Bibelbok nr 47 — 2 Korinthierna
Bibelbok nr 47 — 2 Korinthierna
Skribent: Paulus
Platsen där den skrevs: Makedonien
Boken fullbordad: omkr. 55 v.t.
1, 2. a) Vad var det som fick Paulus att skriva sitt andra brev till korinthierna? b) Varifrån skrev Paulus, och vad var det som bekymrade honom?
DET var nu troligtvis på sensommaren eller tidigt på hösten år 55 v.t. Alltjämt var det några förhållanden i den kristna församlingen i Korinth som vållade aposteln Paulus bekymmer. Det hade inte gått så många månader sedan han skrev sitt första brev till korinthierna. Sedan dess hade Titus blivit sänd till Korinth för att hjälpa till med den insamling som man där höll på med till hjälp för de heliga i Judeen och kanske också för att iaktta hur korinthierna reagerade på det första brevet. (2 Kor. 8:1—6; 2:13) Hur hade de tagit emot det? Det var till stor tröst för Paulus när han fick veta att brevet hade gjort dem sorgsna och fått dem att ändra sinne. Titus hade återvänt till Paulus i Makedonien med denna gynnsamma rapport, och nu flödade apostelns hjärta över av den kärlek han hyste till sina älskade trosbröder i Korinth. — 7:5—7; 6:11.
2 Därför skrev Paulus på nytt till korinthierna. Detta hjärtliga och kraftfulla andra brev skrevs från Makedonien och överlämnades tydligen av Titus. (9:2, 4; 8:16—18, 22—24) Något som bekymrade Paulus och som drev honom att skriva var att det bland korinthierna fanns några ”till övermått höga apostlar”, vilka han också beskrev som ”falska apostlar, svekfulla arbetare”. (11:5, 13, 14) Den förhållandevis unga församlingens andliga välfärd var i fara, och Paulus’ myndighet som apostel var utsatt för angrepp. Hans andra brev till Korinth fyllde således ett stort behov.
3, 4. a) Vid vilka tillfällen besökte Paulus själv Korinth? b) Hur är Andra Korinthierbrevet till nytta för oss nu?
3 Vi lägger märke till att Paulus sade: ”Detta är tredje gången som jag är redo att komma till er.” (2 Kor. 12:14; 13:1) Han hade planerat att besöka korinthierna för andra gången när han skrev sitt första brev, men trots att han gjorde sig redo, blev det inte något av denna ”andra anledning till glädje”. (1 Kor. 16:5; 2 Kor. 1:15) Alltså hade Paulus i verkligheten varit där bara en gång förut, i 18 månader under åren 50—52 v.t., när den kristna församlingen i Korinth grundades. (Apg. 18:1—18) Längre fram fick emellertid Paulus se sin önskan att ännu en gång besöka Korinth förverkligad. Medan han var i Grekland i tre månader, förmodligen år 56 v.t., tillbringade han åtminstone en del av tiden i Korinth, och det var därifrån han skrev sitt brev till romarna. — Rom. 16:1, 23; 1 Kor. 1:14.
4 Andra Korinthierbrevet har alltid tillsammans med Första Korinthierbrevet och de andra paulinska breven räknats som en autentisk del av Bibelns kanon. Återigen får vi en inblick i församlingen i Korinth och kan dra nytta av Paulus’ inspirerade ord, som skrevs till förmaning såväl för dem som för oss.
BREVETS INNEHÅLL
5. a) Vad skriver Paulus om tröst? b) Vad har åstadkommits genom Kristus, vilket skänker ytterligare tillförsikt?
5 Hjälp från ”all trösts Gud” (1:1—2:11). Paulus inbegriper Timoteus i sin inledande hälsning. Sedan säger Paulus: ”Välsignad vare ... den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud, som tröstar oss i all vår vedermöda”, så att vi i vår tur skall kunna trösta andra. Paulus och hans följeslagare har varit under ytterligt stor press och i livsfara, men Gud har räddat dem. Korinthierna kan också hjälpa till genom att be för dem. Paulus skriver till dem med ett rent motiv, i tillit till sin uppriktighet och till Guds oförtjänta omtanke. Guds löften har blivit ”ja” genom Jesus, och Gud har smort dem som tillhör Kristus och har gett dem ”förskottet på det som skall komma, det vill säga anden”, i deras hjärtan. — 1:3, 4, 20, 22.
6. Vad råder Paulus korinthierna att göra för den uteslutne syndaren som nu har ändrat sinne?
6 Den man som Paulus skrev om i femte kapitlet i sitt första brev har tydligen blivit avlägsnad från församlingen. Han har ändrat sinne och är mycket bedrövad. Paulus uppmanar därför korinthierna att uppriktigt förlåta den ångrande syndaren och bekräfta sin kärlek till honom.
7. Hur beskriver Paulus sig själv och korinthierna, och vad försäkrar han?
7 Kvalificerade att vara det nya förbundets tjänare (2:12—6:10). Paulus beskriver sig själv och de kristna i Korinth som sådana som blir förda fram i ett triumftåg i sällskap med Kristus. (Korinthierna var väl förtrogna med den behagliga doften av rökelse som på den tiden brändes utmed färdvägen för segerrika härars triumftåg.) Den doft eller ”lukt” som den kristne är för dem som kommer att vinna liv utgör en skarp kontrast till den ”lukt” han är för dem som är på väg att förgås. ”Vi är inte försäljare av Guds ord”, försäkrar Paulus. — 2:16, 17.
8. a) Vilka anbefallningsbrev hade Paulus och hans medarbetare som Guds tjänare? b) Hur är det nya förbundets tjänst överlägsen?
8 Paulus och hans medarbetare behöver inga dokument, inga skrivna anbefallnings- eller rekommendationsbrev till eller från korinthierna. De troende i Korinth är själva anbefallningsbrev, som är skrivna ”av oss såsom tjänare” och som inte är inskrivna på stentavlor, utan ”på tavlor av kött, på hjärtan”, förklarar Paulus. Gud har gjort sina tjänare tillräckligt kvalificerade att vara det nya förbundets tjänare. Den skrivna lagsamlingen förrättade tjänst till död och hade en härlighet som förbleknade, och den var av tillfälligt slag. Men den tjänst som anden förrättar leder till liv, är varaktig och är oändligt rik på härlighet. När ”Mose läses” ligger en slöja över Israels söners hjärtan, men när man vänder sig till Jehova blir slöjan borttagen, och ”vi [blir] förvandlade till samma bild från härlighet till härlighet”. — 3:3, 15, 18.
9. Hur beskriver Paulus tjänstens skatt?
9 Därpå fortsätter Paulus: ”Vi ... har denna tjänst efter den barmhärtighet som har visats oss. ... Vi har frånsagt oss de ting man gör i smyg och ... förfalskar [inte] Guds ord, utan genom att göra sanningen uppenbar anbefaller [vi] oss själva.” Ifall budskapet om de goda nyheterna är beslöjat, beror det på att den här världens gud har förblindat de icke troendes sinnen. ”Våra hjärtan” är emellertid upplysta ”med den härliga kunskapen om Gud genom Kristi ansikte. Men denna skatt” — den är verkligen stor — ”har vi i lerkärl, för att den kraft som är över det normala må vara av Gud”. Under förföljelse och påfrestningar, ja, ansikte mot ansikte med själva döden, ”utövar ... vi tro” och ger inte upp, för den kortvariga vedermödan ”frambringar ... åt oss en härlighet, som har en mer och mer överväldigande vikt och är evig”. Därför ”håller [vi] blicken fäst ... vid de ting som ... inte syns”. — 4:1—18.
10. a) Vad säger Paulus om dem som är i gemenskap med Kristus? b) Hur anbefaller Paulus sig som en Guds tjänare?
10 ”Vi vet”, skriver Paulus, ”att ... vårt jordiska hus” skall bytas mot ”ett evigt [hus] i himlarna”. Under tiden ”är [vi] vid gott mod” och strävar framåt. Fastän ”vi ... är borta från” Kristus, försöker ”[vi] vara välbehagliga för honom”. (5:1, 7—9) De som är i gemenskap med Kristus är ”en ny skapelse” och har en tjänst i samband med försoningen. De är ”ambassadörer på Kristi vägnar”. (5:17, 20) På alla sätt anbefaller sig Paulus som en Guds tjänare. Hur då? ”Genom uthållighet i mycket” — under vedermödor, hugg och slag, hårt arbete och sömnlösa nätter — ”genom renhet, genom kunskap, genom långmodighet, genom omtanke, genom helig ande, genom kärlek fri från skrymteri, genom sannfärdigt tal, genom Guds kraft”, som en fattig människa som ändå gör många rika, som en som ingenting har och ändå äger allting. — 6:4—10.
11. Vilket råd och vilken varning ger Paulus?
11 ”Vi fullkomnar heligheten i Guds fruktan” (6:11—7:16). Paulus säger till korinthierna: ”Vårt hjärta har vidgat sig” för att ta emot er. De bör också vidga sin egen ömma tillgivenhet. Men nu kommer en varning! ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende.” (6:11, 14) Vilken gemenskap har ljus med mörker eller Kristus med Belial? Som en levande Guds tempel måste de avskilja sig och sluta upp med att röra vid det orena. Paulus säger: ”Låt oss rena oss från varje förorening av kött och ande, i det vi fullkomnar heligheten i Guds fruktan.” — 7:1.
12. Varför gladde sig Paulus över rapporten från Korinth?
12 Paulus säger vidare: ”Jag är uppfylld av tröst, min glädje är överflödande i allt vårt betryck.” (7:4) Varför? Inte bara på grund av Titus’ närvaro, utan också på grund av den gynnsamma rapporten från Korinth, nämligen om korinthiernas längtan, deras klagan och sorg och deras nitälskan för Paulus. Han inser att hans första brev bedrövade dem en kort tid, men han gläder sig över att deras bedrövelse har främjat sinnesändring till räddning. Han berömmer dem för deras samarbete med Titus.
13. a) Vilka exempel på givmildhet anför Paulus? b) Vilka principer framhåller Paulus i samband med att ge?
13 Givmildhet kommer att belönas (8:1—9:15). I förbindelse med understödet till de behövande ”heliga” anför Paulus makedonierna som exempel. Trots sin djupa fattigdom visade de verkligen givmildhet utöver sin förmåga, och Paulus hoppas nu att få se samma slags givmildhet hos korinthierna som ett bevis på deras äkta kärlek till Herren Jesus Kristus, som blev fattig för att de skulle bli rika. Att de ger i överensstämmelse med vad de har kommer att leda till en utjämning, så att den som har mycket inte skall ha för mycket och den som har litet inte skall ha för litet. Titus och andra sänds till dem i förbindelse med denna välmenta gåva. Paulus har berömt sig av korinthiernas givmildhet och villighet, och han vill inte att de skall få stå där med skam på grund av att de inte har samlat in den rikliga gåvan. Ja, ”den som sår rikligt, han skall också skörda rikligt”. Var och en skall ge som han har beslutat i sitt hjärta, för ”Gud älskar en glad givare”. Han är också i stånd att låta sin oförtjänta omtanke överflöda gentemot dem och berika dem för varje form av givmildhet. ”Gud vare tack för hans obeskrivbara fria gåva.” — 9:1, 6, 7, 15.
14. Vad framhåller Paulus till försvar för sitt apostlaskap?
14 Paulus försvarar sitt apostlaskap (10:1—13:14). Paulus erkänner att han till det yttre är oansenlig. Men de kristna för inte krig efter vad de är i köttet; deras vapen är andliga, ”mäktiga genom Gud” till att riva ner tankebyggnader som strider mot kunskapen om Gud. (10:4) Några, som bara ser till det yttre, säger att apostelns brev är mycket myndiga och kraftfulla, men att hans tal inte är värt att akta på. De skall veta att Paulus’ handlingar kommer att helt svara mot hans ord i det brev han skriver. Korinthierna bör inse att Paulus inte berömmer sig av vad som har uträttats på någon annans område. Han har personligen burit fram de goda nyheterna till dem. Om någon för övrigt vill berömma sig, så må han berömma sig av Jehova.
15. a) Vilka illustrationer använder Paulus, när han varnar för de falska apostlarna? b) Vad har Paulus själv varit med om?
15 Paulus känner sitt ansvar att ställa fram församlingen i Korinth som en kysk jungfru för Kristus. Alldeles som Eva blev förledd genom ormens list, är det fara för att deras sinnen skall bli fördärvade. Med kraft sjunger därför Paulus ut mot de ”till övermått höga apostlar” som finns i församlingen i Korinth. (11:5) De är falska apostlar. Satan själv omskapar sig ständigt till en ljusets ängel, så det är inte underligt att hans tjänare gör detsamma. Men vad det beträffar att vara Kristi tjänare, finns det anledning att fråga hur de står sig i jämförelse med Paulus och vad han har varit med om. Han har uthärdat mycket: fängelsevistelser, hugg och slag, tre skeppsbrott, många faror och sömnlösa nätter och hunger och törst mer än en gång. Men under allt detta har han aldrig förlorat församlingarnas behov ur sikte, och han har alltid blivit upptänd, när någon förmåtts att snava och falla.
16. a) Vad skulle Paulus kunna berömma sig av, men varför vill han hellre tala om sina svagheter? b) Hur har Paulus gett bevis på sitt apostlaskap?
16 Om alltså någon har skäl att berömma sig, så är det Paulus. Kunde de andra så kallade apostlarna i Korinth berätta om att de blivit bortryckta till paradiset för att få höra outsägliga ord? Likväl talar Paulus om sina svagheter. För att han inte skall känna sig överdrivet upphöjd, har han fått ”ett törne i köttet”. Paulus har bett om att detta törne skall tas bort, men det har sagts honom: ”Min oförtjänta omtanke är nog för dig.” Paulus vill hellre berömma sig av sina svagheter för att ”Kristi kraft” må förbli över honom som ett tält. (12:7, 9) Nej, Paulus har inte visat sig vara underlägsen dessa ”till övermått höga apostlar”, och korinthierna har sett bevisen på hans apostlaskap som han har gett bland dem ”genom all uthållighet och genom tecken och förebud och kraftgärningar”. Paulus söker inte komma åt deras ägodelar, nej, lika lite som Titus och andra medarbetare utsända av Paulus har försökt utnyttja dem. — 12:11, 12.
17. Vilken slutlig förmaning ger Paulus korinthierna?
17 Allting är för deras uppbyggelse. Paulus är emellertid rädd att han, när han kommer till Korinth, skall finna några som inte har ändrat sinne i fråga om köttets gärningar. Han förvarnar syndarna om att han skall vidta tillbörliga åtgärder och inte skona någon, och han råder alla i församlingen att fortsätta att pröva om de är i tron i gemenskap med Jesus Kristus. Paulus och Timoteus skall be till Gud för dem. Han uppmanar dem att glädja sig och återställa enheten för att kärlekens och fridens Gud skall vara med dem, och han slutar med att sända hälsningar från de heliga och sin egen tillönskan om andliga välsignelser för dem.
VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT
18. Hur bör de kristna se på tjänsten?
18 Det är mycket stimulerande och uppmuntrande att lägga märke till den uppskattning av den kristna tjänsten som Paulus ger uttryck åt i Andra Korinthierbrevet. Låt oss betrakta tjänsten på samma sätt som han gjorde. Den kristne tjänaren, som har gjorts tillräckligt kvalificerad av Gud, är inte någon försäljare av Guds ord, utan tjänar i uppriktighet. Det som anbefaller honom är inte något skrivet dokument, utan den frukt han bär i tjänsten. Men även om tjänsten i sanning är härlig, är detta ingen anledning för honom att bli uppblåst. Som ofullkomliga människor har Guds tjänare denna tjänstens skatt i bräckliga lerkärl, för att det tydligt skall synas att kraften är Guds. Det krävs alltså ödmjukhet för att människor skall få ta emot det härliga privilegiet att vara Guds tjänare, och tänk vilken oförtjänt omtanke från Gud det är att de får tjäna som ”ambassadörer på Kristi vägnar”! Det var därför mycket tillbörligt att Paulus uppmanade sina medtroende ”att inte ta emot hans [Guds] oförtjänta omtanke och förfela syftet med den”. — 2:14—17; 3:1—5; 4:7; 5:18—20; 6:1.
19. I vilka olika avseenden var Paulus ett utomordentligt exempel för kristna tjänare i våra dagar, i synnerhet för tillsyningsmän?
19 Paulus var ett utomordentligt exempel för de kristna tjänarna att efterfölja. Först och främst satte han värde på de inspirerade hebreiska skrifterna och studerade dem, och gång på gång citerade han dem, hänvisade till dem och tillämpade dem. (2 Kor. 6:2, 16—18; 7:1; 8:15; 9:9; 13:1; Jes. 49:8; 3 Mos. 26:12; Jes. 52:11; Hes. 20:41; 2 Sam. 7:14; Hos. 1:10) Dessutom visade han som tillsyningsman en innerlig omsorg om hjorden och sade: ”Jag för min del vill mycket gärna förbruka mina tillgångar och låta mig själv helt förbrukas för era själar.” Han gav ut sig själv helt och fullt för brödernas skull, vilket skildringen tydligt visar. (2 Kor. 12:15; 6:3—10) Han var outtröttlig i sina bemödanden, när han undervisade, förmanade och rättade till förhållandena i församlingen i Korinth. Han varnade tydligt och klart för gemenskap med mörkret, när han sade till korinthierna: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende.” På grund av sin kärleksfulla omsorg om dem ville han inte se deras sinnen fördärvas, ”såsom ormen förledde Eva genom sin list”, och därför förmanade han dem uppriktigt: ”Fortsätt att pröva er själva, om ni är i tron, fortsätt att genom prövning visa vad ni själva är.” Han sporrade dem till kristen givmildhet och framhöll för dem att ”Gud älskar en glad givare”, och själv gav han uttryck åt den djupaste tacksamhet för Guds obeskrivbara fria gåva. Ja, bröderna i Korinth var verkligen i kärlek inskrivna på Paulus’ hjärta, på en tavla av kött, och hans offervilliga tjänst till nytta för dem inbegrep allt som bör utmärka en nitisk, klarvaken tillsyningsman. Vilket enastående exempel för oss i våra dagar! — 6:14; 11:3; 13:5; 9:7, 15; 3:2.
20. a) Hur leder Paulus våra tankar i rätt riktning? b) Vilket härligt hopp pekar Paulus på i Andra Korinthierbrevet?
20 Aposteln Paulus leder våra tankar i rätt riktning, när han pekar på ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud” som den verkliga källan till styrka i prövningens tid. Det är han som ”tröstar oss i all vår vedermöda”, för att vi skall kunna uthärda och bli räddade in i hans nya värld. Paulus pekar också på det härliga hoppet om ”en byggnad från Gud, ett hus som inte är gjort med händer, ett evigt [hus] i himlarna”, och säger: ”Följaktligen, om någon är i gemenskap med Kristus, är han en ny skapelse; de gamla tingen har försvunnit, se! nya har blivit till.” Andra Korinthierbrevet innehåller i sanning underbara ord som ger trygghet och tillförsikt åt dem som i likhet med Paulus skall ärva det himmelska kungariket. — 1:3, 4; 5:1, 17.
[Frågor]
