Kapitel 18

”Laglöshetens människa” blir tillintetgjord

1. Varför har aldrig tidigare så många människor längtat efter fred mellan nationerna?

ALDRIG tidigare har så många människor haft en så stark längtan efter fred mellan nationerna. Detta tycks bero på att vi lever i ”kärnåldern”, eftersom fem ledande nationer redan är i besittning av kärnvapen och ytterligare många nationer äger utsikten att komma i besittning av sådana vapen inom kort, när hemligheten blir mera allmänt känd och utnyttjad. Kärnvapenhotet kommer numera inte endast från raketbaser på land, utan också från raketbestyckade ubåtar som lurar på strategiska platser under havens yta.

2. Vilka ovanliga manövrer för internationell fred kan vi därför bevittna i våra dagar?

² Det är därför inte något häpnadsväckande att de politiska härskarna gör till synes uppriktiga ansträngningar att förhindra det första kärnvapenkriget. När härskarna i världen ställs inför en verklig kärnvapenmassaker, blir de benägna att vara mera hänsynsfulla i sin inställning till varandra. Tidigare oförsonliga fiender ingår kompromisser för att slå vakt om freden. Man blir alltmer övertygad om att man måste göra allt för att säkerställa freden för framtiden. Man börjar nu hoppas på ”fred under en generation”. Vid konferensen för samarbete och säkerhet i Europa, som år 1973 hölls av trettiofyra nationer, visade det sig att detta är en internationell inställning. Syftet är att stävja laglösheten nationerna emellan!

3. a) Vilket triumferande utrop kommer att höras, när utvecklingen i världen når den situation som nu tycks vara nära förestående? b) Vems dag kommer då att vara nära, och varför kommer den att slå de människor med häpnad som gör detta utrop?

³ Utvecklingen i världen tycks vara på väg mot den situation då de styrande männen triumferande kommer att utropa: ”Fred och säkerhet!” När detta tillstånd uppnås under Förenta nationernas  välvilligt godkännande leende, betyder det då början på en ”generation av fred för mänskligheten”? Bibelns profetior har ett ord att säga om den saken. De har mycket att säga om de tider och stunder då olika händelser skall inträffa, eftersom bibelns författare, människans Skapare, är mycket noga med att hålla tiden. Han kommer att låta sin dag komma! Den internationella politikens skenbara framgång i fråga om att till slut upprätta ”fred och säkerhet” kommer inte att skjuta hans dag på framtiden. Hans dag fastställs inte av människor. Just det förhållandet att de åstadkommer en internationell överenskommelse, på grundval av vilken de känner sig berättigade att utropa: ”Fred och säkerhet!”, skall vara det förutsagda tecknet på att hans dag är redo att gry. Människorna kommer att häpna, när de får se vad denna dag bär i sitt sköte. De kommer att bli förvånade, därför att de inte har trott på vad han förutsagt i sitt ord och låtit kungöra förmedelst sina vittnen.

4. Vad skrev Paulus till de kristna i Tessalonika om den tid då man skulle utropa: ”Fred och säkerhet!”?

⁴ För flera hundra år sedan fanns det människor som rannsakade hans inspirerade profetiska ord och såg fram emot att hans dag skulle komma. För nitton hundra år sedan skrev aposteln Paulus till den nyligen upprättade kristna församlingen i Tessalonika i Macedonien och sade till dessa kristna, som noggrant studerade bibeln: ”Vad nu beträffar tiderna och stunderna, mina bröder, har ni inte behov av att något skrivs till er. Ty ni vet själva mycket väl att Jehovas dag * kommer precis som en tjuv om natten. Vid vilken tid det än sker att de säger: ’Fred och säkerhet!’ då skall plötslig tillintetgörelse strax komma över dem, alldeles som födslovåndan över en havande kvinna; och de skall på intet vis undkomma. Men ni, bröder, ni är inte i mörker, så att den dagen skulle överrumpla er, såsom den skulle göra med tjuvar, ty ni är alla ljusets söner och dagens söner. Vi tillhör varken natten eller mörkret. Låt oss därför inte sova vidare, som de övriga gör, utan låt oss förbli vakna och bevara besinningen.” — 1 Tessalonikerna 5:1—6, NW.

5. a) Vad hade Jesus förutsagt skulle inträffa under den period vid mitten av vilken Paulus skrev sitt första brev till de kristna i Tessalonika? b) Men vad trodde likväl några av dem var nära, och vad var de benägna att åstunda?

 ⁵ Aposteln Paulus skrev detta första brev till församlingen i Tessalonika i Macedonien omkring år 50 v.t. Detta var ungefär vid mitten av den tidsperiod som sträckte sig från år 33 till år 70, den period som Jesus Kristus i sin profetia på Oljeberget sade skulle kännetecknas av ”krigslarm och krigsrapporter”, eftersom under denna period ”nation skall resa sig mot nation och rike mot rike”. Allt annat än en fridfull tid. (Matteus 24:4—7, NW) Men året efter det att Paulus skrivit sitt första brev kom det trots detta att finnas kristna i Tessalonika som gav efter för intrycket att ”Jehovas dag är här”. Men ändå finns det inga vittnesbörd om att de styrande männen i världen vid den tiden, 50/51 v.t., sade: ”Fred och säkerhet!”, det uttalande som, enligt vad Paulus hade skrivit i sitt brev, omedelbart skulle föregå den ”plötsliga tillintetgörelse” som skulle komma över fredsstiftarna i denna världen. De kristna i Tessalonika genomgick en tid av vedermöda på grund av förföljelse från religiösa motståndares sida, och de var benägna att åstunda att genast bli församlade till himmelen för att få vara hos Herren Jesus Kristus och borta från svårigheterna.

6, 7. Vad skrev Paulus till dessa tessaloniker, därför att de behövde ådagalägga tro under ytterligare vedermödor?

⁶ Omkring år 51 v.t. ansåg därför aposteln Paulus det tillrådligt att skriva ännu ett brev till de kristna i Tessalonika för att återställa deras andliga jämvikt. Han uttryckte sin glädje över deras uthärdande och tro under förföljelse och vedermöda och sade: ”Detta är ett bevis på Guds rättfärdiga dom, som leder till att ni räknas värdiga Guds rike, som ni i sanning lider för.” Han försäkrade dem inte att de inom kort skulle bli befriade från dem som vållade dem obehag, utan pekade i stället framåt mot ”Herren Jesu uppenbarelse från himmelen med sina mäktiga änglar”. Han insåg att de måste fortsätta att ge bevis för sin kristna tro under svåra förhållanden och sade:

⁷ ”I just detta syfte ber vi också alltid för er, att vår Gud måtte räkna er värdiga sin kallelse och fullständigt fullgöra allt han behagar av godhet och trons verk med kraft; för att vår Herres Jesu namn måtte förhärligas i er, och ni i gemenskap  med honom, i överensstämmelse med vår Guds och Herrens Jesu Kristi oförtjänta omtanke.” — 2 Tessalonikerna 1:5—12, NW.

8. Vilken uppfattning uppmanade Paulus dem att inte bli upphetsade över, för att de inte skulle bli missräknade i samband med Jerusalems kommande förstöring med tanke på de förväntningar de hyste?

⁸ Det jordiska Jerusalems förstöring, som skulle inträffa under den generationens livstid (år 70 v.t.), nalkades, och aposteln Paulus ville inte att de kristna i Tessalonika skulle bli missräknade till följd av sina grundlösa förväntningar före eller omedelbart efter denna nationella katastrof för judarna. Eftersom han insåg behovet av att rätta till deras tänkesätt, skrev han nu vidare: ”Emellertid, bröder, vad beträffar vår Herres Jesu Kristi närvaro [grekiska: parousiʹa] och vårt församlande till honom, ber vi er att inte kvickt bringas ur fattningen eller hetsas upp, vare sig genom ett inspirerat uttalande eller genom ett muntligt budskap eller genom ett brev såsom från oss, vilket går ut på att Jehovas dag är här.” — 2 Tessalonikerna 2:1, 2, NW.

9. Vad sade Paulus i sitt första brev till tessalonikerna om Kristi närvaro och om att de kristna skulle bli församlade till honom?

⁹ Aposteln Paulus hade grundat denna församling i Tessalonika tillsammans med sina missionärskamrater Silvanus (Silas) och Timoteus, och i sitt första brev, sedan han blivit tvungen att lämna församlingen, skrev han till dem om det som han kallar ”vår Herres Jesu Kristi närvaro och vårt församlande till honom”. I 1 Tessalonikerna 4:14—18 (NW) skrev han: ”Ty om vår tro är att Jesus dog och uppstod igen, så kommer Gud att också föra dem som genom Jesus har insomnat i döden fram tillsammans med honom. Ty detta är vad vi säger er genom Jehovas ord, att vi, de levande, som lever kvar till Herrens närvaro, på intet vis skall komma före dem som har somnat in i döden, ty Herren själv skall stiga ned från himmelen med ett befallande rop, med en ärkeängels röst och med Guds basun, och de som är döda i förening med Kristus skall uppstå först. Efteråt skall vi, de levande, som lever kvar, tillsammans med dem bli bortryckta i skyar för att möta Herren i luften, och sålunda skall vi alltid vara med Herren. Fortsätt följaktligen att trösta varandra med dessa ord.”

10, 11. Vilken detalj i Kristi profetia, som aposteln Matteus nedtecknat i sin skildring av Kristi liv, kan tessalonikerna ha fått sin uppmärksamhet riktad på?

 ¹⁰ Förutom dessa upplysningar, som förmedlades av Paulus, cirkulerade Matteus’ evangelium vid denna tid, eftersom det hade skrivits omkring år 41 v.t., såväl på hebreiska som på den grekiska som allmänt talades under det första århundradet v.t. Det är därför möjligt att församlingen i Tessalonika hade fått sin uppmärksamhet riktad på vad aposteln Matteus hade upptecknat om Jesu profetia på Oljeberget. Sedan Jesus hade förutsagt Jerusalems förstöring (som inträffade år 70 v.t.), sade han vidare, enligt Matteus’ skildring:

¹¹ ”Omedelbart efter dessa dagars vedermöda skall solen bli förmörkad, och månen skall inte ge sitt ljus, och stjärnorna skall falla från himmelen, och himlarnas makter skall skakas. Och då skall Människosonens tecken visa sig i himmelen, och då skall alla jordens stammar slå sig själva i veklagan, och de skall få se Människosonen komma på himmelens skyar med makt och stor härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skall församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlarnas ena ände till den andra.” — Matteus 24:29—31, NW.

12. a) Förväntade Paulus att de kristna skulle församlas till Kristus i himmelen omedelbart efter Jerusalems förstöring? b) Vad sade Paulus först måste inträffa, innan Jehovas fördärvbringande dag kunde komma?

¹² Nu visste aposteln Paulus att änglarna inte omedelbart efter Jerusalems förstöring under den generationens livstid skulle församla Guds utvalda under den förhärligade Människosonens ledning, varigenom de kristna i Tessalonika skulle församlas till Herren Jesus Kristus. Han visste att mera måste inträffa än att romarna förstörde Jerusalem och de politiska styresmännen lät höra sitt bedrägliga utrop ”Fred och säkerhet!”, innan förintelseverket under ”Jehovas dag” kunde börja. Aposteln Paulus påminde de kristna i Tessalonika om denna ytterligare händelse som först måste inträffa. Han sade: ”Låt ingen förleda er på något sätt, ty den kommer inte med mindre avfallet kommer först och laglöshetens människa blir uppenbarad, tillintetgörelsens son.” — 2 Tessalonikerna 2:3, NW.

13. a) Vad menade Paulus inte med ordet ”avfall”? b) Hur visste Paulus vad ordet betydde, därför att han själv hade blivit anklagad för avfällighet?

 ¹³ Ja visst! Först måste det bli ett avfall. Vad menade aposteln Paulus med ”avfall”? Menade han blott och bart ett vårdslöst avfallande, att Kristi lärjungar på grund av likgiltighet lämnade den kristna tron och det kristna levnadssättet? Nej! Ordet har en mycket mer omfattande innebörd. Aposteln Paulus visste det. Han hade ju själv blivit anklagad för avfällighet, men det var de icke troende, omskurna judarna som hade anklagat honom för detta. Det var orsaken till att Paulus vid sitt sista besök i Jerusalem fick råd av den styrande kretsen för den kristna församlingen av följande skäl: ”Du ser, käre broder, huru många tusen judar det är, som hava kommit till tro, och alla nitälska de för lagen. Nu har det blivit dem sagt om dig, att du lär alla judar, som bo spridda bland hedningarna, att avfalla [har undervisat ... om ett avfall, NW] från Moses, i det du säger, att de icke behöva omskära sina barn, ej heller i övrigt vandra efter vad stadgat är. Vad är då att göra? Helt visst skall man få höra, att du har kommit [grekiska: eleʹlythas] hit. Gör därför, såsom vi nu vilja säga dig.” (Apostlagärningarna 21:18—23) I judarnas ögon innebar det ett avfall att Paulus vände ryggen åt Mose.

14. Vilken är den ordagranna betydelsen i det ursprungliga grekiska ordet, och vilka betydelseskiftningar har det kommit att få?

¹⁴ Det grekiska ord, apostasiʹa, som återges med ”avfall” betyder ordagrant ”ett bortledande ifrån”, ”ett avlägsnande”, ”ett tillbakadragande”. Kännedom om hur det verb har använts, från vilket apostasiʹa är härlett, kan ytterligare vidga vårt begrepp om vad som avses med detta ”avfall”. Vi läser till exempel i Lukas 8:13: ”I prövningens tid rymmer de fältet.” (NE) Och vidare i 1 Timoteus 4:1: ”I senare tider skall några avvika från tron.” (NE; Je) ”Vissa personer kommer att revoltera mot tron.” (Moffatt) Och i Hebréerna 3:12: ”Se till, bröder, att ingen bland er har det onda, trolösa hjärta som kännetecknar en som rymt från den levande Guden.” (NE) ”Bröder, var på er vakt så att det inte hos någon av er finns ett ont otroshjärta, som förmår er att bli avfällingar från den levande Guden.” (Moffatt) ”Ett ont otroshjärta, som vänder sig bort ifrån den alltid levande Guden.” (An American Translation; Je) För de  forntida grekerna hade alltså ordet apostasiʹa, som Nya Världens översättning återger med ”avfall”, betydelsen ”avfall från ett parti, en religion, en lära”, ”revolt”, såväl som ”avlägsnande; försvinnande”. Detta är skälet till att några nyare översättningar för tanken till ”revolt” och ”uppror” i 2 Tessalonikerna 2:3.

15. Hur framgår det av nyare översättningar vilken omfattande innebörd som ges åt ordet ”avfall”?

¹⁵ I den romersk-katolska Jerusalem Bible heter det: ”Det kan inte ske förrän den stora revolten har inträffat och rebellen, den förlorade, har trätt fram.” An American Translation lyder: ”För detta gäller inte förrän upproret inträffar och olydnaden personifierad kommer till synes — han som är dömd till tillintetgörelse.” I Revised Standard Version heter det: ”För denna dag skall inte komma, med mindre upproret kommer först och laglöshetens människa uppenbaras, fördärvets son.” Hedegård återger texten så här: ”Den dagen kan inte komma, förrän det stora upproret mot Gud bryter ut och Laglöshetens människa träder fram, han som är dömd till förtappelse.” Moffatt återger den så: ”Den skall inte komma förrän upproret först av allt inträffar, med uppenbarandet av den laglöse, den dömde.” Och The New English Bible lyder: ”Den dagen kan inte komma före det slutliga upproret mot Gud, när ondskan skall uppenbaras i mänsklig gestalt, den man som är dömd till fördärv.” Av dessa olika sätt att återge 2 Tessalonikerna 2:3 framgår det vilken omfattande innebörd som ges åt ordet ”avfall”.

EMOT VEM?

16. a) Hur vet vi varifrån avfallet eller rymningen äger rum? b) Vad visar huruvida denna ”laglöshetens människa” är en enskild människa och huruvida denna ”människa” bara är en antikrist?

¹⁶ Emot vem riktar sig då detta avfall, denna revolt, detta uppror? Den ytterligare beskrivning som ges av denna upproriska utveckling gör det tydligt att den är riktad mot Jehova Gud, vars dag skall föregås av detta avfall. Detta avfall skall leda till att ”laglöshetens människa blir uppenbarad, tillintetgörelsens son”. En bokstavlig människa? Nej, en enskild människa kan inte ha levat under den långa tidsperiod under vilken denna profetia går i uppfyllelse. Ordalydelsen i An American Translation är helt i linje med denna förklaring: ”olydnaden  personifierad ... som är dömd till tillintetgörelse”. Vi lägger märke till att denne inte kallas ”Antikrist”. Han visar sig visserligen vara en antikrist. Det är precis som aposteln Johannes säger om sin egen tid, när han skrev följande ord omkring år 98 v.t.: ”Det [har] redan nu kommit att finnas många antikrister. ... Vem är lögnaren, om det inte är den som förnekar att Jesus är Kristus? Detta är antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen.” (1 Johannes 2:18, 22, NW) Inte nog med att Guds Son blir förnekad, utan också Gud, Fadern.

17. Vad innebär det att denne anti-Gud kallas ”tillintetgörelsens son”, och när kommer tillintetgörelsen?

¹⁷ Det är följaktligen mera passande att kalla ”laglöshetens människa” för en anti-Gud. Denne anti-Gud är laglös gentemot Gud, och eftersom han är emot Gud, Fadern, är han också emot Guds Son, Jesus Kristus. Redan innan denne, som omtalas såsom ”laglöshetens människa”, framträder, kallas han ”tillintetgörelsens son”. Detta bildliga uttryck innebär att han skall ärva tillintetgörelse. Han är ”dömd till tillintetgörelse”. ”Laglöshetens människa” förtjänar att bli tillintetgjord; denne laglöse kan inte undkomma sitt straff. Den välförtjänta tillintetgörelsen skall drabba honom på ”Jehovas dag”. Denne anti-Gud uppenbaras före denna dag.

18. a) Vad anges med avseende på den laglöses förhållande till Gud, med tanke på att den laglöse är förbunden med ”avfallet”? b) Befann sig de köttsliga judarna på Paulus’ tid i ett fridsamt förhållande till Gud, som de kunde avfalla ifrån?

¹⁸ Denna ”laglöshetens människa”, som är bestämd för tillintetgörelse, är förbunden med det förutsagda ”avfallet”, revolten, upproret emot Gud. Detta förhållande visar tydligt att ”laglöshetens människa” ursprungligen var förbunden med Gud, stod i ett fridsamt förhållande till honom. Vid den tid då aposteln Paulus skrev sitt brev till de kristna i Tessalonika var det inte de köttsliga, omskurna judarna som befann sig i frid med Gud och i ett harmoniskt förhållande till honom. Det var judarna som uppviglade en pöbel i Tessalonika och tvingade aposteln Paulus att fly från staden och längre fram även från Berea. (Apostlagärningarna 17:5—15) I sitt första brev till tessalonikerna skrev Paulus: ”Eftersom ni också fick av edra egna landsmän lida detsamma som även de [församlingarna i Judeen] får lida av judarna, av dem som har dödat till och med Herren  Jesus och profeterna och förföljt oss. Vidare behagar de inte Gud, utan är emot alla människors intressen, i det att de försöker hindra oss från att tala till människor av nationerna för att dessa må bli frälsta, med den påföljd att de alltid uppfyller sina synders mått. Men hans vrede har slutligen kommit över dem.” — 1 Tessalonikerna 2:14—16, NW.

19. Var kunde alltså avfallet förväntas börja? Ge skäl för svaret.

¹⁹ Var någonstans kunde alltså avfallet förväntas börja, om inte i den kristna församlingen? Aposteln skrev ju till de kristna, vilka representerades av församlingen i Tessalonika: ”Paulus och Silvanus och Timoteus till tessalonikernas församling i förening med Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus: Må ni få röna oförtjänt omtanke och frid från Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus.” (2 Tessalonikerna 1:1, 2, NW) Dessa kristna kunde avfalla från Gud, kunde revoltera och göra uppror mot honom, eftersom de var i förening med honom och med hans Messias Jesus och fick del av oförtjänt omtanke och frid från Gud, deras himmelske Fader, och genom hans Son, Jesus Kristus. Men vilka är det då som har gjort uppror mot den kristna församlingen?

20, 21. a) Varför skulle avfallet inte börja inom den judiska nationen, utan inom den kristna församlingen? b) Med vilka ord varnade Paulus presbyteriet i Efesus för det kommande avfallet?

²⁰ Aposteln Paulus själv framhöll varnande att avfallet, den religiösa revolten eller upproret, skulle uppstå mitt inne i den församling som nu tillhörde Gud, eftersom han hade förkastat den judiska nationen såsom sitt utvalda folk. Guds församling bestod nu av andliga israeliter, andliga judar, och utgjordes inte längre av de köttsliga, omskurna judarnas nation. Några år efter det att Paulus skrivit sitt andra brev till tessalonikerna befann han sig i staden Miletus i Mindre Asien på sin sista resa till Jerusalem. I Miletus vände han sig till presbyteriet eller ”kretsen av äldste” i den närbelägna församlingen i Efesus. Paulus pekade framåt mot avfallet och sade till dessa äldste eller tillsyningsmän:

²¹ ”Ge akt på er själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat er till tillsyningsmän, till att som herdar vårda er om Guds församling, vilken han har förvärvat med blodet av sin egen Son. Jag vet att efter min bortgång  förtryckande vargar skall komma in bland er och inte behandla hjorden med ömhet, och ur er egen krets skall män uppstå och tala förvända ting för att dra bort lärjungarna efter sig.” — Apostlagärningarna 20:28—30, NW.

22, 23. a) I vilket av sina brev varnade även Petrus för det kommande avfallet, och vilka riktade han sig till? b) Hur hjälper oss Petrus genom det han där säger att identifiera den laglöse ”tillintetgörelsens son”?

²² I likhet med aposteln Paulus var också aposteln Petrus medveten om det kommande avfallet. I sitt andra och sista brev, som skrevs omkring år 64 v.t., riktade sig Petrus ”till dem som har vunnit en tro, som de omfattar med samma privilegium som vi, genom vår Guds och Frälsarens, Jesu Kristi, rättfärdighet”.

²³ I sitt brev till dessa sade Petrus vidare: ”Profetior har inte vid något tillfälle frambragts av en människas vilja, utan människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande. Men det kom också att finnas falska profeter bland folket, liksom det också kommer att finnas falska lärare bland er. Just dessa skall i all tysthet införa fördärvliga sekter och skall förneka till och med den ägare som köpte dem och därigenom dra snabb tillintetgörelse över sig själva. Vidare skall många efterfölja deras tygellösa handlingar; och på grund av dessa skall sanningens väg bli skymfad. Med vinningslystnad skall de också utnyttja er med hycklade ord. Men vad dem angår, rör sig domen från forna tider inte långsamt, och deras tillintetgörelse slumrar inte.” (2 Petrus 1:1, 21; —2:1—3, NW) Detta hjälper oss att identifiera denne laglöse ”tillintetgörelsens son”.

24, 25. Vilka frågor kan ställas för att identifiera ”laglöshetens människa” med tanke på Paulus’ och Petrus’ här citerade ord?

²⁴ Vem är då i verkligheten ”laglöshetens människa ... , tillintetgörelsens son”, att döma av vad apostlarna Paulus och Petrus säger om avfallet? Till de ”äldste”, ”tillsyningsmännen”, som representerade församlingen i Efesus, sade aposteln Paulus att män skulle uppstå och ”tala förvända ting” på religionens område. Detta begränsar det hela till de religiösa ledarna för den kristna församlingen, till dem som var ordinerade eller förordnade att ”som herdar vårda ... [sig] om Guds församling”. Vilka är då de religiösa ledare som bekände sig tillhöra Guds församling men som liknade ”förtryckande vargar”? Vilka var  de till bekännelsen kristna ledare som inte ville ”behandla hjorden med ömhet”? Vilka var de ledande religiösa män som uppstod och talade ”förvända ting” för att ”dra bort lärjungarna” i församlingen ”efter sig”? Vilka är de män som i likhet med de falska profeterna bland det forntida Israels folk har bevisat sig vara ”falska lärare” bland de andliga israeliterna?

²⁵ Ja, vilka är de religiösa ledare som har infört ”fördärvliga sekter” bland dem som menar sig vara Guds församling? Vilka är dessa sekteriska ledare som genom sina religiösa läror och sitt levnadssätt faktiskt har förnekat den himmelske ”ägare som köpte dem”? Vilka religiösa ledare har gjort sig skyldiga till ”tygellösa handlingar” i sitt förhållande till de civila, världsliga myndigheterna? Vilka religiösa ledare har föregått med dåligt exempel för sina hjordar, så att ”sanningens väg” blivit ”skymfad”? Vilka religiösa ledare har närt lystnad till det som folket i deras församling haft och har utnyttjat dem ”med hycklade ord”?

”LAGLÖSHETENS MÄNNISKA” IDENTIFIERAS

26. Vad pekar historiens pekfinger på, och vilken beskrivning härav ges i The Encyclopedia Americana?

²⁶ Människans historia under de gångna sexton hundra åren riktar pekfingret mot kristenhetens religiösa prästerskap. Är någon osäker på vad som menas med kristenhetens ”prästerskap”? The Encyclopedia Americana (1929 års upplaga), band 7, sidan 90, klargör detta med följande ord:

PRÄSTERSKAP (latin: clericus, från grekiskans kléros, en lott, andel), i den kristna kyrkan den del av de trogna som är åtskild för religionens tjänst. Åtskiljandet från lekmännen blev mera påfallande genom mångfaldigandet av ämbeten och titlar, privilegier, rättigheter, speciell klädnad eller ståndsdräkt. Inom romersk-katolska kyrkan finns det åtta grader eller rangskillnader bland prästerskapet, nämligen klerken, de fyra lägre vigningsgraderna och de tre heliga vigningsgraderna subdiakon, diakon och präst. ... De tre sistnämnda anses ha gudomligt ursprung. Upptagandet i det andliga ståndet sker genom meddelande av tonsuren; den som genomgår denna ceremoni blir medlem av prästerskapet och kallas klerk, och som sådan har han vissa rättigheter, privilegier och viss undantagsrätt och får också vissa förpliktelser som inte åligger lekmännen. Inom de protestantiska kyrkosamfunden är åtskillnaden mellan prästerskap och lekmän mycket mindre utpräglad.

27. a) Vilka ord av Jesus talar emot ett uppdelande av församlingen i präster och lekmän? b) Hur klassificerade Johannes i Uppenbarelseboken alla medlemmarna i församlingen?

 ²⁷ Gav Jesus Kristus, huvudet för den kristna församlingen, sina lärjungar anvisningar om att vara uppdelade i präster och lekmän? Ingenstans i de fyra evangelierna av Matteus, Markus, Lukas och Johannes eller i Apostlagärningarna eller Uppenbarelseboken finner vi några anvisningar om att hans lärjungar skulle delas upp i två allmänna klasser. Hans anvisningar pekar åt rakt motsatt håll. I templet i Jerusalem sade Jesus till sina lärjungar och till skarorna av judar: ”Men ni, låt inte kalla er rabbi, ty en är er lärare, medan ni alla är bröder. Ytterligare, kalla ingen er fader på jorden, ty en är er Fader, han som är i himmelen. Låt inte heller kalla er ’ledare’, ty en är er ledare, Kristus. Men den störste bland er skall vara er tjänare.” (Matteus 23:8—11, NW) I den uppenbarelse som aposteln Johannes fick genom Jesus Kristus talar han om alla Kristi lärjungar såsom varande präster, när han säger: ”Han gjorde oss till att vara ett rike, präster åt hans Gud och Fader. ...” ”Du gjorde dem till att vara ett konungadöme och präster åt vår Gud, och de skall härska som konungar över jorden.” — Uppenbarelseboken 1:6; 5:10; NW.

28. Hur klassificerar också Petrus i sitt första brev alla församlingens medlemmar såsom tillhörande samma kategori?

²⁸ Aposteln Petrus skriver likaså till de kristna att de alla är präster: ”Och byggen eder själva upp därpå, såsom levande stenar, ett andligt hus, ett heligt prästadöme för att frambära andliga offer, som äro Gud välbehagliga genom Jesus Kristus. Men I ären ett utvalt släkte, ett konungsligt prästadöme, ett heligt folk, ett egendomsfolk, på det att I skolen förkunna dens dygder, som har kallat eder från mörker till sitt underbara ljus.” — 1 Petrus 2:5, 9, Benelius’ romersk-katolska översättning.

29, 30. a) Hur används ordet ”prästerskap” i 1 Petrus 5:1—3 i Douayöversättningen av bibeln? b) Hur återges det grekiska ord det här gäller i nyare katolska översättningar?

²⁹ Det engelska ordet för ”prästerskap” förekommer en gång i den katolska Douayöversättningen av bibeln, närmare bestämt i Petrus’ första brev: ”De äldste som är ibland er förmanar jag därför, som även själv är en äldste och ett vittne till Kristi lidanden liksom även en som är delaktig i den härlighet som  skall uppenbaras i framtiden: Föd Guds hjord som är ibland er i det ni tar vård om den, inte under tvång, utan villigt, enligt Guds vilja, inte för slem vinnings skull, utan frivilligt, inte heller för att härska över prästerskapet, utan i det ni av hjärtat blir gjorda till ett mönster för hjorden.” (1 Petrus 5:1—3, Douay) Men även i denna bibelöversättning kallas hela hjorden av Guds andliga får för ”prästerskapet”, och ”de äldste”, som aposteln Petrus tillhörde, uppmanas att inte härska över detta ”prästerskap”. Men eftersom man inte varit nöjd med Douayöversättningens återgivning av det grekiska ordet kleʹros (pluralformen) i 1 Petrus 5:3, återges detta grekiska ord annorlunda i de nyare romersk-katolska översättningarna till engelska. Låt oss ta del av några exempel:

³⁰ ”Var inte heller en diktator över någon grupp som ni fått tillsyn över, utan var ett exempel som hela hjorden kan följa.” (The Jerusalem Bible) ”Var exempel för hjorden, och spela inte herrar över dem som blivit er tilldelade.” (The New American Bible) ”Inte heller för att härska över edra andelar, utan bli ett exempel för hjorden.” — The New Testament in the Westminster Version of the Sacred Scriptures; Benelius.

31. Varför frågar vi vilket motiv de män har som utmärker sig såsom ”prästerskapet” åtskilt från ”lekmännen”, med tanke på vad Jesus sade i Matteus 23:10—12, 14, 33?

³¹ Eftersom Jesu Kristi inspirerade apostlar använder orden ”prästadöme” och ”prästerskap” (Douayöversättningen) om hela Guds hjord och inte begränsar dessa ord till de ”äldste”, som aposteln Petrus tillhörde, är det inte ovidkommande att ställa frågan: Vilka är dessa religiösa ledare i kristenheten, som bär titeln ”präster” och kallar sig ”prästerskapet” såsom åtskilt från det de kallar ”lekmännen”, ett ord som inte förekommer i den inspirerade Heliga skrift? Vilket motiv har dessa religiösa ledare till att utmärka sig på detta sätt? Vad försöker de göra sig själva till? Vi kommer ihåg att när Jesus Kristus fördömde de judiska skriftlärda och fariséerna såsom ”skrymtare” och ”ormar”, ”huggormars avföda”, sade han: ”Och låten icke kalla eder mästare; ty en är eder mästare, Kristus. Den, som är ypperst bland eder, skall vara eder tjänare. Men den, som upphöjer sig, skall förnedras; och den, som förnedrar sig, skall upphöjas.” — Matteus 23:10—12, 14, 33, Benelius.

32. När började de religiösa ledarna i kristenheten att kalla sig ”prästerskapet” för att skilja sig från ”lekmännen”?

 ³² När började egentligen de religiösa ledarna i kristenheten att kalla sig prästerskapet och att reservera titeln ”präst” åt sig själva? Under rubriken ”2. Uppdelning i prästerskap och lekmän” heter det på sidan 386 i M’Clintock och Strongs Cyclopædia, band 2, om ”motsatsen” eller skillnaden mellan prästerskap och lekmän:

Den judiska motsatsen mellan präster och lekmän förekom inte till en början bland de kristna; och det var ”först i och med att människorna övergav de evangeliska synpunkterna och gick tillbaka till de judiska” som uppfattningen om alla troendes allmänna kristna prästadöme mer eller mindre fullständigt fick ge vika för idén om prästernas särskilda prästadöme. ... Så även Tertullianus (De Baptismo, kap. 17, innan han blev montanist): ”Lekmännen äger också rätten att utdela sakramenten och att undervisa i församlingen. Guds ord och sakramenten förmedlades genom Guds nåd till alla och kan därför förmedlas av alla kristna såsom redskap för den gudomliga nåden. Men denna fråga gäller inte endast vad som är tillåtet i allmänhet, utan också vad som är nyttigt under rådande omständigheter. Vi kan här använda sankt Paulus’ ord: ’”Allt är lovligt”; ja, men icke allt är nyttigt.’ Om vi betraktar den ordning som med nödvändighet måste upprätthållas inom kyrkan, bör lekmännen göra bruk av sin prästerliga rätt att utdela sakramenten endast då tid och omständigheter kräver detta.” Alltifrån Cyprianus’ tid, ... det hierarkiska systemets fader, blev uppdelningen i prästerskap och lekmän framträdande och blev mycket snart allmänt godtagen. Alltifrån 200-talet kom ordet clerus (kleʹros, ordo) nästan uteslutande att användas om prästerskapet för att skilja det från lekmännen. Allteftersom den romerska hierarkin utvecklades, blev prästerna inte bara ett särskilt stånd (vilket skulle kunna stämma överens med apostlarnas alla föreskrifter och läror), utan ansågs också vara det enda prästerskapet och den väsentliga förbindelseleden mellan människan och Gud.

33. Vem var denne Cyprianus, och vilket ämbete innehade han i församlingen på 200-talet?

³³ Enligt The Encyclopedia Americana, band 8, sidan 368, föddes den nyss omnämnde Thascius Caecilius Cyprianus omkring år 200 v.t. och dog i Kartago i Afrika den 14 september 258. ”Kort efter det att han blivit döpt (246) blev han prästvigd, och därefter valde de kristna i Kartago honom till att bli deras  biskop (248). ... Han gjorde mycket för att understödja och stärka sitt episkopat. Under hans ledning hölls sju kyrkomöten, det sista år 256.” Även om denne afrikanske biskop betraktades som en av kyrkans ”fäder” och blev helgonförklarad av romersk-katolska kyrkan, kvarstår det faktum att han var en prästman, en medlem av det prästerskap som uppstod efter Jesu Kristi apostlars och deras närmaste medarbetares död.

34. Vilket slags individ avses i bibeln, när uttrycket ”laglöshetens människa” används? Ge skäl för svaret.

³⁴ Det är detta så kallade ”kristna” prästerskap som har visat sig vara ”laglöshetens människa ... , tillintetgörelsens son”, i förbindelse med ”avfallet”, ”revolten” eller ”upproret”. Det är uppenbart att detta uttryck i den Heliga skrift syftar på en sammansatt ”människa”, som existerar under en lång tidsperiod och vars sammansättning eller medlemmar växlar allteftersom tiden går. De som i våra dagar tillhör denna ”laglöshetens människa” är alltså inte samma individer som under 200-talet.

ANSPRÅK PÅ GUDOMLIGHET

35. Varför är det inte något förvånansvärt att ”laglöshetens människa” skulle sträva efter gudomlighet? I vilken utsträckning skulle detta ske?

³⁵ Eftersom denna prästerliga ”laglöshetens människa” ”avfaller” eller ”gör uppror” mot Jehova Gud, är det inte något att förundra sig över att denna sammansatta ”människa” skulle sträva efter gudomlighet, försöka göra sig själv till en gud. Den förste som gjorde uppror mot Jehova Gud, nämligen Satan, djävulen, gjorde sig själv till en gud, varför aposteln Paulus kallar honom ”denna tingens ordnings gud”. (2 Korintierna 4:4, NW) Under Satan, djävulen, försökte det forntida Babylons hedniske kung att förefalla jämlik Jehova Gud, vars tempel stod i Jerusalem. Enligt Jesaja 14:14 sade det forntida Babylons kung i sitt hjärta: ”Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den Högste.” Han trodde att han hade förverkligat sin ärelystna strävan, när han förstörde Jerusalem och Jehova Guds tempel år 607 f.v.t. Men den förstöring av Jerusalem och dess tempel, som vållades av denne babyloniske aspirant till jämlikhet med Jehova Gud, är något obetydligt i jämförelse med all den förstöring av sådant som tillhör Jehova Gud som den prästerliga ”laglöshetens människa” vållat.

36. Hur handlar denna sammansatta ”människa” utan att känna sig ansvarig inför Jehova, och vad brukade Paulus tala till tessalonikerna om beträffande denna ”människa”?

 ³⁶ Eftersom denne rebell kännetecknas av laglöshet i fråga om religiösa ting, har han handlat som om han inte vore ansvarig inför den högste och allsmäktige Guden, Jehova, som om han stod över den ende levande och sanne Gudens lag. Aposteln Paulus överdriver inte, när han profetiskt uttalar följande häpnadsväckande ord om denna sammansatta ”laglöshetens människa ... , tillintetgörelsens son”: ”Han sätter sig emot och upphöjer sig över envar som sägs vara ’gud’ eller föremål för gudlig vördnad, så att han sätter sig i Guds tempel och offentligt utger sig för att vara en gud. Minns ni inte att medan jag ännu var hos er brukade jag tala till er om dessa ting?” — 2 Tessalonikerna 2:4, 5, NW.

37. Vilken framträdande religiös personlighet kan man peka på för att visa hur Paulus’ profetia har gått i uppfyllelse? Förklara.

³⁷ För att visa hur denna profetia har gått i uppfyllelse på den prästerliga ”laglöshetens människa” kan någon till exempel framhålla hur en viss medlem av det så kallade ”kristna” prästerskapet har talat och handlat eller kan framhålla de anspråk på gudomlighet som har gjorts för hans del. Någon kan till exempel peka på den romersk-katolska kyrkans påve och citera vad som sägs om denne påvlige biskop av Rom i Ferraris’ kyrkliga uppslagsverk. * Det heter där:

Påven är av sådan värdighet och höghet att han inte är blott och bart en människa, utan likasom Gud, Guds vikarie [ställföreträdare]. ... Därför är påven krönt med en trefaldig krona såsom himmelens, jordens och helvetets konung. ... Nej, påvens överhöghet och makt gäller inte endast tingen i himmelen, på jorden och i helvetet, utan han står också över änglarna och är dem överordnad. ... Om det vore möjligt att änglar kunde avfalla från tron eller tillägna sig ett tänkesätt som stod i strid därmed, skulle de följaktligen kunna bli dömda och exkommunicerade av påven. ... Han är av sådan stor värdighet och makt att han har en och samma tron som Kristus. ... Vadhelst påven gör är alltså likasom om  det utgick av Guds mun. ... Påven är, så att säga, Gud på jorden, den ende fursten över Kristi trogna, den störste konungen av alla konungar, vilken äger fullheten av makt, och åt vilken regeringen över det jordiska och det himmelska riket är anförtrodd. ... Påven är av så stor myndighet och makt att han kan förändra, förklara och tolka den gudomliga lagen. ... Påven kan stundom upphäva den gudomliga lagen genom att begränsa, tolka ...

38. Vad bör vi emellertid komma ihåg, när vi pekar på en individuell prästman, och hur har följaktligen denna profetia om ”laglöshetens människa” i verkligheten gått i uppfyllelse?

³⁸ Men vi får inte glömma att ”laglöshetens människa” inte är någon enskild, individuell religiös ledare, såsom påven i Rom eller den grekisk-ortodoxe patriarken i Aten, den grekisk-ortodoxe patriarken i Konstantinopel (Istanbul) eller någon annan religiös patriark. Den förutsagde ”laglöse” är en sammansatt ”människa”, hela det religiösa prästerskapet inom den till bekännelsen ”kristna” kyrkan. Men vad en framträdande medlem av denna prästerliga ”människa” gör drar naturligtvis skuld över alla de andra medlemmarna av prästerskapets klass, därför att de samtycker till vad som görs eller åtminstone inte protesterar emot det, eftersom de finner sig i det och stannar kvar inom prästerskapets organisation. De har allesammans del i ansvaret och är medbrottslingar med avseende på vad en viss medlem av prästerskapets klass gör såsom representant för de andra, när han talar eller handlar för hela sammanslutningen. Det som prästerskapets klass som helhet betraktad gör eller har del i att göra under århundradenas lopp utgör uppfyllelsen av profetian om ”laglöshetens människa”.

39. Hur har det visat sig att ”laglöshetens människas” klass ”sätter sig emot” Jehova?

³⁹ Det har visat sig att ”laglöshetens människas” klass ”sätter sig emot” genom att göra sig till världens ”vän”, enligt den regel som den inspirerade lärjungen Jakob framhåller i sitt brev: ”Denna världens vänskap är fiendskap till Gud. Därför blir var och en som vill vara vän med denna världen fiende till Gud.” (Jakob 4:4, Douay) Denna klass motstår Jehova Gud, när den motstår och försöker upphäva Guds inspirerade, skrivna ord och till och med försöker ta ifrån eller undanhålla de medlemmar som understöder kyrkan tillgång till bibeln. Den motstår  Jehova Gud, när den motstår och förföljer de Kristi lärjungar som tillber Jehova Gud med ande och sanning genom Jesus Kristus. (Johannes 4:24) Den motstår den ende levande och sanne Guden genom att ta ifrån denne Gud den tillbedjan och dyrkan som tillkommer honom och i stället rikta denna tillbedjan och dyrkan mot en glorifierad prästklass.

40. Hur har ”laglöshetens människas” klass strävat efter att vara den ende guden på den jordiska skådebanan, till exempel när det gäller förhållandet mellan kyrka och stat?

⁴⁰ ”Laglöshetens människas” klass vill vara den ende guden på den jordiska skådebanan, ja, gud över gudarna på jorden. Detta har framgått av det förhållande som kristenhetens religiösa kyrka har stått i till den politiska staten. I detta äktenskap mellan kyrka och stat har prästerskapet alltid försökt vara den part som bestämmer. Detta äktenskap mellan kyrka och stat har existerat ända sedan Konstantins tid. Detta har sannerligen varit ett konvenansparti, med tanke på vad prästerskapet kan få ut av det i form av myndighet, prestige, beskydd och undantagsrätt, understöd och andra själviska fördelar. Beträffande ”kyrka och stat” heter det på sidorna 657 och 658 i The Encyclopedia Americana, band 6:

Mellan dessa båda institutioner har det i modern tid sällan eller aldrig rått fullkomlig harmoni. Denna så länge utdragna kamp artar sig till att bestå för alltid, om inte någon häpnadsväckande omvälvning inträffar. Det har varit en bitter kamp. Den har berört omfattande intressen och fört betydelsefulla debatter i förgrunden. Den har lett till uppror av alla slag och gett upphov åt smädeskrifter som saknar sitt motstycke utanför de politiska stridernas område. Det har inte sällan rört sig om blott och bart politiska tvister. ... Under Konstantin trädde kyrkan in på den universella verksamhetens arena såsom medarbetare i uppgiften att göra folken civiliserade. Den var erkänd såsom den andlige härskaren, men fick så småningom en plats och ett namn såsom världslig potentat. Den blev ett världsvälde. Denna framgång var begynnelsen till de många katastroferna för kyrkan. ... Från Konstantins till Karl den stores tid ingrep den civila makten i kyrkans ledning, även om kyrkan hade lagligt erkännande. Från Karl den stores tid till en period strax före reformationen var kyrkan och staten nära förenade, och det godtogs allmänt att den civila myndigheten skulle underordna sig den andliga.

41. a) Vilken religiös ställning, som ”laglöshetens människa” behövde upphöja sig över, intog de romerska kejsarna? b) Vilket religiöst ämbete innehade den romerske kejsaren, och hur användes detta med avseende på den avfälliga kyrkan?

 ⁴¹ Det är ett historiskt faktum att kejsarna i det hedniska romarriket räknades som gudar, och man offrade rökelse åt dem såsom gudar eller gudomligheter. Alltifrån kejsar Konstantin den stores tid på 300-talet blev biskoparna inom ”avfallet” förmälda med staten, och de strävade efter att bli den förgudade romerske kejsarens överordnade. Kejsar Konstantin försökte skapa en sammansmält religion bestående av hedendom och kristendom, och han påbjöd att de avfälliga biskoparnas religion skulle vara statsreligionen. Ända fram till sin död år 337 v.t. bar han den hedniska titeln pontifex maximus, överhuvudet i fråga om religiösa ting; och det var i egenskap av pontifex maximus som den ännu odöpte Konstantin sammankallade kyrkomötet i Nicaea år 325 för att bringa de religiösa meningsskiljaktigheterna mellan kyrkans biskopar att upphöra. Vid det tillfället fattade han beslut till förmån för den hedniska treenighetsläran (en Gud i tre personer), som flertalet av kyrkans biskopar undervisade om.

42. Hur och genom vem upphöjde sig ”laglöshetens människa” så snart tillfälle gavs ”över envar som sägs vara ’gud’ eller föremål för gudlig vördnad”?

⁴² År 379 * fick den påvlige biskopen av Rom sitt tillfälle. Det var när kejsar Gratianus, som bekände sig vara kristen, avstod från den hedniska titeln och ställningen såsom pontifex maximus. Utan samvetskval lade sig påven Damasus till med denna titel på grund av all den religiösa makt och myndighet och allt inflytande och herravälde den skulle ge honom över hela befolkningen, vars största del fortfarande var hednisk och erkände den hedniska titeln. På så sätt blev den påvlige biskopen av Rom upphöjd över den romerske kejsaren i religiösa angelägenheter. Fram till denna dag har romersk-katolska kyrkans påvar fortsatt att göra anspråk på denna hedniska titel och använda den. På detta sätt upphöjde sig ”laglöshetens människa”, representerad av påven, den mest framträdande medlemmen av prästerskapets klass, ”över envar som sägs vara ’gud’ eller föremål för gudlig vördnad”. Alla vet att kristenhetens präster och predikanter tycker om att bli tilltalade och titulerade såsom  ”högvördige” osv. De befaller och kräver att deras församlingsbor eller kyrkomedlemmar skall visa dem vördnad.

43. I vilket tempel sätter sig ”laglöshetens människas” klass såsom ”en gud”, och vilka tvingar den att erkänna dess makt?

⁴³ ”Guds tempel”, i vilket ”laglöshetens människa” sätter sig ”och offentligt utger sig för att vara en gud”, är det som bekänner sig vara Guds kyrka. Aposteln Paulus skrev till de sanna kristna i det första århundradet: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel, skall Gud förgöra honom, ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni.” (1 Korintierna 3:16, 17, NW; även 2 Korintierna 6:16) Det var från denna andliga ”tempel”-klass som upphovsmännen till ”avfallet” först avsöndrade sig. De vägrar att erkänna den ursprungliga, sanna ”tempel”-klassen, och den avfälliga församling som dessa avfällingar grundat kallar de ”Guds tempel”. Det är i detta avfälliga ”tempel” som de sätter sig och vidmakthåller sin ställning såsom ett ”prästerskap” åtskilt från dem som de kallar ”lekmännen”. Där utger sig prästerskapets klass inom kristenheten för att vara ”en gud”. Denna klass tvingar politikerna, affärsmännen och de militära befälhavarna att erkänna dess makt. De politiska regeringarna söker i krigstid utan undantag dra nytta av den makt och det understöd som prästerskapets klass kan ge.

”EN ÅTERHÅLLANDE KRAFT” I DET FÖRSTA ÅRHUNDRADET

44, 45. a) Vad fungerade som en ”återhållande kraft” på utvecklingen och bildandet av ”laglöshetens människa” i det första århundradet? b) Hur gav aposteln Johannes exempel på ett sådant återhållande inflytande, vilket framgår av hans tredje brev?

⁴⁴ Efter den långa tid som nu gått har ”laglöshetens människa” varit uppenbar i flera hundra år. Men detta var inte fallet i det första århundradet, i Jesu Kristi sanna apostlars dagar. Denna ”människa” hade då ännu inte uppenbarats. Därför skrev aposteln Paulus till de kristna i Tessalonika omkring år 51 v.t.: ”Och så vet ni nu vad det är som verkar såsom en återhållande kraft, i syfte att han skall bli uppenbarad när den rätta tiden är inne.” (2 Tessalonikerna 2:6, NW) Dessa kristna i det första århundradet visste vad denna ”återhållande kraft” var, eftersom Paulus gjorde det känt för dem, ja, faktiskt visade  det för dem. Vad var det då som fungerade som en ”återhållande kraft” på den tiden? Det var kretsen av Jesu Kristi sanna apostlar, däribland aposteln Paulus. De motstod enhälligt utvecklingen och bildandet av ”laglöshetens människa ... , tillintetgörelsens son”. För att belysa detta citerar vi här vad aposteln Johannes sade i sitt tredje och sista brev till de kristna, som skrevs omkring år 98 v.t.:

⁴⁵ ”Jag skrev något till församlingen, men Diotrefes, som tycker om att ha den främsta platsen bland dem, tar inte med respekt emot någonting från oss. Det är därför som jag, om jag kommer, skall påminna om hans gärningar som han fortsätter att göra, i det han pratar om oss med onda ord. Vidare, då han inte är nöjd med detta, tar han inte själv emot bröderna med respekt, och dem som önskar ta emot dem försöker han hindra och driva ut ur församlingen.” (3 Johannes v. 9, 10, NW) Denne Diotrefes visade sig sannerligen äga drag av ”laglöshetens människa”. Aposteln Johannes gjorde en ansträngning att hålla honom i schack, att utöva en ”återhållande kraft”. Andra apostlar handlade på samma sätt i liknande fall.

46. Hur antydde Paulus för tessalonikerna att det redan då fanns en tendens till att ”laglöshetens människas” klass skulle framträda?

⁴⁶ Till och med på den tiden, mindre än tjugo år efter det att den kristna ”tempel”-klassen grundats på pingstdagen år 33 v.t., var aposteln Paulus medveten om att man kunde lägga märke till en tendens till att ”laglöshetens människa ... , tillintetgörelsens son”, skulle framträda. Det var därför han vidare sade till församlingen i Tessalonika: ”Det är sant att denna laglöshets hemlighet redan är i verksamhet, men endast till dess den som just nu verkar såsom en återhållande kraft kommer att vara ur vägen.” — 2 Tessalonikerna 2:7, NW.

47. Varför talade Paulus om det som redan var i verksamhet såsom ”denna laglöshets hemlighet”?

⁴⁷ Det fanns ett mysterium eller en religiös hemlighet, när det gällde vad denna kommande ”laglöshetens människa” skulle bestå av. Ännu i denna dag finns det personer i kristenheten som har till uppgift att utlägga bibeln och som påstår att denna ”människa” är en enskild manlig person, som de kallar Antikrist. Men An American Translation återger mycket passande det  uttryck som används om denna mystiska gestalt med ”olydnaden personifierad”. (2 Tessalonikerna 2:3) Detta stämmer överens med det förhållandet att ”laglöshetens människa” visar sig vara en sammansatt människa, en prästklass som kännetecknas av laglöshet gentemot Jehova Gud och som består under flera hundra år. Det var på goda grunder som aposteln Paulus kunde säga att ”denna laglöshets hemlighet” redan var i verksamhet på hans tid. Den hade ännu inte definitivt tagit form, så att den kunde omtalas under symbolen av en människa. Men det pågick en process inom den kristna församlingen som till slut skulle leda till frambringandet av denna definitivt upprättade och identifierbara klass. Men på Paulus’ tid var en ”hemlighet” fortfarande förbunden med den ”laglöses” ankomst.

48. Vad blev det nödvändigt för Paulus att skriva till de kristna i Korint, vilket bevisar att ”denna laglöshets hemlighet” redan var i verksamhet?

⁴⁸ Att ”denna laglöshets hemlighet” redan var i verksamhet inom den kristna församlingen framgår av att aposteln Paulus fann det nödvändigt att bara några år efter det föregående dryftandet av saken skriva till församlingen i Korint i Grekland: ”Nåväl, vad jag gör, det skall jag alltjämt göra, för att jag må kunna avskära förevändningen för dem, som önskar en förevändning för att befinnas jämställda med oss i den ämbetsställning som de berömmer sig av. Ty dessa män är falska apostlar, svekfulla arbetare, som förvandlar sig till Kristi apostlar. Och det är inte att undra på, ty Satan själv fortfar att förvandla sig till en ljusets ängel. Det är därför inte något märkligt, om hans tjänare också fortfar att förvandla sig till rättfärdighetens tjänare. Men deras slut skall bli i enlighet med deras gärningar.” — 2 Korintierna 11:12—15, NW.

49. Hur framhölls det genom Johannes att ”denna laglöshets hemlighet” fortfarande var i verksamhet under det sista årtiondet av det första århundradet?

⁴⁹ Denna religiösa verksamhet för att frambringa falska ledare, ”falska apostlar”, fortsatte också under det sista årtiondet av det första århundradet v.t. Detta framgår av att den åldrige aposteln Johannes omkring år 96 v.t. fick en uppenbarelse, vari han blev befalld av den förhärligade Jesus Kristus att skriva till ”kretsen av äldste” i församlingen i Efesus i Mindre Asien. Johannes berättar vad Jesus i denna syn befallde honom att  göra: ”Skriv till ängeln för församlingen i Efesus: Detta är vad han säger, som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, han som vandrar mitt ibland de sju gyllene lampställningarna: ’Jag känner dina gärningar och din möda och uthållighet, och jag vet att du inte kan fördra onda människor och att du sätter dem på prov, som säger att de är apostlar, men de är det inte, och du har funnit dem vara lögnare. ... Ändå har jag detta emot dig, att du har övergett den kärlek du hade i början.’” — Uppenbarelseboken 2:1—4, NW; 1 Timoteus 4:14, fotnoten till Nya Världens översättning.

50. Vad skrev Johannes om antikrister i sitt första brev, vilket bevisar att ”denna laglöshets hemlighet” var i verksamhet också på apostlarnas tid?

⁵⁰ Innan den åldrige aposteln Johannes avslutade sitt jordiska levnadslopp skrev han tre brev till de kristna, och att ”denna laglöshets hemlighet” var i verksamhet också på Kristi apostlars tid framgår av det som Johannes skrev i sitt första brev: ”Små barn, det är den sista timmen, och alldeles som ni har hört att antikrist kommer, har det redan nu kommit att finnas många antikrister, av vilket förhållande vi vinner den kunskapen att det är den sista timmen. De gick ut från oss, men de var inte av samma slag som vi; ty om de hade varit av samma slag som vi, skulle de ha blivit kvar hos oss. Men de gick ut för att det måtte bli avslöjat att inte alla är av samma slag som vi. Och ni har en smörjelse från den helige; ni har alla kunskap. Mina älskade, tro inte varje inspirerat uttalande, utan pröva de inspirerade uttalandena för att se huruvida de har sitt ursprung hos Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen.” (1 Johannes 2:18—20; 4:1; NW; skrivet omkring år 98 v.t.) Eftersom dessa antikrister inte längre hade Guds Son såsom Messias eller Kristus, hade de inte heller Gud, Fadern. — 1 Johannes 2:22—24.

51. Vad menas med uttrycket ”den som just nu verkar såsom en återhållande kraft”, och när kom detta att röjas ”ur vägen”?

⁵¹ Av dessa ting som apostlarna skrivit och som visar att dåliga förhållanden kom i dagen här och var i församlingarna kan vi identifiera vem aposteln menar med uttrycket ”den som just nu verkar såsom en återhållande kraft”. (2 Tessalonikerna 2:7, NW) Han menar inte någon enskild manlig medlem av Guds hela församling på jorden, inte någon enskild apostel, sådan  som han själv, utan hela kretsen av Jesu Kristi sanna apostlar i det första århundradet. Denna krets av apostlar, som liknade en sammansatt person, stod då, ”just nu”, som Paulus kallar det, i vägen för bildandet av en kollektiv ”laglöshetens människa” inom hela den kristna församlingen i syfte att behärska den. Det som ”just nu verkar såsom en återhållande kraft” kom följaktligen att röjas ”ur vägen” för utvecklingen av ”denna laglöshets hemlighet”, när den siste av Kristi sanna apostlar rycktes bort i döden. Detta kan ha varit aposteln Johannes, som dog nära slutet av det första århundradet v.t.

52. Förmedelst vem skall ”tillintetgörelsens son” tillintetgöras, och vid vilken tid?

⁵² Denna sammansatta ”laglöshetens människa” kallades ”tillintetgörelsens son”. Det var ett annat sätt att säga att Jehova Gud hade dömt denne laglöse till tillintetgörelse. Jehova Gud använder sin förhärligade Son, Jesus Kristus, till att verkställa sin förintelsedom på den laglöse. Paulus talar alltså om vad som skall hända, sedan apostlarnas ”återhållande kraft” kommit att röjas ur vägen genom att alla apostlarna dött. Han säger: ”Då kommer i sanning den laglöse att bli uppenbarad, vilken Herren Jesus skall undanröja med sin muns anda och göra till intet genom manifesterandet av sin närvaro.” — 2 Tessalonikerna 2:8, NW; New American Bible.

53. a) Varför måste vi alltså leva i den generations tid då ”laglöshetens människa” skall undanröjas? b) Vad kommer å andra sidan att bevisas av att denna ”människa” blir tillintetgjord?

⁵³ Herren Jesus undanröjer inte omedelbart ”laglöshetens människa”, sedan denna blivit uppenbarad i fullt identifierbar form och satt sig i ”Guds tempel och offentligt utger sig för att vara en gud”. Aposteln Paulus anger att den tid då ”laglöshetens människa” skall göras till intet infaller under Herren Jesu ”närvaro” eller parousia. Detta betyder nu, i vår generation, eftersom Herren Jesu konungsliga närvaro eller parousia började vid slutet av hedningarnas tider år 1914. Vi kan iaktta ”tecknet” till bevis för detta, och vi vet att vi befinner oss i ”avslutningen på tingens ordning”. (Matteus 24:3—25:46, NW) Vi lever alltså i den tid då människor av denna generation skall få bevittna hur ”laglöshetens människa” blir undanröjd förmedelst Herren Jesu muns ”anda” och ”den laglöse” görs  till intet genom manifesterandet av Herren Jesu närvaro, hans parousia! Detta förintelseverk kommer att utgöra ett ”manifesterande” till bevis för att Herren Jesus är osynligen närvarande, att hans parousia är en verklighet. Den ”anda”, den drivkraft som kommer från hans mun, skall verka för att ”laglöshetens människa” i sin helhet blir tillintetgjord.

VITTNESBÖRD OM DEN LAGLÖSES ”NÄRVARO”

54. a) När börjar den ”laglöses” närvaro i jämförelse med Herren Jesu närvaro? b) Vad skall den ”laglöses” parousia kännetecknas av?

⁵⁴ Vid denna punkt i dryftandet övergår aposteln Paulus från att tala om Herren Jesu ”närvaro” till att dryfta ”laglöshetens människas” ”närvaro” eller parousia. Denne laglöses närvaro eller parousia föregår eller börjar före Herren Jesu ”närvaro” i Rikets makt. Lägg märke till hur Paulus lägger fram vittnesbörden om den laglöses närvaro. Han skriver: ”Men den laglöses närvaro [grekiska: parousiʹa] är i enlighet med Satans verksamhet, med alla kraftgärningar och lögnaktiga tecken och förebud och med varje orättfärdigt bedrägeri för dem som förgås.” — 2 Tessalonikerna 2:9, 10a, NW.

55. Hur vet vi att den parousia som omtalas i 2 Tessalonikerna 2:9 inte har avseende på Jesu parousia, utan på ”den laglöses”?

⁵⁵ Här har den romersk-katolska Jerusalem Bible denna lydelse: ”Men när rebellen kommer, då skall Satan gå till verket: det skall vara underverk av alla slag och en bedräglig uppvisning av tecken och förebud och allt slags ont som kan bedra dem som är på väg mot tillintetgörelse.” (2 Tessalonikerna 2:9, 10; också The New American Bible; The New English Bible; Murdocks The Syriac New Testament.) Vers 9 i den grekiska texten börjar ordagrant: ”Vilkens är närvaron.” Men bara därför att orden ”den laglöse” inte förekommer i vers 9, kan man inte dra slutsatsen att ordet ”närvaro” eller parousia här har avseende på Herren Jesu ”närvaro” (parousia), som just omnämnts i föregående vers (8). Nej, hänsyftningen gäller ”närvaron” av denne andre som det talas om, nämligen den laglöse. Därför inleder An American Translation vers 9 med orden: ”Den andres framträdande, till följd av Satans planläggning.” I Westminster Version av ”Nya testamentet” heter det med en snarlik lydelse: ”Men denne andres ankomst är genom Satans verksamhet.”  Det grekiska relativpronomenet ”vilkens” i vers 9 svarar alltså mot ”vilken” (dativ) i vers 8, som har avseende på den laglöse. Sammanhanget blir då följande: ”Den laglöse [kommer] att bli uppenbarad, vilken Herren Jesus skall undanröja ... vilkens är närvaron.” — NW, Interlinear.

56. Endast vem kan ges skulden för ”laglöshetens människas” officiella ”närvaro”, och varför det?

⁵⁶ Ingen annan än Satan, djävulen, kan ges skulden för denne anti-Guds, denna ”laglöshetens människas”, officiella ”närvaro” eller parousia alltifrån Kristi apostlars död och fram till våra dagar. Eftersom denna sammansatta ”laglöshetens människa” satte sig i ”Guds tempel”, kan man inte komma med det påståendet att den ”laglöse” har sitt ursprung hos Gud, Jehova. Den långvariga ”närvaron” av ”olydnaden personifierad” har haft alla kännetecken på att bero av eller vara i enlighet med ”Satans verksamhet”. Namnet Satan betyder ”Motståndare”, och han är anstiftaren av allt motstånd mot Jehova Gud både i himmelen och på jorden, däribland denne ”laglöses” motstånd mot den högste Guden. Det kom sannerligen inte från Jehova Gud att dessa som vållade ”avfallet” eller upproret upphävde sig till ”prästerskapets” ställning och därigenom skilde sig från de andra medlemmarna av församlingen, som de kallade ”lekmännen”. Detta var ett trick från Satan, djävulen, för att försöka vända hela församlingen av Kristi lärjungar emot Jehova Gud.

57. Vilka medel användes för att låta prästerskapet komma till makten och hålla det kvar där, och för vilket syfte användes just sådana medel?

⁵⁷ För att det så kallade ”kristna” prästerskapet skulle kunna komma till makten och hållas kvar i denna maktställning måste Satans verksamhet ske ”med alla kraftgärningar [underverk, Je] och lögnaktiga tecken och förebud och med varje orättfärdigt bedrägeri”. Syftet med all denna lögn och dessa bedrägliga bevis på övernaturligt stöd för ”prästerskapet” är att få församlingens medlemmar att tro att dessa präster representerar den sanne Guden och är förordnade av honom, har hans godkännande och hans stöd i egenskap av hans ombud på jorden. Det ger dem sken av att vara de som blivit särskilt avskilda och förordnade till Guds ords tjänst med särskilda maktbefogenheter, privilegier, rättigheter, undantagsrätt, ställningar och titlar, som inte kan åtnjutas av de underlägsna ”lekmännen”.

58. Varför kunde de kraftgärningar, tecken och förebud som utfördes av prästerskapet inte bero på att de var förbundna med apostlarna, utan måste bero på Satans verksamhet?

 ⁵⁸ Dessa kraftgärningar eller underverk, dessa tecken och förebud och detta orättfärdiga bedrägeri har alltså ett själviskt syfte och innebär inte att Jehova Gud blir ärad och upphöjd. Dessa manifestationer av Satans verksamhet visade sig efter Kristi apostlars död. Apostlarna utförde verkligen underverk, tecken och förebud, därför att de hade Guds ande genom Kristus. De hade makt och myndighet att till döpta troende förmedla anden med dess olika gåvor: att utföra sådana mirakulösa ting som att tala främmande tungomål, uttala profetior, uttolka, utföra helbrägdagörelse osv. I och med Kristi apostlars död kunde anden inte längre förmedlas så att den åtföljdes av sådana mirakulösa gåvor. När de som genom apostlarna hade fått del av sådana gåvor dog, inte senare än på 100-talet v.t., upphörde på liknande sätt dessa mirakulösa gåvor att förekomma, och dessa ting var inte längre något vittnesbörd som skulle bevisa vilka som är Guds sanna tjänare och vilka som utgör den sanna kristna församlingen. (Apostlagärningarna 8:14—18; 1 Korintierna 13:8) Det skenbara uppvisandet av sådana ”gåvor” kunde därefter alltså inte ha sitt ursprung hos Gud, utan härrörde från Satan.

59. a) Bevisar de imponerande ting som man pekar på för prästerskapets del att dess medlemmar är Guds tjänare? b) Till vad hänvisar de sanna tjänarna för att bevisa att de är förordnade av Gud?

⁵⁹ Må kristenhetens kyrkosamfund, som behärskas av prästerskapet, peka på alla de kraftgärningar, underverk, tecken och förebud som de önskar för sitt prästerskaps del århundradena igenom! Må de peka på prästerskapets storvulna ställning i denna världen, den höga aktning och vördnad som har bevisats prästerskapet, dess storslagna, iögonenfallande regalier, dess vördnadsbjudande titlar, dess praktfulla kyrkobyggnader och katedraler, dess imponerande kyrkliga ritualer, dess transsubstantiation av brödet och vinet i samband med ”mässan”, dess överlägsna utbildning, dess ställning och inflytande över den politiska staten och militärerna — men alla dessa ting, och de verkningar dessa ting har haft på de så kallade ”lekmännen”, visar att kristenhetens prästerskap, som verkat för sin egen upphöjelse, inte har sitt ursprung hos Gud och inte är hans tjänare.  Satan, som förvandlar sig till en ”ljusets ängel”, får sina religiösa tjänare på jorden att ”förvandla sig till rättfärdighetens tjänare”. (2 Korintierna 11:14, 15, NW) Jehova Guds sanna kristna tjänare bevisar sig vara hans förordnade, godkända tjänare genom Guds skrivna sanningsord, och inte genom sådana yttre ting.

60. Hur imponerande var det antal som den prästerliga ”laglöshetens människas” klass uppgick till över hela världen år 1971?

⁶⁰ Det antal som den prästerliga ”laglöshetens människas” klass har nått över hela världen är mycket imponerande. År 1971, då kristenheten nådde sitt högsta medlemsantal genom tiderna, 985.363.400, hade antalet religiösa prästmän stigit till flera hundra tusen. Enbart för romersk-katolska kyrkan visade de offentliggjorda siffrorna att det år 1971 fanns 419.611 prästmän bland de 566.771.600 kyrkomedlemmarna över hela världen.

61. För vilka sade Paulus att den listigt verkande Satan hade avsett dessa bedrägliga ting? Varför har Gud tillåtit detta?

⁶¹ Vilkas godtrogenhet är det man utnyttjar genom att ståta med dessa utåt sett imponerande ting? Vilka är de som blir imponerade och bedragna av sådana oskriftenliga ”kraftgärningar och lögnaktiga tecken och förebud”? För vilka har den listigt verkande Satan avsett dessa ting? Aposteln Paulus säger att ”Satans verksamhet” under den prästerlige ”laglöses” närvaro sker ”med varje orättfärdigt bedrägeri för dem som förgås, såsom en vedergällning för att de inte tog emot kärleken till sanningen, så att de kunde bli frälsta. Det är därför som Gud låter en villfarelsens verksamhet nå dem, för att de skall komma att tro lögnen, på det att de alla må bli dömda, eftersom de inte trodde sanningen, utan fann behag i orättfärdighet.” — 2 Tessalonikerna 2:10—12, NW.

62. Sänder Gud direkt en ”villfarelsens verksamhet” till dem som blir bedragna, och vad kan han avgöra förmedelst denna ”villfarelsens verksamhet”?

⁶² Gud sänder inte direkt en ”villfarelsens verksamhet” till dessa som blir bedragna. Han låter den nå dem för att det skall bevisas vad det är de åstundar och även därför att detta i verkligheten är det som de åstundar. Detta är vad aposteln Paulus framhöll för sin missionärskamrat Timoteus i sitt sista brev till honom. Paulus förklarade varför han ville att Timoteus ivrigt skulle predika Guds ord vid alla tider och tillfällen i den kristna  församlingen. Paulus sade: ”Ty det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den hälsosamma läran; utan i överensstämmelse med sina egna begär skall de samla lärare åt sig för att få sina öron kliade. Och de skall vända sina öron bort från sanningen och i stället ledas vilse till fabler.” (2 Timoteus 4:2—4, NW) Med hjälp av Guds inspirerade ord kan man skydda sig mot en ”villfarelsens verksamhet” under den ”laglöses” närvaro. Men genom att låta Satan bedriva en ”villfarelsens verksamhet” och genom att på detta sätt låta denna verksamhet nå de till bekännelsen kristna sätter Jehova Gud dessa på prov med avseende på om de tar emot ”kärleken till sanningen” eller älskar lögnen.

63. Vad för något, som nu nalkas, gör världssituationen mycket allvarlig för hela mänskligheten, och vilket val måste vi nu göra?

⁶³ Mer än någonsin tidigare har under den återstående tiden av den prästerliga ”laglöshetens människas” ”närvaro” och under Herren Jesu närvaro eller parousia en ”villfarelsens verksamhet” nått människorna med Guds tillåtelse. Det annalkande verkställandet av en ogynnsam dom mot dem som inte tar emot ”kärleken till sanningen” och som finner ”behag i orättfärdighet” gör att den nuvarande världssituationen är mycket allvarlig för alla människor. Bibelforskare med andlig urskillningsförmåga har redan länge, sedan år 1914, sett ”tecknet” på Kristi osynliga närvaro eller parousia, och de inser att den stund plötsligt kommer att vara inne då Jesus ”genom manifesterandet av sin närvaro” skall tillintetgöra den prästerliga ”laglöshetens människa ... , tillintetgörelsens son”. (2 Tessalonikerna 2:8, NW) Vad åstundar vi alltså — att drabbas av tillintetgörelse tillsammans med ”den laglöse” eller att få uppleva frälsning tillsammans med dem som älskar sanningen?

”LAGLÖSHETENS MÄNNISKA” UNDANRÖJS

64. Hur har ”laglöshetens människas” klass gjort sig till en del av det stora Babylon?

⁶⁴ Den prästerliga ”laglöshetens människas” klass har under många århundraden undervisat om hedniska läror som har sitt ursprung i det forntida Babylon och har satt sådana hedniska läror och traditioner, som härrör från människor, över den inspirerade Heliga skrift. Kristenhetens prästerskap har motstått och förföljt dem som älskar bibelns sanning och som predikat  denna sanning för andra och lever i överensstämmelse med den. Prästmännen har stått på vänskaplig fot med världen och har begått andlig otukt (omoraliskhet) med de politiska härskarna och de stora affärsmännen, och de har verkat såsom en tjänarinna åt krigshetsarna och de militära elementen. De har därigenom gjort sig själva till en mäktig del av det stora Babylon, som symboliserar den falska religionens världsvälde. Ja, ”laglöshetens människas” klass tillhör och utgör den mest klandervärda delen av det stora Babylon, den religiösa ”stora skökan”, med vilken ”jordens konungar har begått otukt, medan de som bebor jorden gjordes druckna av hennes otukts vin”. — Uppenbarelseboken 17:1, 2, NW.

65. Hur kan det sägas att det prästerskap som utgör ”laglöshetens människa” rider på det scharlakansröda vilddjuret, och vad önskar detta prästerskap att vilddjuret skall göra?

⁶⁵ Den prästerliga ”laglöshetens människas” klass, som ingår i det religiösa stora Babylon, rider på det symboliska scharlakansröda vilddjuret, som var ”fulltecknat med hädiska namn; och det hade sju huvuden och tio horn”. Detta symboliska vilddjur är den av människor upprättade världsorganisationen för internationell fred och säkerhet i våra dagar, Förenta nationerna. Detta är den symboliske ”åttonde” konungen, det åttonde världsväldet, i bibelns profetiska skildring. (Uppenbarelseboken 17:1—11) Det passar ”laglöshetens människas” klass, kristenhetens prästerskap, att tala fördelaktigt och berömmande om vilken som helst människogjord internationell organisation för fred och säkerhet i världen och till och med att tillskriva denna okristna organisation en messiansk uppgift. Detta prästerskap, som utgör ”laglöshetens människa”, önskar att denna internationella organisation skall kunna rädda världen från ett tredje världsomfattande krig, ett kärnvapenkrig.

66. Varför kommer det prästerskap som utgör ”laglöshetens människa” inte att få fortsätta sin ritt länge till, och vad kommer slutet på ritten att betyda för detta prästerskap?

⁶⁶ Denna ritt på ryggen av det symboliska scharlakansfärgade vilddjuret kommer inte att vara länge till. Det som drabbar den religiösa skökan, det stora Babylon, drabbar också det prästerskap som utgör ”laglöshetens människa”. De tio regerande ”hornen” på det symboliska vilddjuret kommer att i hat vända  sig emot den orena ryttarinnan, det stora Babylon — lika säkert som att detta förutsägs i synen i Uppenbarelseboken. Ja, de sju huvuden som styr vilddjurets kroppsrörelser skall hata denna internationella sköka. De kommer att leda kroppen till att ingripa mot henne. Vad kommer kroppen, huvudet och hornen att göra med henne? ”De skola hata skökan och göra henne utblottad och naken och skola äta hennes kött och bränna upp henne i eld.” (Uppenbarelseboken 17:16) När hon blir utblottad och avklädd naken, när hon blir uppäten och uppbränd i eld, blir också det prästerskap som utgör ”laglöshetens människa” utblottat, naket, uppätet och bränt till aska.

67. Varför kommer detta i sanning att innebära en ”stor vedermöda” för det prästerskap som utgör ”laglöshetens människa”?

⁶⁷ Detta kommer att innebära en ”stor vedermöda” för det prästerskap som utgör ”laglöshetens människa”, eftersom prästerskapet är den dominerande delen av det nutida motbildliga otrogna Jerusalem, kristenheten. Det jordiska Jerusalems förstöring genom romarna år 70 v.t. var en förebild till den tillintetgörelse som skall drabba kristenheten och dess religiösa härskare, det till bekännelsen ”kristna” prästerskapet. Det forntida Jerusalems vedermöda på den tid då det ännu hade sitt tempel och sitt tjänstgörande prästerskap var i sanning ”stor”. Men vad skall man då säga om den vedermöda som inom kort skall drabba kristenheten och dess prästerskap, ”laglöshetens människa”? Det skall bli den värsta vedermöda som någonsin kommer att drabba människosläktet. I denna vedermöda skall den prästerlige ”tillintetgörelsens son” göras till intet genom en fullständig förintelse. — Matteus 24:15—22; Markus 13:14—20.

68. Av vilket historiskt exempel, som hade blivit förutsagt, kan vi förstå vad detta kommer att betyda för den religiösa kristenheten?

⁶⁸ Kan vi föreställa oss vad detta kommer att innebära? De som fortfarande har en respektfylld vördnad för kristenhetens ordinerade prästerskap kan inte föreställa sig att dessa skenheliga ”män av det andliga ståndet” skall drabbas av våldsam förintelse tillsammans med det stora Babylon, eftersom det förefaller hädiskt till och med att tänka sig något sådant. Sådana människor vågar inte tänka på att de kyrkobyggnader i vilka prästerskapet suttit och tyckts vara förtjänt av vördnad, likt en  religiös gud, skall förvandlas till ruiner. De anser att något sådant skulle innebära ett skändande av det som är heligt, invigt för ett upphöjt ändamål. Men det var just så de hängivna men dock okristnade judarna i det första århundradet betraktade varje förutsägelse om att staden Jerusalem och dess heliga tempel skulle förstöras. Men icke desto mindre kom det som Jesus förutsade i sin profetia, medan han satt på Oljeberget, att besannas i all sin ohyggliga verklighet. — Matteus 24:1, 2.

69. a) Såsom vad för något har religionsanhängarna. vördat ”laglöshetens människas” klass, vilket är orsaken till att dess tillintetgörelse kommer att slå dem med häpnad? b) I likhet med vilka skall denna klass falla och dö, och vem skall verkställa dess avrättning?

⁶⁹ Tillintetgörelsen för den prästerliga ”laglöshetens människas” klass kommer att slå kristenhetens hängivna anhängare med bestörtning, kommer att innebära en chock för deras religiösa känslighet. Det kommer att innebära döden för en gud, eftersom ”laglöshetens människas” klass ”sätter sig i Guds tempel och offentligt utger sig för att vara en gud”. (2 Tessalonikerna 2:4, NW) Jesus Kristus själv instämde i det som sägs i de inspirerade hebreiska skrifterna om att det finns människor på jorden som betraktas såsom ”gudar”, mäktiga personer. Enligt redogörelsen i Johannes 10:34—36 citerade han från den åttioandra psalmen för att framhålla detta. Denna psalm lyder delvis:

”Gud står i gudaförsamlingen, mitt ibland gudarna håller han dom: ’Huru länge skolen I döma orätt och vara partiska för de ogudaktiga? ... Skaffen den arme och faderlöse rätt, given den betryckte och torftige rättvisa. Befrien den arme och fattige, rädden honom från de ogudaktigas hand.

Men de [dessa dömande gudar] veta intet och hava intet förstånd, de vandra i mörker; jordens alla grundvalar vackla.

Jag har väl sagt, att I ären gudar och allasammans den Högstes söner; men I måsten dock dö, såsom människor dö, och falla, likaväl som var furste faller.’”

Den prästerliga ”laglöshetens människas” klass är ingen odödlig gud, utan skall dö precis som en vanlig människa, precis som förrädaren Judas Iskariot, som också kallades ”tillintetgörelsens son”. (Johannes 17:12, NW) Trots att denna furstliga ”laglöshetens människa” upphöjer sig ”över envar som sägs vara ’gud’  eller föremål för gudlig vördnad”, skall denna ”människa” ändå visa sig vara precis som vilken som helst av de otrogna mänskliga furstarna och kommer att falla, bli avrättad av Jehovas Messias. — Psalm 82:1—7.

70. Vilka frågor måste vi ställa oss med tanke på allt detta, på grund av det som Paulus skrev om ”villfarelsens verksamhet”?

⁷⁰ Med tanke på allt detta måste vi nu ställa oss själva några personliga frågor utan att skjuta upp saken: Är jag fortfarande föremål för det ”orättfärdiga bedrägeri” som Satan har gett upphov åt i förbindelse med ”laglöshetens människas” klass i kristenheten? Har jag blivit påverkad av den ”villfarelsens verksamhet” som Gud har låtit nå dem som förgås, och tror jag därför fortfarande lögnen? Har jag vägrat att ta emot ”kärleken till sanningen”, och föredrar jag alltså lögnen och finner behag i den orättfärdighet som kristenhetens prästerskap bedriver?

71. Vad kommer det att betyda för oss, om vi nu är oärliga mot oss själva i denna sak, och på vilken ”dag”, som nu uppenbarligen är nära förestående, kommer detta att ske?

⁷¹ Man kan inte få något gagn av att vara oärlig mot sig själv, av att hänge sig åt självbedrägeri, när man besvarar dessa frågor. Om man är oärlig mot sig själv, går man självmant mot tillintetgörelse, eftersom aposteln Paulus sade: Detta ”orättfärdiga bedrägeri” är avsett ”för dem som förgås”. Vilken förnuftig människa vill förgås, när Guds ogynnsamma domar går i verkställighet på dem som låtit sig bedras? Detta straff är nu nära förestående för dem som envisas med att tro lögnen. Vi tar inte fel i fråga om detta, eftersom ”laglöshetens människa ... , tillintetgörelsens son”, har blivit uppenbarad och avslöjad. Vi har också kommit ett långt stycke in i Herren Jesu parousia eller ”närvaro”. Det förutsagda ”avfallet” har nått sin kulmen. Det var detta som måste föregå det stundande förintelseverket på ”Jehovas dag”. Denna dag skall innebära att domen går i verkställighet på ”laglöshetens människa”, vilket också kommer till uttryck i det andra namnet: ”tillintetgörelsens son”.

72. Vad kommer vi att undgå, om vi nu avskiljer oss från denna ”laglöshetens människa”?

⁷² Detta är inte någon ”skräckhistoria”. Det är Guds eget ord som nu låter denna högtidliga varning ljuda, förstärkt av de förhållanden  och händelser som kan iakttas i kristenheten! Är det då inte hög tid för var och en som älskar Guds lag att avskilja sig från denna ”laglöshetens människa”, som nu blivit uppenbarad? Om vi gör det, kommer det att betyda att vi undgår att bli tillintetgjorda tillsammans med denna ”laglöshetens människa” i den ”stora vedermöda” som inom kort kommer att drabba världen. — Uppenbarelseboken 7:14, 15, NW.

[Fotnoter]

[Frågor]