tanke på den kvinnliga fortplantningsförmågan på den tiden var detta nämligen på gränsen till att Gud utlovade ett underverk. Tjugofyra år senare, då Abraham fick veta att han skulle få en son med sin hustru Sara, skrattade han och sade i sitt hjärta: ”Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal? Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?” (1 Moseboken 17:17; 18:12—14) Om detta var något ”utomordentligt”, så skulle det underverk vara ännu förunderligare som krävdes för att Guds profetia i 1 Moseboken 3:15 skulle kunna uppfyllas. Det förhöll sig så eftersom Guds ”kvinna” var himmelsk och hennes utlovade ”säd” skulle vara himmelsk, men ändå skulle denna ”säd” vara anknuten till Abrahams jordiska släktlinje. På detta sätt kunde Guds kvinnas ”säd” kallas ”Abrahams säd”, ja, ”Abrahams son”.

16. Vilka frågor beträffande ”säden” uppstod till följd av Guds löfte att låta nationer och kungar komma av Abraham och Sara?

¹⁶ Vid den tid då Gud genom sin ängel försäkrade Abraham att han skulle få en son med sin hustru Sara och skulle ge honom namnet Isak, sade Gud till Abraham: ”Jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag [nationer, NW] komma av dig, och konungar skola utgå från dig. ... Jag skall välsigna henne [Sara] och skall också med henne giva dig en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag [nationer, NW] skola komma av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.” (1 Moseboken 17:6, 16) Vilken av dessa ”nationer” skulle nu bli Jehovas gynnade nation? Skulle den ha en kung över sig? Skulle Guds kvinnas ”säd” bli denne kung? Det är bara naturligt att man ställer sig sådana frågor.

MELKISEDEK

17. Vilket var det viktigaste tillfälle då Abraham kom i kontakt med en kung i Kanaans land, och varför gav Abraham tionde åt denne kung?

¹⁷ Abraham hade dessförinnan kommit i kontakt med jordiska kungar. Den mest betydelsefulla av dessa kontakter var när han träffade den framstående kungen i Kanaans land. Abraham hade  just blivit tvungen att rädda sin brorson Lot ur händerna på fyra kungar, som hade invaderat Kanaans land och besegrat fem av dess kungar och fört bort fångar, däribland Lot. När Abraham var på väg tillbaka efter att ha besegrat dessa fyra plundrande kungar, närmade han sig staden Salem i bergstrakterna väster om Döda havet. ”Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin; denne var präst åt Gud den Högste. Och han välsignade honom och sade: ’Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare! Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i din hand!’ Och Abram gav honom tionde av allt.” (1 Moseboken 14:18—20) Eftersom Gud hade överlämnat Abrahams ovänner i hans hand, som Melkisedek framhöll för Abraham, var det mycket passande att Abraham skulle ge en tiondel av allt bytet åt Melkisedek, som var präst åt Gud den Högste.

18. Varför var Melkisedeks välsignelse över Abraham inte tomma ord, och hur framhöll David hur betydelsefull Melkisedek var i Guds uppsåt?

¹⁸ Melkisedeks välsignelse över Abraham var inte tomma ord. Den hade verkligen betydelse och var i linje med Jehovas eget löfte att Abraham skulle bli en välsignelse för alla släkter på jorden — alla släkter skulle skaffa sig välsignelse genom honom. (1 Moseboken 12:3) Att denne gåtfulle kung och präst, Melkisedek, fick ett så knapphändigt omnämnande i historien betydde inte att han inte skulle omnämnas senare. Nio hundra år senare inspirerade den högste Guden en annan kung i Salem, kung David i Jerusalem, att profetera och framhålla hur betydelsefull Melkisedek hade varit i den högste Gudens uppsåt. Enligt denna profetia var Melkisedek en förebild till en ännu större kung, till och med större än David, en kung som till och med David måste kalla ”min Herre”. Denne kung, som blev framställd i bild, kunde inte vara någon annan än Messias, Guds kvinnas ”säd”. Under Guds heliga andes inflytande skrev David i Psalm 110:1—4 (NW):

”Jehovas utsaga till min Herre är: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.’ Din styrkas stav skall Jehova sända ut från Sion i det han säger: ’Drag kuvande fram mitt ibland dina fiender.’ Ditt folk skall erbjuda sig villigt på din militära styrkas dag. I helighetens prakt, ur morgonrodnadens sköte, har du ditt unga manskap alldeles  som daggdroppar. Jehova har svurit (och han skall inte ändra sig): ’Du är en präst till obestämd tid efter Melkisedeks sätt!’”

19. Vems avkomling måste den vara som enligt profetian skulle föra styrkans stav på Sions berg, och varför kan inte David här ha profeterat om någon av kungarna från Salomo till Sidkia?

¹⁹ Lägg märke till vad dessa inspirerade ord innebär. Att kung David sade att Jehova skulle sända ut denne kungs styrkas stav från Sion visar att han skulle vara en köttslig avkomling av David. I enlighet med Jehovas förbund med David om ett evigt rike skulle ingen annan än en köttslig avkomling av David sitta som kung på Sions berg och föra styrkans stavliknande spira. (2 Samuelsboken 7:8—16) Denne, vars styrkas stav skulle sändas ut från Sion, kunde följaktligen kallas en ”Davids son”. Men David talade inte här profetiskt om sin son, kung Salomo, som var den mest strålande kung i Davids släktlinje som tronade på Sions berg och regerade över sitt folks alla tolv stammar. David tilltalade aldrig sin son Salomo såsom ”min Herre”, och han talade inte heller så om någon annan av Sions kungar som följde efter Salomo ända fram till kung Sidkia. Dessutom var varken Salomo eller någon av de efterföljande kungarna på Sions berg både präster och kungar, som Melkisedek var. — 2 Krönikeboken 26:16—23.

20. Hur skulle denne som omtalas i profetian vara Davids ”Herre” trots att han var Davids son?

²⁰ Men varför skulle David tala om denne utlovade härskare såsom ”min Herre”, när han skulle vara kung Davids ”son”? Detta berodde på att denne framstående ”Davids son” skulle vara en långt högre kung än David. Även om David satt på ”Jehovas tron” på det jordiska Sions berg, steg han inte ens vid sin död upp till himmelen och satte sig på Jehovas ”högra sida”. Men den som skulle bli Davids ”Herre” skulle göra det. Hans konungsliga ställning på Jehovas högra sida i himmelen kunde omtalas såsom ett himmelskt Sions berg, eftersom det framställdes i bild genom det jordiska Sions berg, som tidigare var omgivet av Jerusalems murar men som inte är detta i våra dagar. Som Jehova själv sade i Psalm 89:28 med avseende på Messias: ”Ja, jag skall göra honom till den förstfödde, till den högste bland konungarna på jorden.” Inte nog med att han skulle vara en Herre och kung som var högre än David, utan han skulle  också för evigt vara en ”präst” åt den högste Guden, lik Melkisedek, det forntida Salems kung. — Psalm 76:3; 110:4.

21. Varför skulle alltså Abrahams namn bli stort?

²¹ Föga anade patriarken Abraham då på 1900-talet f.v.t. att de ”kungar” som skulle härstamma från honom och hans hustru Sara skulle inbegripa den messianske konung som förebildades av Melkisedek, åt vilken Abraham gav tionde av allt sitt segerbyte. Inte att undra på att Abrahams namn skulle bli stort, med tanke på att det var förbundet med en sådan kung och präst! Inte att undra på att alla släkter på jorden skulle välsigna sig eller skaffa sig välsignelse genom Abraham förmedelst denne präst och kung lik Melkisedek! — 1 Moseboken 12:3.

GUDS ”VÄN”

22. Hur illustrerade Gud att hans utvalda nation skulle komma genom Abrahams köttslige son och arvinge?

²² Efter Abrahams segerrika sammandrabbning med de fyra invaderande kungarna lovade Gud Abraham det beskydd han behövde och även att hans ”arvinge” skulle bli en av hans köttsliga söner. Med hjälp av en illustration försäkrade Gud Abraham att Guds utvalda nation skulle komma genom denne son och arvinge: ”Och han förde honom ut och sade: ’Skåda upp till himmelen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.’ Och han sade till honom: ’Så skall din säd bliva.’ Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till rättfärdighet.” — 1 Moseboken 15:1—6.

23. På vilken grundval blev Abraham räknad för att vara rättfärdig, och vad var han berättigad till?

²³ Låt oss inte glömma att Abraham vid denna tidpunkt fortfarande var en oomskuren hebré. Rättfärdighet kunde alltså inte tillräknas Abraham på grund av att han var omskuren i köttet; den tillräknades honom i stället på grund av hans tro på Jehova, som nu uppenbarade en del av sitt uppsåt för Abraham. Abraham blev alltså räknad för att vara rättfärdig inför Gud; han var därför berättigad till vänskap med Jehova Gud. Flera hundra år senare kallade kung Josafat i Jerusalem Abraham för Jehovas vän. Ännu längre fram talade Jehova genom profeten Jesaja om honom såsom ”Abraham, min vän”. (2 Krönikeboken 20:7; Jesaja 41:8) Detta visar hur värdefullt, hur nödvändigt, det är att äga tro på Jehova i förbindelse med hans ”säd”.

24. Hur blev Abraham far till Ismael, och hur blev han därefter far till Isak?

 ²⁴ År 1932 f.v.t. skaffade sig Abraham, på inrådan av sin ofruktsamma, till åren komna hustru Sara, en son förmedelst hennes egyptiska tjänstekvinna Hagar, och han gav honom namnet Ismael. (1 Moseboken 16:1—16) Tretton år därefter, år 1919 f.v.t., talade Jehova om för Abraham att Ismael inte skulle tjäna såsom den äkta ”säden”, utan en son till hans äkta hustru Sara skulle i stället vara den utvalda ”säden”. Det skulle vara en fri kvinnas son. Och följande år föddes Isak, då Sara var nittio år gammal. ”Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt honom.” Isak blev omskuren på åttonde dagen efter sin födelse, precis som hans far Abraham hade blivit föregående år. — 1 Moseboken 21:1—5.

25. Gjorde Jehova, enligt vad skildringen visar, en nation som inbegrep Abrahams alla köttsliga söner?

²⁵ Det är intressant att lägga märke till att Gud inte nu gjorde en nation av Abrahams båda söner, Ismael, den förstfödde, och Isak, en nation med två stammar. Nej, på sin hustru Saras enträgna begäran drev Abraham fem år senare ut Hagar och hennes son Ismael ur sitt hus, så att de fick klara sig på egen hand och bege sig vart de ville. (1 Moseboken 21:8—21) Inte heller därefter, efter Saras död år 1881 f.v.t., gjorde Gud någon nation av Isak och de andra söner som Abraham fick med en bihustru, Ketura, vilket skulle ha blivit en nation med sju stammar. ”Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak. Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och lät dem draga österut, bort till Österlandet.” — 1 Moseboken 25:1—6.

26. På grund av vilket beundransvärt ådagaläggande av tro fick Abraham en särskild välsignelse i Moria land, och hur löd denna välsignelse?

²⁶ Ett mycket beundransvärt ådagaläggande av tro å Abrahams sida ledde till stor välsignelse för denne Jehovas ”vän”. Han blev föremål för denna välsignelse efter ett ingående prov på hans tro och lydnad gentemot den högste Guden. Den välsignelse som blev en följd av Guds godkännande uttalades på en bergstopp i Moria land, vilken många anser vara samma plats där kung Salomo byggde Jehovas praktfulla tempel flera hundra år längre fram i tiden. (2 Krönikeboken 3:1) Där, på den plats som  Jehova hade utsett, på veden som hade lagts ut på ett nybyggt stenaltare, låg en gosses unga gestalt. Det var Isak. Bredvid altaret stod hans far Abraham med en slaktkniv i handen. Han skulle just verkställa Guds befallning att döda Isak som ett offer och frambära honom som ett brännoffer åt den Gud som genom ett underverk hade skänkt honom denne gosse.

”Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade: ’Abraham! Abraham! ... Låt icke din hand komma vid gossen och gör honom intet; ty nu vet jag, att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.’ ... Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från himmelen och sade: ’Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son, därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar. Och i din säd skola alla folk [nationer, NW] på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.’” — 1 Moseboken 22:1—18.

27. Vad visade detta gudomliga uttalande beträffande ”sädens” utväljande och beträffande välsignelsen genom den?

²⁷ Detta betydde att den utlovade ”säden”, genom vilken alla nationer skulle skaffa sig välsignelse, skulle komma i Isaks släktlinje. Därigenom visade Jehova Gud att det var han som utvalde släktlinjen och att ingen av Isaks halvbröder skulle ha någon del i att frambringa denna ”säd”. Men de nationer som härstammade från Isaks halvbröder kunde ändå skaffa sig välsignelse genom denna ”säd”. Alla nationer i våra dagar, dvs. människor av alla nationaliteter i denna tid, kan likaså skaffa sig välsignelse genom Abrahams ”säd”.

28. Vilka händelser i förbindelse med Sems släktlinje levde denne länge nog för att få uppleva?

²⁸ Patriarken Sem, som överlevde den världsomfattande syndafloden, levde så länge att han fick lära känna denna gudomliga välsignelse som uttalades över Abraham; Sem fick till och med uppleva att Isak gifte sig med den sköna Rebecka från Haran i Mesopotamien. Sem levde fram till år 1868 f.v.t., tio år efter detta giftermål, men han levde inte så länge att han fick se några avkomlingar i detta äktenskap. Det gjorde däremot Abraham. — 1 Moseboken 11:11; 25:7.

[Frågor]