Konungens ägodelar förökas
Kapitel 12
Konungens ägodelar förökas
1. a) Vilken fråga uppstår med avseende på de medarvingar till Riket som fortfarande befinner sig ibland oss? b) Vad får vi bevis för, om vi lägger märke till att sådant äger rum med dem?
EFTERSOM alla tecken ger vid handen att Guds tusenåriga rike har kommit nära, uppstår följande fråga: Vad bör vi förvänta av dem som skall vara förenade med Guds konung i den himmelska regeringen under de tusen åren? Medan de befinner sig ibland oss bör vi förvänta att kunna iaktta dem, när de sätts på prov och inspekteras med avseende på hur de handhar det som tillhör den himmelske konungen, tillsammans med vilken de har blivit kallade att härska såsom konungar. Hur sköter de alla de intressen som den himmelske konungen har på jorden? Om vi lägger märke till att en provsättning och inspektion av medarvingarna till detta rike nu äger rum ibland oss, utgör detta ett starkt bevis på att Guds messianske konung härskar. Han är närvarande på sin konungsliga tron!
2, 3. a) Vilken av Jesu liknelser utgör händelsernas nuvarande utveckling en uppfyllelse av, och vilken fråga av hans apostlar utgjorde denna liknelse en del av svaret på? b) Hur började denna liknelse?
2 Denna intressanta utveckling, som har ägt rum inför människornas ögon nu på 1900-talet, har blivit framställd i bild för oss i en liknelse eller illustration som Jesus Kristus inbegrep i sin märkliga profetia, när han satt på Oljeberget med utsikt över Jerusalem den elfte dagen i vårmånaden Nisan år 33 v.t. Han höll fortfarande på att utveckla sitt detaljerade svar på de frågor som hans apostlar ställde till honom: ”När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro [grekiska: parousiʹa] och på avslutningen på tingens ordning?” (Matteus 24:3, NW) Han hade just avslutat den liknelse om de ”tio jungfrurna” som han framställde för sina apostlar och drog ut lärdomen av, och nu framställde han ytterligare en liknelse för dem, vars uppfyllelse skulle utgöra ett tecken på att hans osynliga parousia hade börjat och pågick. Denna liknelse kallas vanligen ”liknelsen om punden” (eller talenterna). Den börjar så:
3 ”Ty det skall ske, likasom när en man, som ville fara utrikes, kallade till sig sina tjänare [slavar, NW] och överlämnade åt dem sina ägodelar; åt en gav han fem pund [talenter, Åk], åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for så utrikes.” — Matteus 25:14, 15.
4. a) Vad är det som är ”likasom när” en rik man reste utrikes och överlämnade sina värdefulla ting åt sina slavar, enligt vad som framgår av den text som omger denna liknelse? b) Vem är denne ”man” en bild av, och varför det?
4 Vad är det alltså som är ”likasom när” en rik man överlämnar sina ägodelar åt sina slavar innan han reser utrikes? Det är de omständigheter som är förbundna med det rike som Jesus Kristus just har talat om. Detta framgår av hans föregående liknelse, som handlade om de ”tio jungfrurna”, vilken han inledde med följande ord: ”Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen.” (Matteus 25:1) Detta framgår också av den liknelse som Jesus framställer efter sin liknelse om ”talenterna”. (Matteus 25:31—34) I den liknelse som nu behandlas är den rike man som reser utrikes naturligtvis ingen annan än Herren Jesus Kristus. Det var ”tecknet” på hans närvaro som han blev tillfrågad om.
5. Vilken tidigare liknelse liknar i vissa avseenden liknelsen om ”talenterna”, men hur skiljer sig dessa båda liknelser i fråga om vad de var avsedda att visa?
5 Denna liknelse om ”talenterna” liknar i flera avseenden en tidigare liknelse som Jesus framställde och som vanligen kallas ”liknelsen om punden” (eller minorna). Märkligt nog var syftet med liknelsen om ”talenterna” att dess uppfyllelse i vår tid skulle bevisa att Herren Jesu Kristi konungsliga närvaro eller parousia pågick, under det att Herren Jesus framställde liknelsen om ”minorna” för att visa sina åhörare att en lång tidrymd skulle förlöpa innan det messianska riket upprättades. Det heter därför i skildringen som en introduktion till liknelsen om minorna: ”Medan de hörde härpå, framställde han ytterligare en liknelse.” Varför det? ”Eftersom han var nära Jerusalem och de nu menade, att Guds rike strax skulle uppenbaras. Han sade alltså: ’En man av förnämlig släkt tänkte fara bort till ett avlägset land för att utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka. Och han kallade till sig tio sina tjänare [slavar, NW] och gav dem tio pund [minor, Åk] och sade till dem: ”Förvalten dessa [Gör affärer, NW], till dess jag kommer tillbaka.”’” (Lukas 19:11—13) Denne man av förnämlig släkt skulle alltså göra en resa till ett avlägset land och skulle sedan komma tillbaka därifrån, och detta betydde att det skulle ta lång tid innan han kom tillbaka beklädd med konungslig värdighet.
6. a) Vad hade inträffat bara två dagar innan Jesus framställde liknelsen om ”talenterna”, och vad hade inte uppenbarats då? b) Vilken fråga uppstår därför nu?
6 När Herren Jesus framställde sin liknelse om ”talenterna”, var likaså Guds messianska rike ännu mycket avlägset; det skulle inte uppenbaras strax. Bara två dagar tidigare, söndagen den 9 Nisan år 33 v.t., hade Jesus gjort sin triumfritt in i Jerusalem på en åsnefåle, och de jublande folkskarorna hade då ropat: ”Välsignad är han som kommer i Jehovas namn! Välsignat är vår fader Davids kommande rike! Fräls, det ber vi, i höjderna där ovan!” Men Riket hade inte uppenbarats då. (Markus 11:9, 10, NW) Håller detta rike på att uppenbaras i vår tid? Detta är en livsviktig fråga för oss nu! Det har gått en lång tid sedan Jesus befann sig på jorden i köttet.
7, 8. a) Hur kan vi avgöra när liknelsen om ”talenterna” började uppfyllas? b) Hur bekräftas detta av orden i Apostlagärningarna 1:2—5?
7 Liknelsen om ”talenterna”, vars uppfyllelse har att göra med Jesu parousia eller närvaro, började förverkligas på apostlarnas tid för nitton hundra år sedan. ”Mannen” i liknelsen, Jesus Kristus själv, var fortfarande personligen närvarande hos dem ända fram till dagen för sin himmelsfärd, tio dagar innan pingsthögtiden firades i Jerusalem. Liknelsen började med att mannen ”ville fara utrikes” och kallade till sig sina slavar och överlämnade sina ägodelar åt dem. Den uppståndne Jesus började inte ”fara utrikes” till ett ”avlägset land” förrän den dag då han for upp i skyn och försvann. Han måste alltså dessförinnan ha kallat till sig sina ”slavar”, dem som då var hans trogna lärjungar, och måste ha överlämnat sina ägodelar åt dem. Detta är också orsaken till att liknelsen måste ha börjat gå i uppfyllelse mellan tidpunkten för hans uppståndelse från de döda och hans upptagande till sin himmelske Faders närvaro. I överensstämmelse med detta läser vi i Apostlagärningarna 1:2—5:
8 ”Ända till den dag, då han blev upptagen, [hade Jesus saker och ting att uträtta med sina lärjungar. Han blev upptagen] sedan han genom helig ande hade givit sina befallningar åt apostlarna, som han hade utvalt. För dem hade han ock genom många säkra bevis tett sig såsom levande efter utståndet lidande; ty under fyrtio dagar lät han sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. När han då var tillsammans med dem, bjöd han dem och sade: ’Lämnen icke Jerusalem, utan förbiden där, vad Fadern har utlovat, det, varom I haven hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men få dagar härefter skolen I bliva döpta i helig ande.’”
9. a) Hur anges det i liknelsen om ”talenterna” vilket syfte mannen hade med att resa utrikes? b) Vilket syfte hade mannen i den motsvarande liknelsen om minorna med att resa till ett avlägset land, och hur bekräftade Jesus detta i samband med Herrens aftonmåltid?
9 Den plats ”utrikes” som ”mannen” i liknelsen skulle resa till var själva himmelen, där Herren Jesu Kristi himmelske Fader bor. I Lukas 19:12 omtalas detta mycket passande som ett ”avlägset land”. I liknelsen om ”talenterna” talar inte Jesus om för oss varför ”mannen” reste utrikes. Men han visar ändå att det var för att få del av en särskild ”glädje” och verkligen föröka sina ”ägodelar”, så att han kom att äga ”mycket” mer än tidigare. När mannen hade förverkligat syftet med att resa utrikes, gick han in i sin ”glädje” i egenskap av Herre över dessa ”slavar”, som han hade lämnat kvar. Den parallella eller motsvarande liknelsen om minorna visar att hans syfte med att resa utrikes var att ”utverka åt sig konungslig värdighet; sedan skulle han komma tillbaka”. Hans ”glädje” bestod alltså i att han var i besittning av detta konungadöme. För att visa att detta var syftet med att Jesus for bort till himmelen sade han till sina trogna apostlar, sedan han hade visat dem att de varje år skulle fira Herrens aftonmåltid: ”Jag sluter ett förbund med er, alldeles som min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” — Lukas 22:29, 30, NW.
10. Vilka var ”slavarna” i liknelsen en bild av, och hur framgår det att de godtog denna benämning?
10 I liknelsens uppfyllelse var mannens ”slavar” Jesu Kristi döpta lärjungar, som ägde framtidshoppet att få sitta på troner i ”himmelriket”. Inte ens apostlarna blygdes för att bekänna sig vara Herren Jesu ”slavar”. Petrus’ andra brev inleds till exempel med orden: ”Simon Petrus, en Jesu Kristi slav och apostel.” (2 Petrus 1:1, NW) I introduktionen till den sista boken i bibeln, Uppenbarelseboken, säger aposteln Johannes beträffande detta budskap att Jesus Kristus ”sände ut sin ängel och framställde det i tecken genom honom för sin slav Johannes”. (Uppenbarelseboken 1:1, NW) Lärjungen Judas börjar sitt brev med att säga: ”Judas, en Jesu Kristi slav, men en broder till Jakob.” (Judas v. 1, NW) Lärjungen Jakob börjar sitt brev med orden: ”Jakob, en Guds och Herren Jesu Kristi slav, till de tolv stammarna som är kringspridda.” (Jakob 1:1, NW) Aposteln Paulus inleder sitt brev till filipperna på följande sätt: ”Paulus och Timoteus, Kristi Jesu slavar, till alla de heliga i förening med Kristus Jesus som är i Filippi.” — Filipperna 1:1, NW.
HAN ÖVERLÄMNAR ”SINA ÄGODELAR”
11. Av vilket slag var inte de ”ägodelar” som Jesus i likhet med ”mannen” i liknelsen lämnade efter sig åt sina ”slavar”?
11 De lärjungar som fick framtidshoppet att bli arvingar till det himmelska riket var de ”slavar” som Jesus Kristus kallade till sig och överlämnade ”sina ägodelar” åt, innan han lämnade jorden. (Matteus 25:14) Vad var dessa ägodelar? Han lämnade inte efter sig några materiella ägodelar åt sina lärjungar, sådant som hus, lantegendomar, kläder, pengar på banken. Han lämnade efter sig sin åldriga mor Maria och sina halvbröder och halvsystrar, då han dog på tortyrpålen på Golgata, och vad han kunde ha haft av materiella ägodelar skulle dessa ha tillgodogjort sig i enlighet med Mose lag. Under sin verksamhet med att predika och undervisa om Guds rike i omkring tre och ett halvt år samlade han sig heller inte ”skatter på jorden”, utan sökte först sin himmelske Faders rike. (Matteus 6:19, 20, 33; 12:46, 47; 24:3—47; Apostlagärningarna 1:14) Vad var det då han lämnade efter sig, som han kunde överlämna åt sina ”slavar”?
12, 13. a) Vad var det då som Jesus Kristus lämnade efter sig såsom sina ”ägodelar”? b) Hur framgår detta av vad Jesus sade till sina apostlar i närheten av Jakobs brunn i Samarien?
12 Det var en grundval för ytterligare kristen verksamhet, en uppodlad åker där man med goda resultat kunde fortsätta att predika de goda nyheterna om Guds messianska rike och göra kristna lärjungar. Det var en väg som hade beretts åt hans lärjungar och ”slavar”. Redan år 30 v.t., när Jesus var på väg genom Samarien och sedan han hade predikat för en samaritisk kvinna vid ”Jakobs brunn” nära Sykar, sade han till sina apostlar:
13 ”Se, jag säger er: Lyft upp edra ögon och se på fälten att de är vita för skörd. Redan nu får skördemannen lön och samlar frukt för evigt liv, så att såningsmannen och skördemannen må fröjdas tillsammans. I detta hänseende är det verkligen sant som det sägs: En är såningsmannen och en annan skördemannen. Jag sände ut er för att skörda vad ni inte har lagt ned något arbete på. Andra har arbetat, och ni har rönt gagnet av deras arbete.” — Johannes 4:35—38, NW.
14. a) Vilken jämförelse kan göras mellan Johannes döparens och Jesu Kristi offentliga bana? b) Bland vilka lämnade Jesus en uppodlad åker som kunde ge ytterligare avkastning, och på vad sätt gjorde han detta?
14 I omkring sex månader hade Johannes döparen tjänat som en förelöpare till Jesus och hade förkunnat: ”Ändra ert sinne, ty himmelriket har kommit nära.” Och sedan Johannes hade blivit fängslad år 30 v.t. hade Jesus börjat förkunna samma budskap. Under de följande tre åren höll Jesus i med att predika detta budskap och undervisa folket varhelst han fick tillfälle till det. Johannes döparens offentliga verksamhet, medan han befann sig i frihet, var därför mycket kort. Den varade endast omkring ett år. Men Jesu offentliga och enskilda verksamhet var tre gånger så lång. Båda dessa män kunde sägas ha utfört ett såningsarbete, i det att Jesus fortsatte där Johannes slutade. Jesus började skörda lärjungar, men inte alla som det var möjligt att skörda på hans verksamhetsfält. (Matteus 4:12—23; 3:1—7; NW) Dessutom hade Jesus genom sin offentliga bana, som inbegrep hans våldsamma död och hans uppståndelse från de döda, uppfyllt bibelns profetior om den utlovade Messias, och allt detta var allmänt känt. Detta hade sitt inflytande på de judar som bodde i det område där Jesus Kristus blev den mest omstridda offentliga personen på den tiden. På så sätt åstadkoms en uppodlad åker som kunde frambringa kristna lärjungar.
15. a) Vilket värdefullt ting med potential lämnade alltså Jesus Kristus åt sina lärjungar? b) Åt hur många lämnade han från början dessa ”ägodelar”?
15 Jesus gav på så sätt den åker av människor som han bearbetade en potential, en slumrande kraft och möjlighet att frambringa lärjungar, ett förberett tillstånd hos åkern som var redo att reagera gynnsamt eller ge gensvar på Jesu lärjungars fortsatta arbete. Det var denna förberedda åker med potential (kristna möjligheter) att odla och skörda kristna lärjungar som utgjorde den uppståndne Herren Jesu Kristi ”ägodelar”. Det var detta han överlämnade åt sina lärjungar och slavar. Efter sin uppståndelse från de döda hade han visat sig för ”mer än fem hundra bröder på en gång”, men därefter, på pingstdagen, var det endast ett hundra tjugo lärjungar som var församlade i en sal på övre våningen i ett hus i Jerusalem, och dessa blev de första som fick del av den heliga anden, när den blev utgjuten från himmelen. (1 Korintierna 15:6; Matteus 28:16—18; Apostlagärningarna 1:13—15) Det var alltså åtminstone över ett hundra kristna ”slavar” som han överlämnade sina ”ägodelar” åt, innan han reste utrikes genom att fara upp till sin himmelske Fader.
16. Hur stor penningsumma uppgick de ”ägodelar” till som tillhörde mannen i liknelsen, och hur delade han upp dessa ”ägodelar” på sina ”slavar”?
16 Hur delades hans ”ägodelar” upp, och på vilken grundval skedde detta? Vi läser: ”Åt en gav han fem pund [talenter, Åk], åt en annan två och åt en tredje ett pund, åt var och en efter hans förmåga, och for så utrikes.” (Matteus 25:15) Åtta (8) silvertalenter representerade alltså hans ”ägodelar”, som han delade upp på sina slavar. Detta var en stor förmögenhet i det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Varje silvertalent motsvarade nämligen sextio (60) minor eller omkring 4.200 svenska kronor. Den slav som fick en silvertalent fick alltså denna penningsumma att använda; den slav som fick två talenter fick dubbelt så mycket pengar; den som fick fem talenter fick fem gånger denna summa. Varje slav fick den penningsumma som stod i proportion till ”hans förmåga” att handha denna summa och göra affärer med den. Den rike mannen kände sina slavar och deras förmågor.
17. a) Vilket slags förmågor hade ”slavarna” i liknelsen, men hur förhåller det sig i liknelsens uppfyllelse? b) Vem fick det största ansvaret i liknelsen, och vem fick det största ansvaret i liknelsens uppfyllelse?
17 I liknelsen gällde det naturliga förmågor eller förmågor som slavarna hade uppodlat och utvecklat. I uppfyllelsen av liknelsen om ”talenterna” är denna ”förmåga” inte blott och bart fysisk eller mental förmåga, även om förmåga av detta slag kan vara värdefull och till stor hjälp. ”Förmågan” representerar i stället de andliga möjligheter som bör finnas hos en kristen slav som skall få ärva det himmelska riket. Det nit, den villighet, den iver som den kristne slaven har bidrar till hans möjligheter att göra gott bruk av den andliga rikedom som blivit överlämnad åt honom. Den som får vad som kan liknas vid fem talenter i enlighet med hans förmåga har naturligtvis det största ansvaret. Herren Jesus Kristus lade sålunda det största ansvaret på sina slavar apostlarna, och de hade ett banbrytande arbete att utföra i stor skala, förutom att de skulle vara den kristna församlingens andrahandsgrundvalar. — Uppenbarelseboken 21:14; Efesierna 2:20—22.
18. a) Vad representerade ”slavarna” med tanke på att de var endast tre? b) I liknelsen var alla ”slavarna” män, men hur förhåller det sig i uppfyllelsen?
18 Herren Jesus Kristus har naturligtvis mer än tre andliga ”slavar” med vilka han har ingått ett förbund om det himmelska riket. De tre ”slavarna” i liknelsen representerar därför tre olika klasser av blivande arvingar till det himmelska riket. Vi måste komma ihåg att den av anden pånyttfödda kristna församlingen omfattar många troende kvinnor. På pingstdagen år 33 v.t. var Jesu mor Maria en av dessa kvinnor, och sannolikt tillhörde Maria och Marta från staden Betania i närheten av Jerusalem de ”andra kvinnor” som omnämns i Apostlagärningarna 1:14 och som fick del av den heliga anden denna märkliga pingstdag. (Johannes 11:1—45) När evangelisten Filippus under trycket av den förföljelse som rasade i Jerusalem begav sig norrut till Samarien, fann han där troende samaritiska kvinnor. Vi läser: ”Men nu, då de satte tro till Filippus, som förkunnade evangelium om Guds rike och om Jesu Kristi namn, läto de döpa sig, både män och kvinnor.” — Apostlagärningarna 8:12.
19. a) Vad förväntade ”mannen” i liknelsen att slavarna skulle göra med hans ”ägodelar”? b) Vad förväntar Jesus Kristus i fråga om de ”ägodelar” som han lämnat åt sina lärjungar och ”slavar”?
19 I liknelsen förväntade mannen som reste utrikes att hans slavar skulle göra affärer med dessa talenter och föröka dem, medan han var borta. Han ville inte att de skulle låta pengarna ligga obrukade, så att de inte gav någon avkastning. När Herren Jesus Kristus överlämnade alla sina ägodelar på jorden åt sina lärjungar och ”slavar”, förväntade även han, ja, han befallde dem faktiskt, att de inte skulle låta den beredda, uppodlade åker som han hade överlämnat åt dem ligga för fäfot, så att de inte gjorde något för att den skulle ge ytterligare avkastning. De skulle heller inte låta åkern få behålla sin ursprungliga storlek utan att utvidgas och göras större. Nej, den frånvarande Herren Jesus Kristus förväntade att den skulle växa, och den som underlät att arbeta för tillväxt skulle följaktligen bli straffad, eftersom han inte avbördade sig sitt ansvar.
DE GÖR AFFÄRER MED ”TALENTERNA”
20. Vad förväntade ”mannen” av de slavar han hade anförtrott sina talenter åt, och hur fick slavarna utdelning, varigenom de uppfyllde dessa förväntningar?
20 Även om slavarna i liknelsen inte blev särskilt tillsagda, insåg de ändå att en ökning av kapitalet förväntades av dem. Detta framgår av liknelsen, när det heter: ”Strax gick då den som hade fått de fem punden [talenterna, Åk] bort och förvaltade [gjorde affärer med, NW] dem så, att han med dem vann andra fem pund. Den som hade fått de två punden vann på samma sätt andra två.” (Matteus 25:16, 17) Det är tydligt att dessa båda slavar inte satte in pengarna i en bank och lät dem samla ränta tack vare bankirernas åtgärder; de ägnade sig i stället själva åt att göra affärer med skicklighet, urskillning och skarpsinne. De fick utdelning genom sina personliga ansträngningar. De pengar som de hade fått förökades nämligen till det dubbla. Var och en gjorde bruk av sin ”förmåga” med lojalitet och hängivenhet för sin ägare och med åstundan att vinna hans godkännande.
21, 22. Hur skulle Jesu Kristi ”ägodelar” förökas? I vilken utsträckning skulle detta ske, och i vilket område skulle det äga rum?
21 På vad sätt fördubblas nu i liknelsens uppfyllelse den andel av Herren Jesu Kristi ”ägodelar” som blivit överlämnad åt den blivande arvingen till Riket? Herren Jesus talade om hur det skulle gå till, och bibelns skildring ger oss belysande exempel på hur det gick till för nitton hundra år sedan. Några dagar innan Herren Jesus for upp till himmelen materialiserade han sig och visade sig för sina lärjungar på en i förväg avtalad plats på ett berg i provinsen Galileen. Där sade han till dem: ”All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden. Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” (Matteus 28:16—20, NW) Men samma dag som han for upp till himmelen talade han mera detaljerat om hur arbetet med att föröka hans ”ägodelar” skulle gå till. Om detta läser vi:
22 ”När de nu hade församlat sig, företog de sig att fråga honom: ’Herre, skall du i denna tid åter upprätta riket åt Israel?’ Han sade till dem: ’Det tillhör inte er att få kunskap om de tider eller stunder som Fadern har lagt under sin egen domvärjo; men ni skall erhålla kraft, när den heliga anden kommer över er, och ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.’” — Apostlagärningarna 1:6—8, NW.
23. a) Till vilka områden hade Jesus begränsat sitt predikande och sin undervisning, och vilket resultat hade han uppnått? b) Var fann alltså lärjungarna Kristi ”ägodelar”, och fram till vems fastställda tid skulle de arbeta med dem?
23 Under Jesu jordiska verksamhet, då han predikade och undervisade om Riket, hade han begränsat sina ansträngningar till Jerusalem och provinserna Galileen och Judeen (Samarien inbegripet) och till Pereen öster om Jordanfloden. I dessa områden hade Jesus åstadkommit ett berett, uppodlat tillstånd bland judarna och samariterna, så att man kunde göra ytterligare lärjungar bland dem. Lärjungarna skulle dra fördel av detta tillstånd, som rådde i dessa områden, när det gällde att öka antalet kristna lärjungar; detta var de ”ägodelar” som Jesus, deras Herre, hade överlämnat åt dem såsom ”slavar”. Först och främst skulle de alltså arbeta i dessa beredda områden till dess att den tid eller stund var inne som den himmelske Fadern hade lagt under sin egen domvärjo. De måste göra detta och komma ihåg att ”Kristus verkligen blev en tjänare åt dem som är omskurna, för Guds sannfärdighets skull, för att bekräfta de löften som Han gav åt deras förfäder”. — Romarna 15:8, NW.
24. a) Hur började lärjungarna omedelbart att arbeta med sin Herres ”ägodelar”, sedan de fått del av helig ande, och vilken tillväxt blev följden av detta? b) Vilken åker för tillväxt fann de judiska troende när de återvände hem efter pingsten?
24 I överensstämmelse med detta förökade dessa lärjungar och ”slavar” på den tiden den beredda, uppodlade egendom som Herren Jesus hade överlämnat åt dem såsom hans ”ägodelar”, som han själv hade arbetat för, och de började nu bearbeta denna andliga egendom för att frambringa fler lärjungar. De gjorde detta omedelbart, redan på pingstdagen år 33 v.t. i Jerusalem, och genast frambragtes omkring tre tusen döpta, som genom att de blev döpta med helig ande fick framtidshoppet att bli arvingar till Riket. Dessa var allesammans omskurna individer, antingen köttsliga judar eller proselyter till den judiska tron. De ägodelar som Herren Jesus hade överlämnat åt lärjungarna fortsatte att användas ännu mer. Man gjorde kristna ”affärer” med dessa ”ägodelar”, vilket ledde till att antalet lärjungar i Jerusalem någon tid längre fram hade ökat till ”vid pass fem tusen”. (Apostlagärningarna 4:4) Hundratals av dessa judar och proselyter, som lämnade Jerusalem sedan de hade firat pingsthögtiden och återvände till sina hem i olika delar av världen, fann utan tvivel en åker för verksamhet till förmån för kristendomen bland sina judiska landsmän där hemma.
25. a) Hur hade Jesus redan arbetat för att skaffa sig en del ”ägodelar”, när det gällde de judar och proselyter som var närvarande vid högtiderna i Jerusalem? b) Hur ledde förföljelse till att den kristna tron spreds till avlägsna samhällen av judar?
25 Många av dessa återvändande judar och proselyter kan mycket väl ha kommit i kontakt med Jesus Kristus och hört honom tala under tidigare besök de gjort i Jerusalem för att vara med vid alla högtiderna. Eftersom det förhöll sig så, hade Jesus också åstadkommit ett berett, uppodlat tillstånd hos dessa besökande judar och proselyter, och apostlarna och deras medlärjungar i Jerusalem utnyttjade denna andel av Jesu ägodelar och började bearbeta dessa ”ägodelar”. (Johannes 12:20—29; Apostlagärningarna 2:5—11) Detta var orsaken till att det fanns en församling med många kristna i Rom i Italien redan innan aposteln Paulus kom dit. (Romarna 1:1—7; 15:22—24) Den förföljelse som uppstod i Jerusalem mot Kristi lärjungar där ledde också till att den kristna tron spreds till många judar utanför de judiska provinserna. I Apostlagärningarna 11:19 heter det: ”De som hade blivit kringspridda genom den förföljelse, som utbröt för Stefanus’ skull, drogo emellertid omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia, men förkunnade icke ordet för andra än för judar.”
26. a) Hur länge fortsatte arbetet att göra lärjungar att vara begränsat till enbart den judiska åkern, och vilken händelse inledde en ny fas i detta arbete? b) Hur ledde arbetet på detta nyöppnade område till en ökning av de andliga ”talenterna”?
26 Detta förhållande, att man begränsade sig till att föröka den frånvarande Herren Jesu Kristi ”ägodelar” endast bland judar och judiska proselyter, fortgick till hösten år 36 v.t. Då var tiden inne att öka antalet kristna lärjungar i andra områden, precis som Jesus själv hade befallt, när han sade: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem”, och vidare, ”ni skall vara vittnen om mig ... intill jordens avlägsnaste del”. (Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 1:8; NW) Då var Guds fastställda tid inne för de judiska lärjungarna, som Jesus hade överlämnat sina andliga ”talenter” åt, att använda dessa hans ”ägodelar” för att frambringa fler andliga ”talenter”. Detta började med de åtgärder som vidtogs av den klass som fått fem talenter, då aposteln Petrus blev sänd till Caesarea, sätet för den romerska styrelsen över Judeen, för att omvända Kornelius till att bli en Jesu Kristi lärjunge. (Apostlagärningarna 10:1—11:18) I och med detta öppnades hela den hedniska eller icke-judiska människovärlden för arbetet att göra lärjungar. Detta var ett område som inte hade tillhört Jesu Kristi ”ägodelar” på jorden, som Jehova Gud hade tilldelat honom, när det gällde att så och skörda och göra lärjungar. — Matteus 15:24.
27. Vad krävdes av de judiska lärjungarna, nu när ett världsomfattande område skulle börja uppodlas?
27 Här var nu ett vidsträckt område, där Jesus Kristus själv inte hade bearbetat människorna, där han inte som banbrytare hade lämnat efter sig något berett, uppodlat tillstånd som hans lärjungar kunde utnyttja till att föröka den kristna församlingen. Men lärjungarna drog nytta av vad Jesus hade gjort, när han gav dem den ursprungliga uppodlade åkern. Det var till fördel för dem och gav dem den impuls de behövde till att som erfarna, kvalificerade arbetare så ut säden och uppodla möjligheterna till tillväxt, varigenom de tillfogade nya åkrar som kunde frambringa lärjungar åt Jesus Messias. Detta krävde ett banbrytande arbete från deras egen sida, och det krävde också mod, uppriktig ansträngning, noggrann uppmärksamhet och ihållighet av dem för att de inte skulle lida någon förlust. De byggde inte längre på den grund som en annan man hade lagt, utan gjorde själva alla förberedelser som behövdes för arbetet att göra lärjungar på ett helt jungfruligt område. På så sätt visade de lydnad mot sin Herre. — Romarna 15:17—21.
28, 29. a) Hur har Kristi mera sentida lärjungar och ”slavar” följt det föredöme som gavs av lärjungarna i det första århundradet och verkat i överensstämmelse med sin förmåga? b) Vad har varit den viktigaste faktorn för att åstadkomma tillväxt?
28 Apostlarna och andra av Jesu Kristi lärjungar i det första århundradet gav föredömet för hur man skall göra affärer med de bildliga ”talenter” som överlämnades åt dem. De ökade sin Herres talenter med hundra procent. Den klass av kristna ”slavar” som anförtrotts fem ”talenter” av Herrens ”ägodelar” skaffade ytterligare fem talenter. Den klass av kristna ”slavar” som fick ansvaret för två talenter av det som tillhörde deras Herre åstadkom ytterligare två talenter. Det var en hundraprocentig ökning för vardera klassen, så att båda dessa klasser gjorde allt som var möjligt för dem i proportion till vad de hade fått, och ingen av dem var bättre än någon annan. De gjorde allt som kunde förväntas av dem. Var och en gjorde sitt yttersta i enlighet med sin ”förmåga”. Men ökningen av deras Herres ägodelar berodde inte helt och hållet på att varje ”slav” gjorde bruk av sin ”förmåga”. Det fanns en annan faktor som kom in i bilden, och detta var den viktigaste av alla faktorer. Aposteln Paulus talar om denna faktor, när han jämför sin egen tjänst med den vältalige lärjungen Apollos’ och säger:
29 ”Vad är då Apollos? Ja, vad är Paulus? Tjänare, genom vilka ni blev troende, alldeles som Herren förlänade åt var och en. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud kom det beständigt att växa, så att varken den som planterar är någonting eller den som vattnar, utan Gud, som kommer det att växa. Nu är den som planterar och den som vattnar ett, men var och en skall få sin egen belöning i enlighet med sitt eget arbete. Ty vi är Guds medarbetare. Ni är Guds åkerfält, Guds byggnad.” — 1 Korintierna 3:5—9, NW.
30. a) Vem bör alltså i första hand ges äran för tillväxten? b) Vilka bevis från första århundradet visar att det område som lärjungarna bearbetade utvidgades?
30 Gud är därför den som bör ges äran för tillväxten, och Kristi ”slavar” är bara de redskap som han behagar använda till att åstadkomma denna tillväxt. Han hjälper ”slavarna” att avbörda sig sitt ansvar. Han utrustar ”slavarna” med vad de behöver för att framgångsrikt utföra arbetet att göra lärjungar av människor av alla nationerna. Det beredda, uppodlade område för att frambringa lärjungar som Guds Son lämnade åt sina trogna lärjungar innan han begav sig bort utvidgas alltså genom att andra områden av detta slag kommer till över hela jorden, tack vare att Kristi ”slavar” lyder hans befallningar och efterliknar hans exempel. Vilka bevis på detta finns det från det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen? Följande: församlingar av lärjungar som var arvingar till himmelriket växte fram utanför Jerusalem och hela Judeen och Galileen och Samarien. Församlingar upprättades i Asien, Afrika, Europa och på öar i Medelhavet.
31. Vilket exempel på detta finner vi i Petrus’ verksamhet, vilket framgår av varifrån han skrev sitt första brev?
31 Tänk till exempel på aposteln Petrus. Han var en av de fyra apostlar som ställde följande fråga till Jesus, sedan han hört honom förutsäga att det praktfulla templet i Jerusalem skulle förstöras: ”När skall detta ske, och vad skall vara tecknet, när allt detta är bestämt att nå sin avslutning?” (Markus 13:1—4, NW) Ungefär trettio år senare, omkring år 62—64 v.t., vilket var flera år innan ”detta” verkligen inträffade i och med att Jerusalem blev belägrat och förstört tillsammans med templet, ägnade sig aposteln Petrus åt missionärsarbete utanför romarriket. Ja, det första brev som han skrev till medkristna inom romarrikets gränser skrevs i staden Babylon vid floden Eufrat i Mesopotamien, och i detta brev talar han om den kristna församlingen där i staden, när han i slutet av sitt brev säger: ”Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar eder.” — 1 Petrus 5:13.
32—34. a) Varifrån skrev Paulus sitt brev till kolosserna, och ungefär vid vilken tid gjorde han detta? b) Hur visar Paulus där vilken världsomfattande ökning som ägt rum med de ”talenter” som blivit överlämnade åt lärjungarna?
32 Vidare kan vi tänka på aposteln Paulus. Han hade äntligen kommit till den kejserliga huvudstaden Rom, men dock som en fånge som hade vädjat till kejsaren om en rättvis rannsakning. Från den plats där han hölls i förvar i Rom skrev han omkring år 60—61 v.t. till den kristna församlingen i Kolosse i Mindre Asien. Han gjorde det nästan tio år innan ”detta”, som Herren Jesus Kristus hade förutsagt, skulle inträffa, men trots att det var så lång tid kvar innan den judiska tingens ordning med centrum i Jerusalem skulle nå sitt slut, talar aposteln Paulus om den världsomfattande ökning som ägt rum med de bildliga ”talenter” som Jesus hade överlämnat åt sina ”slavar”. Paulus talar om hur de goda nyheterna har blivit bekantgjorda för dem och skriver:
33 ”Vi har hört om er tro i förbindelse med Kristus Jesus och den kärlek ni har till alla de heliga på grund av det hopp som förvaras åt er i himlarna. Om detta hopp har ni förut hört genom bekantgörandet av sanningen om dessa goda nyheter, som har erbjudit sig åt er, liksom de bär frukt och tillväxer i hela världen, alldeles som de har gjort också bland er, alltifrån den dag då ni fick höra och lärde känna Guds oförtjänta omtanke i sanning. Det är detta som ni har lärt av Epafras, vår älskade medslav, som är en trogen tjänare åt den Smorde på våra vägnar, den som också för oss har gett till känna er kärlek i andligt avseende.
34 I sanning, er som en gång var avlägsnade från honom och fiender, därför att edra sinnen var inriktade på gärningar som var onda, er har han nu åter försonat förmedelst dennes köttsliga kropp, genom hans död, för att ställa er fram inför sig heliga och obesudlade och fria från all anklagelse, förutsatt, naturligtvis, att ni förblir i tron, befästa på grundvalen och ståndaktiga och utan att låta er rubbas från det hopp, som finns i de goda nyheter som ni hörde och som har predikats bland hela den skapelse som är under himmelen.” — Kolosserna 1:4—8, 21—23, NW.
35. Under vilken begränsad tidsperiod hade lärjungarna under det första århundradet gett bevis för sitt nit, och vilken profetia av Jesus utgjorde detta en uppfyllelse av?
35 Vilket vittnesbörd utgjorde inte dessa Paulus’ inspirerade ord om det nit som dessa Herren Jesu Kristi ”slavar” i det första århundradet lade i dagen, när de gjorde affärer med de ”talenter” som han hade överlämnat åt dem! Vilken prestation var det inte att åstadkomma detta på så kort tid — att de goda nyheterna ”bär frukt och tillväxer i hela världen”, att de goda nyheterna redan hade ”predikats bland hela den skapelse som är under himmelen”! Tänk bara: Jesus Kristus hade ”manifesterat sig själv en gång för alla, vid avslutningen på tingens ordningar”, under åren 29—33 v.t., men redan innan avslutningen på den judiska tingens ordning fullbordades år 70 v.t., genom att judarnas religiösa huvudstad förintades, hade ändå judarna över hela den då kända världen fått ett vittnesbörd om Guds messianska rike. Alla hednanationerna hade faktiskt också fått ett sådant vittnesbörd, vilket utgjorde en förebildlig uppfyllelse av Jesu profetia om ”tecknet” på ”avslutningen på tingens ordning”, där han sade: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och därpå skall slutet komma.” — Matteus 24:14; Hebréerna 9:26; NW.
LIKNELSENS UPPFYLLELSE NÅR SIN HÖJDPUNKT I VÅRA DAGAR
36. Kom dessa lärjungars och ”slavars” Herre tillbaka före eller efter Jerusalems förstöring, och vad angav Johannes’ avslutande ord i Uppenbarelseboken beträffande Kristi ankomst?
36 Dessa ”slavar” i det första århundradet, som förökade de värdefulla ”talenterna” i sådan världsomfattande utsträckning trots krig, farsoter, hungersnöd, jordbävningar och förföljelse, dog allesammans, men deras Herre och ägare, som hade lämnat dem, återvände inte under deras livstid, varken innan eller efter det att de romerska legionerna förstörde Jerusalem. Omkring tjugosex år efter denna fasansfulla händelse, som kom som en chock för judarnas religiösa värld, fick aposteln Johannes den gudomliga uppenbarelsen, som lyste upp hans fängelsevistelse på ön Patmos. Aposteln talar om framtiden och säger: ”Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom, ja, ock deras som hava stungit honom.” Johannes avslutade sin redogörelse för denna uppenbarelse med denna bön: ”’Amen! Kom, Herre Jesus.’ Må Herren Jesu Kristi oförtjänta omtanke vara med de heliga.” (Uppenbarelseboken 1:7; 22:20, 21, NW) Denna innerliga bön om att Herren skulle komma blev i verkligheten inte besvarad förrän mer än arton hundra år hade gått.
37. a) När återvände Herren Jesus Kristus, och vilken förväntan blev därför inte uppfylld? b) Vilken ny innebörd fick predikandet om Riket från och med den tidpunkten, och varför det?
37 Höjdpunkten på uppfyllelsen av liknelsen om ”talenterna” skulle inte inträffa förrän Herren Jesus Kristus återvände och alltså började sin parousia eller närvaro. Under senare hälften av 1800-talet trodde man att Herren hade återvänt år 1874 och att hans osynliga närvaro i anden hade börjat det året. Men i verkligheten visade sig inte ”tecknet” på hans närvaro och på avslutningen på tingens ordning under de fyra årtionden som följde därefter. Detta tecken framträdde inte förrän hedningarnas tider löpte ut år 1914, omkring 4/5 oktober eller i mitten av den judiska månmånaden Tischri. Vid denna tidpunkt övergick predikandet av de goda nyheterna om att Guds messianska rike skulle komma till predikandet av de goda nyheterna om Guds upprättade rike. De världshändelser som följde därpå hopade bevis för att Guds himmelska rike föddes detta kritiska år genom att hans Messias, Jesus, Davids son, Abrahams son, då blev krönt och insatt på tronen. (Matteus 1:1) Han som har den ”lagliga rätten” till riket hade kommit. Han hade faktiskt återvänt! — Hesekiel 21:25—27, NW.
38. Som en del av vilken profetia framställdes liknelsen om ”talenterna”, och hur bör det framgå att dess uppfyllelse når sin höjdpunkt i våra dagar?
38 Jesus Kristus framställde liknelsen om ”talenterna” såsom en del av det mångsidiga ”tecken” som skulle utvisa att hans parousia eller närvaro hade börjat. Att liknelsens uppfyllelse når sin höjdpunkt i våra dagar utgör alltså ett ytterligare vittnesbörd om att han har återvänt i anden och att vi nu lever under hans närvaro. Om vi säger att Herren Jesu Kristi konungsliga närvaro började vid slutet av hedningarnas tider år 1914, då bör det finnas fakta till bevis för att liknelsens uppfyllelse håller på att nå sin höjdpunkt i våra dagar. Vad visar fakta?
39. Vad gjorde den slav som fått en talent, och när började det hållas räkenskap med slavarna?
39 Först måste vi ta reda på hur liknelsen slutar. Vi läser därför vidare i redogörelsen för Jesu liknelse: ”Men den som hade fått ett pund [en talent] gick bort och grävde en grop i jorden och gömde där sin herres penningar. En lång tid därefter kom tjänarnas herre hem och höll räkenskap med dem.” — Matteus 25:18, 19.
40. a) Med vad återvände ”tjänarnas herre” i liknelsen? b) I synnerhet vilken ”konungslig värdighet” hade året 1914 v.t. att göra med, och varför det?
40 När ”tjänarnas herre” kom hem, hade han med sig det som han hade rest utrikes för att vinna. Hans egna ord längre fram visar att han hade vunnit ”glädje” som han skulle dela med sina trogna tjänare eller slavar; han kom tillbaka med ”mycket”, som han inte hade ägt då han överlämnade de åtta silvertalenterna åt dem. En tidigare liknelse som Jesus framställde, liknelsen om de tio ”minorna” (Åk), visar direkt att det han hade med sig tillbaka var ”konungslig värdighet”. (Lukas 19:12—15) Hedningarnas tider eller ”nationernas fastställda tider” har att göra med ”konungslig värdighet”, i synnerhet den ”konungsliga värdighet” som tillhörde kung Davids familj i Jerusalem, denna konungsliga värdighet, som Babylons kung Nebukadnessar omintetgjorde år 607 f.v.t. Detta ödesdigra år var den tidpunkt då de 2.520 år började under vilka hedningarnas tider skulle vara fram till år 1914 v.t. Slutet på dessa hedningarnas tider omkring 4/5 oktober 1914 borde därför rimligen innebära en omkastning av den situation som så länge varit rådande. Det var därför inte utan speciell innebörd som hednanationerna befann sig i svårigheter den 4/5 oktober 1914, i det att de redan under två månaders tid hade varit upptagna med att utkämpa det första världskriget i mänsklighetens historia.
41. a) Blev det lilla antalet lärjungar och ”slavar” åt Herren Jesus Kristus dödade under första världskriget? b) Vad försökte nationerna göra med dem med avseende på deras vidare vittnande?
41 Men hur förhöll det sig med Jesu Kristi, den himmelske Herrens, kristna ”slavar”, som han hade överlämnat sina värdefulla ”talenter” åt? I våra dagar finns det fortfarande ett litet antal av dessa trogna ”slavar”, som befann sig på den jordiska skådebanan vid denna betydelsefulla tid och som med hjälp av den Heliga skrift förstod vilken innebörd första världskriget hade. Denna internationella sammandrabbning, som till slut hade dragit in tjugoåtta nationer och välden i total krigföring, dödade inte den på tronen nyligen insatte himmelske konungens, Jesu Kristi, lojala ”slavar”. De jordiska fienderna, som inte ville att Jesus Kristus skulle härska över dem såsom hela jordens konung, skulle ha velat döda dessa hans ”slavar”, men de lyckades inte göra detta. De försökte i själva verket ta ifrån dem dessa bildliga ”talenter”, som de hade fått av sin himmelske Herre och ägare. De försökte omintetgöra allt det goda som dessa ”slavar” hade uträttat och alla de andligen värdefulla ting som de hade förvärvat åt den på tronen nyligen insatte himmelske konungen. För att åstadkomma detta försökte de döda det inflytande dessa ”slavar” hade hos människorna i alla nationerna. De försökte desperat att undergräva den grundval som dessa hade berett och byggt upp för det framtida vittnandet om Riket.
42, 43. a) I vilket tillstånd befann sig den himmelske Herrens ”slavar” vid slutet av första världskriget år 1918? b) Vad hade av alla tecken att döma hänt med de ”talenter” som hade anförtrotts åt dem?
42 Vid slutet av första världskriget den 11 november 1918 var den regerande himmelske konungens ”slavar” nästan helt dödade med avseende på sitt goda rykte hos människorna inom och utanför kristenheten. Deras ynnest hos människorna såsom kristna var praktiskt taget död på grund av förtal och baktaleri från nationalistiska patrioters och krigiskt sinnade fanatikers sida. Våldsamma pöbelangrepp hade riktats mot dem. Antingen blev deras bibliska litteratur eller också deras organisation förbjuden. Många av dem satt i fängelse, av vilka de mest framträdande var Sällskapet Vakttornets president och vidare Sällskapets sekreterare-kassaförvaltare och sex andra framträdande medlemmar. De hade blivit satta i fängelse på falska anklagelser som de inte kunde bli friade ifrån förrän krigshysterin hade dött bort.
43 Dessa ”slavar” åt den rättmätige härskaren över detta jordklot blev till synes berövade allting. Hans ”talenter” som hade överlämnats åt dem tycktes ha blivit utplånade. Dessa ”slavars” fiender gladde sig åt att för all framtid ha berövat dem möjligheterna att tjäna sin himmelske Herre. Det tycktes nämligen vara högst tvivelaktigt att dessa skulle kunna börja om på nytt.
44. a) När började en omkastning av förhållandena äga rum, och hur skedde detta? b) Vilken fråga uppstod nu med avseende på de överlevande ”slavarna”, och varför det?
44 Det dröjde inte mer än fyra månader efter krigets slut innan fienderna blev förvånade, slagna med häpnad, över den omkastning som då började äga rum. Detta var när dessa åtta representanter för Sällskapet Vakttornet blev frigivna ur federala tukthuset i Atlanta (Georgia) den 25 mars 1919 och påföljande dag blev försatta på fri fot mot borgen i Brooklyn i New York. En kort tid därefter blev de i vederbörlig ordning friade från de i hög grad falska anklagelser som hade riktats mot dem. Men vad betydde väl detta för de av kriget nedtryckta människorna, som fortfarande hade en fördomsfull, förvänd syn på Jesu Kristi ”slavar” på grund av krigspropagandan och krigshysterin? Detta var något som ”slavarna” behövde tänka på. Kunde de på nytt ta upp verksamheten och dra framåt igen trots dessa avskräckande omständigheter? Ägde de samma mod och samma tillförsikt som deras himmelske Herre, så att de kunde göra detta? Det var i sanning en tid av provsättning för dessa kristna slavar.
45. a) Vad var enligt liknelsen tiden nu inne för slavarnas herre att göra? b) Vad behövde göras för dessa kristna slavar med avseende på deras besittning av ”talenter”?
45 Liknelsen om ”talenterna” visade att mannen skulle hålla räkenskap med sina slavar, när han återvände från utlandet. Detta innebar att han skulle inspektera dem. Med tanke på händelseutvecklingen på våren år 1919 måste nu tiden ha varit inne för dessa slavars himmelske Herre att inspektera dem. Men vilken räkenskap kunde de avlägga med avseende på hans ”talenter” som hade blivit överlämnade åt slavklassen? All tillväxt som de kunde ha åstadkommit innan förföljelsen under kriget nådde sin höjdpunkt år 1918 tycktes nu ha utplånats. Det var nu som om de inte alls var i besittning av några bildliga ”talenter”. Om de nu skulle kunna uppvisa någon tillväxt i fråga om sin Herres ”talenter”, måste de åstadkomma denna tillväxt under efterkrigstiden och överlämna dessa hans förökade ägodelar åt honom längre fram i tiden. De måste få ännu ett tillfälle att göra affärer med hans värdefulla ”talenter”. Det blev just så, enligt vad historien visar, tack vare deras himmelske Herres barmhärtiga omtänksamhet.
46. a) Vad var det tid för dem att förjaga, och för vad behövde de reorganisera sig? b) För vad var situationen fördelaktig och tiden gynnsam med tanke på att deras himmelske Herre nu var i besittning av ”konungslig värdighet”?
46 Året 1919 var den betydelsefulla tidpunkt då den människofruktan skulle förjagas som hade uppstått inom slavklassen under första världskrigets våld och hysteri och som fått slavklassen att rygga tillbaka betydligt från att göra affärer såsom den regerande konungens, Jesu Kristi, ansvariga slavar. Det var då hög tid för dem att börja reorganisera sina brutna, lamslagna led för den största ansträngningen i sitt liv i tjänsten för sin Herre, som nu var i besittning av konungslig värdighet. Nu kunde deras Herre såsom aldrig tidigare med rätta göra anspråk på hela jorden såsom sin åker, som stod till hans förfogande för att frambringa ytterligare lärjungar, som skulle gynnas med hoppet om att få ärva det himmelska riket. Han kunde överlämna denna fördelaktiga situation åt dem till att göra affärer i hans tjänst. Nu var den gynnsamma tiden inne för att den slavklass av lärjungar skulle stå upp som framställdes i bild genom den slav som blivit betrodd med fem ”talenter” och likaså för den klass som framställdes i bild genom den slav som fått två talenter överlämnade åt sig. Detta skedde också, eftersom uppfyllelsen av liknelsen om ”talenterna” inte kunde slå fel, i synnerhet inte vid sin höjdpunkt.
47. Hur blev de år 1919 styrkta till att inte frukta, utan att i stället framställa sig för det arbete som skulle utföras under efterkrigstiden?
47 Man lät ingen tid gå förlorad. År 1919 blev dessa båda klasser av ”slavar” strängt upptagna. De fick ny tillförsikt genom artiklarna i tidskriften The Watch Tower för 1 och 15 augusti 1919 (på svenska 1 och 15 april 1921) över temat ”Saliga äro de som icke frukta”. De hälsade med glädje tillkännagivandet att ett åtta dagar långt konvent skulle hållas i Cedar Point i Ohio den 1—8 september 1919. De ryggade inte tillbaka från att närvara vid detta allmänna konvent av fruktan för att de kunde ställas inför ett arbete under efterkrigstiden som skulle kräva mycken energi och stort mod från deras sida, vilket kunde leda till ytterligare förföljelse.
48. a) Hur mottog de närvarande vid konventet i Cedar Point tillkännagivandet av en ny tidskrift såsom följeslagare till The Watch Tower? b) Hur har denna nya tidskrift använts fram till denna dag?
48 Med iver att lära känna hur Jehova avsåg att de skulle utföra det arbete som låg framför dem var sex tusen personer, som kom i synnerhet från Canada och Amerikas förenta stater, dagligen närvarande vid sessionerna under detta konvent, som hölls av Internationella Bibelstudiesällskapet. Med förvåning och innerlig uppskattning tog de emot tillkännagivandet att en ny tidskrift skulle börja utges den 1 oktober 1919, The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern), som följeslagare till The Watch Tower and Herald of Christ’s Presence (Vakt-Tornet och förkunnare av Kristi närvaro). Denna tidskrift skulle vara ett ytterligare hjälpmedel till att förkunna Guds upprättade messianska rike. Den skulle vara ännu ett redskap som de kunde använda när de planterade, vattnade och uppodlade nya områden för att frambringa fler lärjungar åt Herren Jesus Kristus. Denna nya tidskrift (som nu bär namnet Awake!, på svenska Vakna!) har verkat sida vid sida med The Watch Tower och har fått allt större spridning ända fram till denna dag och har väckt nytt intresse hos människor med ärliga hjärtan och förberett dem för att ta emot de djupare tingen i Guds ord. Den har utfört ett förträffligt förberedande arbete.
49. Vad gjordes med avseende på avdelningskontor för Sällskapet Vakttornet, och i vilken utsträckning har de områden ökat som därigenom kommit att uppodlas?
49 Förbindelserna mellan Sällskapet Vakttornets högkvarter och dess avdelningsorganisationer jorden utöver, som hade blivit avbrutna under världskriget, återupprättades och stärktes nu, och allteftersom tid och omständigheter uppenbarade behovet, blev nya avdelningskontor upprättade i olika länder. På så sätt kom större områden under närmare överinseende av den himmelske Herren Jesu Kristi ”slavar”, och detta blev till stor hjälp för att intensifiera arbetet att uppodla dessa områden för att församla fler lärjungar av människor av alla nationerna. Från det fåtal avdelningskontor som då existerade har antalet skjutit i höjden, så att det i dag finns nittiofem avdelningskontor. Dessa har tillsynen över det sånings- och uppodlingsarbete som utförs i 208 länder och ögrupper.
50. a) Varför insåg de som var närvarande vid konventet i Cedar Point år 1922 att de befann sig i samma ställning som Jesaja i templet? b) Vilken fråga uppstod med avseende på dem med tanke på Jesajas gensvar på Jehovas inbjudan?
50 I september 1922 gjordes dessa kristna slavar, som äger hoppet att få ärva det himmelska riket, på ett kraftfullt sätt medvetna om att de nu i sanning står under inspektion av konungarnas konung och herrarnas herre, den regerande Herren Jesus. I uppfyllelse av Malaki 3:1 har han åtföljt Jehova Gud, när denne kom till sitt andliga tempel för att hålla dom med avseende på sina av anden pånyttfödda ”slavar” i templet. De som var närvarande vid Internationella Bibelstudiesällskapets andra konvent i Cedar Point i Ohio, på dess fjärde dag, den 8 september 1922, som fått benämningen ”Dagen”, insåg nu att de själva befann sig i samma ställning som profeten Jesaja, då han fick sin syn av Jehova Gud i hans tempel. Jesaja kände behovet att bli renad i andligt avseende, och han fick barmhärtigt den rening han behövde. På så sätt kom han i den gynnade ställning att han kunde ge gensvar på Jehovas inbjudan med det ivriga utropet: ”Se, här är jag, sänd mig.” (Jesaja 6:1—8) Frågan var alltså: Skulle Internationella Bibelstudiesällskapets konventdeltagare ge liknande gensvar på Jehovas inbjudan till tjänst som de fick vid detta tillfälle?
51. Vilka frågor ställde Sällskapets president till konventdeltagarna i avslutningen av sitt tal, som hölls på ”Dagen”, och vilken slutlig uppmaning gav han dem?
51 Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, ställde i näst sista stycket i sitt tal, som handlade om Jesajas syn, ett antal frågor till konventdeltagarna. Som avslutning frågade han: ”Tror du att Herren nu är i sitt tempel, dömande jordens nationer? Tror du att härlighetens Konung har begynt sin regering?” Med stor entusiasm gav de tusentals konventdeltagarna ett jakande svar. Då lät talaren sitt tal nå höjdpunkten och sade: ”Då, tillbaka till fältet, o I, den allra högste Gudens söner! Ikläden eder vapenrustningen! Varen nyktra, varen vakande, varen verksamma, varen tappra! Varen trogna och sannfärdiga vittnen för Herren! Gån framåt i kampen tilldess varje spår av Babylon är ödelagt! Utbasunen budskapet vitt och brett! Världen måste veta att Jehova är Gud och att Jesus Kristus är konungars Konung och herrars Herre. Detta är dagen framför alla dagar. Se, Konungen regerar! I ären hans offentliga budbärare. Därför annonsera, annonsera, annonsera Konungen och hans rike!” — Se Vakt-Tornet för 1 januari 1923, sidorna 4—9.
52. a) Vad gjorde Sällskapet år 1920 för att öka spridningen av biblisk litteratur? b) Vilket annat medel att förkunna Riket började Sällskapet använda år 1924, och vilka andra publicitetsredskap användes längre fram till att utvidga verksamheten?
52 Med större nit och ansträngning än någonsin tidigare gick den återkomne Herren Jesu Kristi ”slavar” åstad för att förkunna att han nu regerade såsom konung, i det de predikade offentligt både från hus till hus och från offentliga talarstolar. År 1920 hade de börjat driva ett eget tryckeri i Brooklyn i New York, och detta gjorde att de kunde komma i besittning av större kvantiteter biblisk litteratur, tidskrifter, småskrifter, traktater, inbundna böcker och slutligen till och med biblar, och detta till lägre kostnader. All denna litteratur kunde de använda till att förkunna den messianske konungen och hans rike. Från och med söndagen den 24 februari 1924 började dessa ”slavar” använda radiostationer, som ägdes av deras lagligen inregistrerade organisationer, till att sända ut budskapet om Riket till en oräknelig osynlig skara åhörare vid sina radiomottagare. Så småningom började man göra bruk av tjogtals radiostationer i ett antal länder, antingen på betald tid eller på kostnadsfri tid, till att låta de goda nyheterna om Riket ljuda ända till jordens ändar. Till dessa publicitetsredskap fogades några år senare högtalarbilar och bärbara grammofoner, som Kristi ”slavar” hade med sig från dörr till dörr för att förkunna Riket för dem de besökte.
53. Varför hade läsarna orsak att bli hänförda över den ledande artikeln i numret för 1 mars 1925 av The Watch Tower?
53 Det var en spännande upplevelse för läsarna av The Watch Tower and Herald of Christ’s Presence, när de fick numret för 1 mars 1925 och läste den ledande artikeln med rubriken ”Nationens födelse” (på svenska Vakt-Tornet för 15 maj 1925). Varför det? Därför att detta nummer gav dem en djupare förståelse av Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Deras andliga urskillnings ögon öppnades, så att de förstod att den symboliska födelsen av gossebarnet, som så hänförande beskrivs i detta kapitel, som länge hade varit en hemlighet för dem, var en bild av Guds messianska rikes födelse år 1914 vid slutet av hedningarnas tider. Artikeln slutade med följande ord på sidan 153 i Vakt-Tornet: ”Himmelriket är här. Förlossningens dag är inom synhåll. Må dessa goda budskap bliva utropade bland jordens folk! Segern följer vår Konung. Varen nu trogna intill stridens slut! Och sedan skola vi för evigt bada i hans kärleks solsken, där vi skola njuta fullheten av fröjd och sällhet utan ände.”
54, 55. Hur framgick det av antalet deltagande vid Herrens aftonmåltid år 1925 att verksamhetsfältet hade utvidgats?
54 I och med den därpå följande årsdagen av Herrens aftonmåltid, onsdagen den 8 april 1925, fördes något uppmuntrande fram i ljuset. Till följd av det arbete med att plantera, vattna och uppodla åkern, som dittills hade pågått inom allt större verksamhetsområden med hjälp av de nyligen tillhandahållna redskapen för att bekantgöra Riket, ökade antalet församlingar av lärjungar med himmelska förhoppningar. Medlemsantalet i församlingarna ökade. Antalet deltagare vid detta firande av Herrens aftonmåltid visade denna tillväxt och ökning av antalet lärjungar åt Kristus. Hur många var det då som tog del i firandet det året? I The Watch Tower för 1 september 1925 heter det på sidan 263 under rubriken ”Åminnelserapporter”:
55 ”Vi är glada åt att antalet deltagande vid Åminnelsen är så stort, eftersom det visar prov på stort intresse för sanningen överallt, och detta är just som det bör vara. Det sammanlagda antalet hitintills är 90.434, vilket är 25.329 fler än vad som rapporterades för ett år sedan.”
56. Vad visade detta med avseende på de affärstransaktioner som företogs av dessa lärjungar och ”slavar”, som hade blivit betrodda med ”talenterna”?
56 Kristi ”slavar”, den klass som framställdes i bild genom slaven som fick fem ”talenter” och den klass som framställdes i bild genom den slav åt vilken två talenter blev överlämnade, gick sannerligen genast åstad och gjorde affärer med dem för att tillfoga ytterligare områden som skulle vara fruktbärande och frambringa fler lärjungar åt Kristus. Offentliggjorda fakta visar att dessa ”slavar” blev välsignade i sina ansträngningar och belönades med tillväxt. Detta uppmuntrade dem till ännu större prestationer.
GLÄDJE
57. a) Varför reste den rike mannen i liknelsen utrikes? b) Vilka frågor uppstår därför med avseende på Jesus Kristus i liknelsens uppfyllelse?
57 Nu kommer emellertid en annan historisk faktor till synes. Den man i Jesu liknelse som ägde de åtta silvertalenterna och de tre slavarna reste inte utrikes bara för nöjes skull, som om det hade varit en sightseeingtur. Han hade ett allvarligt skäl till att resa utrikes; han ville försäkra sig om någonting värdefullt. Liknelsen visar att han reste utrikes för att vinna en särskild ”glädje” och ”mycket” mer än han ägt tidigare. Han måste därför resa långt bort, vilket tog lång tid i anspråk, för att kunna träda inför den som kunde förläna honom denna speciella ”glädje”. Detta är underförstått i Jesu liknelse, även om liknelsen om ”talenterna” inte uttryckligen framhåller detta. Eftersom den rike mannen i liknelsen är en bild av Herren Jesus Kristus, är mannens långa utlandsresa en bild av att Herren Jesus beger sig till den enda källan till den särskilda glädje som han såg fram emot. Till vem begav han sig då? Vem var denna källa till glädje?
58, 59. a) Till vem begav sig den uppståndne Jesus Kristus för att vinna denna ”glädje”? b) För vilka andra är Han källan till glädje, vilket framgår av Romarna 15:13?
58 Vi får reda på detta i Hebréerna 12:2 (NW), där det heter: ”Vi [betraktar] oavvänt ... den främste förmedlaren och fullkomnaren av vår tro, Jesus. För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktande skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida.”
59 Ja, naturligtvis, Jehova Gud måste vara källan till denna ”glädje”. Det var till honom som den uppståndne Jesus Kristus begav sig, när han lämnade sina trogna lärjungar här på jorden och anförtrodde sina ”ägodelar”, sina ”talenter”, åt dem. Den himmelske Fadern var källan till Jesu särskilda orsak till ”glädje”. Jehova Gud är källan till glädje också för hans älskade Sons lärjungar. En av dessa lärjungar sade följaktligen, när han skrev till sina medkristna i Rom: ”Må den Gud som ger hopp uppfylla er med all glädje och frid genom att ni tror, för att ni må överflöda i hoppet med den heliga andens kraft.” (Romarna 15:13, NW) Gud var i stånd att besvara denna tillbörliga bön.
60. a) Vem borde man nu låta bli tillbörligt framträdande och upphöjd, med tanke på att Jesus Kristus hade återvänt med sin ”glädje”? b) Hur gjordes Han tillbörligt framträdande med avseende på sitt namn?
60 Med tanke på händelseutvecklingen skulle det nu vara en lämplig tidpunkt att låta Gud, den himmelska källan till glädje, bli tillbörligt framträdande och upphöjd inför Herren Jesu Kristi ”slavars” ögon, nu sedan denne återvänt med glädje, nu när Guds messianska rike hade blivit fött i himlarna. Tiden hade nu kommit för denna gudomliga källa till glädje att göra sig ett namn, och detta krävde först och främst att hans egennamn blev bekantgjort. Detta namn blev också tillbörligt bekantgjort. Hans vördnadsfulla tillbedjare på jorden började nu med rätta använda detta namn regelbundet, och det har sedan dess blivit kungjort utöver hela jorden såsom det aldrig blivit kungjort tidigare. När året 1926 ingick, innehöll det första numret av The Watch Tower under detta år den ledande artikeln ”Vem vill ära Jehova?” (på svenska Vakt-Tornet för 1 april 1926). Alltifrån den tiden har Guds namn, som förekommer tusentals gånger i den ursprungliga hebreiska texten i den Heliga skrift, blivit upphöjt till sin rättmätiga ställning bland Guds Sons ”slavar”. Dessa började nu vara Guds vittnen i första hand, utan att de därför minskade sitt vittnande om hans Son, Jesus Kristus. De uppfyllde kärleksfullt sin förpliktelse att vara vittnen om den ende som bär namnet Jehova.
61. a) Vilka namn ville Jesu Kristi lärjungar och slavar inte kallas med, enligt vad som sades i den resolution som framlades år 1931? b) Vilket namn åstundade de att därefter bli kallade med?
61 Därpå följde fem och ett halvt år av sådant vittnande om Guds namn. Sedan var tiden inne för de kristna ”slavarna” att identifiera sig, att skilja sig från alla de till bekännelsen kristna inom den religiösa kristenheten. I detta syfte vidtog Jesu Kristi ”slavar” en åtgärd söndagseftermiddagen den 26 juli 1931 vid det internationella konvent som hölls i Columbus i Ohio i Förenta staterna. Klockan 16 framlades en resolution inför de tusentals konventdeltagarna, och vi har här glädjen att återge fjärde, femte och sjätte styckena i denna resolution:
För att göra vår verkliga ställning känd och emedan vi tro, att det är i överensstämmelse med Guds i Ordet uttryckta vilja, besluta och uttala vi fördenskull följande:
Oaktat vi hysa stor kärlek till vår broder Charles T. Russell för hans arbetes skull, och under det vi med glädje erkänna, att Herren brukade honom och storligen välsignade hans arbete, kunna vi dock icke enligt Guds ord låta kalla oss ”russellianer”. Watch Tower Bible and Tract Society, International Bible Students Association och Peoples Pulpit Association äro blott namn på korporationer eller organisationer, vilka vi såsom en skara kristna kontrollera och bruka i och för utförandet av vårt verk i lydnad för Guds befallningar, men intet av dessa namn kan med rätta användas om eller gälla oss såsom en skara kristna, vilka följa i vår Herres och Mästares, Kristi Jesu, fotspår. Vi studera bibeln, men såsom en skara kristna, vilka utgöra en förening eller sammanslutning, vilja vi dock icke själva kalla oss eller låta kalla oss ”bibelforskare”, ”bibelstuderande” eller liknande namn såsom uttryck för vår ställning inför Herren; vi önska icke kallas med eller bära någon människas namn.
Då vi blivit köpta med Jesu Kristi, vår Herres och Återlösares, dyrbara blod, blivit rättfärdiggjorda och pånyttfödda av Gud Jehova och kallade till hans rike, förklara vi utan tvekan vår obetingade trohet och lydnad mot och hängivenhet för Gud Jehova och hans rike. Vi förklara oss vara Gud Jehovas tjänare, som fått i uppdrag och bemyndigats att utföra ett verk i hans namn och att i lydnad för hans befallningar avgiva Jesu Kristi vittnesbörd och kungöra för folken, att Jehova är den sanne och Allsmäktige Guden. Fördenskull mottaga vi och vidkänna oss med glädje det namn, som Herrens mun har nämnt, och åstunda att vara kända under och kallade med detta namn, nämligen Jehovas vittnen. — Jesaja 43:10—12; 62:2; Uppenbarelseboken 12:17.
62. Vilken inbjudan gavs i resolutionens sista stycke?
62 Åttonde och sista stycket i resolutionen löd:
Vi uppmana ödmjukeligen alla dem som äro Jehova och hans rike helt hängivna, att förena sig med oss i att förkunna dessa goda tidender, på det att Herrens rättfärdiga baner må resas upp och folken få veta, var de kunna finna sanningen och finna hopp om befrielse — och först och främst på det att Gud Jehovas stora och heliga namn må varda rättfärdigat, ärat och upphöjt.
63. a) Av vilken samlad skara antogs denna resolution om det nya namnet? b) Hur bekantgjordes resolutionen därefter, varigenom världen underrättades om dess innehåll?
63 Denna resolution antogs med entusiasm, inte bara av dem som var församlade till konvent i Columbus i Ohio, utan också längre fram av församlingarna av Jesu Kristi ”slavar” över hela jorden. De omfattade alltså frivilligt namnet ”Jehovas vittnen”. Denna resolution angående namnet publicerades också i den småskrift som kom ut vid konventet och bar titeln ”Riket som är världens hopp”. Denna titel var också ämnet för det offentliga föredrag som Sällskapets president, J. F. Rutherford, höll inför både den synliga åhörarskaran vid konventet och den osynliga åhörarskara som lyssnade till detta föredrag, vilket sändes ut över ett vidsträckt nät av radiostationer och började klockan 12 på middagen. Därefter placerade förkunnarna denna småskrift, som innehöll både det offentliga föredraget och resolutionen, genom att personligen uppsöka de religiösa prästmännen, både katolska och protestantiska, och därefter sökte de även upp framträdande politiker och män inom yrkesvärlden. Det förekom också en vidare spridning bland människor i allmänhet. På detta sätt underrättades hela världen om att dessa rättfärdiggjorda, av anden pånyttfödda tillbedjare av den högste Guden ville vandra i sin Guds namn och endast erkänna namnet Jehovas vittnen. — Mika 4:5.
64. Varför betraktar de sig själva såsom Jehovas kristna vittnen?
64 Eftersom det fanns vittnen för den ende levande och sanne Guden också före Herren Jesu Kristi första ankomst, betraktar de sig själva såsom Jehovas kristna vittnen. — Jesaja 43:10—12; 44:8; Hebréerna 11:1—12:1. Se också Vakt-Tornet för 15 november 1931, sidorna 343 och 344.
[Frågor]
