De kristna och namnet

INGEN kan med säkerhet säga exakt när de ortodoxa judarna upphörde att högt uttala Guds namn och i stället ersatte det med de hebreiska orden för Gud och suveräne Herre. En del tror att Guds namn upphörde att användas i dagligt tal långt före Jesu tid. Men det finns kraftiga vittnesbörd om att översteprästen fortsatte att uttala det vid gudstjänsten i templet — i synnerhet på försoningsdagen — ända tills templet förstördes år 70 v.t. När Jesus var på jorden var således uttalet av namnet känt, även om det kanske inte allmänt brukades.

Varför upphörde judarna att uttala Guds namn? Troligen åtminstone delvis på grund av en felaktig tillämpning av orden i det tredje budet: ”Du skall icke missbruka Jehovás, din Guds, namn.” (2 Moseboken 20:7, Åkeson) Det här budet utgjorde naturligtvis inte något förbud mot att bruka Guds namn. Varför skulle annars Guds forntida tjänare, sådana som David, använda det så fritt och ändå åtnjuta Jehovas välsignelse? Och varför uttalade Gud det för Mose och sade åt Mose att förklara för israeliterna vem det var som hade sänt honom? — Psalm 18:2—4, 7, 141—3, 6, 13; 2 Moseboken 6:2—8; Åkeson.

På Jesu tid fanns det dock en stark tendens att ta Guds resonliga bud och tolka dem på ett i högsta grad oresonligt sätt. Det fjärde av de tio budorden förpliktade till exempel judarna att hålla den sjunde dagen i varje vecka som en vilodag — en sabbat. (2 Moseboken 20:8—11) Ortodoxa judar gick löjligt långt i fråga om att lyda det budet och ställde upp oräkneliga regler för om man kunde eller inte kunde göra den allra minsta handling på sabbaten. Det var utan tvivel i samma anda som de gick orimligt långt i sin lydnad för ett rimligt bud, att Guds namn inte skulle missbrukas, så att de sade att namnet inte ens skulle uttalas. *

Jesus och namnet

Skulle Jesus ha följt en sådan oskriftenlig tradition? Knappast! Han avhöll sig sannerligen inte från att bota människor på sabbaten, även om det betydde att han bröt mot judarnas människogjorda regler och till och med riskerade sitt liv. (Matteus 12:9—14) Faktum är att Jesus fördömde fariséerna som skrymtare för att deras traditioner gick utöver Guds inspirerade ord. (Matteus 15:1—9) Det  är därför osannolikt att han skulle ha underlåtit att uttala Guds namn, i synnerhet med tanke på att hans eget namn, Jesus, betydde ”Jehova är frälsning”.

Vid ett tillfälle stod Jesus upp i en synagoga och läste en del av Jesajas skriftrulle. Det stycke han läste var det vi i dag kallar Jesaja 61:1, 2, där Guds namn förekommer mer än en gång. (Lukas 4:16—21) Skulle han ha vägrat att uttala Guds namn där och ersatt det med ”Herren” eller ”Gud”? Naturligtvis inte. Det skulle ha inneburit att han följde de judiska religiösa ledarnas oskriftenliga tradition. Vi läser i stället: ”Han undervisade dem ... såsom en som hade myndighet och inte såsom deras skriftlärda.” — Matteus 7:29.

Som vi tidigare har sett, lärde han i själva verket sina efterföljare att be till Gud: ”Må ditt namn bli helgat.” (Matteus 6:9) Och i bön natten före sin avrättning sade han till sin Fader: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de  människor som du har gett mig ur världen. ... Helige Fader, vaka över dem för ditt eget namns skull, som du har gett mig.” — Johannes 17:6, 11.

Angående dessa hänvisningar till Guds namn som Jesus gör förklaras det på sidan 76 i boken Der Name Gottes (Guds namn): ”Vi måste inse det förbluffande faktum att den traditionella gammaltestamentliga förståelsen av Guds uppenbarelse är att den är en uppenbarelse av hans namn och att den fullföljs genom de sista delarna av Gamla testamentet, ja, till och med fortsätter in i de sista delarna av Nya testamentet, där vi till exempel i Johannes 17:6 läser: ’Jag har gjort ditt namn uppenbart.’”

Ja, det vore högst orimligt att tänka sig att Jesus underlät att använda Guds namn, i synnerhet när han citerade de delar av de hebreiska skrifterna som innehöll det.

De första kristna

Använde Jesu efterföljare under det första århundradet Guds namn? De hade blivit befallda av Jesus att göra lärjungar av människor av alla nationer. (Matteus 28:19, 20) Många av de människor som de skulle predika för hade ingen uppfattning om den Gud som hade uppenbarat sig för judarna under namnet Jehova. Hur skulle de kristna kunna identifiera den sanne Guden för dem? Är det tillräckligt att kalla honom Gud eller Herren? Nej. Nationerna hade sina egna gudar och herrar. (1 Korintierna 8:5) Hur skulle de kristna kunna skilja mellan den sanne Guden och falska gudar? Endast genom att använda Guds namn.

Lärjungen Jakob sade därför under ett äldstemöte i Jerusalem: ”Simeon har ingående berättat om hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem ta ut ett folk för sitt namn. Och med detta stämmer profeternas ord överens.” (Apostlagärningarna 15:14, 15) Aposteln Petrus framhöll i sitt välkända tal vid pingsten en viktig del av det kristna budskapet när han citerade profeten Joels ord: ”Var och en, som åkallar Jehovás namn, skall undslippa.” — Joel 2:32, Åkeson; Apostlagärningarna 2:21.

Aposteln Paulus lämnar ingen i tvivelsmål om Guds namns betydelse för honom. I sitt brev till romarna citerar han samma ord av profeten Joel och fortsätter sedan med att uppmuntra sina medkristna att visa sin tro på det uttalandet genom att gå ut och predika om Guds namn för andra, för att dessa också skall kunna bli frälsta. (Romarna 10:13—15) Senare skrev han i sitt brev till Timoteus: ”Må var och en som nämner Jehovas namn ta avstånd från orättfärdighet.” (2 Timoteus 2:19) Vid slutet av det första århundradet använde aposteln Johannes Guds namn i sina skrifter. Uttrycket ”Halleluja”, som betyder ”Prisa Jah”, förekommer upprepade gånger i Uppenbarelseboken. — Uppenbarelseboken 19:1, 3, 4, 6.

Jesus och hans efterföljare hade emellertid profeterat om att ett avfall skulle inträffa i den kristna församlingen. Aposteln Petrus hade skrivit: ”Det ... kommer [också] att finnas falska lärare bland er.” (2 Petrus 2:1; se även Matteus 13:36—43; Apostlagärningarna 20:29, 30; 2 Tessalonikerna 2:3; 1 Johannes 2:18, 19.) Dessa varnande ord blev besannade. Ett resultat av det blev att Guds namn fick en underordnad plats. Det avlägsnades till och med från exemplar och översättningar av Bibeln! Låt oss se hur det kom att bli så.

[Fotnot]

[Bild på sidan 14]

Denna bild av en judisk överstepräst, med det tecken på huvudbindeln som på hebreiska betyder ”Helighet tillhör Jehova”, finns i Vatikanen

[Bild på sidan 15]

Som vi ser i denna tyska översättning av Bibeln från 1805, uttalade Jesus Guds namn högt när han läste från Jesajas bokrulle i synagogan. — Lukas 4:18, 19

[Bilder på sidan 16]

Petrus och Paulus använde Guds namn när de citerade från Joels profetia. — Apostlagärningarna 2:21; Romarna 10:13