36 Studiet

Lämplig avslutning och tidsberäkningen

1—3. Hur kan du få avslutningen att stå i direkt förhållande till talets tema?

¹ Det du säger sist är ofta det man kommer ihåg först. Därför behöver avslutningen till ditt tal förberedas väl. Den bör samla i brännpunkten de huvudpunkter som du önskar skall bli ihågkomna och på ett slutgiltigt sätt slå fast temat. Som ett resultat av både din sammanställning av stoffet och ditt framförande bör den stimulera åhörarna till handling. Det är detta vi uppmanar dig att uppmärksamma, när du kommer till ”Avslutningen lämplig, verkningsfull” på rådblanketten.

² Avslutningen bör stå i direkt förhållande till talets tema. För att du skall få idéer till hur avslutningen skall kunna anknytas till talets tema föreslår vi att du gör en återblick på 27 Studiet. Din avslutning behöver inte upprepa temat med just de orden, även om vissa övningstalare, i synnerhet de som är nya, kan finna detta vara en hjälp. Men  avslutningen bör rikta uppmärksamheten på temat. På grundval av temat bör du därpå visa vad åhörarna kan göra.

³ Om avslutningen inte direkt är förbunden med temat, kommer den inte att så att säga runda av stoffet och sammanfatta det till ett slutligt resultat. Även om du använder en avslutning som är en rättfram sammanfattning och som gör ett gott sammandrag av huvudpunkterna, vill du utan tvivel gärna tillägga en eller ett par avslutande meningar som ger uttryck åt talets centrala idé eller tema.

4—9. Varför måste din avslutning visa dina åhörare vad de bör göra?

⁴ Avslutningen visar åhörarna vad de bör göra. Eftersom ditt syfte med talet i vanliga fall är att stimulera till något slags verksamhet eller att övertyga någon om en viss syn på saker och ting, bör de avslutande tankarna i talet verkligen slå fast just dessa punkter. Huvudsyftet med avslutningen är alltså att visa åhörarna vad de bör göra och uppmuntra dem till att göra detta.

⁵ Fördenskull bör avslutningen, förutom att den gjort syftet med ditt tal klart och tydligt, vara präglad av allvar, övertygelse, en drivande kraft. Ofta är korta meningar lämpligast när det gäller att ge avslutningen kraft. Men oavsett meningsbyggnaden bör den ge klara skäl för varför man bör handla, däribland de välsignelser som man kan få åtnjuta om man väljer en sådan kurs.

⁶ Avslutningen bör vara en logisk följd av vad man redan yttrat i talet. Det du säger i avslutningen är alltså avsett att förmå dina åhörare att handla enligt vad du redan framhållit i avhandlingen. Din avslutning bör klargöra och understryka vad de bör göra, så att de kommer att handla på grundval av det som du lagt fram i talet och blir särskilt manade till att göra detta genom din kraftfulla avslutning.

⁷ I arbetet från dörr till dörr är avslutningarna ofta svaga. Det händer att den man talar med inte får riktigt klart för sig vad vi väntar att han skall göra, antingen skaffa sig någon av våra publikationer eller samtycka till att vi får göra återbesök eller något liknande.

⁸ Avslutningarna i samband med övningsuppgifter i skolan blir också svaga, om de enbart är ett sammandrag av stoffet och inte manar åhörarna att handla. Någon tillämpning av stoffet bör ges, eller också bör man på något annat sätt visa att stoffet är av särskilt värde för åhörarna.

⁹ Somliga talare finner det vara till stor hjälp att avsluta ett tal över ett bibliskt tema med en kort sammanfattning av hela talet och då använda nyckeltexterna och talets tema som  underlag för den. Genom att på så sätt sammanfatta talet med hjälp av några få texter, som dryftas på samma sätt som man skulle göra vid en dörr, gör du inte bara poängen i talet klar och tydlig, utan ger också åhörarna något som de kan ta med sig och använda för att repetera talets viktigaste punkter. Detta är det förnämsta syftet med avslutningen, och denna metod är inte bara lämplig, utan åstadkommer också verkningsfullt det man syftar till.

**********

10—14. Ge förslag om hur lång en avslutning bör vara.

¹⁰ Avslutningen av lämplig längd. Avslutningens längd bör inte avgöras efter klockan, även om så ofta sker. En avslutning är av lämplig längd, om den är verkningsfull och når sitt syfte. Man avgör alltså med hjälp av resultaten om längden är lämplig. Detta är vad din rådgivare kommer att göra, när du arbetar på ”Avslutningen av lämplig längd” på rådblanketten.

¹¹ Som en jämförelse mellan avslutningar i förhållande till hela stoffets längd kan man lägga märke till den korta avslutningen till hela bibelboken Predikaren, som vi finner i Predikaren 12:13, 14, och jämföra den med Jesu bergspredikan och hans avslutning i Matteus 7:24—27. Här är två avslutningar av olika typ och längd, men båda når sitt syfte.

¹² En avslutning bör inte överrumpla åhörarna. Inte bara bör de yttrade orden tydligt markera slutet på talet, utan de bör också ha en slutgiltig ton. Vad du säger och hur du säger det bör avsluta ditt dryftande. Det bör inte dra ut onödigt på längden. Om du inte kan binda samman punkterna i ditt tal och samtidigt behålla åhörarnas intresse under avslutningen, bör denna omarbetas. Den är alltjämt för lång.

¹³ Om du är nybörjare som talare, är det ofta bäst att du gör avslutningen kortare än du menar att den behöver vara. Gör den enkel, rakt på sak och positiv. Låt den inte löpa ut i det oändliga.

¹⁴ Om du håller ett anförande i ett symposium eller talar vid ett tjänstemöte, bör din avslutning förbindas med introduktionen av nästa talare och kan därför vara kortare. Men varje del av symposiet eller programmet bör inte desto mindre ha en avslutning som slår fast syftet med talet. Gör den det, är den av lämplig längd.

**********

15—18. Om tidsberäkningen inte uppmärksammas noga, vad blir då följden?

¹⁵ Tidsberäkningen. Inte bara avslutningens längd är viktig; den tid som beräknas för varje del av talet förtjänar också  att uppmärksammas. Därför finns det en särskild egenskap på rådblanketten som kallas ”Tidsberäkning”.

¹⁶ Man bör inte underskatta vikten av att göra en rätt beräkning av tiden för ett tal. Om talet är tillbörligt förberett, har tidsberäkningen också tagits i betraktande. Men om talaren drar över tiden för att försöka pressa in allt sitt stoff, då når han i själva verket inte sitt syfte, därför att åhörarna kommer att börja bli nervösa och se på sina klockor och inte verkligen ägna uppmärksamhet åt det han säger. Avslutningen, som bör utgöra tillämpningen och motiveringen, som är av vital betydelse för att syftet med talet skall uppnås, går då förlorad. Även om den framförts, får åhörarna i många fall inte något gagn av den, därför att talaren går över tiden.

¹⁷ Det är inte bara åhörarna som känner sig illa till mods, när talaren drar över tiden, utan han gör det själv också. När han ser att tiden närmar sig sitt slut och han har för mycket stoff, kanske han försöker pressa in för mycket, och då går dess verkningsfullhet förlorad. Det medför ofta att hans lugn och behärskning sviktar. Om talaren å andra sidan finner att han inte har tillräckligt stoff för att det skall räcka den anslagna tiden ut, kan han i sitt försök att dryga ut det bli osammanhängande och irra hit och dit i sin framställning.

¹⁸ Även om skoltillsyningsmannen ju bör ge övningstalaren signal om att hans tid har gått, är det en missräkning både för talaren och för åhörarna, när ett tal måste avbrytas innan det är avslutat. Talaren bör ju vara tillräckligt intresserad av sitt stoff för att vilja lägga fram det. Åhörarna kommer att känna sig som om de lämnats svävande i luften, om de inte får höra avslutningen. Om någon ständigt går över den fastställda tiden, visar han bristande hänsyn för andra eller också att han är otillräckligt förberedd.

19, 20. Varför är tidsberäkningen särskilt viktig när det gäller tjänstemöten och sammankomstprogram?

¹⁹ När ett antal talare har del i ett program, är det särskilt viktigt att tidsberäkningen är noggrann. Det kanske är fem delar i ett tjänstemötesprogram. Om varje talare kanske talar bara en minut längre än beräknat, gör det att hela mötet drar ut fem minuter över tiden. Och ändå gick var och en bara lite över tiden. Resultatet kan bli att somliga i församlingen måste gå, innan mötet är slut, för att hinna med bussen hem, eller icke troende äkta män, som kommer för att hämta sin hustru vid mötet, får vänta och blir kanske irriterade. Resultatet är i allmänhet inte bra.

²⁰ Svårigheter kan också uppstå om en talare i ett symposium inte utnyttjar hela den anslagna tiden. Om till exempel en broder som fått i uppdrag att hålla ett halvtimmestal på  ett sammankomstprogram skulle sluta efter tjugo minuter, kan det vålla ett avbrott i programmet, om nästa talare inte råkar vara beredd att börja omedelbart.

21—24. Redogör helt kort för några av problemen i samband med tidsberäkningen och vad orsakerna till dessa är.

²¹ En av de grundläggande orsakerna till att man går över tiden är naturligtvis att man har för mycket stoff till talet. Detta är något som bör rättas till under förberedelsen. Om de andra punkterna, som kommer före denna på rådblanketten, hittills har behärskats, blir emellertid tidsberäkningen inte något problem. Om du redan lärt dig att skilja ut dina huvudpunkter och utarbeta en lämplig disposition, kommer du att finna att god tidsberäkning inställer sig helt naturligt. Tidsberäkningen tas i betraktande nära slutet på rådblanketten, därför att den i stor utsträckning beror av de tidigare dryftade egenskaperna i talet.

²² I allmänhet är problemet i fråga om tidsberäkningen att man går över tiden. En väl förberedd talare har ofta rikligt med upplysande stoff, men han måste omsorgsfullt se till att han inte begagnar mer än den anslagna tiden medger.

²³ Nya och oerfarna talare kan emellertid ibland råka ut för att inte ha tillräckligt med stoff. De får lov att lära sig att göra fullt bruk av den anslagna tiden. Till att börja med kanske de finner det lite svårt att beräkna sina tal så att de blir exakt så långa som önskas, men de bör anstränga sig att komma så nära den anslagna tiden som möjligt. Tidsberäkningen kommer emellertid inte att betraktas som svag, såvida inte talet slutar avsevärt före den bestämda tiden, ifall övningstalaren utarbetat och framfört ett väl avrundat, tillfredsställande tal.

²⁴ Om en talares tidsberäkning bör anses svag eller inte kan bäst avgöras genom att man ger akt på hur framställningen verkar på åhörarna. När skoltillsyningsmannen anger att tiden är slut, bör övningstalaren känna sig fri att avsluta sin mening. Om den meningen kan föra talet till ett verkningsfullt slut, så att åhörarna tycker att de har hört en väl avrundad framställning, då bör tidsberäkningen inte betraktas som svag.

25—29. Hur kan man försäkra sig om att ens tal är rätt tidsberäknat?

²⁵ Hur kan man uppnå en rätt tidsberäkning? Det är i grund och botten en fråga om förberedelse. Det är viktigt att förbereda inte bara det stoff som man skall ha med i talet, utan också hur det bör framföras. Om förberedelsen för framförandet är lämplig och tillräcklig, blir i allmänhet tidsberäkningen korrekt.

²⁶ När du gör upp dispositionen för ditt tal, bör du klart ange vilka huvudpunkterna är. Under varje huvudpunkt kan du ha flera underordnade punkter som bör behandlas. Somliga är naturligtvis viktigare än andra. Du måste veta vilka som är av  vital betydelse för framställningen och vilka som kan utelämnas, om så skulle behövas. Om du då under framställningens gång finner att du blir efter med tiden, blir det en enkel sak att bara framlägga huvudargumenten och utelämna dem som är av underordnad betydelse.

²⁷ Detta är något som vi ständigt och jämt behöver göra i tjänsten på fältet. När vi besöker människorna, är vi redo att samtala en stund med dem. Om de vill stanna och lyssna, kan vi tala med dem en längre stund. Men vi är också redo att hålla en kortfattad framställning på bara en eller två minuter, om så skulle vara nödvändigt. Hur gör vi det? Vi har vår huvudpunkt eller våra huvudpunkter och det viktigaste understödjande stoffet i klart medvetande. Vi har också i tankarna andra upplysningar som är av andrahandsbetydelse men som kan användas för att förlänga framställningen, men vi vet att när situationen kräver det kan detta utelämnas. Samma procedur kan följas, när vi håller ett tal på podiet.

²⁸ Det är ofta till hjälp för en talare att ange i marginalen hur långt han bör ha kommit när halva tiden är förbi, eller också kan han, om det gäller ett längre tal, vilja dela upp talet i perioder om femton minuter. När han så kommer till dessa tidsmarkeringar i sin disposition, bör han se på klockan för att kontrollera att han håller tiden. Om han blir efter, är det dags att börja utesluta stoff av mindre vikt i stället för att vänta till sista minuten och då krympa ihop avslutningen och därmed spoliera dess verkningsfullhet. Men det är mycket störande för uppmärksamheten, om en talare ständigt och jämt ser på klockan eller gör det på ett mycket iögonenfallande sätt eller om han säger till åhörarna att hans tid håller på att ta slut, så att han måste rusa igenom återstoden av sitt stoff. Detta är något som måste skötas på ett naturligt sätt utan att man stör åhörarna med det.

²⁹ Om man skall uppnå en lämplig tidsberäkning talet igenom, måste inledningen vara av lämplig längd och var och en av nyckelpunkterna kunna utvecklas i proportion till sin betydelse och tillräcklig tid bli över för avslutningen. Det är inte något som du bör ta i betraktande först när du ser att din tid håller på att ta slut. Om du uppmärksammar din tidsberäkning ända från början, blir resultatet en väl avvägd framställning.

[Frågor]