Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Bibelbok nr 43 — Johannes

Bibelbok nr 43 — Johannes

Bibelbok nr 43 — Johannes

Skribent: Aposteln Johannes

Platsen där den skrevs: Efesos eller dess närhet

Boken fullbordad: omkr. 98 v.t.

Omfattar tiden: Efter prologen: 29—33 v.t.

1. Vad visar Bibeln om det nära förhållandet mellan Johannes och Jesus?

I ÖVER 30 år hade Matteus’, Markus’ och Lukas’ berättelser om Jesus varit i omlopp bland de kristna i det första århundradet, vilka satte stort värde på dessa tre evangelier och erkände att de hade blivit nerskrivna av män som var inspirerade av helig ande. När århundradet nu närmade sig sitt slut och antalet av dem som hade varit tillsammans med Jesus minskade, kan följande frågor mycket väl ha uppstått: Fanns det ännu något att berätta? Fanns det ännu någon som ur sitt minne kunde bidra med värdefulla detaljer om Jesu tjänst? Ja, det fanns det. Den åldrige Johannes hade blivit enastående välsignad genom sin samvaro med Jesus. Han var tydligtvis en av de första av Johannes döparens lärjungar som blev presenterade för Guds Lamm och en av de fyra första som Herren inbjöd att följa med honom i förkunnartjänsten på heltid. (Joh. 1:35—39; Mark. 1:16—20) Han förblev i nära gemenskap med Jesus under hela Jesu tjänst och var den lärjunge som ”Jesus älskade” och som låg till bords framför Jesu bröst vid den sista påskmåltiden. (Joh. 13:23; Matt. 17:1; Mark. 5:37; 14:33) Det var åt honom som Jesus i den hjärtslitande scenen kring tortyrpålen anförtrodde omvårdnaden om sin köttsliga mor, och det var han som sprang fortare än Petrus, när de var på väg till graven för att undersöka om det var sant att Jesus hade uppstått från de döda. — Joh. 19:26, 27; 20:2—4.

2. Hur var Johannes väl rustad att skriva ett evangelium, vilken kraft drev honom att skriva, och i vilket syfte skrev han?

Johannes hade mognat av nästan 70 års aktiv tjänst, och han hade i färskt minne de syner som han hade sett och de tankar som han hade begrundat, när han för inte så länge sedan satt ensam som fånge på ön Patmos. Han var därför väl rustad att skriva om ting som han länge hade bevarat i sitt hjärta. Helig ande verkade nu på hans sinne, så att han kunde påminna sig många av dessa dyrbara, livgivande uttalanden och skriva ner dem. I vilket syfte skrev han denna berättelse? ”För att ni [som läser den] skall tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och för att ni, därför att ni tror, skall ha liv genom hans namn.” — 20:31.

3, 4. Vilka yttre och inre vittnesbörd har vi om a) att evangeliet är kanoniskt och b) att det är Johannes som har skrivit det?

De kristna som levde i början av 100-talet betraktade Johannes som den som hade skrivit det här evangeliet, och det var inget tvivel i deras sinne om att hans berättelse hörde med till de inspirerade Skrifternas kanon. Klemens av Alexandria, Irenaeus, Tertullianus och Origenes, som alla levde i slutet av 100-talet och början av 200-talet, intygar att Johannes är skribenten. Dessutom innehåller själva boken många vittnesbörd om att Johannes har skrivit den. Det är tydligt att skribenten var jude och var väl förtrogen med judarnas sedvänjor och deras land. (2:6; 4:5; 5:2; 10:22, 23) Berättelsens förtroliga karaktär antyder att han inte bara var en apostel, utan att han också hörde till den inre kretsen på tre — Petrus, Jakob och Johannes — som åtföljde Jesus vid särskilda tillfällen. (Matt. 17:1; Mark. 5:37; 14:33) Av dessa kan Jakob (Sebedeus’ son) inte komma i fråga som skribent, eftersom han blev avrättad av Herodes Agrippa I omkring år 44 v.t., långt innan det här evangeliet skrevs. (Apg. 12:2) Det kan inte heller vara Petrus som har skrivit det, eftersom han omnämns tillsammans med skribenten i Johannes 21:20—24.

I dessa avslutande verser omtalas skribenten som den lärjunge ”som Jesus älskade”, och detta och liknande uttryck används flera gånger i berättelsen, fastän aposteln Johannes’ namn aldrig nämns. I samma passus berättas det att Jesus sade om den här lärjungen: ”Om det är min vilja att han blir kvar tills jag kommer, vad rör det dig?” (Joh. 21:20, 22) Detta antyder att den omtalade lärjungen skulle leva mycket längre än Petrus och de andra apostlarna. Allt detta passar in på aposteln Johannes. Det är intressant att lägga märke till att Johannes, sedan han har fått de syner angående Jesu ankomst som är återgivna i Uppenbarelseboken, avslutar den märkliga profetian med orden: ”Amen! Kom, Herre Jesus.” — Upp. 22:20.

5. När menar man att Johannes skrev sitt evangelium?

Även om Johannes’ skrifter inte direkt ger några bestämda upplysningar om när Johannes skrev sitt evangelium, är det en allmän uppfattning att han skrev det efter sin återkomst från förvisningen till ön Patmos. (Upp. 1:9) Den romerske kejsaren Nerva, som var kejsare mellan åren 96 och 98 v.t., gav många som hade blivit förvisade under slutet av hans företrädares, Domitianus’, regering lov att återvända hem. Man menar att sedan Johannes skrivit sitt evangelium omkring år 98 v.t., dog han en fridfull död i Efesos i kejsar Trajanus’ tredje regeringsår, år 100 v.t.

6. Vilka omständigheter tyder på att Johannes’ evangelium skrevs utanför Palestina, i eller i närheten av Efesos?

Som stöd för uppfattningen att evangeliet skrevs i Efesos eller i dess närhet citerar historieskrivaren Eusebios (omkr. 260—342 v.t.) följande ord av Irenaeus: ”Sedan skrev även Johannes, Herrens lärjunge, som vilat vid hans bröst, sitt evangelium, medan han vistades i ... [Efesos] i Asien.” * Att boken skrevs utanför Palestina bestyrks av att det allmänna uttrycket ”judarna” på många ställen används om Jesu motståndare i stället för sådana ord som ”fariséerna”, ”de främsta prästerna” och liknande. (Joh. 1:19; 12:9) Galileens hav omtalas också med sitt romerska namn, Tiberiashavet. (6:1; 21:1) Till hjälp för icke-judar ger Johannes nyttiga upplysningar om de judiska högtiderna. (6:4; 7:2; 11:55) Ön Patmos, som han hade varit förvisad till, låg nära Efesos, och av Uppenbarelsebokens 2:a och 3:e kapitel framgår det att han var väl bekant både med församlingen i Efesos och med de andra församlingarna i Mindre Asien.

7. Av vilken betydelse är fragmentet Papyrus Rylands 457?

Johannesevangeliets äkthet bekräftas av några viktiga handskriftsfynd som har gjorts på 1900-talet. Ett av dessa fynd är ett papyrusfragment av Johannesevangeliet, som påträffades i Egypten och som nu är känt som Papyrus Rylands 457 (P52). Det innehåller Johannes 18:31—33, 37, 38 och förvaras i John Rylands-biblioteket i Manchester i England. * Om fragmentets betydelse som stöd för den traditionella uppfattningen att Johannes har skrivit sitt evangelium vid slutet av det första århundradet skrev framlidne sir Frederic Kenyon i sin bok The Bible and Modern Scholarship, 1949, sidan 21: ”Så litet som det är utgör det ändå ett tillräckligt bevis för att en handskrift till detta evangelium var i omlopp omkring år 130—150 e.Kr., förmodligen på den egyptiska landsbygden, där det blev funnet. Även om man räknar med kortaste möjliga tid för spridningen av detta verk från den plats där det ursprungligen skrevs, kan man förlägga tidpunkten för dess utarbetande så nära den tidpunkt traditionen anger — nämligen under det sista årtiondet av det första århundradet — att det inte längre finns någon orsak att betvivla att traditionen stämmer med det verkliga förhållandet.”

8. a) Vad är anmärkningsvärt beträffande inledningen till Johannesevangeliet? b) Hur visar evangeliet att Jesu tjänst varade tre och ett halvt år?

Johannesevangeliet har en ovanlig inledning, som uppenbarar att Ordet, som ”i början [var] hos Gud”, är den genom vilken allt har blivit till. (1:2) Sedan Johannes har klargjort det dyrbara förhållandet mellan Fadern och Sonen, börjar han sin mästerliga skildring av Jesu gärningar och tal, och han betraktar händelserna huvudsakligen ur den synvinkeln att det är innerlig kärlek som sammanbinder allt i Guds stora anordning. Denna redogörelse för Jesu liv på jorden omfattar åren 29—33 v.t. Johannes är noggrann i fråga om att nämna de fyra påskhögtider som Jesus var med om under sin tjänst; de utgör ett av bevisen för att Jesu tjänst varade tre och ett halvt år. Tre av dessa högtider omtalas uttryckligen som påskhögtider. (2:13; 6:4; 12:1 och 13:1) Den fjärde omtalas såsom ”en judarnas högtid”, men av sammanhanget framgår det att den inträffade ganska snart efter det att Jesus hade sagt ”att det ännu ... [var] fyra månader innan skörden” skulle komma, och det tyder på att det var påskhögtiden det gällde, eftersom skörden började ungefär vid påsktiden. — 4:35; 5:1. *

9. Vad är det som visar att Johannes’ evangelium innehåller kompletterande uppgifter, men kan det sägas att det redogör för alla de detaljer i Jesu tjänst som de andra evangelierna inte har med?

De goda nyheterna ”enligt Johannes” innehåller till stor del kompletterande uppgifter; 92 procent av stoffet i hans evangelium är nytt, sådant som inte har behandlats i de tre andra evangelierna. Ändå slutar Johannes med orden: ”Men det är också många andra ting som Jesus gjorde, och om de någonsin blev nerskrivna i detalj, skulle världen själv, förmodar jag, inte kunna rymma de skriftrullar som blev skrivna.” — 21:25.

BOKENS INNEHÅLL

10. Vad säger Johannes om ”Ordet”?

10 Prolog: Presentation av ”Ordet” (1:1—18). Med enkla, väl valda ord berättar Johannes att ”i början” var ”Ordet ... hos Gud”, att själva livet var förmedelst honom, att han blev ”människornas ljus” och att Johannes (döparen) vittnade om honom. (1:1, 4) Ljuset var i världen, men världen kände honom inte. De som verkligen tog emot honom blev Guds barn genom att de föddes av Gud. Liksom Lagen gavs genom Mose, kom ”den oförtjänta omtanken och sanningen ... till genom Jesus Kristus”. — 1:17.

11. Vem säger Johannes döparen att Jesus är, och vad erkänner Johannes’ lärjungar beträffande Jesus?

11 ”Guds Lamm” presenteras för människorna (1:19—51). Johannes döparen bekänner att han inte är den Smorde, Kristus, men säger att det kommer en efter honom, vars sandalrem han inte är värdig att lösa upp. När Johannes nästa dag ser Jesus komma emot sig, säger han om Jesus: ”Se, Guds Lamm som tar bort världens synd!” (1:27, 29) Därnäst presenterar han två av sina lärjungar för Jesus, och en av dessa, Andreas, tar med sig sin bror Petrus till Jesus. Filippus och Natanael erkänner också att Jesus är ”Guds Son, ... Israels Kung”. — 1:49.

12. a) Vad är Jesu första underverk? b) Vad gör han, när han är uppe i Jerusalem i samband med den första påsken under sin tjänst?

12 Jesu underverk bevisar att han är ”Guds Helige” (2:1—6:71). Jesus utför sitt första underverk i Kana i Galileen, där han vid en bröllopsfest förvandlar vatten till det allra bästa vin. Detta är ”början på ... [hans] tecken, ... och hans lärjungar trodde på honom”. (2:11) Jesus går upp till Jerusalem för att vara med vid påsken. När han finner försäljare och penningväxlare i templet, tar han ett gissel, en piska, och driver ut dem med sådan kraft att hans lärjungar inser att detta är en uppfyllelse av profetian: ”Nitälskan för ditt hus skall förtära mig.” (Joh. 2:17; Ps. 69:9) Han förutsäger att hans egen kropps tempel skall brytas ner och resas upp igen på tre dagar.

13. a) Vad är enligt Jesus nödvändigt för att man skall vinna liv? b) Hur talar Johannes döparen om sig själv i förhållande till Jesus?

13 Den räddhågade Nikodemos kommer till Jesus om natten. Han bekänner att Jesus är sänd från Gud, och Jesus talar om för honom att man måste bli född av vatten och ande för att komma in i Guds kungarike. Det är nödvändigt att tro på Människosonen, som kom ner från himlen, för att man skall få liv. ”Ty Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” (Joh. 3:16) Det ljus som har kommit i världen står i motsats till mörkret, ”men den som gör vad sant är, han kommer till ljuset”, säger Jesus och avslutar så sitt samtal med Nikodemos. Johannes döparen får sedan höra talas om Jesu verksamhet i Judeen och förklarar att han själv inte är Kristus, men som ”brudgummens vän ... känner han stor glädje på grund av brudgummens röst”. (3:21, 29) Jesus måste nu växa till och Johannes minska.

14. Vad förklarar Jesus för den samariska kvinnan i Sykar, och vad blir resultatet av att han predikar där?

14 Jesus ger sig åter av till Galileen. Medan han är på väg dit, sätter han sig ner, dammig och ”uttröttad av vandringen”, vid Jakobs källa i Sykar för att vila sig. Under tiden är hans lärjungar inne i staden för att köpa mat. (4:6) Det är mitt på dagen, omkring sjätte timmen. En samarisk kvinna kommer för att hämta upp vatten, och Jesus ber om något att dricka. Fastän han är trött, börjar han sedan tala med henne om det ”vatten” som verkligen är uppfriskande och släcker törsten, eftersom det förmedlar evigt liv åt dem som tillber Gud ”med ande och sanning”. Lärjungarna kommer tillbaka och trugar honom att äta, och han förklarar: ”Min mat är att jag skall göra hans vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” Han tillbringar ytterligare två dagar i den här trakten, och många av samarierna kommer till tro på att ”den här mannen med visshet är världens räddare”. (4:24, 34, 42) När Jesus kommer till Kana i Galileen, botar han en förnäm mans son utan att ens komma i närheten av hans sjukbädd.

15. Vilka anklagelser riktas mot Jesus i Jerusalem, men hur svarar han dem som kritiserar honom?

15 Jesus går åter upp till Jerusalem för att vara med vid judarnas högtid. Han botar en sjuk man på sabbaten, och detta framkallar en storm av kritik. Jesus bemöter den med orden: ”Min Fader har fortsatt att arbeta ända tills nu, och jag fortsätter att arbeta.” (5:17) De judiska ledarna beskyller nu Jesus för att han förutom att ha brutit sabbaten också har gjort sig skyldig till hädelse genom att jämställa sig med Gud. Jesus svarar att Sonen inte kan göra något alls av eget initiativ, utan är helt beroende av Fadern. Han gör nu det förunderliga uttalandet att ”alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut”, dvs. få en uppståndelse. Men till sina klentrogna åhörare säger Jesus: ”Hur kan ni tro, när ni tar emot ära av varandra och ni inte söker den ära som kommer från den ende Guden?” — 5:28, 29, 44.

16. a) Vad lär Jesus angående mat och liv? b) Hur ger Petrus uttryck åt apostlarnas övertygelse?

16 När Jesus genom ett underverk bespisar 5.000 män med fem bröd och två små fiskar, överväger folkskaran att gripa honom och göra honom till kung, men han drar sig undan till ett berg. Senare förebrår han dem för att de strävar efter ”den mat som fördärvas”. De bör i stället arbeta ”för den mat som består till evigt liv”. Han påpekar att man tar del av livets bröd genom att utöva tro på honom som Sonen, och han tillägger: ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inget liv i er själva.” Många av hans lärjungar tar anstöt av detta och lämnar honom. Jesus frågar de tolv: ”Inte vill väl ni också gå bort?” och Petrus svarar: ”Herre, vem skall vi gå bort till? Du har uttalanden om evigt liv; och vi har trott och har lärt känna att du är Guds Helige.” (6:27, 53, 67—69) Jesus, som vet att Judas kommer att förråda honom, säger emellertid att en av dem är en baktalare.

17. Vilken verkan får det att Jesus undervisar i templet vid lövhyddohögtiden?

17 ”Ljuset” står i motsats till mörkret (7:1—12:50). Jesus går i hemlighet upp till Jerusalem och framträder där, när lövhyddohögtiden är till hälften förbi, och han undervisar då öppet i templet. Folket resonerar om huruvida han verkligen är Kristus. Jesus säger till dem: ”Jag har inte kommit av eget initiativ, utan den som har sänt mig, han är verklig, och ... han har sänt ut mig.” Vid ett annat tillfälle ropar han till folkskaran: ”Om någon är törstig må han komma till mig och dricka.” Tempelpoliser som sänts ut för att gripa Jesus återvänder med oförrättat ärende och rapporterar till prästerna: ”Aldrig har en annan människa talat så här.” Fariséerna blir ursinniga och svarar att ingen av styresmännen har trott på honom och att ingen profet skall komma från Galileen. — 7:28, 29, 37, 46.

18. Vad anklagar judarna Jesus för, och hur svarar han?

18 I ett annat tal säger Jesus: ”Jag är världens ljus.” På de illvilliga anklagelserna att han är ett falskt vittne, att han är född utom äktenskapet och att han är samarier och demonbesatt svarar Jesus med stor kraft: ”Om jag förhärligar mig själv, är min härlighet ingenting. Det är min Fader som förhärligar mig.” När han förklarar: ”Innan Abraham blev till, har jag varit till”, gör judarna ännu ett misslyckat försök att döda honom. (8:12, 54, 58) I sin besvikelse förhör de senare en man, vars syn Jesus på mirakulöst vis har återställt, och de kastar ut mannen.

19. a) Vad säger Jesus om sitt förhållande till sin Fader och om sin omsorg om sina får? b) Hur svarar han judarna, när de hotar honom?

19 Återigen talar Jesus till judarna, den här gången om den rätte herden, som kallar sina får vid namn och som ger ut sin själ till förmån för fåren ”för att de må ha liv ... i överflöd”. Han säger: ”Jag har andra får, som inte är av den här fållan; också dem måste jag föra fram, och de kommer att lyssna till min röst, och de kommer att bli en hjord, en herde.” (10:10, 16) Han säger till judarna att ingen kan rycka fåren ur hans Faders hand, och han säger att han och hans Fader är ett. Återigen försöker de stena honom till döds. När de anklagar honom för hädelse, påminner han dem om att i Psalmernas bok omtalas vissa mäktiga på jorden som ”gudar”, medan han däremot bara har talat om sig själv som Guds Son. (Ps. 82:6) Han uppmanar dem att åtminstone tro hans gärningar. — Joh. 10:34.

20. a) Vilket enastående underverk utför Jesus därnäst? b) Vad leder detta till?

20 Från Betania, i närheten av Jerusalem, kommer det nu bud om att Marias och Martas bror Lasarus är sjuk. När Jesus kommer dit, är Lasarus död och har redan legat fyra dagar i graven. Jesus utför ett storslaget underverk genom att återkalla Lasarus till livet, vilket får många att sätta tro till Jesus. Detta leder till att Sanhedrin hastigt kallas samman till ett särskilt möte, där översteprästen Kaifas drivs till att profetera att Jesus är bestämd att dö för nationen. Eftersom de främsta prästerna och fariséerna lägger råd om att döda Jesus, drar han sig tillfälligt tillbaka från den offentliga skådeplatsen.

21. a) Hur reagerar folket och fariséerna vid Jesu intåg i Jerusalem? b) Vilken liknelse använder Jesus med avseende på sin död och syftet med den, och vad uppmanar han sina åhörare att göra?

21 Sex dagar före påsken kommer Jesus åter till Betania på sin väg till Jerusalem, och han gästar Lasarus’ hem. Den 9 nisan, dagen efter sabbaten, gör han sitt intåg i Jerusalem, sittande på en ung åsna och under bifallsrop från en stor folkskara; och fariséerna säger till varandra: ”Ni märker att ni inte kommer någon vart alls. Titta! Världen har gett sig av efter honom.” Genom liknelsen om vetekornet antyder Jesus att han måste dö för att kunna frambringa frukt som ger evigt liv. Han ber sin Fader om att förhärliga sitt namn, och en röst hörs från himlen: ”Jag både har förhärligat det och skall förhärliga det igen.” Jesus uppmanar sina åhörare att undvika mörkret och vandra i ljuset, ja, att bli ”ljusets söner”. Medan mörkrets makter tränger sig närmare inpå honom, riktar han en kraftig offentlig vädjan till folket att sätta tro till honom ”som ett ljus” som ”har kommit ... i världen”. — 12:19, 28, 36, 46.

22. Vilket mönster ger Jesus vid påskmåltiden, och vilket nytt bud ger han?

22 Jesu avskedsord till de trogna apostlarna (13:1—16:33). Under påskens kvällsmåltid tillsammans med de tolv stiger Jesus upp, lägger av sina ytterkläder, tar en handduk och ett fat och börjar tvätta sina lärjungars fötter. Petrus protesterar, men Jesus säger till honom att också han måste få sina fötter tvättade. Jesus förmanar lärjungarna att följa hans mönster i fråga om ödmjukhet, för ”en slav är inte större än sin herre”. Han talar om förrädaren och skickar därpå bort Judas. Sedan Judas har gått ut, börjar Jesus tala förtroligt med de andra. ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” — 13:16, 34, 35.

23. Vilket hopp talar Jesus om, och vilken hjälpare utlovar han för att trösta sina efterföljare?

23 Jesus tröstar och uppmuntrar sina efterföljare i denna kritiska stund. De måste utöva tro på Gud och på honom. I hans Faders hus finns det många boningar, och han skall komma igen och ta dem hem till sig. ”Jag är vägen och sanningen och livet”, säger Jesus. ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Tröstande talar han om för sina efterföljare att de genom att utöva tro skall göra större gärningar än han och att han skall ge dem vad de än ber om i hans namn, för att hans Fader må förhärligas. Han lovar dem en annan hjälpare, ”sanningens ande”, som skall lära dem allting och påminna dem om allt som han har sagt dem. De bör glädjas över att han går sin väg till Fadern, för ”Fadern är större än jag”, säger Jesus. — 14:6, 17, 28.

24. Vad säger Jesus om apostlarnas förhållande till honom själv och Fadern, och vilka välsignelser innebär det för dem?

24 Jesus talar om sig själv som den sanna vinstocken och sin Fader som den som odlar. Han uppmanar dem enträget att förbli i gemenskap med honom och säger: ”Min Fader förhärligas däri att ni håller i med att bära riklig frukt och visar er vara mina lärjungar.” (15:8) Och hur kan deras glädje bli fullständig? Genom att de älskar varandra, alldeles som han har älskat dem. Han kallar dem vänner. Vilket dyrbart förhållande! Världen kommer att hata dem, alldeles som den har hatat honom, och den kommer att förfölja dem, men Jesus skall sända hjälparen till att vittna om honom och till att vägleda hans lärjungar in i hela sanningen. Deras nuvarande bedrövelse skall vändas i glädje, när han åter får se dem, och ingen skall ta deras glädje ifrån dem. Så säger han dessa tröstande ord till dem: ”Fadern själv är ... fäst vid er, eftersom ni har varit fästa vid mig och har trott att jag har gått ut såsom Faderns representant.” De kommer visserligen att bli förskingrade, men Jesus säger till dem: ”Jag har sagt er detta för att ni genom mig må ha frid. I världen har ni nu vedermöda, men fatta mod! Jag har segrat över världen.” — 16:27, 33.

25. a) Vad säger Jesus i en bön till sin Fader? b) Vad ber han om med avseende på sig själv, sina lärjungar och dem som genom deras ord kommer att utöva tro?

25 Jesus ber för sina lärjungar (17:1—26). I en bön till sin Fader säger Jesus: ”Detta betyder evigt liv, att de fortsätter att inhämta kunskap om dig, den ende sanne Guden, och om den som du har sänt ut, Jesus Kristus.” När nu Jesus har fullbordat det verk som har tilldelats honom på jorden, ber han om att bli förhärligad jämsides med sin Fader med den härlighet som han hade innan världen var till. Han har gjort Faderns namn uppenbart för sina lärjungar och ber Fadern vaka över dem ”för ... [sitt] eget namns skull”. Han ber inte att Fadern skall ta dem ut ur världen, utan att han skall bevara dem från den onde och helga dem genom sitt sanningsord. Jesus utvidgar sin bön till att omfatta alla som ännu kommer att utöva tro genom att de får höra dessa lärjungars ord, ”för att de alla må vara ett, alldeles som du, Fader, är i gemenskap med mig och jag är i gemenskap med dig, att de också må vara i gemenskap med oss, för att världen må tro att du har sänt ut mig”. Han ber att dessa också må få del med honom i hans himmelska härlighet. Han har ju gjort Faderns namn känt för dem för att Faderns kärlek må förbli i dem. — 17:3, 11, 21.

26. Vad säger berättelsen om hur Jesus blir gripen och förhörd?

26 Kristus förhörs och hängs på pålen (18:1—19:42). Jesus och hans lärjungar går nu till en trädgård på andra sidan Kidrondalen. Det är här som Judas infinner sig med en soldattrupp och förråder Jesus, som överlämnar sig utan motstånd. Petrus försvarar emellertid Jesus med ett svärd och blir då tillrättavisad av honom: ”Den bägare som Fadern har gett mig, skulle jag inte ovillkorligen dricka den?” (18:11) Jesus förs sedan bunden till Hannas, översteprästen Kaifas’ svärfar. Johannes och Petrus följer tätt efter, och Johannes ordnar så att de får komma in på översteprästens gård, där Petrus tre gånger förnekar att han känner Kristus. Jesus förhörs först av Hannas och förs sedan till Kaifas. Därefter förs Jesus inför den romerske ståthållaren Pilatus, och judarna kräver högljutt att han skall dömas till döden.

27. a) Vilka frågor om kungavärdighet och myndighet ställer Pilatus, och hur kommenterar Jesus detta? b) Vem föredrar judarna att ha som kung?

27 På Pilatus’ fråga: ”Då är du en kung, eller hur?” svarar Jesus: ”Du säger nu själv att jag är en kung. Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” (18:37) Pilatus finner inte något verkligt bevis mot Jesus och erbjuder sig att frige honom, eftersom det var en sedvänja att frige någon fånge vid påsken, men judarna kräver i stället att få rövaren Barabbas frigiven. Pilatus låter gissla Jesus, och så försöker han återigen frige honom, men judarna ropar: ”På pålen med honom! På pålen med honom! ... därför att han har gjort sig själv till Guds son.” När Pilatus säger till Jesus att han har myndighet att hänga honom på pålen, svarar Jesus: ”Du skulle inte ha någon myndighet alls över mig, om den inte hade getts dig från ovan.” Återigen ropar judarna: ”Ta bort honom! Ta bort honom! På pålen med honom! ... Vi har ingen kung utom kejsaren.” Då utlämnar Pilatus Jesus till att hängas på pålen. — 19:6, 7, 11, 15.

28. Vad sker på Golgota, och vilka profetior uppfylls där?

28 Jesus förs bort ”till den så kallade Huvudskalleplatsen, som på hebreiska kallas Golgota”, och hängs på en påle mellan två andra män. Ovanför hans huvud fäster Pilatus en överskrift: ”Jesus, nasaréen, judarnas Kung”, skriven på hebreiska, latin och grekiska, så att alla kan se och förstå den. (19:17, 19) Jesus anförtror omvårdnaden om sin mor åt Johannes, och sedan han har tagit emot lite surt vin, utropar han: ”Det har fullbordats!” Därpå böjer han sitt huvud och utandas. (19:30) I uppfyllelse av profetiorna kastar de soldater som har hängt honom på pålen lott om hans klädnad, avstår från att slå sönder hans ben och sticker honom i sidan med ett spjut. (Joh. 19:24, 32—37; Ps. 22:18; 34:20; 22:17; Sak. 12:10) Josef från Arimatea och Nikodemos gör därefter kroppen i ordning för begravning och lägger den i en ny minnesgrav i närheten.

29. a) Vid vilka olika tillfällen visar sig den uppståndne Jesus för sina lärjungar? b) Vad betonar Jesus i sina sista ord till Petrus?

29 Den uppståndne Kristus visar sig för lärjungarna (20:1—21:25). Johannes’ många vittnesbörd om Kristus utmynnar i det glada budskapet om uppståndelsen. Maria Magdalena finner graven tom, och Petrus och en annan lärjunge (Johannes) springer dit, men de ser att bara linnebindlarna och huvudduken ligger där. Maria, som har stannat kvar i närheten av graven, talar med två änglar och senare med en som hon tror är trädgårdsmästaren. Men när han säger ”Maria!” känner hon genast igen honom som Jesus. Därnäst uppenbarar Jesus sig för sina lärjungar när de är samlade bakom låsta dörrar, och han underrättar dem om den kraft de skall få genom helig ande. Tomas, som inte är närvarande just då, vägrar att tro, men åtta dagar senare visar sig Jesus igen och ger honom bevis, och då utbrister Tomas: ”Min Herre och min Gud!” (20:16, 28) Några dagar senare sammanträffar Jesus återigen med sina lärjungar vid Tiberiashavet, där han genom ett underverk låter dem få en stor fiskfångst. Därefter äter han frukost med dem. Tre gånger frågar han Petrus om denne älskar honom. När Petrus vidhåller att han gör det, säger Jesus kort och koncist: ”Föd mina lamm.” ”Var en herde för mina små får.” ”Föd mina små får.” Sedan förutsäger han genom vilket slags död Petrus skall förhärliga Gud. Petrus frågar vad som skall hända med Johannes, och Jesus säger: ”Om det är min vilja att han blir kvar tills jag kommer, vad rör det dig?” — 21:15—17, 22.

VARFÖR DEN ÄR NYTTIG

30. Hur lägger Johannes särskild vikt vid egenskapen kärlek?

30 Budskapet med de goda nyheterna ”enligt Johannes” är kraftfullt i sin rättframhet och övertygande i sin personliga och hjärtevärmande livfulla beskrivning av Ordet, som blev Kristus. Det ger oss en närbild av denne Guds smorde Son sådan han var i ord och gärning. Fastän Johannes’ sätt att skriva och hans ordförråd är enkelt, vilket placerar honom bland ”olärda och helt vanliga människor”, har hans sätt att uttrycka sig en ofantlig kraft. (Apg. 4:13) Hans evangelium når sina högsta höjder i beskrivningen av den förtroliga kärleken mellan Fadern och Sonen och det välsignade, kärleksfulla förhållande som människor uppnår genom att få vara i gemenskap med dem. I Johannesevangeliet används substantivet ”kärlek” och olika former av verbet ”älska” oftare än i de tre andra evangelierna sammantagna.

31. Vilket förhållande betonas genom hela Johannesevangeliet, och vad utgör en höjdpunkt i beskrivningen av detta förhållande?

31 Vilket underbart förhållande det rådde i början mellan Ordet och Gud, Fadern! Det var genom Guds försyn som ”Ordet blev kött och bodde ibland oss, och vi fick en syn av hans härlighet, en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader; och han var full av oförtjänt omtanke och sanning”. (Joh. 1:14) Enligt vad Johannes skriver betonar Jesus gång på gång sitt förhållande till Fadern: att han helt underordnar sig sin Fader och med obetingad lydnad gör Faderns vilja. (4:34; 5:19, 30; 7:16; 10:29, 30; 11:41, 42; 12:27, 49, 50; 14:10) Hans beskrivning av detta förtroliga förhållande når sin storslagna höjdpunkt i den gripande bön som är nedtecknad i Johannesevangeliet, kapitel 17, där Jesus säger till sin Fader att han har fullbordat det verk som Fadern har gett honom att utföra på jorden och tillägger: ”Och nu, Fader, förhärliga du mig jämsides med dig själv med den härlighet som jag hade jämsides med dig innan världen var till.” — 17:5.

32. Vilka uttryck använder Jesus för att belysa sitt förhållande till sina lärjungar och för att visa att han är den enda kanal eller förbindelseled genom vilken människorna kan bli välsignade och vinna livet?

32 Vad får vi då veta om Jesu förhållande till sina lärjungar? Uppmärksamheten riktas ständigt på Jesu ställning som den enda kanal eller förbindelseled som Gud använder för att välsigna både dem och hela människosläktet. (14:13, 14; 15:16; 16:23, 24) Han omtalas som ”Guds Lamm”, ”livets bröd”, ”världens ljus”, ”den rätte herden”, ”uppståndelsen och livet”, ”vägen och sanningen och livet” och ”den sanna vinstocken”. (1:29; 6:35; 8:12; 10:11; 11:25; 14:6; 15:1) Det är med hjälp av liknelsen om ”den sanna vinstocken” som Jesus beskriver den förunderliga gemenskap som hans sanna efterföljare har såväl med honom själv som med Fadern. Genom att bära riklig frukt kommer de att förhärliga hans Fader. ”Alldeles som Fadern har älskat mig och jag har älskat er: förbli i min kärlek”, råder Jesus dem. — 15:9.

33. Hur ger Jesus i en bön uttryck åt vad som är syftet med hans tjänst?

33 Sedan ber han innerligt till Jehova om att alla dessa älskade, liksom de ”som sätter tro till ... [honom] genom deras ord”, må vara ett med hans Fader och med honom själv, helgade med hjälp av sanningens ord. Hela syftet med Jesu tjänst kommer på ett underbart sätt till uttryck i de sista orden av Jesu bön till sin Fader: ”Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt, för att den kärlek, med vilken du har älskat mig, må vara i dem och jag i gemenskap med dem.” — 17:20, 26.

34. Vilken nyttig vägledning gav Jesus om hur man kan segra över världen?

34 Även om Jesus lämnade sina lärjungar i världen, skulle han inte lämna dem utan en hjälpare, ”sanningens ande”. Vidare gav han dem vägledning i rätt tid om deras förhållande till världen och visade dem hur de som ”ljusets söner” skulle kunna segra över världen. (14:16, 17; 3:19—21; 12:36) ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar”, sade Jesus, ”och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” Till mörkrets söner sade han däremot: ”Ni är från er fader Djävulen, och ni är villiga att göra de ting er fader har begär till. ... Han stod inte fast i sanningen, därför att sanning inte finns i honom.” Låt oss därför vara beslutna att alltid stå fasta i sanningen, ja, att ”tillbe Fadern med ande och sanning” och att hämta kraft av Jesu ord: ”Fatta mod! Jag har segrat över världen.” — 8:31, 32, 44; 4:23; 16:33.

35. a) Vilket vittnesbörd avger Jesus om Guds kungarike? b) Hur ger Johannesevangeliet oss orsak att vara lyckliga och tacksamma?

35 Allt detta har också samband med Guds kungarike. När Jesus blev förhörd, avgav han detta vittnesbörd: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen. Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” Till svar på Pilatus’ fråga sade han sedan: ”Du säger nu själv att jag är en kung. Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen. Var och en som är på sanningens sida, han lyssnar till min röst.” (18:36, 37) Lyckliga är i sanning de som lyssnar och som ”föds på nytt”, så att de kan ”komma in i Guds kungarike” i gemenskap med Kungen. Lyckliga är de ”andra får” som lyssnar till denne Herdes och Kungs röst och vinner liv. Vi har verkligen orsak att vara tacksamma för Johannes’ evangelium, eftersom det blev skrivet ”för att ni skall tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och för att ni, därför att ni tror, skall ha liv genom hans namn”. — 3:3, 5; 10:16; 20:31.

[Fotnoter]

^ § 6  Citatet hämtat ur Eusebius Kyrkohistoria, V 8:4, översatt av Ivar A. Heikel, 1937, sidorna 257, 258.

^ § 7 Insight on the Scriptures, band 1, sidan 323.

^ § 8 Insight on the Scriptures, band 2, sidorna 57, 58.

[Frågor]