Bibelbok nr 59 — Jakob

Skribent: Jakob

Platsen där den skrevs: Jerusalem

Boken fullbordad: Före 62 v.t.

1. Varför är det somliga som tvivlar på att det är Jesu halvbror Jakob som har skrivit Jakobs brev?

”HAN har mist förståndet.” Det var vad Jesu släktingar tänkte om honom. Medan Jesus utförde sin tjänst här på jorden, ”utövade [hans bröder] i själva verket inte tro på honom”. Dessa hans halvbröder, Jakob, Josef, Simon och Judas, räknades inte med bland hans första lärjungar. (Mark. 3:21; Joh. 7:5; Matt. 13:55) På vilka grunder kan det då sägas att det var Jesu halvbror Jakob som skrev Jakobs brev i Bibeln?

2. Vad är det som visar att det är Jesu halvbror som har skrivit Jakobs brev?

² Av den bibliska berättelsen framgår det att den uppståndne Jesus visade sig för Jakob, och utan tvivel gjorde detta honom fullständigt övertygad om att Jesus var Messias. (1 Kor. 15:7) Apostlagärningarna 1:12—14 berättar att redan före pingstdagen samlades Maria och Jesu bröder med apostlarna i ett rum i övervåningen i ett hus i Jerusalem för att be. Men kan brevet inte ha skrivits av en av de apostlar som hette Jakob? Nej, för i inledningen presenterar sig skribenten inte som apostel utan som ”en Guds och Herren Jesu Kristi slav”. I de inledande orden i Judas’ brev, vilka påminner om inledningen i Jakobs brev, omtalar också Judas sig själv som ”en Jesu Kristi slav, men Jakobs bror”. (Jak. 1:1; Jud. v. 1) Av detta kan vi med säkerhet dra slutsatsen att det var Jesu köttsliga halvbröder Jakob och Judas som skrev de två bibelböcker som bär deras namn.

3. Vad gjorde Jakob lämpad att skriva detta brev?

³ Jakob var särskilt väl lämpad att skriva ett brev med råd och vägledning till den kristna församlingen. Han var högt aktad som tillsyningsman i församlingen i Jerusalem. Paulus omtalar ”Jakob, Herrens bror”, tillsammans med Kefas och Johannes som ”pelare” i församlingen. (Gal. 1:19; 2:9) Att Jakob hade en framskjuten ställning framgår av att Petrus omedelbart sände bud till ”Jakob och bröderna”, när han hade blivit frisläppt ur fängelset. Och var det inte Jakob som fungerade som ordförande vid mötet med ”apostlarna och de äldre männen” vid det tillfälle då Paulus och Barnabas hade kommit till Jerusalem för att få ett avgörande i frågan om omskärelsen? Både i den skrivelse i vilken detta beslut meddelades och i Jakobs brev förekommer för övrigt samma hälsningsuttryck i form av ett enda ord: ”Hälsningar!” — ytterligare ett tecken på att de härrör från samme skribent. — Apg. 12:17; 15:13, 22, 23; Jak. 1:1.

4. Vad tycks ange att Jakobs brev skrevs kort före år 62 v.t.?

⁴ Historieskrivaren Josephus berättar att det var översteprästen Ananus (Ananias), en sadducé, som var ansvarig för att Jakob blev stenad till döds. Detta skedde efter den romerske ståthållaren Festus’ död omkring år 62 v.t. och innan hans efterträdare, Albinus, tillträdde ämbetet. * Men när skrev Jakob sitt brev? Han skrev sitt brev i Jerusalem och riktade det till ”de tolv stammarna som är kringspridda [ordagrant: ”de tolv stammarna, dem (som är) i förskingringen”, fotnot i NW, studieutgåvan]”. (Jak. 1:1) Efter utgjutandet av den heliga anden år 33 v.t. måste det ha gått en viss tid innan kristendomen hade hunnit få en sådan utbredning och innan de oroande förhållanden som omtalas i brevet hade utvecklat sig. Dessutom visar brevet att de kristna inte längre utgjorde små grupper, utan att de var organiserade i församlingar med andligt mogna ”äldre män” eller äldste, som kunde be för de svaga och ge dem stöd. Det hade också förflutit tillräckligt lång tid för att ett visst mått av självbelåtenhet och  formväsen skulle ha hunnit smyga sig in bland de kristna. (2:1—4; 4:1—3; 5:14; 1:26, 27) Det är därför högst sannolikt att Jakob skrev sitt brev vid en ganska sen tidpunkt, kanske kort före år 62 v.t., om Josephus’ redogörelse för händelserna kring Festus’ död är korrekt och om de källor som daterar Festus’ död till omkring år 62 v.t. är tillförlitliga.

5. Vad visar att Jakobs brev är äkta?

⁵ När det gäller Jakobsbrevets äkthet kan det nämnas att brevet finns i flera bibelhandskrifter, nämligen Codex Vaticanus 1209, Codex Sinaiticus och Codex Alexandrinus. Det finns dessutom i åtminstone tio gamla kanonförteckningar från tiden före kyrkomötet i Karthago, som hölls år 397 v.t. * Det citerades i stor utsträckning av tidiga kyrkliga författare. Jakobs brev är helt och fullt i samklang med de övriga inspirerade Skrifterna.

6. a) Vilka omständigheter fick Jakob att skriva detta brev? b) Hur kompletterar Jakob det Paulus säger om tro snarare än motsäger honom, vilket somliga påstår?

⁶ Varför skrev Jakob det här brevet? En noggrann undersökning av brevet visar att vissa förhållanden i församlingarna vållade svårigheter bland bröderna. Man tog inte längre allvarligt på de kristna normerna, ja, man till och med ignorerade dem, med den påföljden att somliga hade blivit andliga äktenskapsbryterskor genom sin vänskap med världen. En del kritiker, som har varit ivriga att finna motsägelser i Bibeln, har påstått att Jakobs brev, som uppmuntrar till att man visar tro genom gärningar, är i strid med vad Paulus har skrivit om räddning genom tro och inte genom gärningar. Sammanhanget i Jakobs brev visar emellertid tydligt att Jakob avser tro som underbyggs av gärningar och inte bara av ord, medan det Paulus säger entydigt visar att han talar om laggärningar. I själva verket kompletterar Jakob det Paulus säger genom att han går ett steg längre och förklarar hur tron kommer till uttryck. Jakobs råd är mycket praktiska, för de tar upp de kristnas problem i det dagliga livet.

7. Hur efterliknar Jakob Jesu undervisningsmetoder, och vilken verkan har det?

⁷ Illustrationer hämtade från vardagslivet (havets vågor, båtar, djur, växter och jordbruk) ger färg åt framställningen och understöder Jakobs utläggningar om tro, tålamod och uthållighet. Att Jakob på det här sättet efterliknar Jesu effektiva undervisningsmetoder gör hans råd mycket kraftfulla. Brevet visar hur Jakob klart urskilde de motiv som driver människor.

BREVETS INNEHÅLL

8. Vad blir följden av tålamod och uthållighet, men vad kommer orätta begär att leda till?

⁸ Tålmodig uthållighet som ”ordets görare” (1:1—27). Jakob inleder sitt brev med några uppmuntrande ord: ”Håll det för idel glädje, mina bröder, när ni råkar ut för olika prövningar.” Genom tålmodig uthållighet kommer de att göras fullständiga. Om en person saknar vishet, bör han i tro fortsätta att be Gud om vishet och inte tvivla. Den som tvivlar liknar en våg på havet som drivs och jagas av vinden. Den ringe skall bli upphöjd, men den rike skall tyna bort som ett blomster som förgås. Lycklig är den man som håller ut då han prövas, för han ”skall få livets krona, som Jehova har lovat dem som fortsätter att älska honom”. Gud prövar inte människan med onda ting för att bringa henne på fall. Det är vårt eget orätta begär som blir fruktsamt och föder synd, och synden i sin tur frambringar död. — 1:2, 12, 22.

9. Vad inbegrips i att vara ”ordets görare”, och vilken form av gudsdyrkan godkänner Gud?

⁹ Varifrån kommer alla goda gåvor? Från ”himlaljusens Fader” som aldrig förändras. ”Därför att han har velat det”, säger Jakob, ”har han frambringat oss genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av hans skapelser.” De kristna skall därför vara snara till att höra, sena till att tala och sena till vrede, och de skall lägga bort all smuts och moralisk uselhet och ta emot ordet om räddning som inplantas i dem. ”Bli ordets görare och inte bara dess hörare.” Ty den som skådar in i frihetens lag som i en spegel och håller i med det, han skall ”vara lycklig” när han är ”en gärningens görare”. En människas form av gudsdyrkan är meningslös och ingenting värd om hon inte tyglar sin tunga, men ”den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att se till föräldralösa och änkor i deras betryck och att bevara sig utan fläck från världen”. — 1:17, 18, 22, 25, 27.

10. a) Vilka skillnader får inte förekomma i församlingen? b) Vilket samband råder mellan gärningar och tro?

¹⁰ Tron fullkomnad genom rätta gärningar (2:1—26). Bröderna gör skillnad på människor och föredrar de rika framför de fattiga. Men är det inte så att ”Gud [har] utvalt de fattiga vad världen beträffar till att vara rika i tro och arvingar till” det himmelska kungariket? Är det inte de rika som förtrycker dem? Bröderna bör fullgöra den kungliga lagen: ”Du skall älska din nästa som dig själv”, och inte visa partiskhet. De bör också utöva barmhärtighet, för i förbindelse med Lagen är det så att den som felar på en enda punkt har förbrutit sig mot dem alla. Tro utan gärningar är till ingen nytta. En sådan tro är som om man skulle säga till behövande bröder eller systrar: ”Håll er varma och mätta” utan att man ger dem praktisk hjälp. Kan tro visas utan gärningar? Blev inte Abrahams tro fullkomnad genom hans gärningar, när han frambar Isak som offer på altaret? Likaså blev skökan Rahab ”förklarad rättfärdig till följd av gärningar”. Tron är således död utan gärningar. — 2:5, 8, 16, 19, 25.

11. a) Vilka illustrationer använder Jakob i sin varning för missbruk av tungan? b) Hur bör de kristna lägga i dagen vishet och förstånd?

¹¹ Tungan bör styras, så att den kan lära andra vishet (3:1—18). Bröderna bör inte vara alltför angelägna om att bli lärare, för att de inte skall få en  strängare dom. Alla felar ju många gånger. Liksom ett betsel styr en hästs kropp och ett litet roder en stor båt, så har denna lilla lem, tungan, stor makt. Den är som en eld, som kan sätta en hel skog i brand! Det är lättare att tämja vilda djur än tungan. Med den välsignar människor Jehova men förbannar sina medmänniskor. Detta är inte tillbörligt. Kan samma källa ge både bittert och sött vatten? Kan ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon eller saltvatten frambringa sötvatten? Jakob frågar: ”Vem är vis och förståndig bland er?” Må han visa sina gärningar med mildhet och undvika att vara stridslysten och att på ett djuriskt sätt skryta mot sanningen. För ”visheten från ovan är först och främst kysk, därefter fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, inte partisk, inte skrymtaktig”. — 3:13, 17.

12. a) Vilka orätta förhållanden råder i församlingen, och vad är orsaken till dem? b) Vilken inställning bör undvikas, och vilken egenskap bör man odla för att vinna Jehovas godkännande?

¹² Undvik sinnlig njutning och vänskap med världen (4:1—17). ”Varifrån stammar ... stridigheter bland er?” Jakob svarar själv på sin fråga: ”Från era begär efter sinnlig njutning”! Några har orätta motiv. De som vill vara världens vänner är ”äktenskapsbryterskor” och gör sig till Guds fiender. Jakob säger därför: ”Stå emot Djävulen, så skall han fly från er. Närma er Gud, så skall han närma sig er.” Jehova skall upphöja de ödmjuka. De kristna skall därför sluta upp med att döma varandra. Och eftersom ingen kan vara säker på att han är vid liv nästa dag, bör de säga: ”Om Jehova vill, skall vi leva och också göra det här eller det där.” All stolthet är ond, och det är en synd att veta vad som är rätt och inte göra det. — 4:1, 4, 7, 8, 15.

13. a) Varför skall ve och elände komma över de rika? b) Hur illustrerar Jakob behovet av tålamod och uthållighet, och vad blir resultatet om man lägger i dagen dessa egenskaper?

¹³ Lyckliga de som håller ut i rättfärdighet! (5:1—20). ”Ni rika: gråt ... [och] tjut”, säger Jakob. Rosten på ”ert guld och silver ... skall vara till ett vittnesbörd mot er”. ”Nödropen från skördearbetarna”, vilkas lön ”har hållits inne av er”, ”har trängt in i härars Jehovas öron”. ”Ni har levt i lyx ... och har ägnat er åt sinnlig njutning. ... Ni har domfällt, ni har mördat den rättfärdige.” Med tanke på att Herrens närvaro har närmat sig bör bröderna emellertid vara tålmodiga, liksom jordbrukaren som väntar på sin skörd, och de bör ta profeterna, ”som talade i Jehovas namn”, som mönster. Lyckliga är de som har hållit ut! Bröderna bör komma ihåg Jobs uthållighet och det slutresultat som Jehova gav, ”att Jehova är mycket ömsint och barmhärtig”. — 5:1—6, 10, 11.

14. Vilka avslutande råd ges angående bekännelse av synd och angående bön?

¹⁴ De bör sluta upp med att svära eder. I stället bör de låta sitt ”Ja betyda Ja” och sitt ”Nej, Nej”. De bör öppet bekänna sina synder och be för varandra. Som det framgår av Elias böner, har ”en rättfärdig mans ödmjuka bön ... mycken kraft”. Om någon far vilse från sanningen, kommer den som för honom tillbaka att ”rädda hans själ från döden och ... övertäcka en mängd synder”. — 5:12, 16, 20.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

15. Hur använder Jakob de hebreiska skrifterna? Ge exempel.

¹⁵ Jakob nämner Jesu namn endast två gånger. (1:1; 2:1) Men som en noggrann jämförelse mellan Jakobs brev och bergspredikan visar, pekar Jakob ofta på den praktiska tillämpningen av Mästarens läror. Dessutom förekommer Jehovas namn 13 gånger (Nya Världens översättning), och Jehovas löften framhålls som belöningar för kristna som bevarar sin tro. (4:10; 5:11) Jakob hämtar gång på gång illustrationer och lämpliga citat från de hebreiska skrifterna för att utveckla och underbygga sina praktiska råd. Han anger källan till citaten genom att använda sådana uttryck som ”enligt skriftstället”, ”det skriftställe uppfylldes” och ”skriften säger”, och sedan tillämpar han dessa skriftställen på den kristna livsföringen. (2:8, 23; 4:5) När Jakob skall förklara olika punkter i sin vägledning och bygga upp tron på Guds ord som en harmonisk helhet, använder han på ett träffande sätt berättelserna om Abrahams trosgärningar, om hur Rahab visade sin tro genom gärningar, om Jobs trogna uthållighet och om hur Elia satte sin tillit till bönen. — Jak. 2:21—25; 5:11, 17, 18; 1 Mos. 22:9—12; Jos. 2:1—21; Job 1:20—22; 42:10; 1 Kung. 17:1; 18:41—45.

16. Vilka råd och varningar ger Jakob, och varifrån kommer denna praktiska vishet?

¹⁶ Det kommer att vara till ovärderlig hjälp att studera Jakobs råd om att vara ordets görare och inte bara dess hörare, om att hålla i med att ge bevis på sin tro genom rättfärdiga gärningar, om att finna glädje i att hålla ut under olika prövningar, om att fortsätta att be Gud om vishet, om att alltid närma sig honom i bön och om att fullgöra den kungliga lagen: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Jak. 1:22; 2:24; 1:2, 5; 4:8; 5:13—18; 2:8) Jakob varnar på ett kraftfullt sätt för att lära ut villfarelse, missbruka tungan, göra klasskillnader i församlingen, vara lysten efter sinnlig njutning och förlita sig på förgänglig rikedom. (3:1, 8; 2:4; 4:3; 5:1, 5) Jakob gör det mycket tydligt och klart att vänskap med världen är andligt äktenskapsbrott och leder till fiendskap med Gud, och han definierar den praktiska form av gudsdyrkan som är ren i Guds ögon: ”att se till föräldralösa och änkor i deras betryck och att bevara sig utan fläck från världen”. (4:4; 1:27) En sådan praktisk och lättförståelig vägledning är precis vad man kunde förvänta av denna ”pelare” i den tidiga kristna församlingen. (Gal. 2:9) De kärleksfulla råd som brevet innehåller är fortfarande en vägvisare för de kristna i vår oroliga tid, för det är ”visheten från ovan” som frambringar ”rättfärdighets frukt”. — 3:17, 18.

17. Vilket starkt skäl till att vara uthållig i trosgärningar framhåller Jakob?

¹⁷ Jakob var angelägen om att hjälpa sina bröder  att nå sitt mål, liv i Guds kungarike. Därför manar han dem enträget: ”Var också ni tålmodiga; gör era hjärtan fasta, eftersom Herrens närvaro har närmat sig.” De kommer att vara lyckliga om de fortsätter att hålla ut då de prövas, för Guds godkännande betyder att de får ”livets krona, som Jehova har lovat dem som fortsätter att älska honom”. (5:8; 1:12) Guds löfte om livets krona — antingen odödligt liv i himlarna eller evigt liv på jorden — framhålls alltså som ett starkt skäl till att vara uthållig i trosgärningar. Detta underbara brev uppmuntrar alla att sträcka sig mot målet, evigt liv, antingen i himlen eller i Jehovas nya värld, där vår Herre Jesus Kristus, Guds kungarikes Säd, skall regera. — 2:5.

[Fotnoter]

[Frågor]