Bibelbok nr 56 — Titus

Skribent: Paulus

Platsen där den skrevs: Makedonien (?)

Boken fullbordad: omkr. 61—64 v.t

1. a) Vilken uppgift hade Titus blivit anförtrodd? b) I vilken omgivning hade församlingarna på Kreta blivit till, och vad var det därför nödvändigt för de kristna på Kreta att göra?

”PAULUS, en Guds slav och en Jesu Kristi apostel ... till Titus, ett äkta barn enligt en gemensam tro.” (Tit. 1:1, 4) Så börjar Paulus’ brev till hans medarbetare Titus, som under lång tid hade varit förbunden med honom och som han hade lämnat kvar på ön Kreta för att han skulle organisera församlingarna bättre. Titus hade fått en stor och krävande uppgift. Från denna ö, som sades ha varit den forntida boningsorten för ”gudarnas och människornas fader”, härstammade talesättet ”handla som en kreter mot en kreter”, vilket betyder ”bedra en bedragare; överlista en skojare”. * Befolkningens lögnaktighet var så känd att Paulus till och med kunde citera en av öns egna profeter: ”Kreter är alltid lögnare, skadliga vilddjur, sysslolösa matvrak.” (1:12) Kreterna på Paulus’ tid har också beskrivits på följande sätt: ”Människorna var till sin karaktär opålitliga, skrymtaktiga och grälsjuka; de var hemfallna åt glupskhet, tygellöshet, lögnaktighet och dryckenskap i mer än vanlig grad; och de judar som hade bosatt sig bland dem tycks ha överträffat de infödda i omoraliskhet.” * Det var i en sådan omgivning som församlingarna på Kreta hade blivit till, och det var därför särskilt nödvändigt för de troende att ”säga nej till ogudaktigheten och de världsliga begären och att ... föra ett liv präglat av sundhet i sinnet och rättfärdighet och gudaktig hängivenhet”, som Paulus förmanade dem. — 2:12.

2, 3. a) Vilket förhållande rådde mellan Paulus och Titus? b) Varifrån skrev Paulus troligen till Titus, och i vilket syfte skrev han?

 ² Brevet till Titus berättar inte mycket om Paulus’ och Titus’ inbördes förhållande. Men de ställen där Titus omtalas i Paulus’ övriga brev kan ge oss många upplysningar om honom. Titus, som var grek, följde ofta med Paulus, och åtminstone vid ett tillfälle for han upp till Jerusalem tillsammans med honom. (Gal. 2:1—5) Paulus omtalar honom som ”en som är delaktig med mig och en medarbetare”. Det var Titus som Paulus hade sänt till Korinth, sedan han skrivit sitt första brev till korinthierna från Efesos. Medan Titus var i Korinth, hjälpte han till med den insamling som pågick till gagn för bröderna i Jerusalem, och på Paulus’ anmodan for han senare tillbaka dit för att fullborda insamlingen. Det var när Titus var på väg till Korinth för andra gången, efter sammanträffandet med Paulus i Makedonien, som han fick ta med sig Paulus’ andra brev till korinthierna. — 2 Kor. 8:16—24; 2:13; 7:5—7.

³ När Paulus hade blivit frigiven ur sin första fångenskap i Rom, förenade han sig återigen med Timoteus och Titus och tjänade tillsammans med dem under de sista åren av sin verksamhet. Detta tycks ha inbegripit tjänst på Kreta och i Grekland och Makedonien. Det sägs att Paulus till sist begav sig till Nikopolis i nordvästra Grekland, där han uppenbarligen blev arresterad för att senare föras till Rom, där han på nytt blev fängslad och till slut avrättad. Det var under besöket på Kreta som Paulus lämnade kvar Titus där för att ”rätta till de ting som var bristfälligt ordnade och ... tillsätta äldre män [eller: äldste] i stad efter stad” i överensstämmelse med de anvisningar han hade gett Titus. Det förefaller som om Paulus skrev sitt brev kort efter det att han hade lämnat Titus på Kreta, troligtvis medan han var i Makedonien. (Tit. 1:5; 3:12; 1 Tim. 1:3; 2 Tim. 4:13, 20) Paulus har förmodligen haft samma syfte med det här brevet som med första brevet till Timoteus, nämligen att uppmuntra en av sina medarbetare och ge honom auktoritativt stöd i förbindelse med hans åligganden.

4. När måste brevet till Titus ha blivit skrivet, och vilka vittnesbörd finns det om dess äkthet?

⁴ Paulus måste ha skrivit brevet någon gång mellan sin första och sin andra fängelsevistelse i Rom, dvs. omkring åren 61—64 v.t. Vittnesbörden om att Titusbrevet är äkta är lika starka som vittnesbörden om att de samtida breven till Timoteus är äkta. Dessa tre brev kallas ofta ”pastoralbreven” eller ”herdebreven”. Stilen i dem är likartad. Irenaeus och Origenes citerar båda från Titusbrevet, och många andra forntida auktoriteter vittnar också om att detta brev är kanoniskt. Brevet finns i Codex Sinaiticus och Codex Alexandrinus. I John Rylands-biblioteket finns ett papyrusfragment, P³², som är ett kodexblad från omkring 200-talet v.t. och som innehåller Titus 1:11—15 och 2:3—8. * Det råder inget tvivel om att brevet är en autentisk del av de inspirerade Skrifterna.

BREVETS INNEHÅLL

5. a) Vilka kvalifikationer för tillsyningsmän betonar Paulus, och varför är detta nödvändigt? b) Varför måste Titus tillrättavisa med stränghet, och vad sägs det om besudlade människor?

⁵ Tillsyningsmän bör förmana genom den sunda läran (1:1—16). Efter en tillgiven hälsning framhåller Paulus de kvalifikationer en tillsyningsman måste ha. Han betonar att en tillsyningsman måste vara ”fri från anklagelse”, en som älskar det goda, rättfärdig, lojal, en man ”som stadigt håller sig till det trovärdiga ordet vad hans undervisningskonst beträffar, så att han kan vara i stånd både att förmana genom den lära som är sund och att tillrättavisa dem som säger emot”. Detta är nödvändigt med tanke på att det finns sådana som ”bedrar sinnet” och som undergräver hela hushåll för ohederlig vinnings skull. Titus måste därför fortsätta att ”tillrättavisa dem med stränghet, så att de kan vara sunda i tron och inte ägnar uppmärksamhet åt judiska fabler”. Besudlade människor kan offentligt bekänna att de känner Gud, men genom sina olydnadshandlingar förnekar de honom. — 1:6—10, 13, 14.

6. Vilka råd ges om ett kristet uppförande?

⁶ Ett liv präglat av sundhet i sinnet, rättfärdighet och gudaktig hängivenhet (2:1—3:15). De gamla männen och de gamla kvinnorna bör vara allvarliga och vördnadsfulla. De yngre kvinnorna bör älska sina män och sina barn och underordna sig sina män, ”så att Guds ord inte må bli skymfat”. De yngre männen bör vara ett exempel i fråga om förträffliga gärningar och sunt tal. Slavar bör underordna sig sina ägare och lägga i dagen ”god trohet i fullt mått”. Guds oförtjänta omtanke, som medför räddning, har blivit uppenbar och uppmuntrar till sundhet i sinnet, rättfärdighet och gudaktig hängivenhet hos dem som Gud har renat genom Kristus Jesus, för att de skall vara ”ett folk som är helt hans eget, nitiskt i fråga om förträffliga gärningar”. — 2:5, 10, 14.

7. Vad framhäver Paulus i förbindelse med underordnande, räddning och förträffliga gärningar?

⁷ Paulus betonar vikten av att underordna sig och lyda regeringar och att ”lägga i dagen all mildhet mot alla människor”. Paulus och hans medkristna var en gång lika usla som andra människor. Men på grund av Guds omtanke, kärlek och barmhärtighet — och inte på grund av några gärningar som de själva utfört — har de blivit räddade genom helig ande och har blivit arvingar enligt ett hopp om evigt liv. De som tror på Gud bör därför ”fortsätta att tänka på att vara sysselsatta med förträffliga gärningar”. De måste sky dåraktiga spörsmål och stridigheter om Lagen, och en människa som främjar en sekt skall de avvisa efter en första och en andra förmaning. Paulus ber Titus komma till honom i Nikopolis, och sedan han har gett ytterligare anvisningar beträffande missionsarbetet, betonar han än en gång  att de kristna måste vara sysselsatta med förträffliga gärningar för att de inte skall vara utan frukt. — 3:2, 7, 8.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

8. Vad i Paulus’ råd i brevet till Titus är gott och nyttigt för oss i våra dagar, och varför det?

⁸ De kristna på Kreta var omgivna av lögnaktighet, fördärv och lystnad. Skulle de helt enkelt följa mängden? Eller skulle de handla så att de fullständigt avskilde sig från dem de bodde mitt ibland, så att de kunde tjäna som ett folk som var helgat åt Jehova Gud? När Paulus genom Titus sade att kreterna skulle ”fortsätta att tänka på att vara sysselsatta med förträffliga gärningar”, tillfogade han: ”Dessa ting är utmärkta och nyttiga för människor.” Också i vår tid, i en värld som har sjunkit djupt ner i ett träsk av lögnaktighet och oärlighet, är det utmärkt och nyttigt att sanna kristna ”lär sig att vara sysselsatta med förträffliga gärningar” och bära frukt i tjänsten för Gud. (3:8, 14) Alla fördömande ord som Paulus uttalar över den omoraliskhet och ondska som hotade församlingarna på Kreta står som en varning för oss nu, när ”Guds oförtjänta omtanke ... undervisar oss om att säga nej till ogudaktigheten och de världsliga begären och att mitt i den nuvarande tingens ordning föra ett liv präglat av sundhet i sinnet och rättfärdighet och gudaktig hängivenhet”. De kristna bör också vara ”redo till allt gott verk” genom att visa lydnad för regeringar och bevara ett gott samvete. — 2:11, 12; 3:1.

9. Hur understryks vikten av att undervisa på rätt sätt, och hur gäller denna förpliktelse i synnerhet tillsyningsmän?

⁹ Titus 1:5—9 kompletterar 1 Timoteus 3:2—7 i fråga om vilka krav den heliga anden ställer på tillsyningsmän. Det läggs här särskild vikt vid att tillsyningsmannen bör vara en ”som stadigt håller sig till det trovärdiga ordet” och en som undervisar i församlingen. Detta är nödvändigt för att han skall kunna föra alla till mognad. Ja, nödvändigheten att undervisa på rätt sätt betonas flera gånger i brevet till Titus. Paulus förmanar Titus att fortsätta att ”tala vad som är passande för sund undervisning”. De gamla kvinnorna bör vara ”lärare i det som är gott”, och slavarna bör ”i allting ... vara en prydnad för vår Räddares, Guds, lära”. (Tit. 1:9; 2:1, 3, 10) Paulus framhåller hur viktigt det är att Titus i egenskap av tillsyningsman är fast och oförskräckt i sin undervisning. Han säger: ”Fortsätt att tala dessa ting och att förmana och att tillrättavisa med full myndighet att befalla.” Och i fråga om dem som inte vill lyda säger han: ”Fortsätt ... att tillrättavisa dem med stränghet, så att de kan vara sunda i tron.” Paulus’ brev till Titus är således särskilt nyttigt ”till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet”. — Tit. 2:15; 1:13; 2 Tim. 3:16.

10. Vad sporrar Titusbrevet oss att göra, och vilket lyckligt hopp styrker det?

¹⁰ Brevet till Titus ökar vår uppskattning av Guds oförtjänta omtanke och uppmuntrar oss att vända oss bort från världens ogudaktighet, ”medan vi väntar på det lyckliga hoppet och det härliga tydliga framträdandet av den store Guden och av vår Räddare, Kristus Jesus”. Genom att göra detta kan de som har blivit förklarade rättfärdiga genom Kristus Jesus bli ”arvingar enligt ett hopp om evigt liv” i Guds kungarike. — Tit. 2:13; 3:7.

[Fotnoter]

[Frågor]