Bibelbok nr 54 — 1 Timoteus

Skribent: Paulus

Platsen där den skrevs: Makedonien

Boken fullbordad: omkr. 61—64 v.t.

1, 2. a) Vilken kontrast finner vi mellan Apostlagärningarnas beskrivning av Paulus’ fängelsevistelse och den som ges i Andra Timoteusbrevet? b) När kan Första Timoteusbrevet ha skrivits, och vad får oss att påstå det?

LUKAS’ berättelse i Apostlagärningarna om Paulus’ liv slutar med att Paulus befinner sig i Rom och väntar på utgången av sin vädjan till kejsaren. Det berättas att Paulus bor i ett hus som han själv har hyrt och att han predikar Guds kungarike för alla som kommer till honom och att han gör detta ”med mycket fritt och öppet tal, utan hinder”. (Apg. 28:30, 31) Men i sitt andra brev till Timoteus skriver Paulus: ”Jag [lider] ont, ända till bojor som en ogärningsman”, och han talar om sin död som nära förestående. (2 Tim. 2:9; 4:6—8) Vilken förändring! I det första fallet blev han behandlad som en hedervärd fånge, i det andra som en grov förbrytare. Vad hade hänt mellan år 61 v.t., då Lukas beskrev Paulus’ situation vid slutet av de två åren i Rom, och den tid då Paulus själv skrev om sin situation till Timoteus, vilket tydligen skedde kort före hans död?

² Det förhållandet att det är svårt att få Paulus’ brev till Timoteus och Titus att passa in i den period som Apostlagärningarna omfattar har fått somliga bibelkommentatorer att dra den slutsatsen att Paulus’ vädjan till kejsaren fick en gynnsam utgång och att han blev frigiven omkring år 61 v.t. I The New Westminster Dictionary of the Bible heter det: ”Den avslutande versen i Apostlagärningarna stämmer bättre överens med den uppfattningen [att Paulus blev frigiven efter två års fångenskap] än med antagandet att den omtalade fängelsevistelsen slutade med att aposteln fick sin dom och blev avrättad. Lukas betonar att ingen hindrade honom i hans arbete och ger således klart det intrycket att slutet på hans verksamhet inte var nära.” * Första Timoteusbrevet måste följaktligen ha skrivits under den tid som förflöt mellan Paulus’ frigivning ur sin första fångenskap i Rom och hans slutliga fångenskap där, dvs. omkring åren 61—64 v.t.

3, 4. a) Vad gjorde Paulus tydligen sedan han hade blivit frigiven ur fängelset? b) Varifrån skrev han Första Timoteusbrevet?

³ Sedan Paulus hade blivit frigiven ur fängelset, återupptog han tydligen sin missionsverksamhet tillsammans med Timoteus och Titus. Det är osäkert om Paulus någonsin kom ända till Spanien, som en del antar. Klemens av Rom (Clemens Romanus) skrev (omkr. 95 v.t.) att Paulus ”nådde västerns gräns”, som kan ha inbegripit Spanien. *

⁴ Varifrån skrev Paulus sitt första brev till Timoteus? Det framgår av 1 Timoteus 1:3 att Paulus hade gett Timoteus i uppgift att ta sig an vissa församlingsangelägenheter i Efesos, medan han själv reste vidare till Makedonien. Det verkar som om det var härifrån han skrev brevet till Timoteus, som alltså var kvar i Efesos.

5. Vilka vittnesbörd har vi om att breven till Timoteus är äkta?

⁵ De båda breven till Timoteus har från äldsta tider varit erkända som skrivna av Paulus och som en del av de inspirerade Skrifterna. De tidiga kristna författarna, däribland Polykarpos, Ignatios och Klemens av Rom, är alla eniga om detta, och breven är upptagna bland Paulus’ skrifter i kanonförteckningar från de första århundradena. En auktoritet skriver: ”Det är få nytestamentliga skrifter som har så starka bevis för sin äkthet. ... Invändningar mot äktheten måste därför betraktas som nutida påfund, som strider mot den tidiga kyrkans kraftfulla vittnesmål.” *

6. a) Av vilka skäl skrev Paulus Första Timoteusbrevet? b) Vad hade Timoteus för bakgrund, och vad anger att han var en mogen kristen som hade utfört ett gott arbete?

⁶ Paulus skrev det första brevet till Timoteus för att klargöra hur vissa organisatoriska angelägenheter i församlingen skulle skötas. Han behövde också uppmana Timoteus att vara på sin vakt mot falska läror och att styrka bröderna till att motstå ”den ’kunskap’ som med orätt kallas så”. (1 Tim. 6:20) I Efesos, som var en handelsstad, var det också lätt att bli ett offer för materialism och kärlek ”till pengar”, och det skulle därför också vara på sin plats att ge råd om detta. (6:10) Genom den uppfostran, övning och erfarenhet som Timoteus hade fått var han väl lämpad för den här uppgiften. Han hade en grekisk far och en gudfruktig judisk mor. Man vet  inte exakt när Timoteus första gången kom i kontakt med kristendomen. När Paulus besökte Lystra på sin andra missionsresa — sannolikt i slutet av år 49 v.t. eller i början av år 50 v.t. — fann han att Timoteus (som kanske var i 20-årsåldern) redan var ”väl omtalad av bröderna i Lystra och Ikonion”. Paulus ordnade därför så att Timoteus kom att resa tillsammans med Silas och honom själv. (Apg. 16:1—3) Timoteus nämns vid namn i 11 av Paulus’ 14 brev samt i Apostlagärningarna. Paulus hyste alltid ett faderligt intresse för honom, och vid flera tillfällen gav han honom i uppdrag att besöka olika församlingar och betjäna dem — något som vittnar om att Timoteus hade utfört ett gott arbete på missionsfältet och var kvalificerad att ta på sig ansvarsfulla uppgifter. — 1 Tim. 1:2; 5:23; 1 Thess. 3:2; Fil. 2:19.

BREVETS INNEHÅLL

7. Varför uppmuntrar Paulus Timoteus att stanna i Efesos?

⁷ En uppmaning att bevara tron och ett gott samvete (1:1—20). Sedan Paulus hälsat Timoteus som ”ett äkta barn i tron”, uppmuntrar han honom att stanna kvar i Efesos. Han skall tillrättavisa dem som förkunnar en ”annan lära”, som leder till meningslösa frågor snarare än till en rätt förvaltning av tron. Paulus säger att ändamålet med den här befallningen är ”kärlek av ett rent hjärta och av ett gott samvete och av oskrymtad tro”. Han tillägger: ”Genom att avvika från dessa ting har vissa personer vänts bort till tomt prat.” — 1:2, 3, 5, 6.

8. Vad framhävdes genom att Paulus blev föremål för barmhärtighet, och vilket krig uppmanar han Timoteus att fortsätta?

⁸ Fastän Paulus förut var en hädare och en förföljare, skedde det likväl att Herrens oförtjänta omtanke ”överflödade mycket rikligt jämte den tro och kärlek som är i förbindelse med Kristus Jesus”, så att barmhärtighet visades honom. Han hade varit den främste av syndare, och därför kunde Kristus Jesus, som ”kom till världen för att rädda syndare”, med hjälp av honom bevisa all sin långmodighet. Evighetens Kung är i sanning värdig att få ta emot ära och härlighet i all evighet! Paulus instruerar Timoteus att fortsätta att föra det rätta kriget genom att ha ”tro och ett gott samvete”. Han får inte vara lik dem som har ”lidit skeppsbrott i sin tro”, som till exempel Hymeneus och Alexander, vilka Paulus har måst tukta därför att de har hädat. — 1:14, 15, 19.

9. a) Vilka böner skall frambäras, och varför? b) Vad sägs det om kvinnorna i församlingen?

⁹ Anvisningar för tillbedjan och församlingsorganisationen (2:1—6:2). Böner skall framföras för alla slags människor, också för personer i hög ställning, för att de kristna skall kunna föra ett lugnt och stilla liv i gudaktig hängivenhet. Det är Guds, Räddarens, vilja att ”alla slags människor skall bli räddade och komma till exakt kunskap om sanningen. Ty en enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” (2:4—6) Paulus har blivit satt till apostel och till lärare i dessa ting. Därför uppmanar han männen att be i lojalitet och kvinnorna att klä sig blygsamt och förnuftigt, som det anstår dem som vördar Gud. En kvinna skall ta emot undervisning i stillhet och får inte utöva myndighet över en man, ”ty Adam blev danad först, sedan Eva”. — 2:13.

10. Vilka krav ställs på tillsyningsmän och biträdande tjänare, och varför skriver Paulus om detta?

¹⁰ Den man som traktar efter att bli tillsyningsman önskar sig ett utmärkt arbete. Paulus räknar sedan upp kvalifikationerna för arbetet som tillsyningsman och som biträdande tjänare. En tillsyningsman skall vara ”oförvitlig, en enda hustrus man, måttlig i sina vanor, sund i sinnet, ordningsam, gästfri, kvalificerad att undervisa, inte en drucken grälmakare, inte en våldsman, utan resonlig, inte stridslysten, inte penningkär, en man som presiderar i sitt eget hushåll på utmärkt sätt och har barn som är honom undergivna med allt allvar; ... inte en nyomvänd. ... Därtill skall han också ha utmärkt vitsord från utomstående.” (3:2—7) Liknande krav ställs på biträdande tjänare, och de bör prövas i fråga om sin lämplighet innan de får verka som tjänare. Paulus skriver detta för att Timoteus skall veta hur han bör uppföra sig i Guds församling, som är ”en pelare och ett stöd för sanningen”. — 3:15.

11. a) Vilka problem kommer att uppstå längre fram? b) Vad bör Timoteus ge akt på, och varför?

¹¹ I senare tidsperioder skall några avfalla från tron genom demoners läror. Skrymtaktiga män som talar lögn kommer att förbjuda att man gifter sig och kräva att man avhåller sig från vissa sorters mat som Gud har skapat till att ätas med tacksägelse. Som en rätt tjänare måste Timoteus visa ifrån sig osanna historier och amsagor ”som gamla kvinnor berättar”. Däremot bör han ständigt öva sig själv med gudaktig hängivenhet som sitt mål. ”Med detta som mål arbetar vi strängt och uppbjuder våra krafter”, säger Paulus, ”eftersom vi har satt vårt hopp till en levande Gud, som är en Räddare för alla slags människor, särskilt för de trofasta.” Därför skall Timoteus fortsätta med att ge dessa befallningar och att lära ut dem. Han får inte låta någon se ner på hans ungdom, utan tvärtom bör han bli ett exempel i uppförande och gudaktig tjänst. Han bör helt gå upp i dessa ting och ständigt ge akt på sig själv och på sin undervisning, för genom att ”förbli vid dessa ting” skall han ”rädda både ... [sig] själv och dem som lyssnar” till honom. — 4:7, 10, 16.

12. Vilka råd ges om hur man skall handla mot änkor och andra personer i församlingen?

¹² Paulus ger Timoteus råd om hur han skall behandla enskilda personer: äldre män som fäder, yngre män som bröder, äldre kvinnor som mödrar, yngre kvinnor som systrar. Det bör på lämpligt sätt sörjas för dem som verkligen är änkor. Om en änka har familj, bör emellertid den sörja för henne, om det är möjligt. Att underlåta att göra detta skulle  vara att förneka tron. En änka kan föras upp på listan om hon är minst 60 år gammal och ”har vittnesbörd om sig för förträffliga gärningar”. (5:10) Men yngre änkor, som låter sig behärskas av sina sexuella böjelser, bör avvisas. I stället för att ränna omkring i husen och skvallra bör de gifta sig och föda barn, så att de inte ger motståndaren någon anledning att smäda.

13. Vilken hänsyn bör visas de äldste, hur skall personer som bedriver synd behandlas, och vad är slavar pliktiga att göra?

¹³ De äldste som presiderar på utmärkt sätt bör anses värda dubbel ära, ”särskilt de som arbetar strängt med tal och undervisning”. (5:17) En anklagelse eller ett klagomål mot någon av de äldste skall inte tas upp annat än på två eller tre vittnens ord. De som bedriver synd skall tillrättavisas inför allas ögon, men det får inte förekomma några förutfattade meningar eller någon partiskhet. Slavarna skall respektera sina ägare och utföra sin tjänst väl, i synnerhet om deras herrar är bröder, som är ”troende och älskade”. — 6:2.

14. Vad har Paulus att säga om högmod och kärlek till pengar i förbindelse med de kristnas ”gudaktiga hängivenhet jämte förmåga att reda sig med vad man har”?

¹⁴ Om de kristnas ”gudaktiga hängivenhet jämte förmåga att reda sig med vad man har” (6:3—21). Den som inte ansluter sig till sunda ord är uppblåst av högmod och är sjuk i sinnet på grund av spörsmål som leder till häftiga dispyter om struntsaker. De kristnas ”gudaktiga hängivenhet jämte förmåga att reda sig med vad man har” är däremot ett medel till stor vinning. Man bör vara nöjd med vad som när och skyler. Att vara besluten att bli rik utgör en snara som leder till undergång, och kärleken till pengar är ”en rot till alla slags skadliga ting”. Paulus uppmanar Timoteus, som är en gudsmänniska, att fly från dessa ting, att jaga efter kristna dygder, att kämpa trons goda kamp och att gripa ”fast tag om det eviga livet”. (6:6, 10, 12) Han skall hålla budet ”på ett fläckfritt och oförvitligt sätt” intill Herren Jesu Kristi tydliga framträdande. De som är rika bör ”inte sätta sitt hopp till en osäker rikedom, utan till Gud”, så att de kan gripa fast tag om det verkliga livet. Som avslutning uppmuntrar Paulus Timoteus att bevaka den lära som har blivit anförtrodd åt honom och säger att han skall vända sig bort från det tomma och gudlösa pratet och från ”motsägelserna i den ’kunskap’ som med orätt kallas så”. — 6:14, 17, 20.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

15. Vilken varning ges för spekulationer och dispyter?

¹⁵ Det här brevet innehåller en allvarlig varning till sådana som sysslar med tomma spekulationer och filosofiska dispyter. ”Debatter om ord” är förbundna med högmod och skall undvikas, för Paulus säger oss att de hämmar den kristna tillväxten, eftersom de bara ”ger upphov till frågor att forska i snarare än till att något från Gud förvaltas i tro”. (6:3—6; 1:4) I likhet med köttets gärningar är sådana tvistefrågor ”emot den sunda läran enligt den lycklige Gudens härliga goda nyheter”. — 1:10, 11.

16. Vilket råd ger Paulus angående materialismen?

¹⁶ De kristna i det penninglystna Efesos behövde tydligen råd om att bekämpa materialismen och det den för med sig. Paulus gav sådana råd. I världen har man ofta citerat hans ord (enligt lydelsen i 1917): ”Penningbegäret är en rot till allt ont”, men ytterst få har brytt sig om hans ord. I motsats härtill måste sanna kristna alltid tänka på det rådet. Det betyder liv för dem. De måste fly från materialismens snara med dess skadliga begär, och de skall ”inte sätta sitt hopp till en osäker rikedom, utan till Gud, som förser oss rikligt med alla ting för att vi skall njuta av dem”. — 6:6—12, 17—19.

17. Vilka råd till Timoteus är lämpliga för alla nitiska unga tjänare i vår tid?

¹⁷ Paulus’ brev visar att Timoteus själv var en exemplarisk ung kristen. Fastän han var relativt ung till åren, hade han nått andlig mogenhet. Han hade traktat efter att kvalificera sig för uppgiften som tillsyningsman, och han blev rikt välsignad i de privilegier han fick. Men likt alla nitiska unga Ordets tjänare i vår tid behövde han fortsätta att begrunda dessa ting och helt gå upp i dem för att kunna göra ytterligare framsteg. Paulus ger ett gott råd till alla som finner glädje i att ständigt göra framsteg som kristna: ”Ge ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbli vid dessa ting, ty genom att göra detta skall du rädda både dig själv och dem som lyssnar till dig.” — 4:15, 16.

18. Vilka välordnade föranstaltningar i församlingen är klart beskrivna, och hur gör Paulus bruk av de hebreiska skrifterna som auktoritet?

¹⁸ Detta inspirerade brev ingjuter uppskattning av Guds välordnade föranstaltningar. Det visar hur både män och kvinnor kan göra sin del i att bevara teokratisk endräkt i församlingen. (2:8—15) Brevet visar också vilka kvalifikationer tillsyningsmän och biträdande tjänare måste ha. På det sättet anger den heliga anden vilka krav som måste uppfyllas av dem som tjänar i särskilda ställningar. Brevet uppmanar också alla överlämnade Ordets tjänare att söka nå upp till dessa normer, för vi läser: ”Om någon traktar efter en tjänst som tillsyningsman, är det ett utmärkt arbete han önskar sig.” (3:1—13) Brevet behandlar hur tillsyningsmän bör uppträda mot medlemmar av de olika åldersgrupperna och de skilda könen i församlingen, och det visar att det måste föras fram vittnen i förbindelse med en anklagelse. När Paulus framhåller att de äldste som arbetar strängt med tal och undervisning är värda dubbel ära, hänvisar han två gånger till de hebreiska skrifterna som sin auktoritet: ”Skriftstället lyder ju: ’Du skall inte binda till munnen på en tjur när den tröskar’, och: ’Arbetaren är värd sin lön.’” — 1 Tim. 5:1—3, 9, 10, 19—21, 17, 18; 5 Mos. 25:4; 3 Mos. 19:13.

19. Hur framhävs hoppet om Guds kungarike, och vilken uppmaning ges med detta som grundval?

 ¹⁹ Sedan Paulus har gett alla dessa utmärkta råd, tillägger han att budet bör hållas på ett fläckfritt och oförvitligt sätt, ”intill vår Herre Jesu Kristi tydliga framträdande” som ”Kungen över dem som härskar som kungar och Herren över dem som härskar som herrar”. På grundval av detta hopp om Guds kungarike slutar brevet med en kraftfull uppmaning till de kristna ”att göra gott, att vara rika på förträffliga gärningar, att vara frikostiga, redo att dela med sig, varigenom de tryggt samlar en skatt åt sig som en utmärkt grundval för framtiden, för att de skall kunna gripa fast tag om det verkliga livet”. (1 Tim. 6:14, 15, 18, 19) Den utmärkta undervisning och vägledning som ges i Första Timoteusbrevet är sannerligen till stor nytta!

[Fotnoter]

[Frågor]