Bibelbok nr 22 — Höga Visan (Salomos Sång)

Skribent: Salomo

Platsen där den skrevs: Jerusalem

Boken fullbordad: omkr. 1020 f.v.t.

1. I vilket avseende är detta ”sångernas sång”?

”VÄRLDEN var inte värdig att uppleva den dag då denna upphöjda sång gavs åt Israel.” Så uttryckte den judiske rabbinen Akiba, som levde under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, sin uppskattning av Höga Visan eller Salomos Sång. * Bokens titel är hämtad från inledningsorden: ”Salomos Höga Visa” (1878), ”Den yppersta sången, som är Salomos” (NV). Beteckningen ”Höga Visan” härstammar från Luthers tyska översättning och återger fritt den hebreiska titeln, som ordagrant betyder ”sångernas sång”, ett uttryckssätt som anger yppersta förträfflighet, dvs. ”den yppersta av sånger”, ”sången framför alla andra sånger”. Det kan jämföras med uttrycket ”himlarnas himlar”, som betecknar de högsta himlarna. (5 Mos. 10:14) Den är inte en samling sånger, utan en enda sång, ”en den mest fullkomliga sång, en av de bästa som funnits till eller någonsin blivit skriven”. *

2. a) Vem skrev Höga Visan, vilka kvalifikationer hade han, och varför skulle denna bok kunna kallas en sång om försmådd kärlek? b) Var och när skrevs boken?

² Det var kung Salomo i Jerusalem som skrev denna sång, vilket framgår av inledningen. Han var högst kvalificerad att skriva detta utomordentligt vackra stycke hebreisk poesi. (1 Kung. 4:32) Den är en idyllisk och innehållsrik dikt, som är mycket färgrik i sin beskrivning av skönheten. Den läsare som kan föreställa sig den orientaliska bakgrunden kommer att uppskatta den ännu mera. (Höga V. 4:11, 13; 5:11; 7:4) Det fanns en särskild anledning till att boken blev skriven. Den store kung Salomo, härlig i vishet, väldig i kraft och bländande i glansen av sin materiella rikedom, som väckte beundran till och med hos drottningen av Saba, kunde inte göra intryck på en enkel lantflicka som han hade förälskat sig i. På grund av hennes orubbliga kärlek till en herde blev kungen försmådd. Boken skulle därför med rätta kunna kallas Sången om Salomos försmådda kärlek. Jehova Gud inspirerade honom till att dikta denna sång till nytta för bibelläsare i kommande tider. Han skrev den i Jerusalem, möjligtvis omkring år 1020 f.v.t., några år efter det att templet hade blivit fullbordat. Då Salomo skrev denna sång hade han ”sextio drottningar och åttio bihustrur”, men vid slutet av sin regering hade han ”sju hundra hustrur, furstinnor, och tre hundra bihustrur”. — Höga V. 6:8; 1 Kung. 11:3.

3. Vilka bevis finns det för att Höga Visan är kanonisk?

³ Att Höga Visan är kanonisk var fullständigt obestritt i forna tider. Den betraktades som en oskiljaktig och inspirerad del av den hebreiska kanon långt före den vanliga tideräkningens början. Den fanns med i den grekiska Septuaginta-översättningen. Josephus tog med den i sin förteckning över heliga böcker. Därför finns det lika många bevis för att den är kanonisk som det finns för varje annan bok i de hebreiska skrifterna.

4. a) Är detta att ordet ”Gud” saknas i Höga Visan ett bevis för att boken inte är kanonisk? b) Vad visar att den med rätta har en plats i Bibelns kanon?

⁴ En del betvivlar emellertid att boken skulle vara kanonisk, eftersom ordet ”Gud” inte finns i den. Att ordet ”Gud” inte nämns i boken utesluter inte att den är kanonisk, lika lite som blotta närvaron av ordet ”Gud” skulle göra den kanonisk. Guds namn förekommer dock i sin förkortade form i kapitel 8, vers 6, där det sägs att kärleken är ”Jahs låga”. Boken utgör obestridligen en del av de skrifter som Jesus erkände och syftade på, då han sade: ”Ni undersöker Skrifterna, därför att ni menar att ni med hjälp av dem skall ha evigt liv.” (Joh. 5:39) Dessutom visar bokens kraftfulla och sköna skildring av ömsesidig kärlek, en sådan kärlek som i andlig bemärkelse existerar mellan Kristus och hans brud, att Höga Visan med rätta har en plats i Bibelns kanon. — Upp. 19:7, 8; 21:9.

BOKENS INNEHÅLL

5. a) Hur kan man identifiera personerna i dramat? b) Vilket gripande tema har dramat?

⁵ Stoffet i boken framläggs i en serie samtal. Personerna som talar växlar hela tiden; de är kung Salomo i Jerusalem, en herde, hans älskade sulamitiska, hennes bröder, hovdamer (”Jerusalems   döttrar”) och kvinnor i Jerusalem (”Sions döttrar”). (Höga V. 1:5—7; 3:5, 11) De identifieras genom vad de säger om sig själva eller genom vad som sägs till dem. Dramat utspelar sig nära Sunem eller Sulem, där Salomo har slagit läger med sitt följe. Det har ett gripande tema — den kärlek som en lantflicka från byn Sunem hyser till sin vän, en herde.

6. Vilket samtal äger rum mellan flickan och hovdamerna i Salomos läger?

⁶ Den sulamitiska flickan i Salomos läger (1:1—14). Flickan befinner sig i de kungliga tälten, till vilka kungen har fört henne, men hon är bara angelägen om att få träffa sin älskade herde. Med längtan efter sin älskade talar hon som om han var närvarande. Hovdamerna, ”Jerusalems döttrar”, som betjänar kungen, betraktar nyfiket sulamitiskan på grund av hennes mörka hudfärg. Hon förklarar att hon blev solbränd medan hon skötte om sina bröders vingårdar. Hon talar sedan till sin älskade, som om hon var fri, och frågar var hon kan finna honom. Hovdamerna uppmanar henne att gå ut och valla sin småboskapshjord vid herdarnas tält.

7. Vilka närmanden gör Salomo, men med vilket resultat?

⁷ Salomo träder fram. Han är inte villig att låta henne gå. Han prisar hennes skönhet och lovar att smycka henne med ”ringar av guld” och ”kulor av silver”. Sulamitiskan står emot hans närmanden och låter honom förstå att hennes älskade är den ende som kan få hennes kärlek. — 1:11.

8. Hur uppmuntrar flickans älskade henne? Efter vad längtar hon?

⁸ Den älskade herden visar sig (1:15—2:2). Sulamitiskans älskade bereder sig tillträde till Salomos läger och uppmuntrar henne. Han försäkrar henne om sin kärlek. Sulamitiskan längtar efter sin älskades närhet och den okonstlade glädjen att få vara tillsammans med honom ute på fälten och i skogarna.

9. Hur värderas flickans skönhet av henne själv och av hennes älskade?

⁹ Sulamitiskan är en blygsam flicka. ”Blott en saffranskrokus på kustslätten är jag”, säger hon. Herden, som älskar henne, anser att ingen är som hon och utbrister: ”Som en lilja bland törnigt ogräs, så är min flickvän bland döttrarna.” — 2:1, 2.

10. Vad påminner sig flickan om sin älskade?

¹⁰ Flickan längtar efter sin herde (2:3—3:5). Sulamitiskan, som återigen är skild från sin älskade, visar att hon värderar honom högre än alla andra, och hon tar ed av Jerusalems döttrar att inte söka väcka en oönskad kärlek i henne till någon annan. Sulamitiskan påminner sig den tid då hennes herde besvarade hennes rop och inbjöd henne till kullarna om våren. Hon ser honom klättra på bergen och hoppa av glädje. Hon hör honom ropa till henne: ”Stå upp, kom, o flickvännen min, min vackra flicka, och kom med.” Men hennes bröder, som inte var säkra på hennes ståndaktighet, blev vreda och satte henne i arbete med att vakta vingårdarna. Hon förklarar: ”Den jag har kär är min, och jag är hans”, och hon ber honom skynda till hennes sida. — 2:13, 16.

11. Om vilken ed påminner sulamitiskan återigen Jerusalems döttrar?

¹¹ Sulamitiskan beskriver hur hon hålls kvar i Salomos läger. På sin säng om natten längtar hon efter sin herde. Återigen påminner hon Jerusalems döttrar om att hon har tagit ed av dem att inte väcka en oönskad kärlek i henne.

12. Vilken ytterligare uppmuntran ger flickans älskade, när Salomo tar henne med till Jerusalem?

¹² Sulamitiskan i Jerusalem (3:6—5:1). Salomo återvänder till Jerusalem med kunglig prakt, och folket beundrar hans följe. Den älskade herden sviker inte sulamitiskan i denna kritiska stund. Han följer efter sin flickvän, som är beslöjad, och kommer i kontakt med henne. Han styrker sin älskade med innerliga ömhetsbetygelser. Hon berättar för honom att hon vill bli fri och lämna staden, och då utbrister han full av hänförelse: ”Du är alltigenom vacker, o flickvännen min.” (4:7) Bara en glimt av henne får hans hjärta att slå fortare. Hennes ömhetsbetygelser är bättre än vin, hennes doft är som Libanons doft, och hennes hud är som ett paradis av granatäpplen. Flickan inbjuder den hon har kär att komma in i ”sin trädgård”, och han samtycker till det. Vänliga kvinnor i Jerusalem uppmuntrar dem: ”Ät, o kamrater! Drick och berusa er av ömhetsbetygelser!” — 4:16; 5:1.

13. Vilken dröm har flickan, och hur beskriver hon sin älskade för hovdamerna?

¹³ Flickans dröm (5:2—6:3). Sulamitiskan berättar för hovdamerna om en dröm i vilken hon hör någon som bultar på. Den hon har kär står där utanför och ber henne släppa in honom. Men hon har lagt sig. När hon till sist står upp för att öppna dörren, har han försvunnit i natten. Hon går ut efter honom, men han står inte att finna. Väktarna misshandlar henne. Hon säger till hovdamerna att de, om de ser hennes älskade, är förpliktade att tala om för honom att hon är sjuk av kärlek. De frågar henne vad det är som gör honom så enastående. Hon ger en målande beskrivning av honom och säger att han är ”bländande och rödlätt, den mest iögonenfallande bland tio tusen”. (5:10) Hovdamerna frågar henne var han befinner sig. Hon säger att han har gått för att valla hjorden bland trädgårdarna.

14. Hur misslyckas Salomo i sin strävan, trots alla sina knep?

 ¹⁴ Salomos slutliga närmanden (6:4—8:4). Kung Salomo närmar sig sulamitiskan. Återigen säger han henne hur vacker hon är, skönare än ”sextio drottningar och åttio bihustrur”, men hon försmår honom. (6:8) Hon befinner sig här bara därför att ett uppdrag hade fört henne i närheten av hans läger. ”Vad ser ni hos ... [mig]?” frågar hon. Salomo utnyttjar hennes oskuldsfulla fråga och talar om för henne hur vacker hon är från fotbladet till hjässan, men flickan motstår alla hans knep. Modigt förklarar hon sin kärlek till sin herde och ropar efter honom. För tredje gången påminner hon Jerusalems döttrar om att hon har tagit ed av dem att inte väcka kärleken i henne mot hennes vilja. Salomo låter henne gå hem. Han har misslyckats i sin strävan att vinna sulamitiskans kärlek.

15. a) Med vilken begäran återvänder flickan till sina bröder? b) Hur har odelad hängivenhet triumferat?

¹⁵ Sulamitiskan återvänder (8:5—14). Hennes bröder ser henne komma, men hon är inte ensam. Hon stöder sig ”på den hon har kär”. Hon påminner om att hon har träffat sin älskade under ett äppelträd, och hon tillkännager sin orubbliga kärlek till honom. Det nämns några uttalanden av hennes bröder som visar den oro de tidigare kände för henne när hon var ”en liten syster”, men hon förklarar att hon har bevisat sig vara en mogen och ståndaktig kvinna. (8:8) Må hennes bröder nu ge sitt medgivande till hennes äktenskap. Kung Salomo kan ha sin rikedom! Hon är nöjd med sin enda vingård, för hon älskar en som är henne odelat kär. I hennes fall är denna kärlek lika stark som döden, och dess flammor är som ”Jahs låga”. Kravet på odelad hängivenhet, som är ”lika obevekligt som Sheol”, har triumferat och lett till att hon har blivit förenad med sin älskade herde. — 8:5, 6.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

16. Vilka värdefulla lärdomar ges i denna sång?

¹⁶ Vilka lärdomar, som en gudsmänniska kan finna nyttiga i våra dagar, ges i denna kärlekssång? Trohet, lojalitet och ostrafflighet gentemot gudomliga principer belyses klart. Sången visar skönheten i dygd och oskuld hos en som verkligen älskar. Den lär att äkta kärlek inte går att besegra, utsläcka eller köpa. Unga kristna män och kvinnor och även äkta män och hustrur kan dra nytta av detta förträffliga exempel på ostrafflighet, när de blir utsatta för frestelser och lockelser.

17. a) Hur visar Paulus att denna sång har skrivits till undervisning för den kristna församlingen? b) Varför kan Paulus mycket väl ha haft den i tankarna, när han skrev till korinthierna och till efesierna? c) Vilka intressanta jämförelser kan göras med Johannes’ inspirerade skrifter?

¹⁷ Men denna inspirerade sång är också mycket nyttig för den kristna församlingen som helhet. De kristna under det första århundradet erkände den som en del av de inspirerade Skrifterna, och en av dem skrev: ”Alla de ting som är skrivna förr, de är skrivna till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna må ha hopp.” (Rom. 15:4) Samme inspirerade skribent, Paulus, kan mycket väl ha tänkt på den sulamitiska flickans odelade kärlek till sin herde, när han skrev till den kristna församlingen: ”Ty jag vakar svartsjukt över er med gudaktig svartsjuka, ty jag har personligen lovat er i äktenskap åt en enda man för att kunna ställa fram er som en kysk jungfru för Kristus.” Paulus beskrev också Kristi kärlek till församlingen som en äkta mans kärlek till sin hustru. (2 Kor. 11:2; Ef. 5:23—27) Jesus Kristus är inte bara den rätte herden för sina smorda efterföljare, utan han är också deras kung, som visar hur de kan få del i den obeskrivliga glädjen att få ingå äktenskap med honom i himlarna. — Joh. 10:11; Upp. 19:9.

18. Vad kan Kristi Jesu smorda efterföljare lära av den sulamitiska flickans exempel?

¹⁸ Dessa Kristi Jesu smorda efterföljare kan sannerligen lära mycket av den sulamitiska flickans exempel. De måste också vara lojala i sin kärlek och får inte låta sig lockas av världens materialistiska glitter; de måste bevara jämvikten i fråga om sin ostrafflighet ända till dess att de får ta emot lönen. De har sina sinnen inriktade på det som är där ovan och strävar efter att ”först söka kungariket”. De tar med glädje emot sin herdes, Jesu Kristi, kärleksfulla ömhetsbetygelser. De är överlyckliga över att veta att denne som de har kär är nära dem, fastän han är osynlig, och han uppmanar dem att fatta mod och segra över världen. Eftersom de älskar sin herdekung med en sådan outsläcklig kärlek, som är lika stark som ”Jahs låga”, kommer de sannerligen att segra och bli förenade med honom som medarvingar i det härliga himmelska kungariket. Därigenom kommer Jahs namn att bli helgat! — Matt. 6:33; Joh. 16:33.

[Fotnoter]

[Frågor]