Bibelbok nr 45 — Romarna

Skribent: Paulus

Platsen där den skrevs: Korinth

Boken fullbordad: omkr. 56 v.t.

1. Vad behandlar Paulus i sitt brev till romarna?

I APOSTLAGÄRNINGARNA har vi sett hur Paulus, som tidigare var en våldsam förföljare av judiska kristna, blev en nitisk Kristi apostel till de icke-judiska nationerna. Med Romarbrevet börjar vi genomgången av de 14 böcker i Bibeln som denne tidigare farisé — som nu var en trogen tjänare åt Gud — skrev under inspiration av den heliga anden. När Paulus skrev sitt brev till romarna, hade han redan fullbordat två långa missionsresor och hade hunnit ett gott stycke in på den tredje. Han hade skrivit fem andra inspirerade brev: första och andra brevet till thessalonikerna, brevet till  galaterna och första och andra brevet till korinthierna. Ändå förefaller det lämpligt att Romarbrevet har placerats före de andra breven i våra biblar, eftersom det utförligt redogör för den nya jämlikheten mellan judar och icke-judar, de båda grupper som Paulus predikade för. Brevet förklarar en vändpunkt i Guds sätt att handla med sitt folk och visar att de inspirerade hebreiska skrifterna för länge sedan hade förutsagt att de goda nyheterna skulle förkunnas också för icke-judar.

2. a) Vilka problem behandlar Paulus i Romarbrevet? b) Vad slår han med bestämdhet fast i detta brev?

² Paulus, som använder Tertius som sekreterare, flätar samman en snabb och klar bevisföring och ett häpnadsväckande antal citat från de hebreiska skrifterna, och detta gör hans brev till romarna till en av de kraftfullaste böckerna i de kristna grekiska skrifterna. På ett anmärkningsvärt vackert språk behandlar han de problem som uppstod när kristna församlingar i det första århundradet kom att bestå av både judar och greker. Hade judarna något företräde, därför att de var Abrahams avkomlingar? Hade mogna kristna, som inte stod under den mosaiska lagen och som gjorde bruk av denna frihet, rätt att väcka anstöt hos svagare judiska bröder som fortfarande höll fast vid gamla sedvänjor? I det här brevet slår Paulus med bestämdhet fast att judar och icke-judar är jämlika inför Gud och att människor inte förklaras rättfärdiga genom den mosaiska lagen, utan genom tro på Jesus Kristus och genom Guds oförtjänta omtanke. Samtidigt kräver Gud av de kristna att de skall underordna sig de olika myndigheter som de är underställda.

3. Hur bildades församlingen i Rom, och vad kan vara förklaringen till att Paulus kände så många där?

³ Hur bildades församlingen i Rom? Det hade funnits en ganska stor judisk koloni i Rom åtminstone sedan den tid då Pompejus intog Jerusalem år 63 f.v.t. I Apostlagärningarna 2:10 sägs det uttryckligen att några av dessa judar var på besök i Jerusalem vid pingsten år 33 v.t. och hörde de goda nyheterna predikas. De besökare som blev omvända stannade i Jerusalem för att lära av apostlarna, och de som var från Rom återvände utan tvivel dit längre fram, några sannolikt vid den tid då förföljelse bröt ut i Jerusalem. (Apg. 2:41—47; 8:1, 4) Vidare var människorna på den tiden flitiga resenärer, och det kan vara förklaringen till att Paulus var nära bekant med så många medlemmar av församlingen i Rom. Några av dem kan ha hört de goda nyheterna i Grekland eller provinsen Asia som en följd av Paulus’ predikande.

4. a) Vilka upplysningar ger Romarbrevet om församlingen i Rom? b) Vad antyder det förhållandet att Aquila och Priscilla befann sig i Rom?

⁴ De första tillförlitliga upplysningarna om denna församling finner vi i Paulus’ brev. Det framgår klart av brevet att församlingen bestod av både judiska och icke-judiska kristna och att deras nit var lovvärt. Han säger till dem: ”Er tro är omtalad utöver hela världen” och: ”Er lydnad har ju blivit känd av alla.” (Rom. 1:8; 16:19) Suetonius, en skriftställare som levde på 100-talet, berättar att judarna under Claudius’ regering (41—54 v.t.) blev förvisade från Rom. De återvände emellertid senare, vilket framgår av att Aquila och Priscilla befann sig i Rom. Dessa båda judar hade Paulus träffat i Korinth. De hade lämnat Rom vid tiden för Claudius’ påbud, men de var tillbaka i Rom vid den tid då Paulus skrev till församlingen där. — Apg. 18:2; Rom. 16:3.

5. Vad bekräftar att Romarbrevet är äkta?

⁵ Brevets äkthet har blivit klart fastslagen. Det är, som det sägs i inledningen, från ”Paulus, en Jesu Kristi slav och kallad att vara en apostel, ... till alla som är i Rom såsom Guds älskade, kallade att vara heliga”. (Rom. 1:1, 7) De yttre vittnesbörden om brevets äkthet hör till de tidigaste som finns för de kristna grekiska skrifternas del. När Petrus skrev sitt första brev, förmodligen sex till åtta år senare, använde han så många uttryck som liknar uttryck i Romarbrevet att många forskare menar att han redan måste ha sett en avskrift av det brevet. Det är tydligt att Romarbrevet betraktades som ett brev av Paulus, och det citerades också som ett sådant av Klemens av Rom (Clemens Romanus), Polykarpos av Smyrna och Ignatios av Antiokia, vilka alla levde i slutet av det första århundradet och i början av 100-talet.

6. Hur vittnar en forntida papyrushandskrift om att Romarbrevet är en del av Bibelns kanon?

⁶ Romarbrevet finns tillsammans med åtta andra av Paulus’ brev i en papyruskodex som kallas Chester Beatty II (P⁴⁶). Sir Frederic Kenyon skrev om denna tidiga kodex: ”Här har vi alltså en nästan fullständig handskrift till de paulinska breven som uppenbarligen skrevs omkring början av 200-talet.” * De grekiska Chester Beatty-papyrerna är äldre än de välkända handskrifterna Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus 1209, som båda är från 300-talet och likaså innehåller Romarbrevet.

7. Vilka upplysningar finns det om var och när Romarbrevet skrevs?

⁷ När och var skrevs Romarbrevet? Bibelkommentatorer är fullständigt eniga om att det skrevs i Grekland, mest sannolikt i Korinth, när Paulus uppehöll sig där några månader mot slutet av sin tredje missionsresa. I själva brevet finns det upplysningar som starkt tyder på att det är skrivet i Korinth. Paulus skrev brevet hemma hos Gajus, som var medlem av församlingen i Korinth, och han anbefaller Febe från den närliggande församlingen i Kenkreai, en hamnstad till Korinth. Det var tydligtvis  Febe som tog med brevet till Rom. (Rom. 16:1, 23; 1 Kor. 1:14) I Romarna 15:23 skrev Paulus: ”Jag [har] inte längre ... orört område i dessa trakter”, och i följande vers antyder han att han ämnar utsträcka sin missionsverksamhet åt väster, till Spanien. Han kunde mycket väl skriva så mot slutet av sin tredje resa, i början av år 56 v.t.

BREVETS INNEHÅLL

8. a) Vad säger Paulus om sitt uppdrag? b) Hur påvisar han att både judar och greker är förtjänta av Guds vrede?

⁸ Guds opartiskhet mot judar och icke-judar (1:1—2:29). Vad säger Paulus under inspiration till romarna? I de inledande orden omtalar han sig själv som en apostel, som har blivit utvald av Kristus till att undervisa nationerna om ”trons lydnad”. Han uttrycker sin innerliga önskan att besöka de heliga i Rom för att tillsammans med dem få glädja sig åt ”ett utbyte av uppmuntran” och bland dem få förkunna de goda nyheterna, som är ”Guds kraft till räddning för var och en som tror”. Som det för länge sedan hade blivit skrivet, skall den rättfärdige leva ”av tro”. (1:5, 12, 16, 17) Han påvisar att både judar och greker är förtjänta av Guds vrede. Människans ogudaktighet kan inte ursäktas, för Guds ”osynliga egenskaper ses nämligen tydligt alltifrån världens skapelse”. (1:20) Inte desto mindre upphöjer nationerna i sin dåraktighet skapade ting till gudar. Judarna bör emellertid inte döma nationerna hårt, då de ju också är skyldiga till synder. Båda grupperna kommer att bli dömda i enlighet med sina gärningar, för Gud är inte partisk. Omskärelse på köttet är inte den avgörande faktorn; ”den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse är hjärtats omskärelse”. — 2:29.

9. a) I vilket avseende har judarna ett företräde, och vilka skriftställen citerar Paulus för att visa att alla ändå är under synd? b) Hur blir en människa förklarad rättfärdig, och vilket exempel stöder detta argument?

⁹ Förklarade rättfärdiga genom tro, inte genom laggärningar (3:1—4:25). ”Vad är då judens företräde?” Det är stort, för judarna blev betrodda med Guds heliga utsagor. Likväl är det så att ”judar såväl som greker alla är under synd”, och ingen är ”rättfärdig” i Guds ögon. Som bevis för detta använder Paulus sju citat från de hebreiska skrifterna. (Rom. 3:1, 9—18; Ps. 14:1—3; 5:9; 140:3; 10:7; Ords. 1:16; Jes. 59:7, 8; Ps. 36:1) Lagen avslöjar människans syndfullhet, och ”därför skall inget kött genom laggärningar förklaras rättfärdigt inför honom”. Genom Guds oförtjänta omtanke och frigörelsen genom lösen blir emellertid både judar och greker förklarade rättfärdiga ”genom tro utan laggärningar”. (Rom. 3:20, 28) Paulus stöder detta argument genom att som exempel anföra Abraham, som blev tillräknad rättfärdighet, inte på grund av gärningar eller omskärelse, utan på grund av sin föredömliga tro. På så sätt blev Abraham far inte bara till judarna, utan till ”alla som har tro”. — 4:11.

10. a) Hur kom döden att härska som kung? b) Vad har Kristi lydnad fört med sig, men vilken varning uttalas med avseende på synden?

¹⁰ Inte längre slavar åt synden, utan åt rättfärdigheten genom Kristus (5:1—6:23). Genom en enda människa, Adam, kom synden in i världen, och synden förde med sig döden, och ”på så sätt spred sig [döden] till alla människor därför att de alla hade syndat”. (5:12) Döden härskade som kung från Adam ända till Mose. När Lagen gavs genom Mose, flödade synden över, och döden fortsatte att härska. Men Guds oförtjänta omtanke överflödar nu ännu mera, och genom Kristi lydnad blir många förklarade rättfärdiga för evigt liv. Men det ger oss inte frihet att leva i synd. Människor som har blivit döpta till Kristus måste vara döda med avseende på synden. Deras gamla personlighet har blivit hängd på pålen, och de lever med avseende på Gud. Synden härskar inte längre över dem, utan de blir slavar åt rättfärdigheten med helighet till följd. ”Den lön synden betalar ut är död, men den gåva Gud ger är evigt liv genom Kristus Jesus, vår Herre.” — 6:23.

11. a) Hur illustrerar Paulus att de kristna judarna har gjorts fria från Lagen? b) Vad gjorde Lagen uppenbart, och vilket krig pågår alltså inom den kristne?

¹¹ Döda för Lagen, levande genom anden i gemenskap med Kristus (7:1—8:39). Paulus visar genom exemplet med en hustru, som är bunden vid sin man så länge han lever men som är fri att gifta sig med en annan om han dör, hur kristna judar genom Kristi offer gjordes döda för Lagen och var fria att tillhöra Kristus och bära frukt åt Gud. Den heliga Lagen gjorde synden mer uppenbar, och synden medförde död. Synden, som bor i våra köttsliga kroppar, för krig mot våra goda avsikter. Som Paulus säger: ”Ty det goda, som jag gärna vill, gör jag inte, utan det onda, som jag inte vill, det utövar jag.” Alltså ”är det inte längre jag som frambringar det, utan synden som bor i mig”. — 7:19, 20.

12. Hur blir några Kristi medarvingar, och hur avgår de med fullständig seger?

¹² Vad kan rädda människan från detta eländiga tillstånd? Gud kan göra dem som hör Kristus till levande genom sin ande! De blir adopterade som söner, blir förklarade rättfärdiga, blir Guds arvingar och Kristi medarvingar och blir förhärligade. Till dem säger Paulus: ”Om Gud är för oss, vem skall då vara emot oss? Vem skall skilja oss från Kristi kärlek?” Ingen! Triumferande förklarar han: ”Vi [avgår] med fullständig seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är övertygad om att varken död eller liv eller änglar eller regeringar eller ting som nu är eller ting som skall komma eller krafter eller höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre.” — 8:31, 35, 37—39.

13. a) Vilka är enligt profetian inbegripna i Guds verkliga Israel, och med vilken gudomlig princip överensstämmer detta? b) Varför kom det köttsliga Israel till korta, men vad är nödvändigt för räddning?

 ¹³ ”Israel” räddat genom tro och genom Guds barmhärtighet (9:1—10:21). Paulus ger uttryck åt ”stor bedrövelse” över sina israelitiska bröder, men han inser att inte hela det köttsliga Israel verkligen är ”Israel”, eftersom Gud har myndighet att välja vilka han än vill till att vara hans söner. Som det framgår av Guds sätt att handla med Farao och av illustrationen med krukmakaren, ”beror det ... inte på den som gärna vill eller på den som löper, utan på Gud, som är barmhärtig”. (9:2, 6, 16) Det är ”inte bara från judarna, utan också från nationerna”, som han kallar sina söner, vilket Hosea långt dessförinnan hade förutsagt. (Hos. 2:23) Israel kom till korta, därför att det inte sökte vinna Guds ynnest ”genom tro utan såsom genom gärningar” och därför att det snavade på Kristus, som blev en ”klippa till fall”. (Rom. 9:24, 32, 33) Israeliterna hade ”nitälskan för Gud, men inte enligt exakt kunskap”. Kristus är slutet på Lagen för dem som utövar tro till rättfärdighet, och för att vinna räddning måste man offentligt bekänna ”att Jesus är Herre” och utöva tro på ”att Gud uppväckte honom från de döda”. (10:2, 9) Predikare sänds ut för att göra det möjligt för människor av alla nationer att höra, att ha tro och att anropa Jehovas namn för att bli räddade.

14. Vad visar Paulus genom illustrationen med olivträdet?

¹⁴ Illustrationen med olivträdet (11:1—36). På grund av oförtjänt omtanke har en kvarleva av det naturliga Israel blivit utvald, men därför att flertalet snavade ”finns det räddning för folk av nationerna”. (11:11) Paulus använder illustrationen med ett olivträd och visar att till följd av det köttsliga Israels brist på tro blev icke-judar inympade. Icke-judarna bör ändå inte fröjda sig över att Israel har blivit förkastat, för om Gud inte skonade de otrogna naturliga grenarna, kommer han inte heller att skona de vilda olivgrenar som har ympats in från nationerna.

15. Vad innebär det att framställa sig som ett levande slaktoffer åt Gud?

¹⁵ Förnyelsen av sinnet; de överordnade myndigheterna (12:1—13:14). Framställ era kroppar till ett levande slaktoffer åt Gud, är det råd som Paulus ger. Ta inte längre ”gestalt efter denna tingens ordning; förvandla er i stället genom att göra om [eller: förnya] ert sinne”. Var inte högmodiga. Likt en mänsklig kropp har Kristi kropp många lemmar som har olika funktioner, men de arbetar tillsammans i enhet. Återgälda ingen med ont för ont. Överlåt hämnden åt Jehova. Övervinn ”det onda med det goda”. — 12:2, 21.

16. Hur skall de kristna förhålla sig till myndigheter och andra?

¹⁶ Varje människa skall underordna sig de överordnade myndigheterna; det är Guds anordning. Fortsätt att göra det goda och var inte skyldiga någon någonting alls, utom att älska varandra. Räddningen närmar sig; lägg därför av ”de gärningar som hör mörkret till” och ta på ”ljusets vapen”. (13:12) Vandra anständigt, inte enligt köttets begär.

17. Vilka råd ges om att döma och bygga upp de svaga?

¹⁷ Välkomna alla opartiskt och utan att döma (14:1—15:33). Ha fördrag med dem som på grund av svag tro avhåller sig från vissa födoämnen eller ger akt på vissa bestämda dagar. Döm inte din broder och kom honom inte att snava genom vad du äter och dricker, för Gud dömer var och en. Jaga efter frid och det som bygger upp, och bär andras svagheter.

18. a) Vilka ytterligare citat anför Paulus för att visa att Gud skulle ta emot icke-judar? b) Hur drar Paulus själv nytta av Guds oförtjänta omtanke?

¹⁸ Aposteln skriver: ”Alla de ting som är skrivna förr, de är skrivna till vår undervisning”, och sedan anför han ytterligare fyra citat från de hebreiska skrifterna som ett slutligt bevis för att de inspirerade profeterna långt dessförinnan hade förutsagt att Guds löften skulle utsträckas till de icke-judiska nationerna. (Rom. 15:4, 9—12; Ps. 18:49; 5 Mos. 32:43; Ps. 117:1; Jes. 11:1, 10) ”Välkomna därför varandra”, förmanar Paulus, ”alldeles som Kristus också har välkomnat oss, med härlighet åt Gud till följd.” (Rom. 15:7) Paulus uttrycker sin uppskattning av den oförtjänta omtanke som Gud har gett honom, då han har fått vara en offentlig tjänare till nationerna, en ”som tar del i det heliga arbetet med Guds goda nyheter”. Han strävar alltid efter att börja arbeta på nya distrikt i stället för att ”bygga på en annans grundval”. Och han är inte färdig än, för han planerar att han, sedan han har varit i Jerusalem med ett bidrag, skall företa en ännu vidsträcktare missionsresa till det avlägsna Spanien och på vägen dit föra med sig ”ett fullt mått av välsignelse från Kristus” till sina andliga bröder i Rom. — 15:16, 20, 29.

19. Vilka hälsningar och förmaningar avslutar brevet?

¹⁹ Avslutande hälsningar (16:1—27). Paulus sänder personliga hälsningar till 26 namngivna medlemmar av församlingen i Rom liksom till andra, och han förmanar dem att undvika dem som vållar söndringar och att ”vara visa i fråga om det goda, men oskyldiga i fråga om det onda”. Allt detta skall vara till Guds ära ”genom Jesus Kristus för evigt. Amen.” — 16:19, 27.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

20. a) Vilket logiskt skäl till att tro på Gud anges i Romarbrevet? b) Hur illustreras Guds rättfärdighet och barmhärtighet, och vad får detta Paulus att utropa?

²⁰ Romarbrevet framhåller en logisk grundval för tron på Gud, när det heter att ”hans osynliga egenskaper  ses ... tydligt alltifrån världens skapelse, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda, ja, hans eviga makt och gudomlighet”. Men förutom detta upphöjer brevet också Guds rättfärdighet och kungör hans stora barmhärtighet och oförtjänta omtanke. Detta får vi på ett träffande sätt vår uppmärksamhet riktad på genom illustrationen med olivträdet, på vilket de vilda grenarna ympas in när de naturliga grenarna kapas av. Vid tanken på denna stränghet och omtanke från Guds sida utropar Paulus: ”O djup av Guds rikedom och vishet och kunskap! Hur outrannsakliga är inte hans domar och outforskliga hans vägar!” — 1:20; 11:33.

21. Hur visar Romarbrevet den vidare utvecklingen av Guds heliga hemlighet?

²¹ I det sammanhanget förklarar Romarbrevet den vidare utvecklingen av Guds heliga hemlighet. I den kristna församlingen är det inte längre någon åtskillnad mellan jude och icke-jude, utan människor av alla nationer kan ha del i Jehovas oförtjänta omtanke genom Jesus Kristus. ”Det finns ... ingen partiskhet hos Gud.” ”Den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse är hjärtats omskärelse genom ande och inte genom en skriven lagsamling.” ”Det är ... ingen åtskillnad mellan jude och grek, ty över alla är samme Herre, som är rik för alla som anropar honom.” För alla dessa är det tro och inte gärningar som tillräknas dem som rättfärdighet. — 2:11, 29; 10:12; 3:28.

22. Vilka praktiska råd ges i Romarbrevet om hur kristna bör förhålla sig till människor utanför församlingen?

²² De praktiska råd som detta brev till de kristna i Rom innehåller är lika nyttiga för de kristna i våra dagar, som måste möta liknande problem i en främmande värld. De kristna förmanas att hålla ”frid med alla människor”, också med dem som befinner sig utanför församlingen. Varje själ måste ”underordna sig de överordnade myndigheterna”, eftersom dessa utgör en anordning av Gud och är föremål för fruktan, inte för de laglydiga, utan för dem som gör onda gärningar. De kristna bör vara laglydiga och underordna sig, inte bara på grund av fruktan för straff, utan på grund av sitt kristna samvete, och därför bör de betala sina skatter, ge åt alla vad som tillkommer dem, uppfylla sina förpliktelser, inte vara skyldiga någon någonting ”utom att älska varandra”. Kärleken uppfyller Lagen. — 12:17—21; 13:1—10.

23. Hur framhäver Paulus vikten av att man avger offentlig bekännelse, och vilket föredöme är han för oss när det gäller förberedelse för tjänsten?

²³ Paulus framhäver vikten av att avge ett offentligt vittnesbörd. Med hjärtat utövar man tro till rättfärdighet, men med munnen avger man offentlig bekännelse till räddning. ”Var och en som anropar Jehovas namn skall bli räddad.” Men för att detta skall kunna ske, är det nödvändigt att predikare drar ut och ”förkunnar goda nyheter om goda ting”. Vi kan verkligen vara lyckliga om vi är bland dessa förkunnare! Ljudet från dem har nu gått ut ”till den bebodda jordens yttersta ändar”. (10:13, 15, 18) Och när vi förbereder oss för detta predikoarbete, må vi då försöka bli lika förtrogna med de inspirerade Skrifterna som Paulus var, för enbart i detta avsnitt (10:11—21) gör han det ena citatet efter det andra från de hebreiska skrifterna. (Jes. 28:16; Joel 2:32; Jes. 52:7; 53:1; Ps. 19:4; 5 Mos. 32:21; Jes. 65:1, 2) På goda grunder kunde han säga: ”Alla de ting som är skrivna förr, de är skrivna till vår undervisning, för att vi genom vår uthållighet och genom trösten från Skrifterna må ha hopp.” — Rom. 15:4.

24. Vilka råd ger Paulus i syfte att bygga upp nitälskan och glädje inom församlingen?

²⁴ Enastående praktiska råd ges om förhållandena inom den kristna församlingen. Oavsett vilken bakgrund de kristna har när det gäller nationalitet, ras eller samhällsställning, måste de alla göra om eller förnya sitt sinne för att kunna ägna Gud helig tjänst enligt hans ”goda och välbehagliga och fullkomliga vilja”. (11:17—22; 12:1, 2) Praktisk sans och sunt förnuft präglar alla de råd Paulus ger i Romarna 12:3—16. Han uppmanar alla i den kristna församlingen att bygga upp nitälskan, ödmjukhet och öm tillgivenhet. I de avslutande kapitlen förmanar Paulus kraftigt bröderna att vara på sin vakt mot sådana som vållar söndringar och undvika dem, men han talar också om den ömsesidiga glädje och vederkvickelse som ett rent umgänge i församlingen kan erbjuda. — 16:17—19; 15:7, 32.

25. a) Vilket tillbörligt synsätt och vilken ytterligare insikt ger oss Romarbrevet med avseende på Guds kungarike? b) På vilka sätt bör studiet av Romarbrevet vara till nytta för oss?

²⁵ Som kristna måste vi fortsätta att ge akt på vårt förhållande till varandra. ”Ty Guds kungarike betyder inte ätande och drickande, utan betyder rättfärdighet och frid och glädje med helig ande.” (14:17) Denna rättfärdighet, frid och glädje är särskilt deras lott som är ”Kristi medarvingar” och som skall bli ”förhärligade tillsammans” med honom i det himmelska kungariket. Lägg också märke till hur Paulus i Romarbrevet pekar på ännu ett steg i uppfyllelsen av det löfte om Guds kungarike som gavs i Eden, då han skriver: ”Den Gud som ger frid skall ... inom kort krossa Satan under era fötter.” (Rom. 8:17; 16:20; 1 Mos. 3:15) Må vi med tro på dessa stora sanningar fortsätta att bli uppfyllda med all glädje och frid och överflöda i hoppet. Må vi vara beslutna att segra tillsammans med Guds kungarikes Säd, för vi är övertygade om att ingenting uppe i himlen eller nere på jorden och inte heller ”något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek som är i Kristus Jesus, vår Herre”. — Rom. 8:39; 15:13.

[Fotnoter]

[Frågor]