Bibelbok nr 62 — 1 Johannes

Skribent: Aposteln Johannes

Platsen där den skrevs: Efesos eller dess närhet

Boken fullbordad: omkr. 98 v.t.

1. a) Vilken egenskap framhävs i Johannes’ skrifter, men vad visar att han inte var sentimental? b) Varför kan man säga att hans tre brev kom i rätt tid?

JOHANNES, Jesu Kristi älskade apostel, hyste stark kärlek till rättfärdighet. Detta gav honom en djup insikt i Jesu sinne och tänkesätt. Vi blir därför inte förvånade över att kärleken har en framträdande plats i hans skrifter. Han var emellertid inte sentimental, för Jesus omtalade honom som en av ”Åskans söner [Boanerges]”. (Mark. 3:17) Hans tre brev är i själva verket skrivna till försvar för sanning och rättfärdighet, för det avfall som hade förutsagts av aposteln Paulus hade nu börjat bli uppenbart. Johannes’ tre brev kom sannerligen i rätt tid, för de medverkade till att styrka de första kristna i deras kamp mot ”den ondes” listiga angrepp. — 2 Thess. 2:3, 4; 1 Joh. 2:13, 14; 5:18, 19.

2. a) Vad visar att Johannes’ brev skrevs mycket senare än Matteus- och Markusevangelierna och missionsbreven? b) När och var skrevs breven med all sannolikhet?

² Av innehållet att döma hör Johannesbreven till en mycket senare tidsperiod än Matteus- och Markusevangelierna och även till en senare period än Petrus’ och Paulus’ missionsbrev. Tiderna hade förändrats. Judendomen, som var det stora hotet mot församlingarna i deras barndom, omtalas inte, och breven tycks inte innehålla ett enda direkt citat från de hebreiska skrifterna. Däremot talar Johannes om ”den sista timmen” och om att ”många antikrister” har framträtt. (1 Joh. 2:18) Han riktar sig till sina läsare genom att använda sådana uttryck som ”små barn” och ”mina små barn”, och han omtalar sig själv som ”den äldre mannen [den gamle, 1981; den äldste, 1917; Åkeson]”. (1 Joh. 2:1, 12, 13, 18, 28; 3:7, 18; 4:4; 5:21; 2 Joh. v. 1; 3 Joh. v. 1) Allt detta tyder på att hans tre brev skrevs vid en sen tidpunkt. Orden i 1 Johannes 1:3, 4 tyder också på att Johannes’ evangelium skrevs ungefär vid samma tidpunkt. Man menar allmänt att Johannes’ tre brev var fullbordade omkring år 98 v.t., kort före apostelns död, och att de skrevs i trakten av Efesos.

3. a) Vad vittnar om att aposteln Johannes har skrivit Första Johannesbrevet och att det är äkta? b) Vilken passus tillfogades senare, och vad visar att den inte är äkta?

³ Att Första Johannesbrevet verkligen är skrivet av aposteln Johannes framgår av dess stora likhet med det fjärde evangeliet, som det inte råder något tvivel om att Johannes har skrivit. Skribenten inleder till exempel brevet med att omtala sig själv som ett ögonvittne som har sett ”livets ord”, ”det eviga livet som var hos Fadern och gjordes uppenbart för oss”, uttryck som har en slående likhet med dem som används i inledningen till Johannesevangeliet. Att brevet är kanoniskt bekräftas av det muratoriska fragmentet (Muratoris kanon) och av sådana tidiga författare som Irenaeus, Polykarpos och Papias, som alla levde under 100-talet v.t. * Enligt Eusebios (omkr. 260—342 v.t.) har Första Johannesbrevets äkthet aldrig varit ifrågasatt. * Det bör emellertid påpekas att i några äldre bibelöversättningar har man i kapitel 5 lagt till följande ord i slutet av 5 vers 7 och början av 5 vers 8: ”I himmelen, Fadren, Ordet och den Helge Ande; och de tre äro ett. Och tre äro de som vittna på jordene.” (1703 års svenska översättning) Men denna text finns inte i någon av de tidiga grekiska handskrifterna och har uppenbarligen fogats till för att ge stöd åt treenighetsläran. I de flesta nyare översättningar, både katolska och protestantiska, utelämnas dessa ord i huvudtexten. — 1 Joh. 1:1, 2. *

4. För vilka söker Johannes skydda sina medkristna, och vilka falska läror vederlägger han?

 ⁴ Johannes skriver för att skydda sina ”älskade”, sina ”barn”, för de falska läror som sprids av de ”många antikrister” som har gått ut från dem och som försöker vilseföra dem och leda dem bort från sanningen. (2:7, 18) Dessa avfälliga antikrister kan ha blivit påverkade av grekisk filosofi, som inbegrep den tidiga gnosticismen, vars anhängare påstod att de ägde en speciell, mystisk kunskap från Gud. * Johannes tar på ett kraftfullt sätt avstånd från avfällighet och behandlar ingående tre ämnen: synd, kärlek och antikrist. Hans uttalanden om synd och till stöd för Jesu offer för synder visar att dessa antikrister egenrättfärdigt påstod att de var utan synd och inte var i behov av Jesu lösenoffer. Deras egocentriska ”kunskap” hade gjort dem själviska och kärlekslösa, ett tillstånd som Johannes avslöjar genom att han gång på gång framhäver vikten av att visa sann kristen kärlek. Dessutom bekämpar Johannes uppenbarligen deras falska lära, när han förklarar att Jesus är Kristus, att han hade en föremänsklig tillvaro och att han kom i köttet som Guds Son för att bereda räddning åt troende människor. (1:7—10; 2:1, 2; 4:16—21; 2:22; 1:1, 2; 4:2, 3, 14, 15) Johannes brännmärker dessa falska lärare som ”antikrister”, och han nämner flera sätt varpå man kan känna igen Guds barn och Djävulens barn. — 2:18, 22; 4:3.

5. Vad antyder att Första Johannesbrevet var avsett för hela den kristna församlingen?

⁵ Eftersom brevet inte är riktat till någon särskild församling, var det tydligtvis avsett för hela den kristna sammanslutningen. Att det inte finns någon inledande eller avslutande hälsning tyder också på detta. En del har till och med betecknat denna skrift som en traktat eller avhandling i stället för ett brev. Att det plurala tilltalspronomenet ”ni” används hela brevet igenom visar att skribenten riktade sina ord till en grupp och inte till en enskild person.

BREVETS INNEHÅLL

6. Vilken kontrast framhåller Johannes mellan dem som vandrar i ljuset och dem som vandrar i mörkret?

⁶ Vandra i ljuset, inte i mörkret (1:1—2:29). ”Vi [skriver] nu detta”, säger Johannes, ”för att vår glädje måtte vara fullständig.” Eftersom ”Gud är ljus”, har endast de som ”vandrar i ljuset” ”delaktighet med honom” och med varandra. Dessa blir renade från synd genom ”Jesu, hans Sons, blod”. Men de som ”fortsätter att vandra i mörkret” och som påstår: ”Vi har ingen synd”, de vilseleder sig själva, och sanningen är inte i dem. Om de bekänner sina synder, kommer Gud att vara trofast och förlåta dem. — 1:4—8.

7. a) Hur visar en person att han känner och älskar Gud? b) Hur känner man igen antikrist?

⁷ Jesus Kristus omtalas som ”ett försoningsoffer” för synder och som ”en hjälpare hos Fadern”, en som för vår talan inför honom. Den som påstår sig känna Gud men inte håller hans bud är en lögnare. Den som älskar sin broder blir kvar i ljuset, men den som hatar sin broder vandrar i mörkret. Johannes ger den allvarliga förmaningen att man inte skall älska världen eller tingen i världen, för ”om någon älskar världen, är Faderns kärlek inte i honom”. Många antikrister har kommit, och ”de gick ut från oss”, förklarar Johannes, för ”de var inte av vår sort”. Antikrist är den som förnekar att Jesus är Kristus. Han förnekar både Fadern och Sonen. Må de ”små barnen” hålla fast vid det som de har lärt från början, så att de kan ”förbli i gemenskap med Sonen och i gemenskap med Fadern” enligt den smörjelse som de har fått från honom och som är sann. — 2:1, 2, 15, 18, 19, 24.

8. a) Vad skiljer Guds barn från Djävulens barn? b) Hur har de ”små barnen” lärt känna kärleken, och varför måste de ständigt granska sina hjärtan?

⁸ Guds barn bedriver inte synd (3:1—24). På grund av Faderns kärlek kallas de ”Guds barn”, och när Gud görs uppenbar, skall de bli lika honom och ”se honom alldeles som han är”. Synd är laglöshet, och de som förblir i gemenskap med Kristus bedriver inte synd. Den som utövar synd härstammar från Djävulen, vars gärningar Guds Son skall göra ände på. Så blir det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är Djävulens barn: de som härstammar från Gud älskar varandra, men de som härstammar från den onde är lika Kain, som hatade sin bror och slog ihjäl honom. Johannes säger till de ”små barnen” att de har lärt känna kärleken därför att ”denne [Kristus] gav ut sin själ” för dem, och han förmanar dem att inte stänga ”sin ömma medkänslas dörr” för sina bröder. De skall inte ”älska ... med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning”. För att avgöra om de har sin ”upprinnelse i sanningen” måste de granska vad som finns i deras hjärtan och se om de ”gör de ting som är behagliga i hans [Guds] ögon”. De skall hålla hans bud, nämligen att ”tro på hans Sons, Jesu Kristi, namn och älska varandra”. På så sätt får de vetskap om att de förblir i gemenskap med honom och han med dem genom anden. — 3:1, 2, 16—19, 22, 23.

9. a) Hur måste de inspirerade uttalandena prövas? b) Hur blir det betonat att vi är pliktiga att älska varandra?

⁹ Om att älska varandra i gemenskap med Gud (4:1—5:21). De inspirerade uttalandena måste prövas. De uttalanden som förnekar att Kristus har kommit i köttet ”härrör inte från Gud”, utan härrör från antikrist. De härrör från världen och är i gemenskap med den. Men sanningens inspirerade uttalande är från Gud. Johannes säger: ”Gud är kärlek”, och: ”Kärleken består i detta: inte i att vi har  älskat Gud, utan i att han har älskat oss och sänt ut sin Son som ett försoningsoffer för våra synder.” Vi är därför i hög grad pliktiga att älska varandra. Gud förblir i gemenskap med dem som älskar varandra, och så har kärleken gjorts fullkomlig för att de ”måtte tala fritt och öppet” och jaga bort fruktan. ”Vad oss beträffar”, säger Johannes, ”så älskar vi, därför att han först har älskat oss.” ”Den som älskar Gud, han skall älska sin broder också.” — 4:3, 8, 10, 17, 19, 21.

10. a) Hur kan Guds barn segra över världen, och vilken tillförsikt har de? b) Vilken hållning måste de inta till synd och avgudadyrkan?

¹⁰ Att visa kärlek som Guds barn betyder att hålla hans bud, och de som gör det kommer att segra över världen genom sin tro. Om dem som sätter tro till Guds Son avger Gud det vittnesbördet att han har gett dem ”evigt liv, och det livet är i hans Son”. Alltså kan de ha den tillförsikten att han skall höra dem vad de än begär i överensstämmelse med hans vilja. All orättfärdighet är synd, och ändå finns det en synd som inte drar med sig död. Var och en som är född av Gud bedriver inte synd. Fastän ”hela världen befinner sig i den ondes våld”, är det så att ”Guds Son har kommit”, och han har gett sina lärjungar ”uppfattningsförmåga”, så att de kan vinna kunskap om den sanne Guden, som de nu befinner sig i gemenskap med ”genom hans Son, Jesus Kristus”. De skall också vara på sin vakt mot avgudarna! — 5:11, 19, 20.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

11. Hur kan de kristna i våra dagar kämpa mot antikrister och världsliga begär?

¹¹ Alldeles som det var under de sista åren av det första århundradet v.t., så finns det i våra dagar ”många antikrister”, som de sanna kristna måste varnas för. De sanna kristna måste hålla fast vid ”det budskap” som de har ”hört från början”, att de skall ”älska varandra”, förbli i gemenskap med Gud och den sanna läran och utöva rättfärdighet med ett fritt och öppet tal. (2:18; 3:11; 2:27—29) Ytterst viktig är också varningen för ”köttets begär och ögonens begär och det pråliga skrytet med ens resurser i livet”, dessa materialistiska, världsliga onda ting som har uppslukat de flesta till bekännelsen kristna. De sanna kristna kommer att sky världen och dess begär, eftersom de vet att ”den som gör Guds vilja, han består för evigt”. I denna tid, när världsliga begär, sektväsen och hat är förhärskande, är det till stor nytta att studera Guds vilja som den kommer till uttryck i de inspirerade Skrifterna och att handla i överensstämmelse med den. — 2:15—17.

12. Vilka kontraster klargör Första Johannesbrevet till nytta för oss, och hur kan vi segra över världen?

¹² Till nytta för oss framhäver Första Johannesbrevet kontrasten mellan det ljus som utgår från Fadern och det sanningsfördärvande mörker som utgår från den onde, kontrasten mellan Guds livgivande läror och antikrists bedrägliga lögner samt kontrasten mellan den kärlek som präglar hela församlingen av dem som är i gemenskap med Fadern och med Sonen och det mordiska Kainlika hat som bor i dem som ”gick ut från oss ... för att det skulle påvisas att inte alla är av vår sort”. (2:19; 1:5—7; 2:8—11, 22—25; 3:23, 24, 11, 12) När vi äger denna insikt, bör vi ha en brinnande önskan att segra över världen. Och hur kan vi göra det? Genom att ha en stark tro och genom att ha ”kärleken till Gud”, den kärlek som innebär att vi håller hans bud. — 5:3, 4.

13. a) Hur framhålls det att Guds kärlek är en praktisk kärlek? b) Hur skall de kristnas kärlek vara, och vilken gemenskap kommer den att leda till?

¹³ ”Kärleken till Gud” eller ”Guds kärlek” — denna drivkraft betonas kraftigt hela brevet igenom! I kapitel 2 framhävs den skarpa kontrasten mellan kärleken till världen och kärleken till Fadern. Senare riktas vår uppmärksamhet på att ”Gud är kärlek”. (4:8, 16) Och det är verkligen en praktisk kärlek! Den kom på ett storslaget sätt till uttryck i att Fadern sände ut ”sin Son som världens Räddare”. (4:14) Detta bör i våra hjärtan väcka uppskattning och oförskräckt kärlek, i överensstämmelse med apostelns ord: ”Vad oss beträffar, så älskar vi, därför att han först har älskat oss.” (4:19) Vår kärlek bör vara av samma slag som Faderns och Sonens — en praktisk, självuppoffrande kärlek. Liksom Jesus gav ut sin själ för oss, så är vi ”pliktiga att ge ut våra själar för bröderna”, ja, att öppna vår ömma medkänslas dörr, så att vi älskar våra bröder inte bara med ord, utan ”i gärning och sanning”. (3:16—18) Som Johannes’ brev så klart visar, är det denna kärlek som i förening med den sanna kunskapen om Gud sammanbinder dem som fortsätter att vandra med Gud i en oupplöslig gemenskap med Fadern och Sonen. (2:5, 6) Till dem som skall ärva det himmelska kungariket och som är förenade i detta kärlekens band säger Johannes: ”Och vi befinner oss i gemenskap med den sanne, genom hans Son, Jesus Kristus. Denne är den sanne Guden och evigt liv.” — 5:20.

[Fotnoter]

[Frågor]