Bibelbok nr 4 — 4 Moseboken (Numeri)

Skribent: Mose

Platsen där den skrevs: Vildmarken och Moabs slätter

Boken fullbordad: 1473 f.v.t.

Omfattar tiden: 1512—1473 f.v.t.

1. Varför blev händelserna som skildras i Fjärde Moseboken upptecknade, och vad inskärper de hos oss?

HÄNDELSERNA under israeliternas vandring genom vildmarken har upptecknats i Bibeln till nytta för oss i våra dagar. * Aposteln Paulus sade: ”Nu har dessa ting blivit exempel för oss, för att vi inte skall vara sådana som har begär till skadliga ting.” (1 Kor. 10:6) Den livfulla redogörelsen i Fjärde Moseboken inskärper hos oss att det bara är genom att helga Jehovas namn, lyda honom under alla omständigheter och visa respekt för hans representanter som vi kan ha hopp om att bevara livet. Guds tjänare äger inte Guds ynnest därför att de i sig själva är goda människor och har gjort sig förtjänta av det, utan därför att Gud är mycket barmhärtig och visar dem oförtjänt omtanke.

2. Varför kallas boken också Numeri, och vilken mer passande titel gav judarna den?

² Fjärde Moseboken har också det latinska namnet Nụmeri, som betyder ”tal”, ”antal” (pluralis). Det syftar på de folkräkningar som ägde rum, först vid berget Sinai och senare på Moabs slätter, och som skildras i kapitlen 1—4 och 26. Detta namn är bokens titel i den latinska Vulgata-översättningen, och det är en återgivning av ordet A·rith·mọi, som boken heter i den grekiska Septuaginta-översättningen. Judarna gav emellertid boken det mera passande namnet Bemidh·bạr, som betyder ”i vildmarken”. Det hebreiska ordet midh·bạr betecknar ett öppet område utan städer och samhällen. Det var i vildmarken söder och öster om Kanaan som Fjärde Mosebokens händelser utspelades.

3. Vad visar att Mose har skrivit Fjärde Moseboken?

³ Från början var Fjärde Moseboken uppenbarligen en del av det verk som omfattade alla fem Moseböckerna. Dess första vers börjar med konjunktionen ”och”, vilket förbinder den med det föregående. Den måste därför ha skrivits av Mose, som skrev de föregående redogörelserna. Detta framgår också klart av bokens uppgift om att ”Mose fortsatte att ... uppteckna” och av kolofonen, dvs. slutskriften: ”Dessa är de bud och de rättsliga beslut som Jehova genom Mose gav Israels söner befallning om.” — 4 Mos. 33:2; 36:13.

4. Vilken tidsperiod omfattar Fjärde Moseboken, och när blev den fullbordad?

⁴ Israeliterna hade dragit ut ur Egypten något mer än ett år tidigare. Fjärde Moseboken tar upp berättelsen i andra månaden av andra året efter uttåget och omfattar de följande 38 åren och nio månaderna, från år 1512 till år 1473 f.v.t. (4 Mos. 1:1; 5 Mos. 1:3) De händelser som omtalas i 4 Moseboken 7:1—88 och 9:1—15 inträffade inte under den här tidsperioden, men de tas med som bakgrundsupplysningar. De första delarna av Fjärde Moseboken skrevs utan tvivel allteftersom händelserna inträffade, men det är tydligt att Mose inte kunde ha fullbordat boken förrän mot slutet av det 40:e året i vildmarken, i början av kalenderåret 1473 f.v.t.

5. Vad visar att Fjärde Moseboken är äkta?

 ⁵ Om berättelsens äkthet kan det inte råda något tvivel. Mose beskrev det i huvudsak torra landområde som israeliterna vandrade omkring i såsom en ”vildmark som är stor och inger fruktan”, och även i våra dagar är de spridda invånarna i de här områdena ständigt på vandring för att söka efter betesmarker och vatten. (5 Mos. 1:19) De detaljerade anvisningarna om hur folket skulle slå läger, i vilken ordning de skulle bryta upp och vilka trumpetsignaler som skulle användas för att reglera olika förehavanden i lägret vittnar ytterligare om att berättelsen verkligen skrevs ”i Sinais vildmark”. — 4 Mos. 1:1.

6. Hur stöder arkeologiska fynd Fjärde Moseboken?

⁶ Även den rapport som de förskräckta spejarna avlade, när de kom tillbaka från expeditionen till Kanaan, och som bland annat gick ut på att ”de befästa städerna är mycket stora” har bekräftats av arkeologiska fynd. (13:28) Utgrävningar i vår tid har visat att invånarna i Kanaan på den tiden hade befäst sin ställning genom en rad fästningsverk, som låg på olika ställen i ett område som sträckte sig från Jisreels lågslätt i norr till Gerar i söder. Det var inte bara det att deras städer var befästa, utan de var också vanligtvis byggda på toppen av en kulle och var försedda med torn som höjde sig över murarna, vilket gjorde ett överväldigande intryck på ett sådant folk som israeliterna, som i flera generationer hade bott i slättlandet Egypten.

7. Vilken ärlighetens prägel har Fjärde Moseboken?

⁷ Världens nationer är snabba att skyla över sina misslyckanden och förstora upp sina segrar, men med en ärlighet som vittnar om historisk sannfärdighet berättar skildringen i Fjärde Moseboken om att Israel blev slaget på flykten av amalekiterna och kanaanéerna. (14:45) Utan omsvep bekänner den att folket saknade tro och handlade respektlöst mot Gud. (14:11) Med anmärkningsvärd öppenhjärtighet avslöjar Guds profet Mose de synder som begicks av nationen, av hans brorsbarn och av hans egen bror och syster. Han skonar inte heller sig själv, för han berättar om det tillfälle då han underlät att helga Jehova, när vatten skaffades fram vid Meriba, varigenom han gick miste om privilegiet att komma in i det utlovade landet. — 3:4; 12:1—15; 20:7—13.

8. Hur omvittnar andra bibelskribenter att Fjärde Moseboken är inspirerad?

⁸ Att berättelsen är en äkta del av de skrifter som är inspirerade av Gud och nyttiga framgår av att nästan alla de stora händelserna och även många detaljer är direkt omnämnda av andra bibelskribenter, som också ofta framhäver upplysningarnas betydelse. Till dem hör Josua (Jos. 4:12; 14:2), Jeremia (2 Kung. 18:4), Nehemja (Neh. 9:19—22), Asaf (Ps. 78:14—41), David (Ps. 95:7—11), Jesaja (Jes. 48:21), Hesekiel (Hes. 20:13—24), Hosea (Hos. 9:10), Amos (Am. 5:25), Mika (Mik. 6:5), Lukas (Apg. 7:36, i referatet av Stefanus’ tal), Paulus (1 Kor. 10:1—11), Petrus (2 Petr. 2:15, 16), Judas (Jud. vers. 11) och Johannes (Upp. 2:14, i återgivningen av Jesu ord till församlingen i Pergamon). Alla stöder de sig på berättelsen i Fjärde Moseboken, vilket också Jesus Kristus själv gjorde. — Joh. 3:14.

9. Vad betonar Fjärde Moseboken beträffande Jehova?

⁹ Vilket syfte tjänar då Fjärde Moseboken? Dess redogörelse har sannerligen mer än historiskt värde. Fjärde Moseboken betonar att Jehova är ordningens Gud och att han kräver odelad hängivenhet av sina skapelser. Detta får man ett starkt intryck av, när man läser om israeliternas folkräkningar och om hur de prövades och sållades, och man ser hur nationens olydiga och upproriska kurs tjänar till att understryka hur absolut nödvändigt det är att lyda Jehova.

10. Till nytta för vilka bevarades Fjärde Moseboken, och varför?

¹⁰ Berättelsen bevarades till nytta för kommande generationer, för att de, som Asaf förklarade, ”skulle sätta sin tillit till Gud själv och inte glömma Guds handlingar, utan iaktta hans egna bud”, och ”inte bli som deras förfäder, en motspänstig och upprorisk generation, en generation som inte hade berett sitt hjärta och vars ande inte var pålitlig gentemot Gud”. (Ps. 78:7, 8) De händelser som omtalas i Fjärde Moseboken återberättas gång på gång i Psalmerna, judarnas heliga sånger, och dessa sjöngs ofta, därför att de var till nytta för folket. — Ps. 78, 95, 105, 106, 135, 136.

BOKENS INNEHÅLL

11. I vilka tre delar kan Fjärde Mosebokens innehåll uppdelas?

¹¹ Fjärde Moseboken kan logiskt uppdelas i tre delar. Första delen, som slutar med kapitel 10, vers 10, omfattar händelser som ägde rum medan israeliterna fortfarande låg lägrade vid berget Sinai. Den följande delen, som slutar med kapitel 21, berättar vad som hände under de därpå följande 38 åren plus en eller två månader, medan de uppehöll sig i vildmarken och till dess de nådde fram till Moabs slätter. Den sista delen, fram till och med kapitel 36, gäller händelserna på Moabs slätter, när israeliterna förberedde sig för att dra in i det utlovade landet.

12. Hur stort är det israelitiska lägret vid Sinai, och hur är lägret organiserat?

¹² Händelserna vid berget Sinai (1:1—10:10). Israeliterna har redan uppehållit sig i Sinais bergstrakter i omkring ett år. Här har de förenats till en fast sammansvetsad organisation. På Jehovas befallning företas nu en räkning av alla män från 20 års ålder och uppåt. Det visar sig att stammarna varierar i storlek från 32.200 vuxna män i Manasse upp till 74.600 i Juda och att det sammanlagda antalet är 603.550 män, som är kvalificerade att tjäna i Israels här, förutom leviterna, kvinnorna och barnen — ett läger som kanske uppgår till tre miljoner eller fler. Mötestältet och leviterna har sin plats mitt i lägret.  På varje sida av mötestältet är de andra israeliterna lägrade på anvisade platser i avdelningar på tre stammar, och alla stammarna har fått anvisning om i vilken ordningsföljd de skall dra i väg när lägret bryter upp. Jehova utfärdar anvisningarna, och berättelsen säger: ”Israels söner grep sig an med att göra i enlighet med allt som Jehova hade befallt Mose.” (2:34) De lyder Jehova och visar respekt för Mose, Guds synlige representant.

13. Enligt vilken anordning tilldelas leviterna sina tjänsteplikter?

¹³ Leviterna avskils sedan för Jehovas tjänst, som en lösesumma för Israels förstfödda. De indelas i tre grupper efter sin härstamning från Levis tre söner: Gerson, Kehat och Merari. Deras plats i lägret och deras tjänsteplikter bestäms på grundval av denna uppdelning. Från 30 års ålder skall de utföra det tyngre arbetet med att transportera tältboningen. För att man skall få det lättare arbetet utfört görs det anordningar för att andra skall börja tjäna vid 25 års ålder. (På Davids tid sänktes gränsen till 20 år.) — 1 Krön. 23:24—32; Esr. 3:8.

14. Vilka anvisningar utfärdas för att lägret skall hållas rent?

¹⁴ För att lägret skall hållas rent utfärdas anvisningar om att de som drabbas av smittosamma sjukdomar skall sättas i karantän, om hur otrohetshandlingar skall försonas, om hur man skall förfara när en man börjar misstänka sin hustru för otrohet och om hur man skall försäkra sig om att de som genom att avlägga ett högtidligt löfte avskiljer sig för att tjäna Jehova som nasirer lever efter föreskrifterna. Eftersom folket skall bära sin Guds namn, måste det uppföra sig i överensstämmelse med hans bud.

15. a) Vilka bidrag gavs i samband med altarets invigning? b) Vilket förhållande får israeliterna aldrig glömma, och om vad skall påsken påminna dem?

¹⁵ Mose tar nu med en del detaljer från det som hände under föregående månad (4 Mos. 7:1, 10; 2 Mos. 40:17) och berättar om de materiella bidrag som de 12 hövdingarna över folket gav under loppet av 12 dagar efter altarets invigning. Ingen av hövdingarna sökte överglänsa de andra eller framhäva sig själv, för var och en gav precis detsamma som de andra. Alla måste från och med nu ha klart för sig att över dessa hövdingar och över Mose själv står Jehova Gud, som ger anvisningar åt Mose. De får aldrig glömma sitt förhållande till Jehova. Påsken skall påminna dem om att Jehova på ett underbart sätt befriade dem ur Egypten, och de firar den nu i vildmarken vid den bestämda tiden, ett år efter det att de lämnat Egypten.

16. Hur leder Jehova nationen, och vilket syfte tjänar olika trumpetsignaler?

¹⁶ På samma sätt som Jehova hade lett Israels uttåg ur Egypten fortsätter han att leda nationen på dess vandring, om dagen genom ett moln, som täcker tältboningen, Vittnesbördets tält, och om natten genom något som ser ut som eld. När molnet höjer sig, bryter nationen upp. När molnet vilar över tältboningen, förblir nationen lägrad, vare sig det gäller några få dagar eller en månad eller längre, för berättelsen säger: ”På Jehovas befallning brukade de slå läger, och på Jehovas befallning brukade de bryta upp. De höll sin förpliktelse mot Jehova på Jehovas befallning genom Mose.” (4 Mos. 9:23) När tiden för uppbrottet från Sinai närmar sig, blir det bestämt om olika trumpetsignaler, som skall användas dels för att sammankalla folket, dels för att leda de olika avdelningarna av lägret under deras vandring genom vildmarken.

17. Beskriv hur vandringen går till.

¹⁷ Händelserna i vildmarken (10:11—21:35). Till sist, på 20:e dagen i andra månaden, låter Jehova molnet höja sig från platsen över tältboningen och ger därigenom signalen till Israels uppbrott från trakten av Sinai. Med Jehovas förbunds ark i sin mitt beger israeliterna sig i väg till Kades-Barnea, som ligger ungefär 240 kilometer norrut. Medan de vandrar om dagen, är Jehovas moln över dem. Varje gång Arken bryter upp ber Mose till Jehova att han skall stå upp och kringsprida sina fiender, och varje gång den vilar ber han om att Jehova skall vända tillbaka ”till Israels tusendens myriader”. — 10:36.

18. Vad börjar israeliterna klaga över på vägen till Kades-Barnea, och hur reglerar Jehova det teokratiska tillvägagångssättet i lägret?

¹⁸ Det uppstår emellertid svårigheter i lägret. Under vandringen norrut till Kades-Barnea klagar folket vid åtminstone tre tillfällen. För att göra slut på det första utbrottet av knotande sänder Jehova en eld till att förtära en del av folket. ”Den blandade skara” som åtföljer israeliterna förmår dem sedan att beklaga sig över att de inte längre får äta Egyptens fisk, gurkor, vattenmeloner, purjolök, rödlök och vitlök, utan bara manna. (11:4) Mose blir så bedrövad att han ber Jehova dräpa honom i stället för att låta honom fortsätta att vara vårdare för hela detta folk. Omtänksamt tar Jehova något av den ande som är över Mose och lägger den på 70 av de äldre männen, som börjar bistå Mose som profeter i lägret. Sedan kommer det kött i överflöd. Såsom det hade hänt en gång förut, driver en vind från Jehova in vaktlar från havet, och girigt roffar folket till sig stora mängder och lägger själviskt upp stora förråd av dem. Jehovas vrede flammar upp mot folket och slår ner många på grund av deras själviska lystnad. — 2 Mos. 16:2, 3, 13.

19. Hur sätter Jehova stopp för Mirjams och Arons kritik?

¹⁹ Svårigheterna fortsätter. Eftersom Mirjam och Aron underlåter att på tillbörligt sätt betrakta sin yngre bror, Mose, som Jehovas representant, kritiserar de honom för hans hustrus skull, som nyligen har kommit till lägret. De kräver större myndighet, jämförlig med den som Mose utövar, fastän ”mannen Mose var den ojämförligt saktmodigaste av alla de människor som var på markens yta”. (4 Mos. 12:3) Jehova rättar själv till förhållandena.  Han låter det bli känt att Mose intar en särställning, och han slår Mirjam, som uppenbarligen hade satt i gång klagomålet, med spetälska. Endast genom Moses förbön blir hon senare botad.

20, 21. Vilka händelser ger upphov åt Jehovas beslut att Israel måste vandra i 40 år i vildmarken?

²⁰ Israeliterna kommer till Kades och slår läger på tröskeln till det utlovade landet. Jehova befaller nu Mose att sända ut spejare till att utforska landet. De kommer in i landet söderifrån och drar norrut, ända till ”ingången mot Hamat”; under loppet av 40 dagar vandrar de hundratals kilometer. (13:21) När de återvänder med en del av Kanaans rika frukt, påstår tio av spejarna i sin brist på tro att det skulle vara dåraktigt att dra upp mot ett så starkt folk och så stora, befästa städer. Kaleb försöker lugna menigheten med en gynnsam rapport, men utan framgång. De upproriska spejarna injagar fruktan i israeliternas hjärtan genom att påstå att det är ett land som ”förtär sina invånare” och genom att säga: ”Allt det folk som vi såg i dess mitt är män av osedvanlig storlek.” Ett upproriskt knotande breder ut sig i hela lägret, men Josua och Kaleb vädjar till folket: ”Jehova är med oss. Frukta inte för dem.” (13:32; 14:9) Menigheten börjar emellertid tala om att stena dem.

²¹ Jehova ingriper då direkt och säger till Mose: ”Hur länge kommer detta folk att handla respektlöst mot mig, och hur länge kommer de att fortsätta att inte sätta tro till mig trots alla de tecken som jag har utfört mitt ibland dem?” (14:11) Mose bönfaller Jehova om att inte tillintetgöra nationen, eftersom Jehovas eget namn och rykte står på spel. Jehova beslutar därför att Israel måste fortsätta att vandra i vildmarken till dess alla de registrerade bland folket, från 20 års ålder och uppåt, har dött. Av de registrerade männen skall bara Kaleb och Josua få komma in i löftets land. Folket försöker förgäves dra in i landet på eget initiativ, men amalekiterna och kanaanéerna tillfogar dem ett svårt nederlag. Vilket högt pris folket måste betala för sin ringaktning för Jehova och hans lojala representanter!

22. På vilka sätt betonas vikten av lydnad?

²² Israeliterna har sannerligen mycket att lära i fråga om lydnad. Det är därför mycket lämpligt att Jehova ger dem ytterligare lagar som framhäver hur viktigt det är att lyda. Han låter dem få veta att när de kommer in i det utlovade landet, måste försoning åstadkommas för synder som begås av misstag, men de som uppsåtligt är olydiga måste ovillkorligen avskäras från livet. När man således finner en man samla ved i strid mot sabbatslagen, befaller Jehova: ”Mannen skall ovillkorligen dödas.” (15:35) Som en påminnelse om Jehovas bud och vikten av att lyda dem befaller Jehova att israeliterna skall bära fransar på fållarna till sina kläder.

23. Vad blir följden av Koras, Datans och Abirams uppror?

²³ Inte desto mindre är det återigen några som gör uppror. Kora, Datan, Abiram och 250 framstående män bland menigheten går samman och opponerar sig mot Moses och Arons myndighet. Mose lägger fram saken för Jehova och säger sedan till upprorsmakarna att ta fyrfat och rökelse och träda fram inför Jehova, som då kommer att visa vem han godkänner. (16:6, 7) Jehovas härlighet visar sig nu för hela menigheten. Snabbt verkställer han domen, i det han låter marken rämna och uppsluka Koras, Datans och Abirams hushåll och sänder ut en eld till att förtära de 250 männen, bland dem Kora, som har burit fram rökelsen. Redan dagen därpå börjar folket fördöma Mose och Aron för det som Jehova har gjort, och återigen sänder Jehova en plåga över israeliterna och utplånar 14.700 av dem som klagar.

24. Vilket tecken utför Jehova för att göra slut på upproriskheten?

²⁴ På grund av dessa händelser befaller Jehova att varje stam skall lägga fram en stav med namn på inför honom, och staven för Levis stam skall bära Arons namn. Nästa dag visar det sig att Aron är den som Jehova har valt till att inneha prästämbetet, eftersom bara hans stav står i full blom och bär mogna mandlar. Den skall förvaras i förbundets ark ”till ett tecken för upproriskhetens söner”. (4 Mos. 17:10; Hebr. 9:4) Härefter ges ytterligare anvisningar om hur prästerna skall få sitt understöd genom tionde och om hur reningsvatten med askan av en röd ko skall användas. Sedan för berättelsen oss tillbaka till Kades, där Mirjam dör och blir begravd.

25. Hur underlåter Mose och Aron att helga Jehova, och med vilket resultat?

²⁵ På tröskeln till löftets land börjar menigheten på nytt träta med Mose på grund av vattenbristen. Jehova räknar det som en tvist med honom, och han visar sig i sin härlighet och befaller Mose att ta staven och frambringa vatten ur klippan. Helgar nu Mose och Aron Jehova? Mose slår i stället två gånger på klippan i vrede. Folket och deras boskap får vatten att dricka, men Mose och Aron underlåter att ge Jehova äran. Fastän den ansträngande vandringen genom vildmarken nästan är över, drar de båda över sig Jehovas misshag och får veta att de inte skall få komma in i löftets land. Aron dör senare på berget Hor, och hans son Eleasar övertar plikterna som överstepräst.

26. Vilka händelser inträffar medan folket gör en omväg runt Edom?

²⁶ Israeliterna vänder sig mot öster och försöker gå igenom Edoms land, men blir avvisade. Medan de företar den långa omvägen runt Edom, råkar de återigen i svårigheter, när de klagar på Gud och på Mose. De är trötta på mannat, och de är törstiga. På grund av deras upproriskhet sänder Jehova giftormar bland dem, så att många av dem dör. Till sist, när Mose gör förbön för dem, ger Jehova honom anvisning om att göra en kopparorm och sätta den på en signalstång. De som har blivit bitna av ormarna kan bevara livet genom att fästa blicken på kopparormen. När israeliterna drar mot norr, hindras de av två stridslystna kungar, först amoréernas  kung, Sihon, och sedan Og i Basan. Israel besegrar båda dessa i strid och intar deras områden öster om Jordandalen.

27. Hur gör Jehova om intet Balaks planer i förbindelse med Bileam?

²⁷ Händelserna på Moabs slätter (22:1—36:13). Israeliterna, som med iver ser fram emot att få dra in i Kanaan, församlar sig nu på Moabs ökenslätter, norr om Döda havet och öster om Jordan mitt emot Jeriko. När moabiterna får se detta väldiga läger utbreda sig inför dem, känner de en kväljande skräck. Sedan deras kung, Balak, har rådgjort med midjaniterna, sänder han bud efter Bileam för att denne skall använda spådom och uttala en förbannelse över Israel. Fastän Gud direkt säger till Bileam: ”Du skall inte gå med dem”, vill Bileam innerst inne gå. (22:12) Han vill nämligen ha den utlovade lönen. Till sist beger han sig i väg, men blir hejdad av en ängel och tillrättavisad av sin egen åsninna som på ett mirakulöst sätt talar till honom. När Bileam till sist kommer så långt som till att göra uttalanden beträffande Israel, kommer Guds ande över honom, så att han i sina fyra ordspråksmässiga utsagor bara profeterar om välsignelser för Guds nation och till och med förutsäger att en stjärna skall träda fram ur Jakob och en spira stiga upp ur Israel för att underkuva och tillintetgöra.

28. Vilken försåtlig snara läggs för Israel på Bileams förslag, men hur upphör hemsökelsen?

²⁸ Eftersom Bileam har gjort Balak rasande därför att han inte förbannar Israel, försöker han nu vinna kungens ynnest genom att föreslå att moabiterna skall låta sina egna kvinnor förleda Israels män att ta del i de otuktiga ceremonier som hör samman med Baalsdyrkan. (31:15, 16) Här, alldeles vid gränsen till det utlovade landet, börjar israeliterna hemfalla åt grov omoraliskhet och tillbedjan av falska gudar. Medan Jehovas vrede flammar i en hemsökelse, påbjuder Mose en drastisk bestraffning av dem som har syndat. När Pinehas, översteprästens son, ser en hövding föra in en midjanitisk kvinna i sitt tält inne i själva lägret, följer han efter dem och genomborrar dem båda med en lans, så att den går genom kvinnans könsorgan. Då först hejdas hemsökelsen, men den har kostat 24.000 livet.

29. a) Vad är det som framgår av folkräkningen vid slutet av det 40:e året? b) Vilken förberedelse görs nu för intåget i det utlovade landet?

²⁹ Jehova befaller nu Mose och Eleasar att återigen företa en räkning av folket, i likhet med den som gjordes nästan 39 år tidigare vid berget Sinai. Slutsumman visar att det inte har skett någon tillväxt i deras led. Tvärtom visar sig nu antalet registrerade män vara 1.820 färre. Med undantag av Josua och Kaleb återstår ingen av dem som registrerades vid Sinai för att tjänstgöra i hären. De har alla dött i vildmarken, alldeles som Jehova hade sagt att de skulle göra. Därefter ger Jehova anvisningar beträffande fördelningen av landet till arvedel. Han upprepar att Mose inte skall komma in i det utlovade landet därför att han underlät att helga Jehova vid Meribas vatten. (20:13; 27:14, fotnoter i NW, studieutgåvan) Josua får i uppdrag att bli Moses efterträdare.

30. Hur görs räkningen upp med midjaniterna, och vilka får sig tilldelat området öster om Jordan?

³⁰ Genom Mose påminner Jehova därefter israeliterna om hur viktiga hans lagar beträffande offer och högtider är och hur allvarligt det är att avge löften. Han låter också Mose göra upp räkningen med midjaniterna på grund av deras delaktighet i att förleda israeliterna till att sluta sig till Peors Baal. Alla männen i Midjan och även Bileam blir dräpta i striden, och bara unga flickor som är jungfrur, 32.000 till antalet, blir skonade och tas till fånga. Det tas dessutom ett krigsbyte som inbegriper 808.000 djur. Inte en enda israelit rapporteras saknad i striden. Rubens och Gads söner, som är boskapsuppfödare, begär att få bosätta sig i området öster om Jordan, och sedan de har samtyckt till att hjälpa till med att erövra det utlovade landet, blir deras begäran beviljad, så att dessa två stammar, tillsammans med halva Manasses stam, får denna högslätt med dess goda betesmarker som sin besittning.

31. a) Hur måste Israel, sedan det har dragit in i landet, fortsätta att visa lydnad? b) Vilka anvisningar ges beträffande stammarnas arvedelar?

³¹ Efter en uppräkning av lägerplatserna under den 40-åriga vandringen riktar berättelsen återigen uppmärksamheten på hur nödvändigt det är att lyda Jehova. Det är Gud som ger israeliterna landet, men de måste verkställa hans dom och driva ut de moraliskt fördärvade, demondyrkande invånarna och utplåna varje spår av deras avgudiska religion. Gränserna för deras gudagivna land anges exakt. Det skall fördelas mellan dem genom lottkastning. Leviterna, vars stam inte har någon arvedel, får 48 städer med tillhörande betesmarker, och sex av dessa skall vara tillflyktsstäder, fristäder, för den ouppsåtlige mandråparen. En stams områden skall för alltid tillhöra den stammen, och inget område får överlåtas till någon annan stam genom giftermål. Om det inte finns någon manlig arvinge, måste döttrarna som får en arvedel — till exempel Selofhads döttrar — gifta sig inom sin egen stam. (27:1—11; 36:1—11) Med dessa befallningar från Jehova genom Mose avslutas Fjärde Moseboken, och Israels söner är nu redo att dra in i löftets land.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

32. På vilka sätt visas Jesus och hans offer i förebild i Fjärde Moseboken?

³² Jesus hänvisade vid flera tillfällen till Fjärde Moseboken, och hans apostlar och andra bibelskribenter visar klart och tydligt hur betydelsefull och nyttig dess berättelse är. Aposteln Paulus jämförde Jesu trogna tjänst med den tjänst som Mose utförde, om vilken det berättas mycket i Fjärde Moseboken. (Hebr. 3:1—6) Djuroffren och reningsvattnet med askan av den unga röda kon, som det berättas om i 4 Moseboken 19:2—9, utgör också en bild av den  långt större föranstaltningen för rening genom Kristi offer. — Hebr. 9:13, 14.

33. Varför är frambringandet av vatten i vildmarken av intresse för oss i våra dagar?

³³ Paulus visar också att frambringandet av vatten ur klippan i vildmarken har en djupare innebörd för oss, när han säger: ”De brukade dricka av den andliga klippa som följde dem, och den klippan betydde Kristus.” (1 Kor. 10:4; 4 Mos. 20:7—11) Det var därför passande att Kristus själv sade: ”Vemhelst som dricker av det vatten, som jag skall ge honom, skall aldrig någonsin bli törstig, utan det vatten, som jag skall ge honom, skall i honom bli en källa med vatten som bubblar upp för att förmedla evigt liv.” — Joh. 4:14.

34. Hur visade Jesus att kopparormen hade profetisk innebörd?

³⁴ Jesus hänvisade också direkt till en händelse som omtalas i Fjärde Moseboken och som utgör en skuggbild av den underbara föranstaltning Gud gjorde genom honom. Han sade: ”Alldeles som Mose höjde upp ormen i vildmarken, så måste Människosonen höjas upp, för att var och en som tror på honom må ha evigt liv.” — Joh. 3:14, 15; 4 Mos. 21:8, 9.

35. a) Vad bör de kristna vara på sin vakt mot med tanke på det som hände med israeliterna i vildmarken, och varför? b) Vilka exempel på girighet och uppror hänvisade Judas och Petrus till i sina brev?

³⁵ Varför blev israeliterna dömda att vandra i 40 år i vildmarken? De saknade tro. Det var just detta aposteln Paulus påpekade, när han gav denna kraftfulla förmaning: ”Se till, bröder, att det aldrig hos någon av er utvecklar sig ett ont hjärta utan tro, genom att någon drar sig bort från den levande Guden; utan fortsätt att förmana varandra var dag.” Det var på grund av olydnad och bristande tro som dessa israeliter dog i vildmarken. ”Låt oss därför göra vårt yttersta för att komma in i den vilan [Guds vila], för att inte någon skall falla enligt samma olydnadsmönster.” (Hebr. 3:7—4:11; 4 Mos. 13:25—14:38) När Judas varnade för ogudaktiga människor som talar skymfligt om heliga ting, hänvisade han till Bileams girighet efter lön och till Koras upproriska tal emot Jehovas tjänare Mose. (Jud. v. Judas vers 11; 4 Mos. 22:7, 8, 22; 26:9, 10) Petrus omtalade Bileam som en som ”älskade lönen för ett orätt handlingssätt”, och den förhärligade Jesus nämnde honom i den uppenbarelse han gav genom Johannes och sade att han lade för Israel en sten att snava på i form av avgudadyrkan och otukt. Den kristna församlingen i våra dagar måste också bli varnad för sådana oheliga och ogudaktiga personer. — 2 Petr. 2:12—16; Upp. 2:14.

36. För vilka skadliga förehavanden varnade Paulus, och hur kan vi i våra dagar få nytta av hans råd?

³⁶ När det hade förekommit omoraliska handlingar i församlingen i Korinth, skrev Paulus till församlingens medlemmar att de inte skulle ha ”begär till skadliga ting”, vilket var en direkt hänsyftning på det som omtalas i Fjärde Moseboken. Han förmanade: ”Låt oss inte heller bedriva otukt, såsom några av dem begick otukt, bara för att falla, tjugotre tusen av dem på en enda dag.” (1 Kor. 10:6, 8; 4 Mos. 25:1—9; 31:16) * Och med avseende på det som hände då folket klagade över att lydnad för Guds bud medförde personliga umbäranden och då de var missnöjda med mannat som Gud gav dem skrev Paulus: ”Låt oss inte heller sätta Jehova på prov, såsom några av dem satte honom på prov, bara för att förgås genom ormarna.” (1 Kor. 10:9; 4 Mos. 21:5, 6) Paulus sade vidare: ”Inte heller skall ni knota, alldeles som några av dem knotade, bara för att förgås genom förgöraren.” Israeliterna fick sannerligen bittert erfara följderna av att de knotade mot Jehova, hans representanter och hans föranstaltningar. Dessa ting, som ”fortsatte ... att hända med dem såsom exempel”, bör framstå som en klar varning för oss alla i våra dagar, så att vi fortsätter att tjäna Jehova i orubblig tro. — 1 Kor. 10:10, 11; 4 Mos. 14:2, 36, 37; 16:1—3, 41; 17:5, 10.

37. Ge exempel på hur Fjärde Moseboken hjälper oss att förstå andra ställen i Bibeln.

³⁷ Fjärde Moseboken ger oss också bakgrundsupplysningar som hjälper oss att bättre förstå andra ställen i Bibeln. — 4 Mos. 28:9, 10 — Matt. 12:5; 4 Mos. 15:38 — Matt. 23:5; 4 Mos. 6:2—4 — Luk. 1:15; 4 Mos. 4:3 — Luk. 3:23; 4 Mos. 18:31 — 1 Kor. 9:13, 14; 4 Mos. 18:26 — Hebr. 7:5—9; 4 Mos. 17:8—10 — Hebr. 9:4.

38. I vilka särskilda avseenden är Fjärde Moseboken nyttig, och på vad riktar den vår uppmärksamhet?

³⁸ Det som är upptecknat i Fjärde Moseboken är sannerligen inspirerat av Gud, och det är nyttigt i fråga om att lära oss hur viktigt det är att lyda Jehova och att respektera dem som han har satt till tillsyningsmän bland sitt folk. Med hjälp av exempel fördömer den orätta handlingar, och med hjälp av händelser med profetisk innebörd riktar den vår uppmärksamhet på honom som Jehova har upprest som sitt folks räddare och ledare i våra dagar. Fjärde Moseboken utgör en viktig och lärorik länk i den redogörelse som leder fram till upprättandet av Jehovas rättfärdiga kungarike i händerna på Jesus Kristus, den som Jehova har förordnat som medlare och överstepräst.

[Fotnoter]

[Frågor]