Bibelbok nr 13 — 1 Krönikeboken

Skribent: Esra

Platsen där den skrevs: Jerusalem (?)

Boken fullbordad: omkr. 460 f.v.t.

Omfattar tiden: Efter 1 Krönikeboken 9:44: 1077—1037 f.v.t.

1. Hur är Första Krönikeboken en viktig och nyttig del av den gudomliga redogörelsen?

ÄR Första Krönikeboken bara en torr uppräkning av släktregister? Är den bara en upprepning av Samuelsböckerna och Kungaböckerna? Långt därifrån! Här har vi en upplysande och viktig del av den gudomliga redogörelsen. När den skrevs var den viktig för reorganiseringen av nationen och dess tillbedjan, och den har varit viktig och nyttig i senare tider, också i vår tid, genom att den visar hur man skall tillbe Gud. Första Krönikeboken innehåller några av Bibelns vackraste uttryck för lovprisning av Jehova. Den ger underbara förhandsglimtar av Jehovas rättfärdiga kungarike, och alla som hoppas på detta kungarike kommer att ha nytta av att studera den närmare. Tiderna igenom har de båda Krönikeböckerna värderats högt av både judar och kristna. Bibelöversättaren Hieronymus hade så höga tankar om de båda Krönikeböckerna att han betraktade dem som ett ”sammandrag av Gamla testamentet” och påstod att ”de är av sådan stor vikt och betydelse att den som menar sig vara förtrogen med de heliga skrifterna och inte känner dem bara bedrar sig själv”. *

2. Varför skrevs Krönikeböckerna?

² De båda Krönikeböckerna var av allt att döma ursprungligen en enda bok eller rulle, som senare delades upp av praktiska skäl. Varför skrevs Krönikeböckerna? Tänk på de förhållanden som rådde på den tiden. Det hade gått omkring 77 år sedan landsflykten i Babylon upphörde. Judarna hade på nytt bosatt sig i sitt land. Men bland dem fanns en farlig tendens att överge tillbedjan av Jehova i det återuppbyggda templet i Jerusalem. Persiens kung hade bemyndigat Esra att förordna domare och lärare som skulle undervisa i Guds lag (samt i kungens lag) och att försköna Jehovas hus. Det var nödvändigt att man hade exakta släktregister för att vara säker på att bara de som var berättigade till det tjänade som präster och även för att bekräfta stammarnas arvedelar, från vilka prästerskapet fick sitt underhåll. Med tanke på Jehovas profetior om kungariket var det också nödvändigt att ha en exakt och pålitlig förteckning över Judas och Davids släktlinje.

3. a) Vad önskade Esra att judarna skulle förstå? b) Varför framhävde han Judas historia, och hur underströk han betydelsen av ren tillbedjan?

³ Esra hade en innerlig önskan att väcka upp de återförda judarna ur deras likgiltighet och slöhet och få dem att förstå att de verkligen var det folk som skulle få del av den kärleksfulla omtanke som Jehova hade lovat att visa till följd av sitt förbund. I Krönikeböckerna gav Esra dem därför en fullständig redogörelse för nationens historia och för människosläktets ursprung, i det han gick ända tillbaka till den första människan, Adam. Eftersom Davids kungarike var det centrala, framhävde han Judas historia och utelämnade nästan helt berättelsen om tiostammarsriket, som är helt utan försonande drag. Han framställde Judas största kungar som män som var upptagna med att bygga eller reparera templet och som med iver tog ledningen i tillbedjan av Gud. Han påpekade de religiösa synder som ledde till rikets undergång, men han betonade samtidigt Guds löften om återställelse. Han underströk betydelsen av ren tillbedjan genom att rikta uppmärksamheten på de många detaljerna i förbindelse med templet, dess präster, leviterna, sångmästarna och så vidare. Det måste ha varit mycket uppmuntrande för israeliterna att ha en historisk redogörelse som tydligt framhävde skälet till att de återvände från landsflykten — återupprättandet av Jehovas tillbedjan i Jerusalem.

4. Vad talar för att Esra har skrivit Krönikeböckerna?

⁴ Vilka bevis har vi för att Esra skrev Krönikeböckerna? De två sista verserna i Andra Krönikeboken 36:22, 23motsvarar de två första verserna i Esra 1:1, 2, och Andra Krönikeboken slutar mitt i en mening som fullbordas i Esra 1:3. Den som skrev Krönikeböckerna måste därför också ha skrivit Esras bok. Något som ytterligare bekräftar detta är att Krönikeböckerna och Esras bok har samma stil, språk, ordval och sätt att stava. En del av uttrycken i dessa böcker finns inte i några andra bibelböcker. Esra, som skrev Esras bok, måste också ha skrivit Krönikeböckerna. Judisk tradition stöder den slutsatsen.

5. Vilka andliga och världsliga kvalifikationer hade Esra?

⁵ Ingen var bättre kvalificerad än Esra att sammanställa denna autentiska och exakta historiska redogörelse. ”Ty Esra själv hade gjort sitt hjärta  berett att rådfråga Jehovas lag och att göra enligt den och att i Israel undervisa i förordning och rätt.” (Esr. 7:10) Jehova hjälpte honom genom sin heliga ande. Den persiske världshärskaren erkände också den vishet från Gud som Esra ägde, och han gav honom vidsträckta civila befogenheter inom Judas domsrättsområde. (Esr. 7:12—26) Eftersom Esra hade fått myndighet både från gudomligt och från världsligt håll, kunde han utarbeta sin redogörelse på grundval av de bästa dokument som fanns att tillgå.

6. Varför kan vi lita på att Krönikeböckerna är korrekta?

⁶ Esra var en utomordentlig forskare. Han genomsökte äldre uppteckningar om den judiska historien, sådana som hade sammanställts av pålitliga profeter, som levde då händelserna utspelade sig, och av officiella skrivare och arkivarier. Några av de skrifter han rådfrågade kan ha varit statshandlingar från både Israel och Juda, släktregister, historiska verk skrivna av profeter och dokument som tillhörde stam- eller familjeöverhuvuden. Esra anför åtminstone 20 sådana informationskällor. * Genom dessa tydliga hänvisningar gav Esra ärligt sina samtida möjlighet att kontrollera hans källor, om de så önskade, och det talar kraftfullt för att hans ord är trovärdiga och äkta. Vi som lever i dag kan ha lika stor tillit till att Krönikeböckerna är korrekta som judarna på Esras tid hade.

7. När blev Krönikeböckerna skrivna, vilka har betraktat dem som autentiska, och vilken tidsperiod omfattar de?

⁷ Eftersom Esra ”drog upp från Babylon” i den persiske kungen Artaxerxes Longimanus’ (Makrocheirs) sjunde regeringsår, vilket var år 468 f.v.t., och eftersom Esra inte alls nämner något om Nehemjas betydelsefulla ankomst år 455 f.v.t., måste Krönikeböckerna ha blivit fullbordade någon gång mellan dessa årtal, troligtvis omkring år 460 f.v.t., i Jerusalem. (Esr. 7:1—7; Neh. 2:1—18) Judarna på Esras tid erkände Krönikeböckerna som en äkta del av ”hela Skriften”, som ”är inspirerad av Gud och nyttig”. De kallade dem Div·rẹh Haj·ja·mịm, som betyder ”dagarnas händelser (angelägenheter, ting)”, det vill säga dagarnas eller tidernas historia. De som omkring 200 år senare utarbetade den grekiska Septuaginta-översättningen tog också med Krönikeböckerna som kanoniska. De delade boken i två delar, och eftersom de antog att den kompletterade Samuelsböckerna och Kungaböckerna eller allt de hade av Bibeln på den tiden, kallade de den Pa·ra·lei·po·mẹ·non, som betyder ”ting som är utelämnade (förbigångna)”. Även om namnet inte är särskilt passande, visar emellertid det som dessa översättare gjorde att de betraktade Krönikeböckerna som autentiska, inspirerade skrifter. När Hieronymus utarbetade den latinska Vulgata-översättningen, föreslog han: ”Vi skulle mera betecknande kunna kalla [dem] hela den gudomliga historiens Chronicọn.” Titeln ”Krönikeböckerna” tycks kunna härledas från detta ord. En krönika är en framställning av historiska händelser i kronologisk ordning, dvs. i tidsföljd. Sedan Första Krönikeboken har gett en förteckning över släktregistren, handlar den huvudsakligen om kung Davids tid, från år 1077 f.v.t. fram till hans död.

BOKENS INNEHÅLL

8. I vilka två avsnitt kan Första Krönikeboken indelas?

⁸ Första Krönikeboken kan naturligt delas i två avsnitt: de 9 första kapitlen, som huvudsakligen innehåller släktregistren, och de 20 sista kapitlen, som behandlar händelser under de 40 åren från Sauls död till slutet av Davids regering.

9. Varför finns det inget skäl till att anta att Krönikeböckerna skrevs vid en senare tidpunkt?

⁹ Släktregistren (1:1—9:44). Dessa kapitel innehåller släktregistren från Adam och fram till Serubbabels släkt. (1:1; 3:19—24) I många översättningar förs Serubbabels släkt fram till tionde släktledet. Eftersom han återvände till Jerusalem år 537 f.v.t., har det inte varit tillräckligt med tid för att så många generationer skulle ha kunnat födas före år 460 f.v.t., då Esra tydligtvis fullbordade nerskrivandet. Den hebreiska texten är emellertid ofullständig i detta avsnitt, och det är inte möjligt att avgöra släktskapsförhållandet mellan Serubbabel och flertalet av de män som är omnämnda. Det finns därför inget skäl till att anta att Krönikeböckerna skrevs vid en senare tidpunkt, som somliga gör.

10. a) Vilka generationer anges först? b) Vilken släktlinje kan man följa i början av andra kapitlet? c) Vilka andra förteckningar görs, och vad slutar de med?

¹⁰ Först anges de tio generationerna från Adam till Noa och sedan de tio generationerna fram till Abraham. Namnen på Abrahams söner och deras avkomlingar, Esaus och Seirs avkomlingar, som bodde i Seirs bergstrakt, och de första kungarna i Edom är upptecknade. Från och med andra kapitlet gäller skildringen emellertid Israels eller Jakobs avkomlingar, och släktlinjen följs först genom Juda och sedan tio generationer framåt, fram till David. (2:1—15) De övriga stammarnas släkter räknas också upp, och Levis stam och översteprästerna omnämns särskilt. Förteckningen slutar med Benjamins stams släktregister, som för oss fram till kung Saul, en benjaminit, och med honom börjar sedan den egentliga historiska skildringen. Ibland tycks det råda motsägelser mellan Esras släktregister och andra avsnitt i Bibeln. Men vi måste komma ihåg att vissa personer också var kända under andra namn och att sättet att stava en del namn kan ha ändrats allteftersom tiden gick, bland annat genom förändringar i språket. Ett noggrant studium avlägsnar de flesta av svårigheterna.

11. Ge exempel på andra nyttiga upplysningar som har tagits med i släktregistren.

 ¹¹ I släktregistren inskjuter Esra här och där korta historiska och geografiska upplysningar, som tjänar till att klargöra vissa saker och ge viktiga påminnelser. I sin förteckning över Rubens ättlingar tillfogar han till exempel denna viktiga upplysning: ”Och Rubens, Israels förstföddes, söner — han var nämligen den förstfödde; men därför att han ohelgade sin fars viloläger, blev hans förstfödslorätt given åt Josefs, Israels sons, söner, så att han inte skulle införas i släktregistret för förstfödslorätten. Ty Juda för sin del visade sig vara överlägsen bland sina bröder, och den som var bestämd till ledare utgick från honom; men förstfödslorätten var Josefs.” (5:1, 2) Det är mycket som förklaras i dessa få ord. Vidare är det bara i Krönikeböckerna som vi får veta att Joab, Amasa och Abisaj alla var Davids systersöner, vilket hjälper oss att förstå de olika händelserna i samband med dem. — 2:16, 17.

12. Under vilka omständigheter dör Saul?

¹² Sauls trolöshet leder till hans död (10:1—14). Berättelsen börjar med att filistéerna går till angrepp i striden på berget Gilboa. Tre av Sauls söner, bland dem Jonatan, blir dödade. Sedan blir Saul sårad. Eftersom han inte vill bli tagen till fånga av fienden, uppmanar han sin vapendragare: ”Dra ditt svärd och genomborra mig med det, så att inte de här oomskurna männen kommer och helt visst behandlar mig skymfligt.” När hans vapendragare vägrar att göra detta, dödar Saul sig själv. Saul dör således för att han har ”handlat trolöst mot Jehova med avseende på Jehovas ord, som han inte hade hållit, och även på grund av att han hade frågat ett spiritistiskt medium för att söka svar. Och han sökte inte svar hos Jehova.” (10:4, 13, 14) Jehova ger kungariket åt David.

13. Hur befäster David sitt kungadöme?

¹³ David befäster sitt kungadöme (11:1—12:40). Med tiden församlar sig de 12 stammarna till David i Hebron och smörjer honom till kung över hela Israel. Han intar Sion och blir ”ständigt större och större, ty härars Jehova ... [är] med honom”. (11:9) Väldiga män sätts i spetsen för hären, och genom dem räddar Jehova ”med en stor räddning”. (11:14) David får samfällt stöd, när krigsmännen sluter upp kring honom med odelat hjärta för att göra honom till kung. Det är fest och glädje i Israel.

14. Hur går det för David i striden med filistéerna, och vilken trosstärkande händelse ger upphov åt glädjefull sång?

¹⁴ David och Jehovas ark (13:1—16:36). David rådgör med folkets ledare, och de är överens om att flytta Arken till Jerusalem från Kirjat-Jearim, där den har varit i omkring 70 år. På vägen dör Ussa därför att han vanvördigt ignorerar Guds anvisningar, och Arken får stå en tid i Obed-Edoms hus. (4 Mos. 4:15) Filistéerna gör förnyade infall, men David tillfogar dem två förkrossande nederlag, vid Baal-Perasim och vid Gibeon. Enligt Davids anvisning följer leviterna nu ett teokratiskt tillvägagångssätt och för Arken i säkerhet till Jerusalem, där den under dans och glädje ställs in i ett tält som David har slagit upp åt den. Man frambär offer och sjunger lovsånger, och för denna händelse bidrar David själv med en tacksägelsesång till Jehova. Den når sin storslagna höjdpunkt i temat: ”Må himlarna glädja sig, och må jorden fröjda sig, och må man säga bland nationerna: ’Jehova själv har blivit kung!’” (1 Krön. 16:31) Vilken sporrande och trosstärkande händelse! Senare blir denna sång av David använd som grundval för nya sånger, bland dem Psalm 96. En annan av dessa sånger återges i de 15 första verserna av Psalm 105:1-15.

15. Med vilket underbart löfte besvarar Jehova Davids önskan att bygga ett hus för en förenad tillbedjan av Jehova?

¹⁵ David och Jehovas hus (16:37—17:27). En ovanlig situation råder nu i Israel. Förbundets ark står i ett tält i Jerusalem, där Asaf och hans bröder gör tjänst, medan översteprästen Sadok och hans bröder frambär de föreskrivna offren vid tältboningen i Gibeon, som ligger några kilometer nordväst om Jerusalem. David, som alltid varit mån om att främja tillbedjan av Jehova och förena folket i sann tillbedjan på en enda plats, uttrycker sin önskan att bygga ett hus åt Jehovas förbunds ark. Men Jehova förklarar att det inte är David, utan hans son, som skall bygga ett hus åt Honom och att Han sannerligen kommer att ”befästa hans tron till obestämd tid” och visa kärleksfull omtanke mot honom som en far mot sin son. (17:11—13) Detta underbara löfte som Jehova ger — detta förbund om ett evigt kungarike — rör Davids hjärta. Han ger uttryck åt sin stora tacksamhet genom att be om att Jehovas namn må ”visa sig vara tillförlitligt och bli stort till obestämd tid” och att hans välsignelse må vila över Davids hus. — 17:24.

16. Vilket löfte infriar Jehova genom David, men hur syndar David?

¹⁶ Davids erövringar (18:1—21:17). Genom David infriar Jehova nu sitt löfte om att ge hela det utlovade landet åt Abrahams säd. (18:3) I en snabb serie fälttåg ger Jehova ”David räddning” vart han än går. (18:6) Genom förkrossande militära segrar kuvar David filistéerna, slår moabiterna, besegrar sobaiterna, tvingar syrierna att betala tribut och erövrar Edom, Ammon och Amalek. Satan eggar emellertid upp David till att räkna Israel och därigenom synda. Jehova sänder en pest som straff, men gör i sin barmhärtighet slut på olyckan vid Ornans tröskplats, sedan 70.000 har mist livet.

17. Vilka förberedelser gör David för byggandet av Jehovas hus, och hur uppmuntrar han Salomo?

¹⁷ Davids förberedelser för templet (21:18—22:19). Genom Gad ger en ängel David befallning om att ”resa ett altare åt Jehova på jebuséen  Ornans tröskplats”. (21:18) Sedan David har köpt platsen av Ornan, frambär han lydigt offer där och anropar Jehova, som svarar honom ”med eld från himlarna på brännoffersaltaret”. (21:26) David drar slutsatsen att Jehova önskar att hans hus skall byggas där, och han sätter i gång med att bearbeta och samla byggnadsmaterialet. Han säger: ”Min son Salomo är ung och späd, och huset som skall byggas åt Jehova skall vara övermåttan storslaget till skön utmärkelse inför alla länderna. Låt mig alltså göra förberedelser åt honom.” (22:5) Han förklarar för Salomo att Jehova inte har tillåtit honom att bygga huset, eftersom han har varit en krigens man och utgjutit blod. Han uppmanar sin son att vara modig och stark i sitt arbete: ”Stå upp och gå till verket, och må Jehova visa sig vara med dig.” — 22:16.

18. I vilket syfte företas en folkräkning?

¹⁸ David organiserar tillbedjan av Jehova (23:1—29:30). Man företar en folkräkning, denna gång i överensstämmelse med Guds vilja, för att reorganisera prästernas och leviternas tjänst. Leviternas tjänst beskrivs här mer utförligt än någon annanstans i Bibeln. Därefter beskrivs de olika avdelningar som skall utföra tjänst åt kungen.

19. Med vilka ord ger David Salomo hans uppdrag, vilka planer tillhandahåller han, och vilket gott exempel föregår han med?

¹⁹ När Davids händelserika regeringstid närmar sig sitt slut, församlar David representanter för hela nationen, ”Jehovas församling”. (28:8) Kungen reser sig upp och säger: ”Hör mig, mina bröder och mitt folk.” Han talar sedan till dem angående det som ligger honom om hjärtat, nämligen ”den sanne Gudens hus”. I deras närvaro ger han Salomo uppdraget: ”Och du, min son Salomo, lär känna din fars Gud och tjäna honom med odelat hjärta och med en själ som har behag till det; ty Jehova utforskar alla hjärtan, och varje benägenhet hos tankarna urskiljer han. Om du söker honom, kommer han att låta sig finnas av dig; men om du överger honom, kommer han att förkasta dig för evigt. Se nu, ty Jehova själv har utvalt dig till att bygga ett hus till en helgedom. Var modig och gå till verket.” (28:2, 9, 10, 12) Han ger den unge Salomo de detaljerade byggnadsplaner som han har fått av Jehova under inspiration och bidrar till byggnadsprojektet med en väldig personlig förmögenhet — 3.000 talenter guld och 7.000 talenter silver, som han har sparat för detta syfte. Med ett sådant storslaget exempel för ögonen sporras furstarna och folket till att ge guld till ett värde av 5.000 talenter och 10.000 dariker och silver till ett värde av 10.000 talenter, förutom en stor mängd järn och koppar. * (29:3—7) Folket gläder sig mycket över förmånen att få ge bidrag.

20. Vilken storslagen höjdpunkt når Davids avslutande bön?

²⁰ David lovprisar sedan Jehova i bön. Han erkänner att hela denna överväldigande mängd gåvor i själva verket kommer från Jehovas hand, och han ber Jehova fortsätta att välsigna folket och Salomo. Denna sista bön av David når sin storslagna höjdpunkt, när han upphöjer Jehovas kungarike och hans härliga namn: ”Välsignad må du vara, o Jehova, vår fader Israels Gud, från obestämd tid ända till obestämd tid. Dig, o Jehova, tillhör storheten och väldigheten och skönheten och högheten och värdigheten; ty allt i himlarna och på jorden är ditt. Ditt är kungariket, o Jehova, du som är den som också upphöjer dig som huvud över allt. Rikedomen och härligheten är på grund av dig, och du härskar över allt; och i din hand är kraft och väldighet, och i din hand är förmåga att göra stor och att ge styrka åt alla. Och nu, o vår Gud, tackar vi dig och lovprisar ditt sköna namn.” — 29:10—13.

21. Hur avslutas Första Krönikeboken?

²¹ Salomo blir smord en andra gång och sätter sig på ”Jehovas tron” i den åldrige Davids ställe. Sedan David regerat i 40 år, dör han ”i en god ålder, mätt av dagar, rikedom och härlighet”. (29:23, 28) Esra avslutar sedan Första Krönikeboken — en bok som i högstämda ordalag framhäver att Davids kungarike är överlägset alla nationernas kungariken.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

22. Hur blev Esras landsmän, israeliterna, uppmuntrade av Första Krönikeboken?

²² Esras landsmän, israeliterna, hade stor nytta av hans bok. När de hade denna kortfattade historiska redogörelse med dess nya och optimistiska synsätt, kunde de uppskatta den kärleksfulla barmhärtighet som Jehova visade dem på grundval av sin lojalitet mot förbundet med kung David om kungariket och för sitt eget namns skull. Uppmuntrade av dess innehåll kunde de med ny iver ta del i den rena tillbedjan av Jehova. Släktregistren bidrog till att stärka deras tillit till prästerskapet, som utförde tjänst i det återuppbyggda templet.

23. Hur gjorde Matteus, Lukas och Stefanus gott bruk av Första Krönikeboken?

²³ Första Krönikeboken var också till stor nytta för den första kristna församlingen. Matteus och Lukas kunde hämta upplysningar ur dess släktregister för att klart slå fast att Jesus Kristus med laglig rätt var ”Davids son” och den rättmätige Messias. (Matt. 1:1—16; Luk. 3:23—38) När Stefanus avslutade sitt sista vittnesbörd, talade han om Davids begäran att få bygga ett hus åt Jehova och att Salomo byggde det. Sedan visade han att ”den Högste inte [bor] i hus som är gjorda med händer” och antydde därmed att templet på Salomos tid förebildade långt härligare himmelska ting. — Apg. 7:45—50.

24. I vilka avseenden kan vi i vår tid efterlikna Davids strålande exempel?

 ²⁴ Hur förhåller det sig då med de sanna kristna i våra dagar? Första Krönikeboken bör bygga upp och stimulera vår tro. Vi kan efterlikna Davids strålande exempel i många avseenden. I motsats till den trolöse Saul rådfrågade David alltid Jehova. (1 Krön. 10:13, 14; 14:13, 14; 17:16; 22:17—19) Genom att låta föra Jehovas ark till Jerusalem, genom att dikta lovpsalmer, genom att organisera leviterna för tjänstgöring och genom sin begäran att få bygga ett härligt hus åt Jehova visade David att han satte Jehova och tillbedjan av honom främst i sitt liv. (16:23—29) Han klagade aldrig. Han strävade inte själviskt efter egna förmåner, utan sökte bara göra Jehovas vilja. När Jehova gav hans son i uppdrag att bygga huset, instruerade han således helhjärtat sin son och gav av sin tid, sina krafter och sin rikedom för att göra förberedelser för det arbete som skulle påbörjas efter hans död. (29:3, 9) Ja, han var ett enastående exempel i fråga om att vara fullständigt hängiven Gud! — Hebr. 11:32.

25. Vilken uppskattning av Jehovas namn och kungarike bör Första Krönikeboken fylla oss med?

²⁵ I de avslutande kapitlen når berättelsen sin höjdpunkt. Det upphöjda språk som David använde när han lovprisade Jehova och förhärligade hans ”sköna namn” bör fylla oss med glädjefylld uppskattning av det privilegium vi har i vår tid att kungöra Jehovas härlighet och hans kungarike under Kristus. (1 Krön. 29:10—13) Må vår tro och glädje alltid likna Davids, när vi uttrycker tacksamhet för Jehovas eviga kungarike genom att ge ut oss själva i hans tjänst. (17:16—27) Första Krönikeboken får sannerligen Bibelns tema om Jehovas kungarike genom hans Säd att framträda klarare än någonsin och fyller oss med förväntan om ytterligare hänförande uppenbarelser av Jehovas uppsåt.

[Fotnoter]

[Frågor]