Guds namn och ”Nya testamentet”

GUDS namns ställning i de hebreiska skrifterna, ”Gamla testamentet”, är helt säker. Även om judarna med tiden slutade att uttala namnet, hindrade deras religiösa trosuppfattningar dem från att ta bort det när de gjorde avskrifter av äldre bibelhandskrifter. I de hebreiska skrifterna förekommer således Guds namn oftare än något annat namn.

Situationen är annorlunda med de kristna grekiska skrifterna, ”Nya testamentet”. Handskrifter av Uppenbarelseboken (Bibelns sista bok) innehåller Guds namn i dess förkortade form — ”Jah” (i ordet ”Halleluja”). Men bortsett från det innehåller ingen forntida grekisk handskrift som vi äger i dag av böckerna från Matteus till Uppenbarelseboken Guds hela namn. Betyder det att namnet inte bör finnas där? Det vore förvånande med tanke på att Jesu efterföljare erkände betydelsen av Guds namn och att Jesus lärde oss att be om att Guds namn skulle bli helgat. Vad var det då som hände?

För att förstå det måste vi komma ihåg att de handskrifter av de kristna grekiska skrifterna som vi har tillgång till i dag inte är originalhandskrifterna. De böcker som Matteus, Markus, Lukas och de andra bibelskribenterna själva skrev blev väl använda och snabbt utslitna. Därför gjorde man avskrifter, och när dessa blev utslitna gjorde man ytterligare avskrifter av dessa avskrifter. Detta är vad vi kan  förvänta, eftersom avskrifterna vanligtvis gjordes för att användas, inte för att bevaras.

Det finns tusentals avskrifter av de kristna grekiska skrifterna i vår tid, men de flesta av dem gjordes under eller efter 300-talet enligt den vanliga tideräkningen. Detta antyder en möjlighet: Hände det något med de kristna grekiska skrifternas text före 300-talet som ledde till att Guds namn utelämnades? Fakta visar att det verkligen var något som hände.

Namnet fanns där

Vi kan vara säkra på att aposteln Matteus använde Guds namn i sitt evangelium. Varför det? Därför att han först skrev det på hebreiska. På 300-talet uppgav Hieronymus, som gjorde den latinska Vulgataöversättningen: ”Matteus, som också är Levi och som från att ha varit publikan blev apostel, utarbetade först av alla evangelisterna ett evangelium om Kristus, vilket han gjorde i Judeen på hebreiska språket. ... Vem som därefter översatte det till grekiska är inte tillräckligt fastställt. Dessutom finns själva den hebreiska texten bevarad till denna dag i biblioteket i Caesarea.”

Eftersom Matteus skrev på hebreiska, är det otänkbart att han inte använde Guds namn, i synnerhet när han citerade från delar av ”Gamla testamentet” som innehöll namnet. De övriga skribenterna av Bibelns andra del skrev emellertid för en världsomfattande läsekrets på dåtidens internationella språk — grekiska. Därför citerade de inte från de ursprungliga hebreiska skrifterna, utan från den grekiska Septuagintaöversättningen. Också Matteus’ evangelium blev med tiden översatt till grekiska. Förekom Guds namn i dessa grekiska skrifter?

Några mycket gamla fragment av Septuagintaöversättningen som faktiskt existerade på Jesu tid har bevarats fram till vår tid, och det är intressant att lägga märke till att de innehåller Guds egennamn. I The New International Dictionary of New Testament Theology (band 2, sidan 512) sägs det: ”Nyare textfynd drar teorin om att de som sammanställde LXX [Septuagintaöversättningen] översatte tetragrammaton JHVH med kyrios i tvivelsmål. De äldsta handskrifterna av LXX (fragment) som vi nu har tillgång till innehåller tetragrammaton skrivet med hebreiska bokstäver i den grekiska texten. Denna sedvänja bibehölls av senare judiska översättare av GT [Gamla testamentet] under de första århundradena e. Kr.” Därför skulle Jesus och hans apostlar, vare sig de läste Bibeln på hebreiska eller grekiska, komma att stöta på Guds namn.

Professor George Howard vid University of Georgia i USA gjorde således följande kommentar: ”När Septuagintaöversättningen, som den nytestamentliga kyrkan använde och citerade från, innehöll den hebreiska formen av Guds namn, tog utan tvivel de nytestamentliga skribenterna med tetragrammaton i sina citat.” (Biblical Archaeology Review, mars 1978, sidan 14) Vilken befogenhet skulle de ha haft att göra på annat sätt?

Guds namn förblev i grekiska översättningar av ”Gamla testamentet” ett tag till. Under första hälften av 100-talet v.t. gjorde den judiske proselyten Aquila en ny översättning av de hebreiska skrifterna till grekiska, och i den återgav han Guds namn med tetragrammaton skrivet med gammalhebreiska bokstäver. På 200-talet skrev Origenes: ”Och i de trognaste handskrifterna är NAMNET skrivet med hebreiska bokstäver, men inte med nutida hebreiska [bokstäver], utan med de ålderdomligaste.”

Så sent som på 300-talet skrev Hieronymus i sitt förord till Samuelsböckerna och Kungaböckerna: ”Och vi finner att Guds namn, tetragrammaton [יהוה], ännu i dag i vissa grekiska böcker återges med forntida bokstäver.”

 Namnet tas bort

Vid den här tiden hade dock det avfall som Jesus förutsade börjat ta form, och namnet användes allt mindre, även om det förekom i vissa handskrifter. (Matteus 13:24—30; Apostlagärningarna 20:29, 30) Slutligen var det många läsare som inte ens förstod vad det var, och Hieronymus rapporterar att ”vissa okunniga” på hans tid ”var vana att läsa ΠΙΠΙ [pipi] när de fann [tetragrammaton] i grekiska böcker, på grund av likheten mellan bokstäverna”.

I senare avskrifter av Septuagintaöversättningen togs Guds namn bort, och ord som ”Gud” (The·ós) och ”Herren” (Ký·ri·os) sattes in i stället. Vi vet att det gick till på det sättet, eftersom vi har tidiga fragment av Septuagintaöversättningen där Guds namn finns med och senare handskrifter av samma delar av Septuagintaöversättningen där Guds namn har tagits bort.

Samma sak inträffade i ”Nya testamentet” — de kristna grekiska skrifterna. Professor George Howard säger vidare: ”När den hebreiska formen av Guds namn togs bort och ersattes med grekiska uttryck i Septuagintaöversättningen, togs det också bort från citat från Septuagintaöversättningen i Nya testamentet. ... Inom kort gick Guds namn förlorat för den icke-judiska kyrkan förutom i den mån det återspeglades i komprimerade surrogat eller blev ihågkommet av de lärda.”

Medan judarna vägrade att uttala Guds namn, lyckades således den avfälliga kristna kyrkan fullständigt ta bort det från grekiskspråkiga handskrifter av båda delarna av Bibeln och även från översättningar på andra språk.

Behovet av namnet

Med tiden blev namnet som vi tidigare såg återinfört i många översättningar av de hebreiska skrifterna. Men hur är det  med de grekiska skrifterna? Bibelöversättare och bibelforskare har kommit att inse att vissa delar av de kristna grekiska skrifterna är mycket svåra att förstå på rätt sätt utan Guds namn. Att återställa namnet är en stor hjälp till att öka klarheten i och förståelsen av denna del av den inspirerade Bibeln.

Begrunda till exempel Paulus’ ord till romarna som de återges i 1917 års översättning: ”Ty ’var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst’.” (Romarna 10:13) Vems namn måste vi åkalla för att bli frälsta? Eftersom Jesus ofta omtalas som ”Herren”, och det till och med sägs i ett skriftställe: ”Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst”, bör vi då dra slutsatsen att Paulus här talade om Jesus? — Apostlagärningarna 16:31, 1917.

Nej, det bör vi inte. Efter Romarna 10:13 i 1917 års översättning hänvisas det till Joel 2:32 i de hebreiska skrifterna. Om du slår upp det, kommer du att finna att Paulus i sitt brev till romarna i själva verket citerade Joels ord, och det Joel sade enligt den hebreiska grundtexten var: ”Var och en som anropar Jehovas namn ... skall [tryggt] komma undan.” (NW) Ja, Paulus menade här att vi bör åkalla Jehovas namn. Vi måste således tro på Jesus, men vår frälsning är samtidigt intimt förknippad med en rätt uppskattning av Guds namn.

Detta exempel visar hur det att man tog bort Guds namn från de grekiska skrifterna bidrog till att det blev svårt för många att skilja mellan Jesus och Jehova. Det bidrog utan tvivel i hög grad till utvecklingen av treenighetsläran!

Bör namnet återställas?

Har en översättare någon rätt att återställa namnet, med tanke på att de handskrifter som finns inte innehåller det? Ja, han har den rätten. De flesta grekiska lexikon medger att ordet ”Herren” i Bibeln ofta åsyftar Jehova. Under det grekiska ordet Ký·ri·os (”Herren”) sägs det till exempel i Robinsons A Greek and English Lexicon of the New Testament (tryckt år 1859) att det betyder ”Gud som den suveräne Herren och universums suverän, vanligen i Sept[uagintaöversättningen] för heb[reiska] יְהוָֹה Jehova”. På ställen där de kristna grekiska skrifternas skribenter citerar de äldre hebreiska skrifterna har således översättaren rätt att återge ordet Ký·ri·os med ”Jehova” på alla platser där Guds namn förekommer i den hebreiska grundtexten.

Många översättare har gjort detta. Åtminstone från 1300-talet har flera hebreiska översättningar gjorts av de  kristna grekiska skrifterna. Vad gjorde översättarna när de kom till citat från ”Gamla testamentet” där Guds namn förekom? Ofta kände de sig tvingade att återinföra Guds namn i texten. Många översättningar av delar av eller hela de kristna grekiska skrifterna till hebreiska innehåller Guds namn.

Översättningar till nutida språk, i synnerhet sådana använda av missionärer, har följt det här exemplet. Således förekommer namnet Jehova många gånger i många översättningar av de grekiska skrifterna till afrikanska, asiatiska och amerikanska språk samt språk som talas på öar i Stilla havet, så att läsarna klart kan se skillnaden mellan den sanne Guden och falska gudar. Namnet har också förekommit i översättningar till europeiska språk. *

En översättning som rättframt och med goda skäl använder Guds namn är Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna. Denna översättning som nu finns på fjorton moderna språk, däribland svenska, använder Guds namn varje gång ett stycke från de hebreiska skrifterna som innehåller namnet citeras i de grekiska skrifterna. Sammanlagt förekommer namnet 237 gånger på goda grunder i den översättningen av de grekiska skrifterna.

Motstånd mot namnet

Trots många översättares ansträngningar att återinföra Guds namn i Bibeln har det alltid förekommit religiös påtryckning för att få bort det. Judarna lät det stå kvar i sina biblar, men de vägrade uttala det. Avfälliga kristna under 100- och 200-talen tog bort det när de gjorde avskrifter av grekiska bibelhandskrifter och utelämnade det när de gjorde översättningar av Bibeln. Översättare i modern tid har tagit bort det också när de har grundat sina översättningar på den hebreiska grundtexten, där det förekommer nästan 7.000 gånger. (Det förekommer 6.973 gånger i texten i den hebreiska delen av New World Translation of the Holy Scriptures, 1984 års utgåva.)

Hur betraktar Jehova dem som tar bort hans namn från Bibeln? Om du vore författare, vad skulle du då tycka om någon som går så långt som till att ta bort ditt namn från den bok du har skrivit? Översättare som har invändningar mot Guds namn på grund av uttalsproblem eller på grund av judisk tradition kan jämföras med dem som Jesus sade ”silar bort myggan men sväljer ner kamelen!” (Matteus 23:24) De snavar över dessa mindre problem, men resultatet blir att de skapar ett större problem — genom att ta bort namnet på den största personen i universum från den bok som han har inspirerat.

Psalmisten skrev: ”Hur länge, o Gud, skall ovännen få smäda och fienden oupphörligt få förakta ditt namn?” — Psalm 74:10.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 25]

”HERREN” — motsvarighet till ”Jehova”?

Att ta bort Guds särskiljande egennamn från Bibeln och ersätta det med en titel som ”Herren” eller ”Gud” gör texten svag och otillräcklig på många sätt. Det kan till exempel leda till meningslösa ordkombinationer. I förordet till The Jerusalem Bible sägs det: ”Att säga: ’Herren är Gud’ är helt enkelt en tautologi [en onödig eller meningslös upprepning], men det blir det inte om man säger ’Jahve är Gud’.”

Sådana ersättningar kan också resultera i klumpiga fraser. Således lyder Psalm 8:109 i 1982 års översättning: ”Herre, vår Herre, hur härligt är inte ditt namn över hela jorden!” Vilken förbättring det blir när namnet Jehova används i en sådan text! Det heter således i Åkesons översättning: ”Jehová, vår Herre, huru härligt ditt namn är över hela jorden!”

Att ta bort namnet kan också leda till förvirring. I Psalm 110:1 sägs det: ”Herren sade till min herre: ’Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.’” (1982) Vem talar till vem? Hur mycket bättre är det inte att återge skriftstället så här: ”Jehovas uttalande till min Herre är: ’Sätt dig på min högra sida, tills jag lägger dina fiender som en pall för dina fötter.’” — NW.

Att ersätta ”Jehova” med ”Herren” innebär dessutom att man tar bort något från Bibeln som är av central betydelse: Guds egennamn. I uppslagsverket The Illustrated Bible Dictionary (band 1, sidan 572) sägs det: ”Jahve är i egentlig mening det enda ’namnet’ på Gud.”

I The Imperial Bible-Dictionary (band 1, sidan 856) beskrivs skillnaden mellan ”Gud” (Elohim) och ”Jehova” med orden: ”[Jehova] är överallt ett egennamn som avser den personlige Guden och ingen annan; medan Elohim har mer karaktär av ett appellativ som visserligen vanligen, men inte nödvändigtvis alltid, betecknar den Suveräne.”

J. A. Motyer, rektor vid Trinity College i England, tillägger: ”Mycket går förlorat i vår bibelläsning om vi glömmer att se bakom ersättningsordet [Herren eller Gud] för Guds eget personliga namn. Genom att nämna sitt namn för sitt folk hade Gud för avsikt att för dem uppenbara sina innersta egenskaper.” — Eerdmans’ Handbook to the Bible, sidan 157.

Nej, man kan inte återge ett särskiljande egennamn med en titel. En titel kan aldrig förmedla hela och fulla innebörden hos Guds ursprungliga namn.

[Ruta/Bilder på sidan 26]

Detta fragment av Septuagintaöversättningen (till höger) som har daterats till första århundradet v.t. och som innehåller Sakarja 8:19—21, och Sakarja 8:23—9:4 finns nu i Israelmuseet i Jerusalem. Det innehåller Guds namn fyra gånger, av vilka tre visas här. I den alexandrinska handskriften (till vänster), en avskrift av Septuagintaöversättningen gjord 400 år senare, har Guds namn i samma verser ersatts med KY och KC, förkortade former av det grekiska ordet Ký·ri·os (”Herren”)

[Ruta på sidan 27]

John W. Davis, missionär i Kina under 1800-talet, förklarade varför han ansåg att Guds namn borde vara i Bibeln: ”Om den Helige Ande säger Jehova på vilken som helst plats i den hebreiska texten, varför säger då inte översättaren Jehova på engelska eller kinesiska? Vilken rätt har han att säga: Jag använder Jehova på det här stället och ett ersättningsord på det där stället? ... Om någon skulle säga att det finns fall då det vore orätt att använda Jehova, låt honom då visa varför; onus probandi [skyldigheten att bevisa] vilar på honom. Han kommer att finna uppgiften svår, ty han måste besvara denna enkla fråga: Om det i något som helst fall är fel att använda Jehova i översättningen, varför använde då den inspirerade skribenten det i grundtexten?” — The Chinese Recorder and Missionary Journal, årgång VII, Shanghai 1876.

[Bild på sidan 23]

Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna använder med rätta Guds namn 237 gånger

[Bilder på sidan 24]

Karl IX:s staty i Göteborg med Guds namn på sockeln

Guds namn på titelbladet till Svea Rikes Landslag, tryckt 1608