Guds namn och bibelöversättarna

TIDIGT under 100-talet, sedan den siste aposteln hade dött, började på allvar det avfall från den kristna tron som Jesus och hans efterföljare hade förutsagt. Hedniska filosofier och läror smög sig in i församlingen; sekter bildades, och trons renhet fördärvades. Guds namn upphörde också att användas.

Då denna avfälliga kristendom spred sig, uppstod behovet av att översätta Bibeln från hebreiska och grekiska till andra språk. Hur återgav översättarna Guds namn? Vanligtvis använde de motsvarigheten till ”Herren”. En mycket inflytelserik översättning på den tiden var Vulgataöversättningen, Hieronymus’ översättning av Bibeln till vardagslatin. Hieronymus ersatte tetragrammaton (JHVH) med Dominus, ”Herren”.

Slutligen började nya språk, som franska, engelska och spanska, framträda i Europa. Katolska kyrkan undertryckte emellertid ansträngningarna att översätta Bibeln till dessa nya språk. Medan judarna, som använde Bibeln på hebreiska, vägrade att uttala Guds namn, hörde således de flesta ”kristna” Bibeln läsas i latinska översättningar som inte använde namnet.

Med tiden började Guds namn användas igen. År 1278 förekom det på latin i verket Pugio fidei (Trons dolk) av Raymundus Martini, en spansk munk. Han använde stavningen Yohoua. * Kort därefter, år 1303, fullbordade Porchetus de Salvaticis ett verk med titeln Victoria Porcheti adversus impios Hebraeos (Porchetus’ seger över de ogudaktiga hebréerna). I det nämner han också Guds namn och stavar det omväxlande Iohouah, Iohoua och Ihouah. Sedan gav Petrus Galatinus år 1518 ut ett verk med titeln De arcanis catholicae veritatis (Angående den universella sanningens hemligheter) i vilket han stavar Guds namn Iehoua.

Namnet förekom första gången i en engelsk bibel år 1530, då William Tyndale utgav en översättning av Bibelns  fem första böcker. I den använde han Guds namn, vanligen stavat Iehouah, i flera verser, * och i en anmärkning i den upplagan skrev han: ”Iehovah är Guds namn. ... Och så ofta som du ser HERREN med stora bokstäver (utom då det är något fel i tryckningen) är det på hebreiska Iehovah.” Av detta uppkom vanan att använda Jehovas namn endast i några få verser och att skriva ”HERREN” eller ”GUD” på andra ställen där tetragrammaton förekommer.

År 1611 utgavs den översättning som skulle bli den mest använda engelska översättningen — Konung Jakobs bibel. I den förekom namnet fyra gånger i huvudtexten. (2 Moseboken 6:3; Psalm 83:1918; Jesaja 12:2; 26:4) ”Jah”, en poetisk förkortning av namnet, förekom i Psalm 68:54. Namnet förekom dessutom i sådana ortnamn som ”Jehova-jire”. (1 Moseboken 22:14; 2 Moseboken 17:15; Domarboken 6:24) Översättarna följde emellertid Tyndales exempel och ersatte på de flesta ställena Guds namn med ”HERREN” eller ”GUD”. Men om Guds namn kunde förekomma i fyra verser, varför kunde det då inte förekomma i alla de andra tusentals verser som innehåller det?

Något liknande hände med de tyska bibelöversättningarna. År 1534 publicerade Martin Luther sin fullständiga översättning av Bibeln som grundade sig på grundspråken. Av någon orsak tog han inte med Guds namn, utan använde ersättningsord, till exempel HERR (”HERREN”). Han kände dock till Guds namn. I en predikan över Jeremia 23:1—8 som han höll år 1526 sade han nämligen: ”Detta namn Jehova, Herren, tillhör uteslutande den sanne Guden.”

År 1543 skrev Luther: ”När de [judarna] nu hävdar att namnet Jehova är outsägligt, vet de inte vad de talar om. ... Om det kan skrivas med penna och bläck, varför skall det då inte uttalas, vilket är mycket bättre än att skrivas med penna och bläck? Varför kallar de det inte också oskrivbart, oläsbart eller otänkbart? Då man begrundar allt, är det något skamligt.” Ändå hade inte Luther rättat till det i sin översättning av Bibeln.  Men på senare år har andra tyska biblar haft med namnet i 2 Moseboken 6:3.

I den första fullständiga svenska översättningen av Bibeln, Gustav Vasas bibel, som trycktes åren 1540 och 1541, förekom inte Jehovas namn någon gång, utan ersattes överallt med ”HERREN” med versaler. Det gavs ingen kommentar till detta bruk, men i förordet till Karl XII:s bibel, som kom ut år 1703, sades det: ”I synnerhet är vid denna editionen till märkandes, att de mest i Guds ord brukade namn יהוה [Jehova], och אדוני [’Adho·náj, Herren], vilka bägge av den Svenska Uttolkaren bliva givne med ordet HERRE, varda genom skrivarten så åtskilde, att det förriga utmärkes med tre stora bokstäver [HERren]; och det senare med tvenne [HErren], till att sålunda visa skillnaden av orden som finnas i original texten.”

Under de följande århundradena gick bibelöversättarna i två olika riktningar. En del undvek att alls använda Guds namn, medan andra använde det i stor utsträckning i de hebreiska skrifterna, antingen i formen Jehova eller i formen Jahve. Låt oss se på två översättningar som undvek namnet och varför man gjorde så, enligt översättarna.

Varför de utelämnade det

När J. M. Powis Smith och Edgar J. Goodspeed gav ut en modern översättning av Bibeln år 1935, hade de på de flesta ställen använt LORD (HERREN) och  GOD (GUD) i stället för Guds namn. Skälet förklarades i ett förord: ”I denna översättning har vi följt den ortodoxa judiska traditionen och ersatt namnet ’Jahve’ med ’Herren’ och frasen ’Herren Jahve’ med frasen ’Herren Gud’. I samtliga fall där ’Herren’ eller ’Gud’ representerar ’Jahve’ i grundtexten används kapitäler.” Sedan sades det i förordet: ”Vemhelst som önskar bibehålla atmosfären i grundtexten kan således helt enkelt läsa ’Jahve’ när han ser HERREN eller GUD”!

När man läser detta uppstår genast en fråga i ens sinne: Om ”atmosfären i grundtexten” bibehålls om man läser ”Jahve” i stället för ”HERREN”, varför använde då inte översättarna ”Jahve” i sin översättning? Varför ersatte de namnet ”Jahve” med ”HERREN”, så att de på så sätt dolde atmosfären i grundtexten?

Översättarna säger att de följde den ortodoxa judiska traditionen. Men är det förståndigt av en kristen? Kom ihåg att det var fariséerna, som bevarade den ortodoxa judiska traditionen, som förkastade Jesus och att det var till dem han sade: ”Ni [har] gjort Guds ord ogiltigt på grund av er tradition.” (Matteus 15:6) Sådant försvagar sannerligen Guds ord.

År 1952 utgavs Reviderade standardöversättningen, och i den användes också ersättningar för Guds namn. Det är anmärkningsvärt, eftersom Amerikanska standardöversättningen, som denna översättning var en revision av, genomgående använde namnet Jehova i de hebreiska skrifterna. Utelämnandet av namnet var därför en framträdande avvikelse. Varför gjorde man så?

I förordet till Reviderade standardöversättningen läser vi: ”Kommittén har av två skäl återgått till det vanligare bruket i Konung Jakobs bibel [dvs. att utelämna Guds namn]: 1) ordet ’Jehova’ återger inte exakt någon form av namnet som någonsin brukats i hebreiskan; och 2) bruket att kalla den ende Guden vid namn, som om det fanns andra gudar från vilka han måste särskiljas, upphörde inom judaismen före den kristna eran och är helt och hållet olämpligt för den kristna kyrkans universella tro.”

Är dessa argument sunda? Som vi tidigare har sett är inte namnet Jesus någon exakt återgivning av det namn hans efterföljare använde. Men detta fick inte kommittén att i stället använda en titel som ”Medlare” eller ”Kristus”. Visserligen används dessa titlar, men inte i stället för namnet Jesus.

När det så gäller argumentet att det inte finns några andra gudar från vilka den sanne Guden måste särskiljas, så är det helt enkelt inte sant. Det finns miljoner gudar som dyrkas av människor. Paulus framhöll: ”Det finns många ’gudar’.” (1 Korintierna 8:5; Filipperna 3:19) Naturligtvis finns det bara en sann Gud, som Paulus vidare säger. En stor fördel med att använda namnet på den sanne Guden är att det skiljer honom från alla de falska gudarna. Dessutom, om bruket av Guds namn är ”helt och hållet olämpligt”, varför förekommer det då nästan 7.000 gånger i den hebreiska grundtexten?

Sanningen är den att många översättare har ansett att namnet har en plats i Bibeln. De har tagit med det i sina översättningar, och resultatet har alltid blivit en översättning som ger större ära åt Bibelns författare och som mera troget håller sig till grundtexten. En del allmänt  spridda översättningar som använder namnet är Valera (spansk, utgiven 1602), Almeida (portugisisk, utgiven 1681), Elberfelderbibeln (tysk, utgiven 1871) och Amerikanska standardöversättningen (engelsk, utgiven 1901). Två svenska översättningar som använder namnet är Åkesons (utgiven 1911) och Myrbergs (började utges 1884).

Läs nu kommentarer som en del översättare som har använt Guds namn har gjort och jämför deras resonemang med deras som har utelämnat namnet.

Varför andra använder namnet

Här följer en kommentar från översättarna av Amerikanska standardöversättningen från år 1901: ”[Översättarna har] enhälligt kommit till den övertygelsen att en judisk vidskepelse, som betraktade Guds namn såsom alltför heligt för att uttalas, inte längre borde få dominera i den engelska översättningen eller i någon annan översättning av Gamla testamentet. ... Detta åminnelsenamn, som förklaras i 2 Mos. 3:14, 15 och som upprepade gånger betonas som sådant i grundtexten till Gamla testamentet, betecknar Gud som den personlige Guden, förbundsguden, uppenbarelsens Gud, Befriaren, sitt folks Vän. ... Detta personliga namn, med dess rikedom på heliga associationer, har nu blivit återinsatt på den plats i den heliga texten, som det har obestridlig rätt till.”

I förordet till första upplagan av den tyska Elberfelderbibeln läser vi också: ”Jehova. Vi har behållit detta namn på Israels förbundsgud, eftersom läsaren i många år har varit van vid det.”

Steven T. Byington, som har gjort översättningen The Bible in Living English, förklarar: ”Stavningen och uttalet är inte synnerligen viktigt. Vad som är synnerligen viktigt är att klargöra att det är ett egennamn. Det finns flera texter som inte kan förstås rätt om vi översätter detta namn med ett vanligt substantiv som ’Herren’ eller, ännu värre, med ett substantiverat adjektiv [till exempel ”den Evige”].”

Det är intressant att se på J. B. Rotherhams översättning. Han använde Guds namn men föredrog formen Jahve. I ett senare verk, Studies in the Psalms (Studier i psalmerna), som utgavs år 1911, återgick han emellertid till formen Jehova. Varför det? Han förklarar: ”JEHOVA. — Bruket av denna ... form av åminnelsenamnet (2 Mos. 3:18) i föreliggande översättning av Psaltaren beror inte på några betänkligheter mot att det mera korrekta uttalet skulle vara Jahve; utan endast på praktiska vittnesbörd som jag själv har inhämtat om det önskvärda i att hålla kontakten med allmänhetens öga och öra i en angelägenhet av detta slag, där det väsentligaste är att det åsyftade Gudsnamnet är lätt att känna igen.”

I Psalm 34:43 uppmanas tillbedjare av Jehova: ”O prisa Jehovas storhet med mig, och låt oss upphöja hans namn tillsammans.” (NW) Hur kan läsare av bibelöversättningar som utelämnar Guds namn helt och fullt ge gensvar på den uppmaningen? De kristna är glada över att åtminstone några översättare har vågat använda Guds namn i de hebreiska skrifterna och på så sätt bevarat det Smith och Goodspeed kallar ”atmosfären i grundtexten”.

De flesta översättningar utelämnar emellertid Guds namn i de kristna grekiska skrifterna, ”Nya testamentet”, även då de har det med i de hebreiska skrifterna. Varför det? Finns det något skäl att ha med Guds namn i denna sista del av Bibeln?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 17]

Översättarna av Engelska auktoriserade översättningen bevarade Guds namn Jehova i bara fyra verser och ersatte det med GUD och HERREN på alla andra ställen

[Infälld text på sidan 22]

Om bruket av Guds namn är ”helt och hållet olämpligt”, varför förekommer det då nästan 7.000 gånger i den hebreiska grundtexten?

[Ruta/Bilder på sidorna 20, 21]

En fientlig inställning till Guds namn?

 För närvarande finns det ingen modern bibelöversättning på afrikaans (det språk som sydafrikaner av nederländsk härkomst talar) som innehåller Guds namn. Det är förvånande med tanke på att många översättningar till de stamspråk som talas i landet flitigt använder namnet. Låt oss se hur det kom att bli så.

Den 24 augusti 1878 framlades en stark vädjan vid ett möte som Sanna afrikanders sällskap (GRA) höll om att en bibelöversättning skulle göras till afrikaans. Sex år senare togs ärendet upp igen, och slutligen beslöt man att ta itu med arbetet att översätta Bibeln från grundspråken. Arbetet anförtroddes S. J. du Toit, skoldirektör i Transvaal.

Ett brev med anvisningar till du Toit innehöll följande riktlinjer: ”Herrens egennamn, Jehova eller Jahve, bör genomgående lämnas oöversatt [dvs. inte ersättas med Herren eller Gud].” S. J. du Toit översatte sju bibelböcker till afrikaans, och namnet Jehova förekom genomgående i dem.

Andra sydafrikanska publikationer innehöll också under en tid Guds namn. I De Korte Catechismus (Den korta katekesen) av J. A. Malherbe, 1914, stod till exempel följande att läsa: ”Vad är Guds framstående Namn?” Vad var svaret? ”Jehova, som skrivs HERREN med stora bokstäver i våra biblar. Detta [namn] gavs aldrig åt någon skapelse.”

I Die Katkisasieboek (en katekes utgiven av reformerta kyrkans söndagsskolekommission i Sydafrika) förekom följande fråga: ”Kan vi då aldrig använda namnet Jehova eller HERREN? Judarna använder det aldrig. ... Det är inte meningen i budet. ... Vi kan använda hans Namn, men aldrig missbruka det.” Ända till helt nyligen innehöll också omtryck av Die Halleluja (en psalmbok) namnet Jehova i några psalmer.

du Toits översättning blev dock inte populär, och en bibelöversättningskommission tillsattes år 1916 för att se till att en bibel på afrikaans framställdes. Denna kommission hade som princip att utelämna Jehovas namn från Bibeln. År 1971 publicerade Sydafrikas Bibelsällskap en ”provöversättning” av några bibelböcker på afrikaans. Guds namn nämndes i inledningen, men det användes inte i översättningens text. År 1979 kom också en ny översättning av ”Nya testamentet” och psalmerna, och den utelämnade också Guds namn.

Dessutom har namnet Jehova tagits bort från Die Halleluja sedan år 1970. Och i sjätte tryckningen av den reviderade upplagan av Die Katkisasieboek, som utges av reformerta kyrkan i Sydafrika, utelämnas nu också namnet.

Ansträngningarna att undanröja namnet Jehova begränsas i själva verket inte endast till böcker. En reformert kyrka i Paarl hade tidigare en hörnsten på vilken orden JEHOVAH JIREH (”Jehova skall förse”) var inristade. En bild av denna kyrka och dess hörnsten förekom i numret för 22 oktober 1974 av tidskriften Vakna! på afrikaans. Sedan dess har den hörnstenen ersatts av en annan med orden DIE HERE SAL VOORSIEN (”Herren skall förse”). Bibelhänvisningen och datumet på hörnstenen har bibehållits, men namnet Jehova har tagits bort.

Således känner många afrikander i dag inte till Guds namn. Kyrkomedlemmar som känner till det drar sig för att använda det. En del argumenterar till och med emot det, säger att Guds namn är HERREN och anklagar Jehovas vittnen för att ha hittat på namnet Jehova.

[Bilder]

En reformert kyrka i Paarl i Sydafrika. Ursprungligen var namnet Jehova ingraverat på hörnstenen (ovan till höger). Senare togs det bort (ovan till vänster)

[Bild på sidan 18]

Guds namn, stavat Yohoua, förekom år 1278 i verket Pugio fidei, vilket kan ses i denna handskrift (daterad till 1200- eller 1300-talet) från Bibliothèque Sainte-Geneviève i Paris (folio 162b)

[Bild på sidan 19]

William Tyndale tog med Guds namn i bland annat 2 Moseboken 6:3 i sin engelska översättning av Bibelns fem första böcker, utgiven år 1530. Han förklarade sitt bruk av namnet i en anmärkning till översättningen

[Bildkälla]

(Fotografiet återgivet med tillstånd från American Bible Society Library i New York)