Bibelbok nr 65 — Judas

Skribent: Judas

Platsen där den skrevs: Palestina (?)

Boken fullbordad: omkr. 65 v.t.

1. På grund av vilka förhållanden inom församlingen fann Judas det nödvändigt att skriva sitt kraftfulla brev till nytta för sina bröder?

JUDAS’ kristna bröder var i fara! Under den tid som hade förflutit sedan Kristi Jesu död och uppståndelse hade främmande element nästlat sig in i den kristna församlingen. Som aposteln Paulus varnande hade förutsagt omkring 14 år tidigare, hade fienden trängt sig in för att undergräva tron. (2 Thess. 2:3) Hur skulle bröderna kunna göras uppmärksamma på faran och få hjälp att vara på sin vakt mot den? Judas’ brev, som är kraftfullt, kärnfullt och rättframt i sina formuleringar, ger svaret. Judas själv redogör klart och tydligt för situationen i verserna 3 och 4: ”Jag [fann] det nödvändigt att skriva till er”, därför att ”vissa människor har smugit sig in ... : ogudaktiga människor, som vänder vår Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet”. Själva grundvalen för sund lära och moral var hotad. Judas kände sig manad att kämpa för sina bröders intressen, så att de i sin tur skulle kunna kämpa hårt för tron.

2. a) Vem var Judas? b) Vilket förhållande till Jesus satte Judas högst?

² Men vem var Judas? De inledande orden berättar för oss att brevet skrevs av ”Judas, en Jesu Kristi slav, men Jakobs bror, till de kallade”. Två av Jesu 12 apostlar hette Judas. Var denne Judas en av dem? (Luk. 6:16) Judas omtalar inte sig själv som en apostel; däremot talar han om apostlarna i tredje personen som ”de” och utesluter därigenom tydligtvis sig själv. (Jud. v. 17, 18) Han kallar sig dessutom ”Jakobs bror” och menar uppenbarligen att han var bror till den Jakob som har skrivit Jakobs brev och som var halvbror till Jesus. (V. 1) Som en ”pelare” i församlingen i Jerusalem var denne Jakob väl känd, och därför omtalar Judas sig själv som dennes bror. Detta visar att Judas också var halvbror till Jesus, och vi vet att en av Jesu halvbröder hette Judas. (Gal. 1:19; 2:9; Matt. 13:55; Mark. 6:3) Judas framhävde emellertid inte sin köttsliga släktskap med Jesus, utan han lade ödmjukt tonvikten på den andliga släktskapen och omtalade sig själv som ”en Jesu Kristi slav”. — 1 Kor. 7:22; 2 Kor. 5:16; Matt. 20:27.

3. Vad bevisar att Judas’ brev är äkta?

³ Brevets äkthet bestyrks av att det nämns i det muratoriska fragmentet (Muratoris kanon) från 100-talet v.t. Dessutom erkände Klemens av Alexandria (100-talet v.t.) det som kanoniskt. Origenes talade om det som ett verk som visserligen består av ”bara några få rader, men som likväl är  fyllt av den himmelska nådens sunda ord”. * Tertullianus betraktade det också som äkta. Det råder inget tvivel om att brevet hör hemma bland de övriga inspirerade Skrifterna.

4. Till vilka är Judas’ brev riktat, var skrevs det förmodligen, och när menar man att det skrevs?

⁴ Judas skriver ”till de kallade” och nämner inte någon bestämd församling eller person. Hans brev är därför ett allmänt brev som skulle vara i omlopp bland alla kristna. Det är mest sannolikt att brevet skrevs i Palestina, även om det inte sägs uttryckligen. Det är också svårt att med säkerhet fastslå när det skrevs. Det måste emellertid ha skrivits tämligen långt fram i den kristna församlingens utveckling, för Judas riktar uppmärksamheten på ”de uttalanden som tidigare har gjorts av vår Herre Jesu Kristi apostlar” och citerar tydligtvis 2 Petrus 3:3. (Jud. v. 17, 18) Vidare råder det stor likhet mellan Judas 1–25’ brev och andra kapitlet i Petrus’ andra brev. Detta tyder på att Judas skrev ungefär samtidigt som Petrus, eftersom båda var djupt bekymrade över den fara som hotade församlingen vid den tiden. Man har därför satt år 65 v.t. som en ungefärlig tidpunkt då brevet skrevs. Denna tidsangivelse stöds också av det förhållandet att Judas inte nämner något om att Cestius Gallus ryckte in i landet för att slå ner judarnas uppror år 66 v.t., och han omtalar inte heller Jerusalems fall år 70 v.t. Judas kommer i sitt brev in på speciella domar som Gud har verkställt över syndare, och det är logiskt att dra den slutsatsen att om Jerusalem redan hade fallit, skulle han ha styrkt sin bevisföring genom att omtala verkställandet av den här domen, i all synnerhet som Jesus hade förutsagt den händelsen. — Jud. v. 5—7; Luk. 19:41—44.

BREVETS INNEHÅLL

5. a) Varför finner Judas det nödvändigt att skriva till de kallade och förmana dem ”att kämpa hårt” för tron? b) Vilka varnande exempel anför Judas?

⁵ Varningar för otukt och förakt för herradöme (v. 1—16). Sedan Judas framburit hjärtliga hälsningar till ”de kallade”, säger han att han från början hade tänkt att skriva till dem ”om vår gemensamma räddning” men att han nu har funnit det nödvändigt att skriva och förmana dem ”att kämpa hårt” för tron. Varför det? Därför att ogudaktiga människor har smugit sig in, och de vänder Guds oförtjänta omtanke till en ursäkt för tygellöshet. Dessa människor, säger Judas, ”visar sig falska mot vår ende Ägare och Herre, Jesus Kristus”. (V. 1, 3, 4) Han påminner dem om att fastän Jehova räddade ett folk ut ur Egypten, ”tillintetgjorde han efteråt dem som inte visade tro”. Jehova håller dessutom de änglar som övergav sin tillbörliga boningsort förvarade ”för den stora dagens dom”. Likaså är det eviga straff som kom över Sodom och Gomorra och deras grannstäder ett varnande exempel, som visar vilket öde som kommer att drabba dem som till ytterlighet begår otukt och går ut efter kött för onaturligt bruk. — V. 5—7.

6. Vad hänger sig ogudaktiga människor åt, och hur illustrerar Judas det orätta i deras beteende och vad utgången kommer att bli?

⁶ På samma sätt ”besudlar” nu ogudaktiga människor ”köttet och föraktar herradöme och skymfar dem som är härliga”. Inte ens ärkeängeln Mikael talade skymfligt till Djävulen, när han disputerade med honom om Moses kropp, utan han sade endast: ”Måtte Jehova gå till rätta med dig.” Likväl talar dessa människor skymfligt och fortsätter att fördärva sig själva likt förnuftslösa djur. De har slagit in på Kains, Bileams och den upproriske Koras väg. De är lika blindskär, lika vattenlösa moln, lika träd utan frukt, två gånger döda och uppryckta med rötterna, lika vilda havsvågor som skummar av sina egna orsaker till skam och lika stjärnor utan någon bestämd bana. För dessa ”[hålls] mörkrets svarthet ... i förvar för evigt”. (V. 8, 9, 13) Enok profeterade om att Jehova skall verkställa dom mot dessa ogudaktiga. De knotar och klagar, och för sin egen fördels skull beundrar de personligheter.

7. a) Vilken varning hade apostlarna uttalat beträffande hånfulla människor? b) Vad bör de ”älskade” göra för sig själva och för andra med tanke på hoppet om evigt liv?

⁷ Råd om hur man kan förbli i Guds kärlek (v. 17—25). Judas påminner bröderna om att Herren Jesu Kristi apostlar brukade varna för att ”i den sista tiden skall det finnas hånfulla människor som vandrar enligt sina egna begär efter ogudaktiga ting”. Dessa människor som vållar svårigheter är ”djuriska och har ingen andlighet”. Därför bör de ”älskade” bygga upp sig själva i tron och bevara sig i Guds kärlek, medan de väntar på Kristi barmhärtighet ”med utsikt till evigt liv”. Under mellantiden bör de visa barmhärtighet och hjälpa dem som är vankelmodiga. Judas slutar med att genom Herren Jesus Kristus ge ära åt Gud, ”vår Räddare”, den ende som kan skydda dem så att de inte snavar. — V. 18—21, 25.

VARFÖR BREVET ÄR NYTTIGT

8. Hur använde Judas de inspirerade Skrifterna och ”naturens bok”, när han förmanade sina bröder?

⁸ Judas själv fann att de inspirerade Skrifterna var nyttiga, när det gällde att varna, förmana, uppmuntra, undervisa och tillrättavisa de ”älskade”. När han avslöjade de ogudaktiga intränglingarnas grova synder, använde han talande exempel från de hebreiska skrifterna — de avfälliga israeliterna, änglarna som syndade och invånarna i Sodom och Gomorra — och visade att alla som hänger sig åt liknande synder kommer att få lida ett motsvarande straff. Han jämförde fördärvade människor med förnuftslösa djur, och han sade att de hade slagit in  på Kains väg och störtat in i Bileams villfarelse och att de skulle gå under likt Kora till följd av sitt upproriska tal. Han hämtade också livfulla bilder från ”naturens bok”. Judas’ rättframma brev blev en del av ”hela Skriften”, och det bör studeras tillsammans med de övriga inspirerade Skrifterna, som förmanar till ett rätt uppförande ”i den sista tiden”. — Jud. v. 17, 18, 5—7, 11—13; 4 Mos. 14:35—37; 1 Mos. 6:4; 18:20, 21; 19:4, 5, 24, 25; 4:4, 5, 8; 4 Mos. 22:2—7, 21; 31:8; 16:1—7, 31—35.

9. Varför är Judas’ varning fortfarande nödvändig i våra dagar, och inom vilka områden måste de kristna fortsätta att bygga upp sig själva?

⁹ Motstånd och prövningar utifrån hade inte kunnat hejda kristendomens tillväxt, men nu hotades bröderna av fördärv inifrån. Blindskär lurade under ytan och hotade att få hela församlingen att förlisa. Eftersom Judas insåg att denna fara kunde bli ännu mer förödande, argumenterade han kraftigt för att de skulle ”kämpa hårt” för tron. Hans brev är lika aktuellt i våra dagar som det var på den tiden. Samma varning är fortfarande nödvändig. Man måste fortfarande slå vakt om tron och kämpa för den, rycka upp omoraliskhet med rötterna, barmhärtigt hjälpa dem som tvivlar och om möjligt ”rycka dem ur elden”. För att förbli moraliskt ostraffliga, andligt levande och aktiva och i samklang med den sanna tillbedjan måste de kristna i våra dagar fortsätta att bygga upp sig själva på den allraheligaste tron. De måste hålla fast vid de rätta principerna och närma sig Gud i bön. Det är också nödvändigt att de har rätt syn på ”herradöme”, att de respekterar gudagiven myndighet i den kristna församlingen. — Jud. v. 3, 23, 8.

10. a) Hur skall församlingen behandla djuriska människor, och vilket resultat kommer detta att få? b) Vilken belöning väntar det himmelska kungarikets arvingar, och vari förenar sig dessa med Judas?

¹⁰ Människor som är ”djuriska” och inte har någon ”andlighet” skall aldrig komma in i Guds kungarike, och de kommer bara att utgöra en fara för andra som befinner sig på vägen som leder till evigt liv. (Jud. v. 19; Gal. 5:19—21) Församlingen måste varnas för dem, och den måste befrias från dem! På det sättet skall ”barmhärtighet och frid och kärlek” förökas åt de älskade, och de kommer att bevara sig själva i Guds kärlek, medan de väntar på sin Herre Jesu Kristi barmhärtighet ”med utsikt till evigt liv”. Gud, Räddaren, kommer att ställa fram arvingarna till det himmelska kungariket ”oklanderliga inför sin härlighet med stor glädje”. Dessa Rikets arvingar förenar sig med Judas i att tillskriva Gud ”ära, majestät, makt och myndighet” genom Jesus Kristus. — Jud. v. 2, 21, 24, 25.

[Fotnoter]

[Frågor]