”Låt ditt namn bli helgat” — Vilket namn?

ÄR DU religiös? Då tror du utan tvivel, som många andra, på ett högsta väsende. Och troligen har du stor respekt för den välkända bön till detta väsende som Jesus lärde sina efterföljare och som brukar kallas Fader vår. Den bönen börjar så här: ”Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat.” — Matteus 6:9, 1981 års svenska översättning.

Har du någonsin funderat över varför Jesus nämnde Guds namns helgande först i sin bön? Efteråt nämnde han andra ting, sådana som att Guds rike skall komma, att Guds vilja skall ske på jorden och att våra synder skall bli förlåtna. Uppfyllelsen av begäran om dessa andra ting kommer slutligen att innebära varaktig fred på jorden och evigt liv för människorna. Kan du tänka dig något viktigare än det? Ändå sade Jesus att vi först och främst skulle be om att Guds namn skulle bli helgat.

Det var inte bara av en slump som Jesus lärde sina efterföljare att sätta Guds namn främst i sina böner. Det är tydligt att det namnet var något mycket viktigt för honom, eftersom han upprepade gånger nämnde det i sina böner. Vid ett tillfälle, när han offentligen bad till Gud, hörde man honom säga: ”Fader, förhärliga ditt namn.” Och Gud svarade själv: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” — Johannes 12:28, 1981.

Kvällen innan Jesus dog bad han till Gud så att hans lärjungar kunde höra honom, och återigen hörde de honom betona betydelsen av Guds namn. Han sade: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig.” Senare upprepade han: ”Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt.” — Johannes 17:6, 26, 1981.

Varför var Guds namn så viktigt för Jesus? Varför visade han att det är viktigt även för oss genom att tala om för oss att vi skall be om att det skall bli helgat? För att förstå det måste vi inse hur man på Bibelns tid betraktade namn.

Namn på Bibelns tid

Jehova Gud nedlade tydligen i människan en önskan att ge namn åt saker och ting. Den första människan hade ett namn — Adam. Något av det första som Adam sägs göra i skapelseberättelsen är att ge namn åt djuren. När Gud gav Adam en hustru kallade han henne ”maninna” (hebreiska: ’ish·sháh). Senare gav han henne namnet Eva, som betyder ”Den levande”, eftersom hon ”blev en moder åt allt levande”. (1 Moseboken 2:19, 23; 3:20) I vår tid följer vi fortfarande seden att ge människor namn. Det är verkligen svårt att föreställa sig hur vi skulle kunna klara oss utan namn.

På israeliternas tid var namnen emellertid inte endast benämningar. De betydde något. Namnet Isak, ”Skratt”, påminde till exempel om hans åldriga föräldrars skratt när de först fick höra att  de skulle få ett barn. (1 Moseboken 17:17, 19; 18:12; NW) Esaus namn betydde ”Hårig”, och det beskrev ett fysiskt drag. Hans andra namn, Edom, ”Röd” eller ”Rödaktig”, var en påminnelse om att han hade sålt sin förstfödslorätt för en tallrik röd soppa. (1 Moseboken 25:25, 30—34; 27:11; 36:1) Jakob var något yngre än sin tvillingbror Esau, men han köpte förstfödslorätten från Esau och fick den förstföddes välsignelse av sin far. Jakobs namn betydde, med hänsyftning på hans födelse, ”Den som håller i hälen” eller ”Den som tränger undan”. (1 Moseboken 27:36, NW) Och kung Salomos namn, den kungs under vilken Israel åtnjöt fred och välstånd, betydde ”Fridsam”. — 1 Krönikeboken 22:9.

Det sägs således i The Illustrated Bible Dictionary (band 1, sidan 572): ”Ett studium av ordet ’namn’ i GT [Gamla testamentet] visar hur mycket ett hebreiskt namn betydde. Namnet är inte bara en benämning, utan det är betecknande för den verkliga personligheten hos den det tillhör.”

Att Gud betraktar namn som något viktigt kan förstås av att han genom en ängel gav Johannes döparens och Jesu blivande föräldrar anvisningar om vad deras söner skulle heta. (Lukas 1:13, 31) Och ibland ändrade han människors namn eller gav dem ytterligare namn för att visa vilken plats de skulle ha i hans uppsåt. När Gud till exempel förutsade att hans tjänare Abram (”Far till upphöjelse”) skulle bli far till många nationer, ändrade han hans namn till Abraham (”Far till många”). Och han ändrade Abrahams hustru Sarais namn (”Stridslysten”) till Sara (”Furstinna”), eftersom hon skulle bli mor till Abrahams säd. — 1 Moseboken 17:5, 15, 16; jämför 1 Moseboken 32:28; 2 Samuelsboken 12:24, 25.

Jesus insåg också betydelsen av namn, och han hänsyftade på Petrus’ namn när han gav honom ett tjänsteprivilegium. (Matteus 16:16—19) Också andeskapelser har namn. Två som nämns i Bibeln är Gabriel och Mikael. (Lukas 1:26; Judas, vers 9) Och när människan ger namn åt livlösa ting som stjärnor, planeter, städer, berg och floder, efterliknar hon helt enkelt sin Skapare. Bibeln säger till exempel att Gud nämner alla stjärnorna vid namn. — Jesaja 40:26.

Ja, namn är något viktigt i Guds ögon, och han nedlade i människan en önskan att identifiera människor och saker genom namn. Således har änglar, människor och djur såväl som stjärnor och andra livlösa ting namn. Skulle det vara konsekvent av Skaparen av allt detta att låta sig själv förbli utan namn? Naturligtvis inte, i synnerhet med tanke på psalmistens ord: ”Allt kött skall prisa hans [Guds] heliga namn alltid och evinnerligen.” — Psalm 145:21.

I The New International Dictionary of New Testament Theology (band 2, sidan 649) sägs det: ”En av de viktigaste och mest grundläggande detaljerna i den bibliska uppenbarelsen är det faktum att Gud inte är utan namn: han har ett egennamn, genom vilket han kan och bör åkallas.” Jesus hade med all säkerhet det namnet i tankarna när han lärde sina efterföljare att be: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat.” — Matteus 6:9.

Med tanke på allt detta är det tydligen viktigt för oss att veta vad Gud heter. Känner du till Guds egennamn?

 Vad heter Gud?

Överraskande nog skulle troligen majoriteten av kristenhetens kyrkosamfunds hundratals miljoner medlemmar tycka att den frågan var svår att besvara. Några skulle säga att Guds namn är Jesus Kristus. Men Jesus bad till någon annan när han sade: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ur världen.” (Johannes 17:6) Han bad till Gud i himmelen, likt en son som talar till sin far. (Johannes 17:1) Det var hans himmelske Faders namn som skulle bli ”helgat”.

Många moderna biblar innehåller dock inte namnet, och det används sällan i kyrkorna. I stället för att ha blivit ”helgat” har det således gått förlorat för miljontals bibelläsare. Låt oss begrunda en vers i vilken Guds namn förekommer — Psalm 83:1918 — och se på den som ett exempel på hur bibelöversättare har behandlat namnet. Så här återges det skriftstället i fyra olika bibelöversättningar:

”Må de förnimma, att du allena bär namnet ’HERREN’, den Högste över hela jorden.” (1917 års översättning)

”Så må de se att Du som heter Den Evige är ensam Den Högste på hela jorden!” (Viveka Heymans översättning av Psaltaren, 1980)

”Låt dem veta detta: endast du bär namnet Jahve, den Högste över hela världen.” (Den katolska Jerusalem Bible, 1966)

”Låt dem veta, att du är, att ditt namn, Jehová, är särskilt för dig, den Högste över hela jorden.” (Helge Åkesons översättning, 1911)

Varför återges Guds namn på så olika sätt i de här översättningarna? Heter han HERREN, Den Evige, Jahve eller Jehová? Eller är alla dessa namn godtagbara?

För att besvara detta måste vi komma ihåg att Bibeln inte ursprungligen skrevs på svenska. De som skrev Bibeln var hebréer, och de skrev mest på sin tids hebreiska och grekiska språk. De flesta av oss talar inte dessa forntida språk. Men Bibeln har översatts till många nutida språk, och vi kan använda sådana översättningar när vi vill läsa Guds ord.

De kristna har djup respekt för Bibeln och tror med rätta att ”hela Skriften är inspirerad av Gud”. (2 Timoteus 3:16) Att översätta Bibeln är därför en stor ansvarsuppgift. Om någon uppsåtligt ändrar eller utelämnar någon del av Bibelns innehåll, manipulerar han med det inspirerade ordet. På en sådan skulle följande bibliska varning vara tillämplig: ”Om någon gör ett tillägg till dessa ting, skall Gud tillfoga honom de hemsökelser som det är skrivet om i denna skriftrulle; och om någon tar bort något från orden i denna profetias skriftrulle, skall Gud ta bort hans del från livets träd.” — Uppenbarelseboken 22:18, 19; se även 5 Moseboken 4:2.

De flesta bibelöversättare respekterar utan tvivel Bibeln och önskar uppriktigt göra den förståelig i vår moderna tid. Men översättare är inte inspirerade. De flesta av dem har också starka åsikter i religiösa frågor och kan påverkas av personliga tankar och tycken. De kan också göra mänskliga misstag eller felbedömningar.

Vi har således rätt att ställa några viktiga frågor: Vad heter Gud egentligen? Och varför har olika bibelöversättningar olika namn för Gud? När vi har kommit fram till svaret på de frågorna, kan vi gå tillbaka till vår första fråga: Varför är helgandet av Guds namn så viktigt?

[Infälld text på sidan 4]

Änglar, människor och djur såväl som stjärnor och andra livlösa ting har namn. Skulle det vara konsekvent av Skaparen av allt detta att vara utan namn?

[Infälld text på sidan 5]

Det är tydligt att Guds namn var mycket viktigt för Jesus, eftersom han upprepade gånger nämnde det i sina böner