23 Studiet

Röststyrka och pausering

1, 2. Varför måste vi tala tillräckligt högt?

¹ Om inte andra kan höra dig tydligt, blir det du säger till ingen nytta. Om å andra sidan din röststyrka är för hög, kan åhörarna bli irriterade och gå miste om de fina tankar som du har förberett. Att vi behöver tänka på denna sak framgår av att i många Rikets salar kan de som sitter längst bort i salen inte höra vad de som sitter längst fram svarar vid möten. Och vidare, om någon talar från podiet med otillräcklig röststyrka, kan han inte inspirera sina åhörare. I tjänsten på fältet träffar vi också människor som hör dåligt, och det finns många ljud som tävlar om uppmärksamheten, antingen inifrån hemmet som vi besöker eller utifrån. Allt detta visar att vi måste noga uppmärksamma att vi talar med lämplig röststyrka.

² Bör höras utan svårighet. Den första synpunkten beträffande hur stor röststyrka som bör användas beaktas  bäst om man ställer frågan: Använde jag den behövliga röststyrkan? Det vill säga, kunde det höras i bänkarna längst bak utan att det blev alltför kraftfullt för dem som satt längst fram? Detta kan vara tillräckligt att ta hänsyn till för nybörjaren, men de som är mera framskridna bör också söka bli väl insatta i följande aspekter på saken. Skoltillsyningsmannen bör avgöra i vilken utsträckning varje övningstalare bör få råd i fråga om denna egenskap.

3—10. Vilka omständigheter hjälper oss att avgöra med vilken röststyrka vi bör tala?

³ Röststyrkan lämpad efter omständigheterna. En talare måste vara på det klara med de skiftande omständigheter under vilka han har att tala. Det vidgar hans iakttagelseförmåga, gör honom mera anpassbar och sätter honom i stånd att lättare fånga och behålla sina åhörares uppmärksamhet.

⁴ Förhållandena växlar från lokal till lokal och med åhörarskarans storlek. För att behärska omständigheterna måste du behärska din röststyrka. Att tala i Rikets sal kräver större röststyrka än i vardagsrummet hos en nyintresserad människa. Och vidare kräver en liten grupp i främre delen av lokalen, som till exempel vid ett möte för tjänst, lägre röststyrka än när lokalen är fylld, som vid ett tjänstemöte.

⁵ Men inte heller dessa förhållanden är alltid desamma. Plötsliga ljud kan uppstå utanför eller inne i lokalen. En bil eller ett tåg kör förbi, hundar eller andra djur för oljud, barn skriker eller folk kommer för sent — allt detta kräver en justering i fråga om röststyrkan. Om du inte lägger märke till sådana störningar och motverkar dem genom att öka röststyrkan, kan en viktig punkt i din framställning gå förlorad för åhörarna.

⁶ I många församlingar finns det högtalarutrustning. Men om inte denna används på rätt sätt, utan röststyrkan varierar väldigt från högt till lågt, kan det bli nödvändigt att ge övningstalaren råd, därför att han inte har tagit hänsyn till dessa omständigheter. (Se 13 Studiet som handlar om bruket av mikrofon.)

⁷ Ibland kan en talare finna det svårt att behärska röststyrkan helt enkelt på grund av röstens beskaffenhet. Om det är ditt problem och din röst inte bär igenom, kommer skoltillsyningsmannen att ta hänsyn till det när han ger råd. Han kanske föreslår vissa övningar eller ett helt övningsprogram för att utveckla och stärka din röst. Emellertid är röstbeskaffenheten en punkt för sig i fråga om  rådgivning och kommer inte särskilt att granskas i samband med röststyrkan.

⁸ Man kan inte bedöma varje förekommande omständighet i ett enda tal. Råden bör ges i fråga om det aktuella talet, inte i fråga om varje möjlighet som kan inträffa. Men om behovet tycks föreligga, kan skoltillsyningsmannen varna en övningstalare för problem som han sannolikt kan råka ut för under skiftande omständigheter, även om han får beröm för det tal som han just då hållit och får ”B” på rådblanketten.

⁹ Hur kan eleven avgöra om hans röststyrka är tillräcklig? En av de bästa barometrarna är åhörarnas reaktion. En erfaren talare ger under sin inledning noga akt på dem som sitter längst bort i salen och kan av deras ansiktsuttryck och allmänna hållning avgöra om de kan höra utan svårighet, och han anpassar då sin röststyrka därefter. När han en gång har fått klart för sig hur ljudet går fram i lokalen, blir det inte längre någon svårighet för honom.

¹⁰ Ett annat sätt är att lägga märke till andra talare på samma program. Kan man höra dem utan besvär? Hur stor röststyrka använder de? Anpassa din med ledning av detta.

11, 12. Varför är det så viktigt att ha röststyrkan anpassad efter stoffet?

¹¹ Röststyrkan anpassad efter stoffet. Denna synpunkt på röststyrkan bör inte förväxlas med modulation. För närvarande är vi intresserade av att enbart anpassa röststyrkan efter det särskilda stoff som dryftas. Om till exempel en övningstalare läser domfällande ord ur Skriften, blir givetvis röststyrkan annorlunda än om han läser råd om kärlek bröder emellan. Jämför också Jesaja 36:11 med Jesaja kapitel 36 verserna 12 och 13 och lägg märke till hur röststyrkan måste ha varierat i samband med dessa uttalanden. Röststyrkan måste anpassas efter stoffet men bör aldrig överdrivas.

¹² För att rätt kunna anpassa röststyrkan bör du omsorgsfullt analysera ditt stoff och syftet med ditt tal. Om du önskar att dina åhörare skall ändra sitt tänkesätt, så driv inte bort dem genom alltför stark röststyrka. Men om du önskar stimulera dem till besjälad verksamhet, kanske röststyrkan kan ökas. Om du har kraftfullt stoff, försvaga det inte då genom att tala för lågt.

**********

13—16. Visa varför det är så värdefullt att pausera.

¹³ Det är nästan lika viktigt att du pauserar på rätta ställena som att du har rätt röststyrka när du håller ditt tal. Utan pauser kan innebörden i uttalanden lätt bli fördunklad,  och de huvudpunkter som dina åhörare borde minnas blir inte tillräckligt uppmärksammade. Pauser ger dig tillförsikt och jämvikt, möjlighet till bättre andningskontroll och tillfälle att behålla fattningen vid svåra punkter i talet. Pauser visar åhörarna att du har situationen under kontroll, att du inte är onödigt nervös, att du tar hänsyn till åhörarna och att du har någonting att säga som du vill att de skall höra och komma ihåg.

¹⁴ En nybörjare bör inte låta någon tid gå förlorad, när det gäller att förvärva förmågan att använda pauser på ett effektivt sätt. Först och främst måste du bli övertygad om att det du har att säga är viktigt och att du önskar att det skall bli ihågkommet. När en mor tillrättavisar sitt barn, ger hon först en inledande uppmaning för att få barnets uppmärksamhet. Hon säger inte ett ord till, förrän barnet ägnar henne full uppmärksamhet. Då säger hon vad hon har i tankarna. Hon vill vara säker på att barnet inte låter det hon säger gå in genom ena örat och ut genom det andra utan att hennes ord blir ihågkomna.

¹⁵ Somliga människor använder aldrig pauser, inte ens i sitt vardagliga tal. Om du har det problemet, bör du öva dig på denna egenskap för att förbättra verkan av din tjänsteutövning på fältet. Där talar vi ju i samtalsform. Att göra pauser på ett sådant sätt att den du talar med inte avbryter utan lyssnar och väntar kräver ett rätt slags pausering. Men skicklighet och färdighet när det gäller att pausera är lika nödvändiga i samtal som på podiet och ger lika rik belöning.

¹⁶ Ett allvarligt problem i förbindelse med rätt bruk av pauser är för mycket stoff. Undvik det. Beräkna alltid tid för pauser. De är nödvändiga.

17—21. Förklara vikten av att pausera för att markera skiljetecken.

¹⁷ Pausera för att markera skiljetecken. Att göra paus för att markera skiljetecken innebär helt enkelt att tankarna skall komma klart fram; att besläktade synpunkter förbinds med varandra; att fraser, bisatser, slut på meningar och stycken markeras. Sådana förändringar kan ofta anges genom en ändring i röstläget, men pauser är också effektiva för att muntligt markera skiljetecken i det som sägs. Och eftersom kommatecken, punkt och kolon osv. har olika innebörd, bör också pauserna varieras i överensstämmelse med dessa.

¹⁸ Felaktigt inpassade pauser kan fullständigt förändra tankegången i en sats. Korrekt pausering är nödvändig för att överbringa den tänkta meningen.

 ¹⁹ Lär dig att markera skiljetecken muntligt i extemporerat tal genom att ge akt på alla skrivna skiljetecken när du läser. Det enda skiljetecken som ibland kan ignoreras när man läser är ett komma. Om man skall göra pauser vid ett komma är ofta en valfri sak. Men semikolon, punkt, citationstecken och nya stycken måste allesammans iakttas.

²⁰ Du kan finna det vara till hjälp, om du skall läsa upp ett manuskript eller ett stycke ur Bibeln, att preparera manuskriptet. Dra ett tunt lodrätt streck mellan fraser där en kort paus (kanske bara ett andedrag) bör insättas, två streck eller ett ”X” för en längre paus.

²¹ Om du å andra sidan finner, när du övar dig med läsningen, att vissa satser verkar besynnerliga och du gång på gång gör paus på fel ställe, kan du göra små märken med en blyertspenna, små bågar mellan orden, som på så sätt sammanbinder de ord som utgör en sammanhängande fras. När du så läser, gör då inte paus eller dra andan, förrän du sagt det sista av de ord som är sammanlänkade med varandra. Många erfarna talare har funnit sådana små hjälpmedel vara nödvändiga.

22—24. Varför är det nödvändigt att pausera vid ändring i tankeföljden?

²² Pausera vid ändring i tankeföljden. Vid övergång från en huvudpunkt till en annan ger en paus åhörarna tillfälle till eftertanke. Den förebygger också missförstånd. Den ger sinnet en chans att inrikta sig, att fatta övergången i tankeriktningen och följa utvecklingen av den nya tankegång som framförs. Det är precis lika viktigt för en talare att göra en paus, när det sker en ändring i tankeföljden, som det är för en bilförare att sakta farten innan han svänger.

²³ I ett extemporerat tal måste stoffet vara så ordnat i dispositionen att det blir möjligt att göra paus mellan huvudpunkterna. Detta behöver inte inverka på sammanhanget i talet, men tankarna bör vara så väl formulerade att man kan bygga upp en särskild punkt till en klimax, göra paus och sedan fortsätta med en ny tankekedja. Sådana höjdpunkter och övergångar kan rentav markeras på dispositionen, om så behövs, som en påminnelse.

²⁴ Pauser i förbindelse med ändring i tankeföljden är i allmänhet längre än pauser som markerar skiljetecken. Långa pauser får emellertid inte överdrivas i ett tal, eftersom det då kan bli släpigt. Och dessutom kan alltför långa pauser verka tillgjorda.

25—28. Visa hur pausering hjälper oss att ge eftertryck åt något, såväl som att komma till rätta med störande omständigheter.

 ²⁵ Pausera för att ge eftertryck. En paus för att ge eftertryck är vanligtvis en dramatisk paus. Den skapar förväntan eller ger åhörarna en chans till eftertanke.

²⁶ En paus före en viktig punkt skapar förväntan. En paus efter den låter tankens fulla innebörd sjunka in i åhörarnas medvetande. Dessa två användningar av en paus är inte desamma, och därför måste du avgöra vilket sätt som lämpar sig bäst i det speciella fallet eller om båda bör användas.

²⁷ Pauser för att ge eftertryck bör begränsas till synnerligen viktiga uttalanden, annars förlorar de sitt värde.

²⁸ Pausera när omständigheterna kräver det. Inpass och avbrott kräver ofta att en talare får göra en kort paus. Om störningen inte är alltför allvarlig och du kan höja rösten och fortsätta, är detta i vanliga fall bäst. Men om en störning är så kraftig att den hindrar talet helt och hållet, måste du göra paus. Dina åhörare kommer att uppskatta den hänsyn du visar dem. Många gånger lyssnar de ändå inte, därför att den tillfälliga störningen har distraherat dem. Använd därför pauser effektivt, så att du kan försäkra dig om att dina åhörare får fullt gagn av allt det goda som du vill säga dem.

[Frågor]