Bibelbok nr 58 — Hebréerna

Skribent: Paulus

Platsen där den skrevs: Rom

Boken fullbordad: omkr. 61 v.t.

1. I överensstämmelse med vilket uppdrag skrev Paulus sitt brev till hebréerna?

PAULUS är bäst känd som ”hedningarnas apostel”, dvs. en apostel för nationerna. Men var hans tjänst begränsad till icke-judar? Inte alls! Strax innan Paulus blev döpt och bemyndigad att utföra sitt verk sade Herren Jesus till Ananias: ”Den mannen [Paulus] är mig ett utvalt kärl till att bära mitt namn till nationerna såväl som till kungar och Israels söner.” (Apg. 9:15; Gal. 2:8, 9) Att Paulus skrev brevet till hebréerna var således helt i överensstämmelse med att han hade fått i uppdrag att bära Jesu namn till Israels söner.

2. Hur kan man bemöta invändningarna mot att det är Paulus som har skrivit Hebréerbrevet?

² Några kritiker tvivlar emellertid på att det är Paulus som har skrivit Hebréerbrevet. En av invändningarna är att Paulus’ namn inte förekommer i brevet. Men detta är egentligen inte något hinder, för i många andra kanoniska böcker nämns inte namnet på skribenten, vilken ofta identifieras genom inre vittnesbörd. Det finns dessutom somliga som menar att Paulus med avsikt kan ha låtit bli att nämna sitt namn i brevet till de hebreiska kristna i Judeen, eftersom hans namn hade blivit föremål för stort hat från judarna där. (Apg. 21:28) Att stilen i detta brev är annorlunda än i de andra breven som Paulus har skrivit är inte heller något hållbart argument för att det inte är han som är skribenten. Vare sig Paulus riktade sig till hedningar, judar eller kristna, visade han alltid sin förmåga att bli ”[allt] för alla slags människor”. I det här brevet vände han sig som en jude till judar med argument som de helt och fullt kunde förstå och godta. — 1 Kor. 9:22.

3. Vilka inre vittnesbörd bekräftar att Paulus har skrivit Hebréerbrevet och visar att han först och främst skrev det för judarna?

³ Innehållet i brevet talar entydigt för att det är Paulus som har skrivit det. Skribenten befann sig i Italien och var förbunden med Timoteus. Detta passar in på Paulus. (Hebr. 13:23, 24) Sättet att behandla lärofrågor är dessutom typiskt för Paulus, även om argumenten framläggs från en judisk synpunkt och är avsedda att tilltala den helt och hållet hebreiska församling som brevet var riktat till. I ett bibliskt kommentarverk (Clarkes Commentary, band 6, sidan 681) kan man i det här sammanhanget läsa följande om Hebréerbrevet: ”Hela brevets uppbyggnad visar att det skrevs för judar, köttsliga judar. Om det hade varit skrivet för hedningar, skulle inte en på tio tusen av dem ha förstått argumentationen, eftersom de var obekanta med det judiska systemet, som brevets författare överallt förutsätter att hans läsare har kännedom om.” Detta hjälper oss att förstå varför stilen i Hebréerbrevet är annorlunda än stilen i de övriga brev som Paulus har skrivit.

4. Vilket ytterligare vittnesbörd har vi om att Paulus har skrivit Hebréerbrevet?

⁴ Upptäckten av papyrushandskriften Chester Beatty II (P⁴⁶) omkring år 1930 har gett ytterligare vittnesbörd om att Hebréerbrevet är skrivet av Paulus. Den framstående brittiske textkritikern sir Frederic Kenyon uttalade sig om denna papyruskodex, som skrevs bara omkring 150 år efter Paulus’ död, och konstaterade: ”Det är anmärkningsvärt  att Hebréerbrevet är placerat omedelbart efter Romarbrevet (en placering som är så gott som utan motstycke), vilket visar att man vid den tidiga tidpunkt då denna handskrift skrevs inte hyste något tvivel om att Paulus var författaren.” * Angående samma fråga heter det uttryckligen i McClintock och Strongs Cyclopedia: ”Det finns inget tillförlitligt vittnesbörd — utombibliskt eller bibliskt — om att någon annan än Paulus är brevets författare.” *

5. Hur visar Hebréerbrevets innehåll att det är inspirerat?

⁵ Förutom att de första kristna erkände Hebréerbrevet som äkta visar också dess innehåll att det är en del av ”hela Skriften” som är ”inspirerad av Gud”. Brevet riktar ständigt läsarens uppmärksamhet på de hebreiska skrifternas profetior genom att hänvisa till eller citera många av dem och visa hur de allesammans har fått sin uppfyllelse på Kristus Jesus. Enbart i första kapitlet används inte mindre än sju citat från de hebreiska skrifterna för att visa att Sonen nu är högre än änglarna. Hebréerbrevet betonar hela tiden vikten av Jehovas ord, upphöjer Jehovas namn och riktar uppmärksamheten på Jesus som den Främste förmedlaren av liv och på Guds kungarike under Kristus som mänsklighetens enda hopp.

6. Vad visar fakta angående var och när Hebréerbrevet skrevs?

⁶ När det gäller tidpunkten då brevet skrevs har det redan nämnts att Paulus skrev det medan han var i Italien. I slutet av brevet skriver han: ”Ni skall veta att vår broder Timoteus har blivit frigiven; om han kommer ganska snart, skall jag se er tillsammans med honom.” (13:23) Detta tycks antyda att Paulus räknade med att snart bli frigiven ur fängelset och att han hoppades kunna göra sällskap med Timoteus, som också hade suttit i fängelse men som redan hade blivit frigiven. Man menar därför att brevet skrevs under det sista året av Paulus’ första fängelsevistelse i Rom, nämligen år 61 v.t.

7. Vad för slags motstånd mötte de judiska kristna i Jerusalem, och vad behövde de därför?

⁷ Under ändens tid för den judiska tingens ordning kom en period med svåra prövningar för de hebreiska kristna i Judeen och särskilt för dem i Jerusalem. Efter hand som predikoarbetet hade framgång och de goda nyheterna spreds, blev judarna mycket bittra och fanatiska i sitt motstånd mot de kristna. Bara några år tidigare hade Paulus’ blotta framträdande i Jerusalem vållat ett upplopp, och de religiösa judarna hade skriat: ”Bort från jorden med en sådan; han borde ju inte få leva!” Mer än 40 judar hade med en förbannelsens ed förpliktat sig att varken äta eller dricka förrän de hade röjt Paulus ur vägen, och det var nödvändigt att en stark eskort av välbeväpnade soldater nattetid förde honom ner till Caesarea. (Apg. 22:22; 23:12—15, 23, 24) I denna atmosfär av religiös fanatism och hat mot de kristna var församlingens medlemmar tvungna att leva, predika och bevara sig fasta i tron. De kristna behövde ha ingående kunskap om och en rätt förståelse av hur Kristus uppfyllde Lagen, så att de inte vände tillbaka till judendomen och på nytt började följa den mosaiska lagens föreskrifter om djuroffer, något som nu inte var annat än tomma ceremonier.

8. Varför var Paulus utomordentligt väl rustad att skriva Hebréerbrevet, och vilken följd av argument framlade han?

⁸ Ingen kunde bättre förstå det tryck och den förföljelse som de judiska kristna var utsatta för än aposteln Paulus. Ingen var bättre rustad att förse dem med kraftfulla argument mot den judiska traditionen än Paulus, den tidigare fariséen. På grund av sin ingående kännedom om den mosaiska lagen, som han hade blivit undervisad om vid Gamaliels fötter, kunde han lägga fram obestridliga bevis för att Kristus är uppfyllelsen av Lagen med dess stadgar och dess offer. Han visade att dessa nu hade ersatts med långt härligare verkligheter, som medförde långt större välsignelser under ett nytt och bättre förbund. Skarpsinnigt och i logisk följd lade han fram det ena övertygande argumentet efter det andra. Lagförbundets slut och införandet av det nya förbundet, Kristi prästadömes överlägsenhet över det aronitiska prästadömet, det verkliga värdet av Kristi offer jämfört med offren av tjurar och bockar, Kristi inträde i själva himlen inför Jehovas person i stället för i ett jordiskt tält — alla dessa uppseendeväckande nya läror, som i högsta grad verkade frånstötande på de ortodoxa judarna, framlades här för de hebreiska kristna med så överväldigande bevis från de hebreiska skrifterna att varje förnuftig jude måste ha blivit övertygad.

9. Vilket mäktigt vapen blev Hebréerbrevet, och hur var det ett uttryck för Paulus’ kärlek?

⁹ Rustade med detta brev hade de hebreiska kristna fått ett nytt och mäktigt vapen som de kunde använda till att tysta munnen på de judar som förföljde dem, och de hade fått kraftfulla argument som kunde hjälpa dem att övertyga och omvända ärliga judar som sökte Guds sanning. Brevet visar Paulus’ djupa kärlek till de hebreiska kristna och hans brinnande önskan att hjälpa dem på ett praktiskt sätt i en tid då de var i stort behov av hjälp.

BREVETS INNEHÅLL

10. Vad slår de inledande orden i Hebréerbrevet fast med avseende på Kristi ställning?

¹⁰ Kristi upphöjda ställning (1:1—3:6). De inledande orden riktar uppmärksamheten på Kristus: ”Gud, som för länge sedan vid många tillfällen och på många sätt talade till våra förfäder genom profeterna, har vid slutet av dessa dagar talat till oss genom en Son.” Denne Son är insatt till arvinge av allt och är återskenet av sin Faders härlighet. Sedan han utfört en rening för våra synder, ”satte han sig på Majestätets högra sida i höjden”. (1:1—3) Paulus citerar det ena skriftstället efter det andra för att bevisa att Jesus står över änglarna.

11. a) Varför råder Paulus de kristna att mer än vanligt ge akt på vad de har hört? b) Vad kan Jesus uträtta på grund av sina erfarenheter och sin upphöjda ställning?

 ¹¹ Paulus skriver att ”[vi] måste ... mer än vanligt ge akt på de ting vi har hört”. Varför det? Jo, argumenterar Paulus, om det ledde till sträng vedergällning att visa olydnad mot ”det ord som hade talats genom änglar ... , hur skall vi då komma undan, ifall vi inte har brytt oss om en räddning av sådan storhet, i det den började förkunnas genom vår Herre”? Gud gjorde den som omtalas som ”en människoson” lite ringare än änglar, men nu ser vi denne Jesus ”krönt med härlighet och ära för den död han lidit, så att han genom Guds oförtjänta omtanke skulle smaka döden för varje människa”. (2:1—3, 6, 9) Eftersom Gud ville föra många söner till härlighet, gjorde han först denne Främste förmedlare av deras räddning ”fullkomlig genom lidanden”. Han är den som gör Djävulen till intet och frigör ”alla dem som av fruktan för döden hade hållits i slaveri hela livet igenom”. Jesus blir således ”en barmhärtig och trogen överstepräst”. Och eftersom han själv har lidit under provsättning, kan han på ett underbart sätt ”komma dem till hjälp som nu sätts på prov”. (2:10, 15, 17, 18) Jesus räknas därför värd större härlighet än Mose.

12. Vilket handlingssätt måste de kristna undvika om de skall få komma in i Guds vila?

¹² Om att komma in i Guds vila genom tro och lydnad (3:7—4:13). De kristna bör mer än några andra människor ta varning av israeliternas otrohet, så att det inte hos någon av dem ”utvecklar sig ett ont hjärta utan tro, genom att ... [han] drar sig bort från den levande Guden”. (Hebr. 3:12; Ps. 95:7—11) På grund av olydnad och brist på tro kunde inte de israeliter som lämnade Egypten komma in i Guds vila eller sabbat, den period under vilken Gud vilar från eller har upphört med sin skapargärning i förbindelse med jorden. Paulus förklarar emellertid: ”Så återstår det då en sabbatsvila för Guds folk. Ty den som har kommit in i Guds vila, han har också själv fått vila från sina egna verk, liksom Gud från sina.” De kristna måste undvika att följa israeliternas olydnadsmönster. ”För Guds ord är levande och utvecklar kraft och är skarpare än något tveeggat svärd ... och kan urskilja hjärtats tankar och avsikter.” — Hebr. 4:9, 10, 12.

13. a) Hur blev Kristus ”präst för evigt” och ansvarig för evig räddning? b) Varför manar Paulus hebréerna att skynda framåt mot mogenhet?

¹³ En mogen syn på Kristi prästadömes överlägsenhet (4:14—7:28). Paulus uppmanar hebréerna att hålla fast vid sin bekännelse av Jesus, den store översteprästen som har färdats genom himlarna, för att de skall få barmhärtighet. Kristus förhärligade inte sig själv, utan det var Fadern som sade: ”Du är präst för evigt efter Melkisedeks sätt.” (Hebr. 5:6; Ps. 110:4) Först gjordes Kristus fullkomlig för ställningen som överstepräst genom att han lärde lydnad av det han led, så att han kunde bli ansvarig för evig räddning för alla dem som lyder honom. Om honom har Paulus ”mycket att säga, och det är svårt att förklara”, eftersom hebréerna fortfarande är spädbarn som är i behov av mjölk, fastän de i själva verket borde vara lärare. ”Den fasta födan är för de mogna, för dem som genom användning har fått sina uppfattningsförmågor övade till att skilja mellan rätt och orätt.” Aposteln manar dem att ”skynda framåt mot mogenhet”. — Hebr. 5:11, 14; 6:1.

14. Hur kan de troende få ärva löftet, och hur har deras hopp blivit bestyrkt?

¹⁴ Människor som har känt Guds ord och som har avfallit är det omöjligt att återigen uppliva till sinnesändring, ”då de ju på nytt hänger Guds Son på pålen för sig och utsätter honom för offentlig skam”. Endast genom tro och tålamod kan de troende ärva det löfte som gavs åt Abraham — ett löfte som gjordes säkert och fast genom två oföränderliga ting: Guds ord och hans ed. Deras hopp, som är som ”ett själens ankare, både säkert och fast”, har blivit bestyrkt genom att Jesus gick in ”innanför förhänget” som förelöpare och överstepräst efter Melkisedeks sätt. — 6:6, 19.

15. Vad visar att Jesu prästadöme efter Melkisedeks sätt är det levitiska prästadömet överlägset?

¹⁵ Denne Melkisedek var både ”Salems kung” och ”präst åt Gud den Högste”. Till och med familjeöverhuvudet Abraham betalade tionde till honom, och genom Abraham gjorde också Levi det, medan han ännu var i Abrahams länd. Den välsignelse som Melkisedek uttalade över Abraham sträckte sig således till den ännu ofödde Levi, och detta visade att det levitiska prästadömet var underlägset Melkisedeks prästadöme. Skulle det för övrigt ha varit behov av en annan präst, en ”efter Melkisedeks sätt”, om det hade varit möjligt att uppnå fullkomlighet genom Arons levitiska prästadöme? Eftersom prästadömet förändras, ”kommer det med nödvändighet också att ske en förändring av lagen”. — 7:1, 11, 12.

16. Varför kan det sägas att Jesu prästadöme är överlägset det prästadöme som fanns under Lagen?

¹⁶ Lagen gjorde i själva verket ingenting fullkomligt, utan visade sig vara svag och verkningslös. Det fanns många präster under Lagen, eftersom de var underkastade döden, men eftersom Jesus ”förblir vid liv för evigt har han sitt prästadöme utan några efterträdare. Och därför kan han också fullständigt rädda dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid är vid liv för att lägga sig ut för dem.” Denne överstepräst, Jesus, är ”lojal, sveklös, obesudlad, skild från syndarna”, medan däremot de överstepräster som Lagen tillsätter är svaga och först måste frambära slaktoffer för sina egna synder, innan de kan lägga sig ut för andra. Därför tillsätter Guds svurna eds ord ”en Son, som är fullkomnad för evigt”. — 7:24—26, 28.

17. I vilka avseenden är det nya förbundet överlägset det gamla?

 ¹⁷ Det nya förbundets överlägsenhet (8:1—10:31). Det påvisas att Jesus är ”medlaren för ett i motsvarande grad bättre förbund, som blivit lagligt stadfäst på bättre löften”. (8:6) Paulus citerar Jeremia 31:31—34 i sin helhet och visar att de som är med i det nya förbundet har Guds lagar skrivna i sina sinnen och hjärtan, att alla kommer att känna Jehova och att Jehova ”aldrig mer [kommer] att påminna” sig deras synder. Detta nya förbund har gjort det förra förbundet (lagförbundet) föråldrat, och det är ”nära att försvinna”. — Hebr. 8:12, 13.

18. Vilken jämförelse gör Paulus mellan de båda förbundens offer?

¹⁸ Paulus omtalar de årliga offren vid det förra förbundets tält som ”lagenliga krav ... pålagda intill den fastställda tiden att skapa ordning i tingen”. Men när Kristus kom som överstepräst, var det med sitt eget dyrbara blod och inte med blodet av bockar och ungtjurar. Den bestänkning med djurblod som utfördes av Mose hade gjort det förra förbundet giltigt och renat det förebildliga tältet, men bättre offer var nödvändiga för de himmelska verkligheterna i förbindelse med det nya förbundet. ”Ty Kristus gick inte in till en helig plats gjord med händer, som är en efterbildning av verkligheten, utan in i själva himlen för att nu träda inför Guds person för oss.” Kristus behöver inte frambära årliga offer, som Israels överstepräst gjorde, för ”nu har han uppenbarat sig en gång för alla vid avslutningen på tingens ordningar för att ta bort synden genom offret av sig själv”. — 9:10, 24, 26.

19. a) Vad har Lagen inte kunnat göra, och varför inte? b) Vad är Guds vilja i förbindelse med helgelsen?

¹⁹ Som en sammanfattning säger Paulus att ”eftersom Lagen har en skugga av de goda ting som skall komma”, har dess upprepade offer inte kunnat avlägsna ”något medvetande om synder”. Jesus kom emellertid in i världen för att göra Guds vilja. ”I kraft av nämnda ’vilja’”, säger Paulus, ”har vi blivit helgade genom offret av Jesu Kristi kropp en gång för alla.” Hebréerna bör därför hålla fast vid den offentliga bekännelsen av sin tro utan att vackla, och de bör ”tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar” och inte underlåta att själva församlas. Om de fortsätter att synda med vilja, sedan de har fått den exakta kunskapen om sanningen, ”finns inte längre något slaktoffer för synder kvar”. — 10:1, 2, 10, 24, 26.

20. a) Vad är tro? b) Vilka porträtt tecknar Paulus av människor med tro?

²⁰ Tron förklaras och belyses med exempel (10:32—12:3). Paulus uppmanar nu hebréerna: ”Erinra er ständigt de förgångna dagar, i vilka ni, sedan ni blivit upplysta, utstod mycken kamp under lidanden.” De får inte kasta bort sitt fria och öppna tal, som skall få stor lön, utan de måste hålla ut, så att de kan få uppfyllelsen av löftet, och ha ”tro, så att själen bevaras vid liv”. Tro! Ja, det är det som behövs. Först definierar Paulus vad tro är: ”Tro är den säkra förväntan om ting man hoppas på, det tydliga beviset på verkligheter som man inte ser.” I ett inspirerande kapitel tecknar han sedan med några få ord porträtt av gamla tiders män och kvinnor, som genom tro levde, arbetade, kämpade, uthärdade och blev arvingar till rättfärdighet. ”Genom tro” väntade Abraham, som bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, på ”staden som har de verkliga grundvalarna”, staden vars uppbyggare är Gud. ”Genom tro” stod Mose fast, ”som om han såg den Osynlige”. ”Vad mera skall jag säga?” frågar Paulus. ”Tiden skulle ju inte räcka till för mig, om jag fortsätter med att berätta om Gideon, Barak, Simson, Jefta, David såväl som Samuel och de andra profeterna, som genom tro nedkämpade kungariken, övade rättfärdighet, erhöll löften.” Andra fick sina prövningar genom hån, gisselslag, bojor och tortyr men vägrade att ta emot frigivning, ”för att de skulle kunna vinna en bättre uppståndelse”. ”Världen var dem inte värdig.” Alla dessa fick gott vittnesbörd genom sin tro, men de hade ännu inte fått uppfyllelsen av löftet. ”Alltså”, fortsätter Paulus, ”eftersom vi har ett så stort moln av vittnen som omger oss, så låt oss, också vi, lägga av varje tyngande börda och den synd som lätt snärjer in oss, och låt oss med uthållighet löpa det tävlingslopp som har förelagts oss, medan vi uppmärksamt ser på vår tros Främste förmedlare och Fullkomnare, Jesus.” — 10:32, 39; 11:1, 8, 10, 27, 32, 33, 35, 38; 12:1, 2.

21. a) Hur kan de kristna hålla ut i trons kamp? b) Vilket ännu starkare skäl till att lyssna till Guds varningar anger Paulus?

²¹ Uthållighet i trons kamp (12:4—29). Paulus förmanar de hebreiska kristna att hålla ut i trons kamp, för Jehova tuktar dem som söner. Nu är tiden inne att stärka försvagade händer och knän och fortsätta att göra raka stigar för sina fötter. De måste noga se till att ingen giftig rot får skjuta upp och att ingen orenhet får tränga in, så att de blir förkastade, som fallet var med Esau, som inte satte värde på heliga ting. Den skräckinjagande uppvisningen vid det bokstavliga berget — den flammande elden, molnet och rösten — drev Mose att säga: ”Jag är förskräckt och skälver.” Men de hebreiska kristna har kommit till något långt mera vördnadsbjudande — Sions berg och ett himmelskt Jerusalem, myriader änglar, församlingen av de förstfödda, Gud, allas domare, och Jesus, ett nytt och bättre förbunds medlare. Nu finns det ännu större skäl till att lyssna till den gudomliga varningen! På Moses tid kom Guds röst jorden att skaka, men nu har Gud lovat att sätta både himlen och jorden i rörelse. Paulus klargör saken: ”Därför, när vi nu skall ta emot ett kungarike som inte kan skakas, måtte vi då ... på ett välbehagligt sätt ... ägna Gud helig tjänst med gudsfruktan och  vördnad. Ty vår Gud är också en förtärande eld.” — 12:21, 28, 29.

22. Med vilka uppbyggande förmaningar avslutar Paulus sitt brev till hebréerna?

²² Olika förmaningar angående tillbedjan (13:1—25). Paulus avslutar sitt brev med flera uppbyggande förmaningar: Låt den broderliga kärleken hålla i sig, glöm inte gästfriheten, håll äktenskapet i ära bland alla, var fria från penningkärlek, var lydiga mot dem som har ledningen bland er, och låt er inte ryckas med av främmande läror. En av de sista uppmaningarna lyder: ”Låt oss alltid genom honom [Jesus] frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn.” — 13:15.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

23. Hur argumenterar Paulus med avseende på Lagen, och hur stöder han sin argumentation?

²³ Som en juridisk argumentation till stöd för Kristus är Hebréerbrevet ett obestridligt mästerverk, fulländat i sin uppbyggnad och väl underbyggt med citat från de hebreiska skrifterna. Brevet nämner olika huvuddrag i den mosaiska lagen — förbundet, blodet, medlaren, tältet för tillbedjan, prästadömet, offren — och visar att de var bara ett mönster eller en förebild som Gud hade framställt. De pekade fram emot långt större ting som skulle komma, i det de alla nådde sin höjdpunkt i Kristus Jesus och hans offer — Lagens uppfyllelse. ”Det som föråldras och blir gammalt är nära att försvinna”, sade Paulus om lagförbundet. Men ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och för evigt”. (8:13; 13:8; 10:1) Dessa hebréer måste verkligen ha känt sig glada när de läste detta brev.

24. Vilken anordning, som är till oändligt stor nytta för oss i våra dagar, förklaras i Hebréerbrevet?

²⁴ Men vilket värde har detta för oss som lever under helt andra förhållanden? Kan vi, som inte står under Lagen, ha något utbyte av Paulus’ argumentation? Ja, i allra högsta grad. Här anges för oss huvuddragen i den stora anordning med det nya förbundet som är grundad på löftet till Abraham om att alla familjer på jorden skulle välsigna sig genom hans säd. Detta är vårt hopp om liv, vårt enda hopp, uppfyllelsen av Jehovas forntida löfte om välsignelse genom Abrahams säd eller avkomma, Jesus Kristus. Fastän vi inte står under Lagen, är vi som Adams avkomlingar födda i synd, och vi behöver en barmhärtig överstepräst, en med ett giltigt syndoffer, en som kan träda fram inför Jehova i själva himlen och där lägga sig ut för oss. Här finner vi honom, översteprästen som kan föra oss till liv i Jehovas nya värld, som kan hysa medkänsla med våra svagheter, eftersom han ”har blivit prövad i alla avseenden liksom vi”, och som inbjuder oss att ”med ett fritt och öppet tal gå fram till den oförtjänta omtankens tron, för att kunna få barmhärtighet och finna oförtjänt omtanke till hjälp i rätt tid”. — 4:15, 16.

25. Hur använder Paulus de hebreiska skrifterna till upplysning för oss?

²⁵ I Paulus’ brev till hebréerna finner vi dessutom hänförande bevis för att profetior som för länge sedan skrevs ner i de hebreiska skrifterna senare uppfylldes på ett förunderligt sätt. Allt detta är till vägledning och tröst för oss i våra dagar. Så till exempel finner vi att Paulus i Hebréerbrevet fem gånger tillämpar de profetiska orden om kungadömet i Psalm 110:1 på Jesus Kristus såsom Guds kungarikes Säd, som ”har satt sig på högra sidan om Guds tron” för att vänta tills ”hans fiender blir lagda som en pall för hans fötter”. (Hebr. 12:2; 10:12, 13; 1:3, 13; 8:1) Vidare citerar Paulus Psalm 110:4, när han förklarar den betydelsefulla ställning Guds Son har som ”präst för evigt efter Melkisedeks sätt”. Liksom forntidens Melkisedek, som i Bibelns redogörelse är ”faderlös, moderlös, utan släktregister och varken har en början på sina dagar eller ett slut på sitt liv”, är Jesus både kung och ”präst för beständigt” och kan låta alla som lydigt underordnar sig hans styre få del av de eviga nyttiga verkningarna av sitt lösenoffer. (Hebr. 5:6, 10; 6:20; 7:1—21) Det är denne samme kung och präst som Paulus syftar på, när han citerar Psalm 45:6, 7: ”Gud är din tron i evigheters evighet, och ditt kungarikes spira är rättrådighetens spira. Du älskade rättfärdighet, och du hatade laglöshet. Därför smorde Gud, din Gud, dig med jublets olja mer än dina ämbetsbröder.” (Hebr. 1:8, 9) Allteftersom Paulus citerar från de hebreiska skrifterna och visar hur de fick sin uppfyllelse på Kristus Jesus, ser vi hur de olika delarna i det gudomliga mönstret passar in i varandra, vilket bidrar till vår insikt.

26. Hur uppmuntrar Hebréerbrevet oss att löpa tävlingsloppet i tro och med uthållighet?

²⁶ Som Hebréerbrevet klart visar, såg Abraham fram emot Guds kungarike, ”staden som har de verkliga grundvalarna, staden vars uppbyggare och upphovsman är Gud” — staden ”som hör himlen till”. ”Genom tro” traktade han efter detta rike, och han gjorde stora uppoffringar för att han skulle kunna uppnå dess välsignelser genom ”en bättre uppståndelse”. Vilka enastående exempel utgör inte Abraham och alla de andra män och kvinnor som hade tro — det stora ”moln av vittnen” som Paulus skildrar i Hebréerbrevets elfte kapitel! När vi läser denna skildring, fylls vårt hjärta av glädje och tacksamhet över det privilegium och hopp vi har tillsammans med dessa trogna människor som bevarade sin ostrafflighet. På det sättet blir vi uppmuntrade att ”med uthållighet löpa det tävlingslopp som har förelagts oss”. — 11:8, 10, 16, 35; 12:1.

27. Vilka härliga framtidsutsikter framhålls i Hebréerbrevet?

²⁷ Genom att citera från Haggajs profetia riktar Paulus uppmärksamheten på Guds löfte: ”Ännu en gång skall jag sätta inte bara jorden utan också himlen i rörelse.” (Hebr. 12:26; Hagg. 2:6) Guds  kungarike med Kristus Jesus, den utlovade Säden, som regent skall emellertid bestå för evigt. ”Därför, när vi nu skall ta emot ett kungarike som inte kan skakas, måtte vi då fortfarande ha oförtjänt omtanke, genom vilken vi på ett välbehagligt sätt kan ägna Gud helig tjänst med gudsfruktan och vördnad.” Denna livfulla, stimulerande framställning försäkrar oss om att Kristus framträder en andra gång, och den gången ”är det skilt från synd och för dem som ivrigt väntar på honom för sin räddning”. Därför, ”låt oss alltid genom honom frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn”. Må Jehova Guds stora namn för evigt bli helgat genom hans kung och präst, Jesus Kristus! — Hebr. 12:28; 9:28; 13:15.

[Fotnoter]

[Frågor]