9 Studiet

Hur man gör upp en disposition

1—4. Hur kan man bestämma temat och huvudpunkterna i ett tal?

¹ Evangelieskribenten Lukas sade till sin vän Theofilos: ”Också jag [har], när jag nu noggrant har efterforskat allting ända från början, beslutat att i logisk följd skriva om dem till dig.” (Luk. 1:3) Sedan han alltså hade gjort efterforskningar, hade samlat en hel rad av fakta som hade med hans ämne att göra, grep han sig an med att sammanställa dem i förståelig ordningsföljd. Det är nyttigt för oss också att göra likadant, när vi förbereder våra tal. Det innebär att vi måste göra upp en disposition.

² Val av huvudtankar. Eftersom ett tal, i synnerhet ett tal om Guds ord, är avsett att förmedla tankar till någon annans sinne, bör de tankar som vi hoppas kunna förmedla i ett tal först vara klart fixerade i vårt eget sinne. Sedan du har samlat ditt stoff, kan du exakt avgöra vad du önskar att dina åhörare skall få med sig hem när du har slutat. Försök uttrycka detta i en enda mening. Om denna innehåller själva kontentan av ditt tal, om den uttrycker den centrala tanke som du vill att dina åhörare skall minnas, bör den tjäna som tema till ditt tal. Det är lämpligt att du skriver upp den, så att du kan anknyta till den under din förberedelse.

³ Ur det stoff som du har samlat kan du nu välja ut de riktiga tankar som behövs för att belysa och förklara detta enda och centrala tema. Dessa bör tjäna som huvudpunkter i talet. Om du har antecknat ditt stoff på kort, kan du placera dessa i lämplig ordning framför dig på ett bord. Välj nu ut andra tankar som behövs till stöd för dessa huvudpunkter och sätt in var och en på dess rätta ställe efter huvudpunkten som den stöder. När du väljer ut och placerar in i dispositionen de olika huvudpunkterna och underordnade punkterna som du har samlat, kanske du finner att somliga av dem inte bidrar med något väsentligt till utvecklingen av ditt tema. Om så är, tveka inte att utesluta dem. Det är bättre att göra det än att späcka talet med ologiskt eller omotiverat stoff. Försäkra dig också om att tankarna sammanställs i den mest tankeriktiga eller praktiska ordningen. Om man följer den metod som föreslås  här, kan man lätt upptäcka felaktigheter i ordningsföljden i dispositionen och kan rätta till dem. Du kan på så sätt se till att varje huvudrubrik i dispositionen logiskt följer på den föregående och bidrar till utvecklingen av temat. Och om varje punkt under dessa huvudrubriker ger rätt stöd, kommer talet utan tvivel att bjuda på ett logiskt tankeflöde.

⁴ De upplysande punkter som du just har sammanställt bör utgöra avhandlingen i ditt tal. Nu behöver du en inledning och en avslutning. Tänk efter hur du skulle vilja börja ditt dryftande, och välj, på grundval av den framställning som du har förberett, en avslutning som manar dina åhörare att handla i överensstämmelse med syftet med ditt tal. Nu är du redo att sammanställa detta stoff i något så när slutgiltig form på papper. Det kan göras på olika sätt.

5, 6. Vad menas med en rubrikdisposition, och vad är en meningsdisposition?

⁵ Olika slag av dispositioner. De två vanligaste slagen av dispositioner är rubrikdisposition och meningsdisposition. Ofta används en kombination av de två. När man förbereder en rubrikdisposition, antecknar man helt enkelt temat överst på sidan. Sedan skriver man upp huvudpunkterna mycket kort och koncist under temat, så att varje huvudpunkt börjar längst ut vid vänstra marginalen. De underordnade punkterna under varje huvudpunkt kan vara indragna, dvs. skrivna lite till höger om marginalen, under den punkt som de stöder. Om någon av dessa underordnade punkter har ytterligare punkter som stöd för den, kan de bli ytterligare indragna. Nu kan du med en hastig blick på ditt papper se vilka punkter som är mest framträdande och som uttrycker de huvudtankar som du vill att åhörarna skall förstå. Det är till stor hjälp när du framför ett tal, därför att du kan betona dessa, upprepa nyckelorden i varje huvudpunkt allteftersom du talar, så att de blir betonade och kan göra ett mera bestående intryck. Gör detta med varje huvudpunkt, allteftersom du dryftar den. Tonvikten i fråga om detta slag av disposition läggs på kortheten i sättet att uttrycka varje given punkt.

⁶ Den andra vanliga formen är meningsdisposition. I detta slag av disposition är alla de olika tankarna vanligen angivna som fullständiga meningar, men sammandragna, så att varje mening utgör huvudtanken i ett stycke i talet. Vissa av dessa meningar kan naturligtvis vara indragna under andra för att få huvudpunkterna i talet att framstå tydligt. När talaren håller talet, läser han ibland  meningen och dryftar och utvecklar den extemporerat. Båda slagen av dispositioner har sina fördelar. Meningsdispositionen med sina fullständigare uttryckta tankar är vanligtvis bättre i samband med tal som utarbetats flera veckor i förväg eller som hålls flera gånger men med flera månader mellan varje gång, såsom i fråga om offentliga tal.

7, 8. Vad kan du göra med din disposition inför det verkliga framförandet av talet?

⁷ Du kan använda vilket som helst slag av disposition, meningsdisposition eller rubrikdisposition, när du gör upp din förberedande disposition, och den kan vara så fullständig du önskar. På så sätt kan du vara säker på att du får med alla de fina punkter som du önskar att dina åhörare skall få del av. Men vid framförandet av talet kan somliga föredra att ha en kortare disposition. När du övar dig i att hålla ditt tal, kan du ha båda dispositionerna framför dig. Öva dig med den kortfattade versionen, tills du med hjälp av de punkter du har på den kan påminna dig alla de mera detaljerade punkterna som du har på din förberedande disposition. När du kan påminna dig dessa punkter ur den kortfattade dispositionen, är du redo att hålla talet.

⁸ Dessa är i korthet de viktigaste synpunkterna på hur man gör upp en disposition. Nu skulle det vara bra för oss att mera i detalj undersöka de tre huvuddelarna av ett tal.

9—12. a) Vad är syftet med ett tals inledning? b) Ge ett exempel på ett slag av inledning.

⁹ Inledningen. Syftet med de inledande orden bör vara att väcka intresse hos dina åhörare. Dessa inledande meningar bör stimulera deras intresse för ämnet och hjälpa dem att se varför det är av betydelse för dem. Det är särskilt viktigt att man tänker noga igenom den första meningen. Det är viktigt att den åstadkommer en behagfull kontakt med åhörarna och inte är dogmatisk eller utmanande.

¹⁰ Det finns många slag av inledningar. En illustration kan användas, eller också kan ett citat anföras som åhörarna är förtrogna med. Man kan framställa ett problem som behöver lösas. Den historiska bakgrunden till ett ämne kan i sig själv bilda en inledning. En rad frågor kan framställas. Man kan till och med helt kort tala om vilka huvudpunkter man kommer att behandla.

¹¹ Det är viktigt att inledningen stämmer väl med talet. En slående illustration kan därför vara mycket verkningsfull, i synnerhet om talaren drar ut lärdomar ur den under talets gång. Det hjälper inte bara till att göra talet mera  intressant och lättare att följa och minnas, utan det bidrar också till ett logiskt sammanhang, förutsatt att illustrationen är väl vald.

¹² Det mått av intresse som åhörarna kommer att visa är mycket beroende av hur man framställer inledningen. Talaren måste börja sitt tal med en fast och beslutsam ton, utan att staka sig eller tveka. Därför tycker en del talare att de har nytta av att ha den första meningen eller de två första meningarna i talet helt utskrivna, för att vara säkra på att få en smidig början.

13—16. a) Förklara hur ett tals avhandling kan utvecklas. b) Hur bör ett tals tidsindelning påverka sammanställningen av avhandlingen?

¹³ Talets avhandling. Talets avhandling kan utvecklas på många olika sätt. Du kanske föredrar att avhandla de mindre viktiga punkterna först och sedan bygga upp till en klimax, med de starkaste argumenten i slutet. Stoffet kan också framföras kronologiskt, såsom i det tal som finns upptecknat i Apostlagärningarna 7:2—53. En annan bra metod är att indela talet i huvudavsnitt grundade på de väsentliga dragen i utvecklingen av talets tema. Om temat till exempel är ”En lösen från döden”, skulle man kunna utveckla det under sådana huvudpunkter som ”Orsaken till döden”, ”Mänskligheten inte i stånd att tillhandahålla en lösen”, ”Vem som kunde tillhandahålla den, och varför” och ”Välsignelser av den lösen som åstadkommits”.

¹⁴ Ibland kan du finna att ditt tal kan indelas i naturliga avsnitt, såsom när Paulus ger anvisningar först till hela församlingen, sedan till hustrurna, därefter till de äkta männen och sist till barnen. (Se Efesierna, kapitel 5 och 6.) Eller också kan du finna att ditt stoff låter sig utvecklas enligt regeln om orsak och verkan eller så att det som utgör ett problem sedan får sin lösning. Ibland kan två eller flera av dessa metoder med god verkan kombineras.

¹⁵ Ett mycket vanligt sätt att utveckla ett tal är att beskriva händelser i rätt ordningsföljd, utan att nödvändigtvis inleda med tidsuppgifter. Beskrivande stoff förhöjer ofta värdet i ett tal. Ytterligare andra tal kan utvecklas på ett intressant sätt på grundval av en argumentering för och emot i någon aktuell stridsfråga.

¹⁶ Späcka inte din disposition med alltför mycket stoff med tanke på tiden. Bra stoff förlorar i värde, om det inte ges tillräckligt med tid för att utveckla det. Man behöver dessutom inte säga allt man vet om ett ämne vid ett enda tillfälle. Kanske andra synpunkter på samma tema kan  utvecklas någon annan gång. Avsätt lämplig tid för varje huvudpunkt i ditt tal, och anpassa sedan realistiskt mängden av stoff till den tiden. Det viktiga är inte mängden av stoff utan stoffets kvalitet.

17—20. Varför är avslutningar betydelsefulla, och på vilka sätt kan de utvecklas?

¹⁷ Avslutningen. Den avslutande delen av ett tal förtjänar noggrann uppmärksamhet vad beträffar förberedelse. Den avser att samla alla punkterna i argumenteringen i talets avhandling och få in dem i fokus på ett sådant sätt att åhörarna blir övertygade och manade till att handla i överensstämmelse med denna övertygelse. På samma gång bör den vara kort och mycket träffsäker.

¹⁸ Det finns flera olika former att välja på beroende på det tema som du har utvecklat. Du kan göra ett sammandrag av talets huvudpunkter i logisk ordning, som osvikligen leder till den slutsats som måste följa. Eller också kan du använda en tillämpande avslutning, som visar åhöraren hur upplysningarna gäller honom och vad han kan göra som resultat av de upplysningar som framförts. I vissa tal, och i synnerhet i framställningar som hålls i tjänsten från hus till hus, är det bäst att ha en avslutning som manar till handling. Den kan till exempel uppmuntra den besökte att skaffa sig litteratur eller att gå med på ett bibelstudium i hemmet.

¹⁹ Avslutningen kan också utgöra en klimax, dvs. leda fram till nyckeltanken som måste lämnas kvar i åhörarens sinne. För att få en verkningsfull avrundning på talet är det också lämpligt att i avslutningen anknyta till något som man nämnt i inledningen. Man kan återknyta till någon inledande illustration eller anföring. Vikten av att skyndsamt fatta ett beslut och handla enligt det framhålls ofta i en avslutning. Ett framträdande exempel är de ord som Josua använder i slutet av sitt avskedstal strax innan han dör. — Jos. 24:14, 15.

²⁰ Det framgår alltså att ett väldisponerat tal måste ha en intresseväckande inledning. Det bör innehålla en logisk utveckling av omsorgsfullt valda nyckelpunkter som stöder temat. Och det bör ha en avslutning som manar och sporrar åhörarna till att handla i överensstämmelse med de bibliska råd som getts. Alla dessa delar av ett tal måste man ägna omsorg åt när man gör upp dispositionen. Skicklig disponering av ditt tal kan spara tid åt dig, och det bidrar mycket till att göra ett tal meningsfyllt och sådant  att det på ett bestående sätt kan inpränta värdefulla upplysningar i åhörarnas sinne.

[Frågor]