Gå direkt till innehållet

Gå direkt till innehållsförteckningen

Bibelbok nr 52 — 1 Thessalonikerna

Bibelbok nr 52 — 1 Thessalonikerna

Bibelbok nr 52 — 1 Thessalonikerna

Skribent: Paulus

Platsen där den skrevs: Korinth

Boken fullbordad: omkr. 50 v.t.

1. a) Vad var anledningen till att Första Thessalonikerbrevet skrevs? b) När skrevs brevet, och vilken särställning intar det alltså?

DET var omkring år 50 v.t., medan aposteln Paulus var ute på sin andra missionsresa, som han besökte den makedoniska staden Thessalonike och där grundade en kristen församling. Mindre än ett år senare, medan Paulus var i Korinth tillsammans med Silvanus (kallad Silas i Apostlagärningarna) och Timoteus, kände han sig manad att skriva sitt första brev till thessalonikerna för att trösta dem och bygga upp dem i tron. Det var troligen i slutet av år 50 v.t. Det här brevet tycks inta särställningen som det första av Paulus’ brev som blev en del av Bibelns kanon, och det är dessutom — sannolikt med undantag av Matteusevangeliet — den bok i de kristna grekiska skrifterna som skrevs först.

2. Vad är det som bevisar att Paulus har skrivit Första Thessalonikerbrevet och att det är äkta?

2 Det finns överväldigande vittnesbörd om att brevet är äkta och oförfalskat. Paulus namnger sig själv som den som har skrivit brevet, och dess innehåll är i harmoni med resten av det inspirerade ordet. (1 Thess. 1:1; 2:18) Brevet nämns vid namn i många av de tidigaste förteckningarna över de inspirerade Skrifterna, till exempel det muratoriska fragmentet (Muratoris kanon). * Många av de tidiga kyrkliga författarna citerar Första Thessalonikerbrevet eller anspelar på det, bland dem Irenaeus (100-talet v.t.), som nämner det vid namn. Papyrushandskriften Chester Beatty II (P46), från omkring år 200 v.t., innehåller Första Thessalonikerbrevet, och en annan papyrushandskrift från 200-talet (P30), som nu finns i Gent i Belgien, innehåller fragment av både Första och Andra Thessalonikerbrevet. *

3, 4. Vad blev följden av att Paulus hade sådan framgång i sin förkunnartjänst i Thessalonike?

3 En blick på den korta historia som församlingen i Thessalonike hade fram till den tidpunkt då det här brevet skrevs ger oss bakgrunden till Paulus’ stora omsorg om bröderna i den staden. Alltifrån början blev församlingen utsatt för svår förföljelse och häftigt motstånd. I Apostlagärningarna, kapitel 17, berättar Lukas om att Paulus och Silas kom till Thessalonike, ”där det fanns en judarnas synagoga”. Under tre sabbater predikade Paulus för dem och resonerade med dem och utgick då från Skrifterna, och tydligtvis stannade han där ännu längre, för han hade tid att börja utöva sitt yrke och framför allt att grunda och organisera en församling. — Apg. 17:1; 1 Thess. 2:9; 1:6, 7.

4 Skildringen i Apostlagärningarna 17:4—7 ger en livfull beskrivning av den verkan aposteln Paulus’ predikande fick i Thessalonike. Judarna, som blev svartsjuka på Paulus på grund av den framgång han hade i sin kristna förkunnartjänst, organiserade en pöbelhop och satte i gång ett upplopp i staden. De stormade Jasons hus och släpade Jason och andra bröder till stadens styresmän och ropade: ”De här männen som har omvälvt den bebodda jorden, de har nu också kommit hit, och Jason har tagit emot dem gästfritt. Och alla dessa män handlar i strid med kejsarens förordningar, i det de säger att det finns en annan kung, Jesus.” Jason och de andra tvingades att ställa borgen för sig innan de blev frigivna. Av hänsyn till bröderna i församlingen och av hänsyn till deras egen personliga säkerhet blev Paulus och Silas om natten sända till Berea. Men det hade nu bildats en församling i Thessalonike.

5. Hur visade Paulus sin omsorg om och sitt kärleksfulla intresse för församlingen i Thessalonike?

5 Judarna, som följde efter Paulus till Berea, fortsatte med sitt hetsiga motstånd mot honom och hotade att sätta stopp för hans predikande där. Han begav sig då vidare till Athen i Grekland. Men han längtade efter att få veta hur det gick för hans bröder i Thessalonike under deras vedermödor. Två gånger försökte han vända tillbaka till dem, men båda gångerna gick Satan i vägen för honom. (1 Thess. 2:17, 18) I sin stora omsorg om den unga församlingen och smärtsamt medveten om den vedermöda som den fick utstå sände Paulus Timoteus tillbaka till Thessalonike för att han skulle trösta bröderna och göra dem fastare i tron. När Timoteus sedan kom tillbaka med sin hjärtevärmande rapport, blev Paulus utom sig av glädje över underrättelsen om deras ståndaktighet och ostrafflighet mitt under våldsam förföljelse. Genom sitt exempel hade de nu blivit ett föredöme för de troende överallt i Makedonien och Akaja. (1:6—8; 3:1—7) Paulus var tacksam mot Jehova Gud för deras trofasthet och uthållighet, men han insåg också att de skulle behöva ytterligare hjälp och vägledning under det att de fortsatte att gå framåt mot mogenhet. Därför skrev Paulus, medan han befann sig i Korinth tillsammans med Timoteus och Silvanus, sitt första brev till thessalonikerna.

BREVETS INNEHÅLL

6. Vad berömmer Paulus thessalonikerna för?

6 Thessalonikerna ett exempel för andra troende (1:1—10). Paulus börjar sitt brev till thessalonikerna med att varmt berömma dem för deras trogna arbete, deras kärleksfulla möda och deras uthållighet i hoppet. De goda nyheter som predikades bland dem hade inte kommit till dem bara med tal, utan ”också med kraft ... och fast övertygelse”. Thessalonikerna hade efterliknat det exempel som gavs dem och hade tagit emot ordet ”med helig andes glädje”, och på så sätt hade de själva blivit ett exempel för alla de troende i Makedonien och i Akaja och även längre bort. De hade fullständigt vänt sig bort från sina avgudar ”till att vara slavar åt en levande och sann Gud och till att vänta hans Son från himlarna”. — 1:5, 6, 9, 10.

7. Hur hade Paulus och hans följeslagare uppträtt medan de var bland thessalonikerna, och vad hade de förmanat dem att göra?

7 Paulus’ kärleksfulla omsorg om thessalonikerna (2:1—3:13). Sedan Paulus och hans följeslagare hade blivit oförskämt behandlade i Filippi, uppbjöd de all sin dristighet för att förkunna de goda nyheterna för thessalonikerna. Detta gjorde de inte för att behaga människor, och de hade inte heller kommit med smickrande tal eller sökt ära från människor. Tvärtemot, säger Paulus, ”uppträdde vi varsamt mitt ibland er, såsom när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn. Då vi således har öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte bara ge er av Guds goda nyheter utan också av våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” (2:7, 8) De förmanade ständigt thessalonikerna, som en far gör med sina barn, att fortsätta att vandra värdigt Gud, som kallade dem till sitt kungarike och sin härlighet.

8. Hur har thessalonikerna blivit en källa till glädje för Paulus, och vad ber han om för deras räkning?

8 Paulus berömmer dem för att de så villigt tog emot de goda nyheterna för vad de verkligen är, nämligen ”Guds ord”. De är inte ensamma om att bli förföljda av sina egna landsmän. De första som kom till tro i Judeen blev på liknande sätt förföljda av judarna. Paulus, som var intresserad av att det gick dem väl, hade vid två tillfällen velat besöka dem personligen, men han blev hindrad av Satan. För Paulus och hans medarbetare är bröderna i Thessalonike en jublets krona, deras ”ära och glädje”. (2:13, 20) När Paulus inte längre kunde stå ut med att inte höra någonting ifrån dem, sände han Timoteus till Thessalonike för att göra dem fasta i tron och trösta dem. Nu har Timoteus just kommit tillbaka med goda nyheter om deras andliga välgång och deras kärlek, och detta har gett aposteln tröst och glädje. Paulus tackar Gud och ber att Herren må komma dem att tillväxa, ja, få dem att överflöda i kärlek till varandra, och att deras hjärtan må vara ”oförvitliga i helighet” inför Gud, Fadern, vid Herren Jesu närvaro. — 3:13.

9. Vilka förmaningar ger Paulus beträffande helgelse och inbördes kärlek?

9 Om att tjäna i helgelse och ära (4:1—12). Paulus lovordar thessalonikerna för att de vandrar på ett sätt som behagar Gud, och han förmanar dem att fortsätta att göra det mera helt och fullt. Var och en ”skall veta hur man blir herre över sitt eget kärl i helgelse och ära, inte i lystet sexuellt begär”. I denna sak får ingen kränka sin broders rätt. Gud kallade dem ju inte ”med tillåtelse till orenhet, utan i förbindelse med helgelse. Alltså: den som visar förakt, han föraktar inte en människa, utan Gud.” (4:4, 5, 7, 8) Paulus berömmer thessalonikerna för att de visar varandra kärlek, och han förmanar dem att fortsätta med att göra det i rikare mått och att sätta som sitt mål att leva i stillhet och att sköta var och en sitt och att arbeta med sina händer. De måste nämligen vandra anständigt ”gentemot dem som är utanför”. — 4:12.

10. Vilken inställning bör bröderna ha i fråga om dem som har somnat in i döden?

10 Uppståndelsehoppet (4:13—18). Vad dem beträffar som sover i döden, skall bröderna inte sörja alldeles som de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket de tror, då skall Gud också genom Jesus uppväcka andra som har somnat in i döden. Vid sin närvaro skall Herren stiga ner från himlen med ett befallande rop, ”och de som är döda i gemenskap med Kristus skall uppstå först”. Efteråt skall de som överlever ”ryckas bort i moln för att möta Herren i luften”, och så skall de alltid vara tillsammans med Herren. — 4:16, 17.

11. Varför bör thessalonikerna hålla sig vakna, och vad bör de fortsätta att göra?

11 Om att hålla sig vaken, medan Jehovas dag närmar sig (5:1—28). ”Jehovas dag kommer precis som en tjuv om natten.” Det är när människor säger: ”Fred och säkerhet!” som plötslig undergång i ett nu skall komma över dem. Thessalonikerna uppmanas därför att hålla sig vakna som ”ljusets söner och dagens söner”, medan de bevarar sin besinning och har på sig ”trons och kärlekens bröstpansar och som hjälm hoppet om räddning”. (5:2, 3, 5, 8) Tiden kräver att de fortsätter att trösta och uppbygga varandra. Alla bör ”i kärlek långt mer än vanligt tänka på dem” som arbetar strängt och presiderar bland dem. Å andra sidan måste de allvarligt förmana de oordentliga, bygga upp de svaga och vara långmodiga mot alla. ”Jaga alltid efter det som är gott för er inbördes och för alla andra”, tillfogar Paulus. — 5:13, 15.

12. Vilka viktiga råd ger Paulus slutligen, och hur slutar han sitt brev till thessalonikerna?

12 Slutligen ger Paulus några viktiga råd: ”Gläd er alltid. Be oupphörligt. Tacka Gud i förbindelse med allting. ... Släck inte andens eld. Behandla inte profetiska uttalanden med förakt. Förvissa er om allt; håll fast vid det goda. Avhåll er från varje form av ondska.” (5:16—22) Sedan ber han att fridens Gud själv må helga dem helt och hållet och att deras ande, själ och kropp må förbli klanderfria vid Herren Jesu Kristi närvaro. Han slutar brevet med varma, uppmuntrande ord och med en högtidlig anvisning om att brevet skall läsas upp för alla bröderna.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

13. I vad var Paulus och hans följeslagare ett enastående exempel, och vilken verkan har det på församlingen att Guds folk villigt låter kärleken komma till uttryck?

13 I det här brevet visade Paulus vilken kärleksfull omsorg han hade om sina bröder. Han och hans medtjänare hade föregått med ett enastående exempel i fråga om att visa öm tillgivenhet. De hade inte bara varit villiga att ge av Guds goda nyheter åt sina älskade bröder i Thessalonike, utan de hade också varit villiga att ge av sina egna själar till nytta för dem. Må alla tillsyningsmän bemöda sig om att knyta sådana band av kärlek med sin församling! En sådan kärlek kommer att sporra alla att visa varandra kärlek, alldeles som Paulus sade: ”För övrigt må Herren komma er att tillväxa, ja, få er att överflöda, i kärlek till varandra och till alla, alldeles som vi också gör till er.” När allt Guds folk villigt låter en sådan kärlek komma till uttryck, har det en mycket uppbyggande inverkan. Den gör hjärtan ”fasta, oförvitliga i helighet inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu närvaro med alla sina heliga”. Den avskiljer de kristna från en fördärvad och omoralisk värld, så att de kan vandra i helgelse och ära och på så sätt behaga Gud. — 3:12, 13; 2:8; 4:1—8.

14. På vilket sätt är Första Thessalonikerbrevet ett utomordentligt exempel på taktfull och kärleksfull vägledning?

14 Första Thessalonikerbrevet utgör ett utomordentligt exempel på hur taktfulla och kärleksfulla råd kan ges i den kristna församlingen. Även om bröderna i Thessalonike var nitiska och trogna, fanns det saker som behövde rättas till. I varje särskilt fall ger Paulus emellertid bröderna beröm för deras goda egenskaper. När han till exempel varnar för moralisk orenhet, berömmer han dem först för att de vandrar på ett sätt som behagar Gud, och sedan förmanar han dem att göra det ”mera helt och fullt”, i det att var och en är ”herre över sitt eget kärl i helgelse och ära”. Vidare lovordar han dem för deras broderliga kärlek och förmanar dem därpå att fortsätta att visa sådan kärlek i ”rikare mått” och att sköta var och en sitt och att vandra anständigt gentemot dem som är utanför. På ett taktfullt sätt uppmanar Paulus sina bröder att ”jaga ... efter det som är gott för ... [dem] inbördes och för alla andra”. — 4:1—7, 9—12; 5:15.

15. Vad är det som visar att Paulus nitiskt predikade hoppet om Guds kungarike medan han var i Thessalonike, och vilka utmärkta råd gav han i förbindelse med detta?

15 Vid fyra tillfällen nämner Paulus Jesu Kristi ”närvaro”. Det är uppenbart att de nyomvända kristna i Thessalonike var mycket intresserade av denna lära. Medan Paulus var i deras stad, hade han utan tvivel frimodigt predikat om Guds kungarike med Kristus som regent, vilket framgår av den anklagelse som riktades mot honom och hans följeslagare: ”Alla dessa män handlar i strid med kejsarens förordningar, i det de säger att det finns en annan kung, Jesus.” (Apg. 17:7; 1 Thess. 2:19; 3:13; 4:15; 5:23) Bröderna i Thessalonike hade satt sitt hopp till Guds kungarike, och eftersom de hade tro på Gud, väntade de ”hans Son från himlarna, honom som han ... [hade] uppväckt från de döda, nämligen Jesus”, som skulle befria dem från den kommande vreden. Alla som i vår tid hoppas på Guds kungarike behöver likaså ge akt på de goda råden i Första Thessalonikerbrevet om att överflöda i kärlek, med fasta och oförvitliga hjärtan, så att de kan ”fortsätta att vandra värdigt Gud, som kallar ... [dem] till sitt kungarike och sin härlighet”. — 1 Thess. 1:8, 10; 3:12, 13; 2:12.

[Fotnoter]

^ § 2 Se tabellen ”Viktiga tidiga förteckningar över de kristna grekiska skrifterna” på sidan 303.

^ § 2 Kurt och Barbara Aland: Der Text des Neuen Testaments, 1982, sidorna 108, 109.

[Frågor]